Vi har alla ett val..
Tankarna bara snurrar..
Man kan välja om man vill vara glad
eller ledssen, det är helt upp till en själv, ibland kommer
påvärkningar utifrån, men det är fortfarande man själv som
väljer hur man vill hantera dom händelser som man inte själv
kan påvärka.. som vilket väder det är eller vad en annan person
säger till än.... När man tänker till så kan jag inte låta bli att undra,
är ja då någon destruktiv typ som gillar
att vara ledssen? För ledssen är typ det ända jag är nu
och jag vill ju inte vara ledssen ändå är jag det varje dag
för att jag låter mig påvärkas så av att jag inte har den jag
älskar brevid mig längre.. Ibland kanske vi måste välja
att vara ledssna istället för lyckliga för att kunna gå vidare
och ibland kanske vi är för "svaga" för att orka stå
emot dom yttre påvärkningarna...
När är det igentligen dags att säga åt sig själv att
rycka upp sig och börja bli lycklig över det man har i alla fall..?
Ibland behöver man hjälp att inse att det faktiskt är
än själv som har makten att bästäma sig för om man är glad
eller ledssen... Vad man igentligen vill ha ut av livet..
Så o jag nu inte vill något annat än att vara lycklig,
lurara jag mig själv då när jag säger det för igentligen
finns en bit av mig som inte alls vill det i det här läget..
eller behöver jag bara hitta en annan väg att gå för
att kunna välja att vara lycklig igen...
Just nu känns det omöjligt i alla fall...
Trots att det finns så sjukt mycket att vara glad över..
Jag har kommit på att jag saknar drömmar, kanske
är det det som är problemet? Att den ända dröm jag har
är något som aldrig kommer att hända igen och så länge
jag inte hittar en nya drömm finner jag heller igen annan väg
för att kunna hitta lyckan och glädjen igen?
Lyssnade på en väldigt intressant föreläsning om hästar
för ett tag sedan och insåg att det gå att beskriva oss
människor på samma sätt.. Det finn tre olika zoner
vi människor kan vara i. Komfort zonen där vi är i ett
läge som vi är vana vid, gör det bekvämt för oss.
Utvecklings zonen, då vi provar på nya saker, presar oss
själva att göra mer utvecklas som människa och sedan
panik zonen. När vi mår dåligt på olika sätt, då vi kanske
tagit på oss för mycket eller dåliga saker händer oss..
Det kan både vara vårt eget fel vi hamnar där, men även
yttre påvärkningar, men hur gör vi då för att hitta tillbaka?
Komfortzonen kanske inte alls ser ut på samma sätt längre?
Jag måste hitta tillbaka igen, eller till något nytt och bättre,
för oavsett är det i slutändan vi själva som väljer hur vårat
eget liv ska se ut, om vi ska vara glada eller ledssna.
Live today, remember yesterday and dream about tomorrow.
Fruktansvärda minnen från sjukhuset..
Även om tiden går, spelas vissa
minnen och känslor upp om och om igen...
Finns fortfarande många många grejer som hände
på sjukhuset som jag inte skrivit om. Vissa av dom
gnager fortfarande i mig.. Detta är så svårt att skriva om..
Det var bland annat en grej som känndes sjukt jobbig
att vara med om som hände första veckan på sjukhuset.
Jag hade så fruktansvärt ont att jag inte kunde flyttas för
att gå på toaletten så jag var tvungen att kissa i ett bäcken.
Då låg jag i en 4 manna sal, det var mitt på dagen så det var
många besökare där även min mamma och pappa.
Så mamma och pappa ställer sig vid utkanten av rummet
medans sköterskan drar för runt mig så ingen ska se.
Jag hade hållt mig länge så var rigält kissnödig och tillslut var
bäckenet fullt, då säger jag till sköterskan att den är full, men jag
är inte klar. Då va jag så dålig att jag inte fick på eller av
byxorna själv, men h*n tar bäckenet utan att ge mig ågot papper,
då antar jag att h*n ska skynda sig tillbaka men isället går h*n iväg
utan att dra för draperierna efter sig så jag ligger halv nacken och
visar allt för en massa främmlingar. SJUKT PINSAMT!
Efter en stund kommer h*n tillbaka men inte med bäckenet eller
papper utan med en frukost bricka till en annan passient! ?
Säger till h**** och h*n skyndar efter bäckenet igen, men drar
fortfarande inte för daperierna så alla ser och vid det laget har ett antal
perssoner gått förbi... När h*n äntlingen kommer tillbaka
då drar h*n tillbaka draperiet så att igen kan se, men då har ja
redan legat och visat muffen för alla ett bra tag...När jag är klar så säger jag åt
h**** att h*n faktsikt får lov att bädda rent nu eftersom det hamna
en massa i sängen när h*n inte gav papper och inte kom tillbaka
med något bäcken, då vägrar h*n det. Detta hör mamma och pappa
så dom kommer tillbaka och säger med att h*n måste bädda rent.
Ja menar inte nog att h'* lämna mig halv näck h*n tyckte att en 21 åring
kunnde ligga i sitt eget piss också... När även mamma tryckte
på gav h*n äntligen med sig, men fy fan vilken hemska
upplevese, grät hur jävla mycket som helst och det där är
ett sånt minne som aldrig kommer släppa...
Tur i oturen att mamma och pappa va där,
då finns det fler vittnen i alla fall...
Dragit mig för att skriva om det här, det är ju lite privat,
men eftersom jag inte kan släppa det är detta endå ett
bra sett att bearbeta de här, men även för dom som kanske
tyckt att jag överdrivit med att jag tycker att vissa bitar inte
funkar i sjukården.. Det här är liksom en sådan sak som bara
inte får hända. Det är sjuuukt kränkande och det är något
jag förmodligen aldrig kommer glömma....
Önskar att h*n åtminstånde bad om ursäkt, inte ens när
jag med kuratorns hjälp skickade in en "anmälan" eller vad det var
till henne som hon skickade vidare till chefen..
Den kom tydligen aldrig fram sa en annan överläckare,
h*n hade aldrig läst något jag klagade på...
Undra vart den tog vägen, vissa saker får visst inte komma framm...
Väntar på sista journalen sen blire Lex Maria
Pepsi eller Fanta..
När man tittar tillbaka är nästan allt
man minns att det var jobbigt och att mycket gick fel..
Det är faktiskt sjukt läskigt hur lite jag minns från tiden
på sjukhuset.. Man kommer ju självklart ihåg dom värsta
grejerna, men resten bara försvinner typ... Vet inte om det
är bra eller dåligt. Jobbigt att försöka komma ihåg men inte
minnas, men kanske bra att ma inte kommer ihåg allt.
Tror att det skulle tära för mycket på pysket..
Jäkla medeciner gör ju att det fortfarande har sjukt svårt
att komma ihåg allt. Minns typ sakerna man gjort men inte när,
om det var igår eller för en veka sedan.. För att komma ihåg
vad man åt igår bara det är galet svårt än..
Undrar hur lång tid det tar innan minnet blir bättre och
när man börjar bli lite snabbtänkt igen..
Fick typ en förfrågan på telefon för aa vet inte när, men
det var på tid ett slags test och han frågade vilken som
var colas största konkurrent. Kanske ett ganska lätt
svar, men ja kläckte ur mig Fanta....
Tänkte något om att många folk kanske dricker det, men
självklart var det ju pepsi.. Svarade fel på alla frågor..
Typ Suck så trögtänkt är jag just nu..
Nästan pinsammt, gör själ för mitt blonda hår..
Börjar äntligen komma ut lite i alla fall och kunna
träffa lite folk i alla fall :D Äntligen har man börjat ha ett
riktigt liv igen i alla fall :D Orkar ju inte så länge och så
mycket än men lite endå :)
Saknar ett vanligt liv utan äklig rullator...
Förvirrande
Allt är förvirrande...
Trött på detta..
Idag har jag lyckats tagit mig utanför huset! Yippy!
Gick till stan och såg på bio, dock var ja ju tvungen
att ta rullatorn.. -Suck-
Känner mig som en riktig kärring med den..
Fast den är praktiskt, för då när jag blir helt slut,
kan jag bara sätta mig ner, får stöd hela tiden och
lyckas hålla ballansed. Men endå känner man sig
så mysslyckad som måste ha rullator för att kunna gå en
bit, men sammtidigt borde jag vara överlycklig för bara några
veckor sedan sa läkarna att jag aldrig mer skulle bli bra
och för baraen vecka sedan gick jag mina första steg..
Lite pinsammt inne på bion med, när jag kom med
rullatorn och när jag ställde ifrån mig den och skulle gå
upp och ner från trappan, darrar hela jag helt
okontrollerat. Det är ju för att jag måste ta
i så sjukt mycket, men måste se galet dum ut...
Jobbigt och förvirrande att vara instängd i
lägenheten så mycket, man blir så ensam
på nått sätt även om någon är här..
Har alldeles för mycket tid att bara tänka
när man bara sitter hemma om dagarna och
drömmer mardrömmer av allt morfin varenda natt.
Sjukt jobbigt då att inte ha en massa att göra så
att man kan få bort drömmarna ur tankarna.
Hoppas jag kan fortsetta komma ut lite,
blir nog galen här inne annars..
Någon som vill med utomlands
annars?
Nu är frågan bara egen lägenhet i stan
eller plugga????...
Journalen från sjukhuset..
Vet inte om jag ska skratta eller gråta?...
Fick journalen från sjukhuset..
Asså det är sanslöst vad som står..
Snacka om att vägra tro på att jag hade ont.. visserligen så visste
vi ju det redan det där uppe men att läsa om det jag va med
om nu när man inte är lika borta är som att få en spark i magen.
Bara för att man inte hittar vad som är fel på första testet,
betyder inte det att man är psyksjuk och hur skulle
jag kunnat bli frisk under sommaren fast dom inte gjorde
någon undersökning då? Ja o eftersom jag inte
kunnde lossa på det som vuxit fast i magen själv
under sommaren måste jag ju va psyk så då kallar
man in en expert psykiatriker!? När den inte visar
något jamen då skickar vi hem henne istället för
något riktigt fel kan det ju inte vara..!
Konstigt att man hitta det direkt på andra sjukhuset
och att jag inte har ont längre idag...
Anledningen till att jag fick åka till
andra sjukhuset står det att jag var övertygad om att
jag hade endometrios och att det fanns i min familj..
Ursäkta? Lyssnade dom på någonting jag sa?
Vi visste att endometrios va en möjlig orsak
därför ville jag kolla upp det eftersom dom hade
gett upp alla andra undersökningar och vart dom har
fått att det finns i min familj undrar ja?
Asså dom har vändit och vridit på hur mycket som
helst, blir tokig!
Står att jag har haft dold fotografering och ljudupptagning?
IN MY ASS heller att jag haft. Jag har fotograferat mig
själv och mina rosor. Vid två tillfällen har andra
tagit bilder på personalen när dom bett om lov och
jag ville spela in en gång, men fick inte så klart att
jag inte gjorde det. O detta skriver dom i journalen?
Det är varkan rellevant eller sant. Kunde dom inte lagt
den tiden på att undersöka mig istället?
Asså framförallt om man läser den här förstår man
att dom verkligen ville ge upp mig, inte utreda eller
hjälpa och detta är från ett tidigt stadium?
Förstår att om jag inte haft alla som stötta mig
och hjälpte till hade jag aldrig blivit frisk!
Tusen Tusen Tack till alla er,
som funnits där både med ord och med
närvaror och stöttat och hjälpt! <3
Hade aldrig stått ut med det där om inte ni
funnits där, jag hade aldrig blivit frisk igen.
Sen vet jag genom säkra källor att nästan
alla på min avdelning (och skulle inte förvåna mig
om det var från andra med) var/är inne och läste/läser
min blogg och en sköterska hade sagt att h*n tyckte
det var så synd att det var jag mot dom att jag såg
det som en kamp. Ja men va va det då?
Som sagt det fanns dom som var helt underbara
och det har ja ju nämt hela tiden, men det hände
också mycket fel och bara man läser min
journal så tycker jag iaf att det syns att det är
en jävla kamp mellan mig och dom.
Den största kampen borde varit att bli frisk,
men det är tveksamt om det var det tycker jag,
den största kampen var nog nästan att bli trodd
och få hjälp. För inte var det många där uppe som
trodde på mig och hur ska man kunna hjälpa
någon om man inte ens tror på att den har ont?
Tycker journalen är ett stort skämt,
vet inte om jag ska skratta eller gråta..
Det är så jäkla illa!
Tankar och känslor
Hur kan livet förändras så fort?
Så mycket man tar för givet..
Varje dag är en kamp.. märker fler och fler saker
som förändrats, då menar jag på flera sätt, fysiskt,
pyskiskt, sånt som aldrig kommer bli sig likt och
sånt som kommer bli bättre när man slutat med medecinerna..
Kan ju inte riktigt stå upp någon längre stund än
utan att få hjärtklappning av ansträning. Så imorse
skulle jag göra klart frukosten, mamma hade alltså
tagit fram bröd och alla matvaror på bänken, endå
kunnde jag inte göraa klart frukosten själv..
För jag mindes inte var bröd och smör kniv,
tallrikar eller något sådant fanns och när jag började
leta i köket tog det sådan ork att jag var tvungen
att vandra tillbaka till sängen och vila...
Fick vänta på att mamma kunnde hjälpa mig
för jag inte ens kunnde fixa det själv..
Det är som att jag fått typ light alzimers,
massor jag inte minns längre, det senaste halvåret
är som ett enda virvarv och det är svårt att koncentrera
tankarna på det med vill.. Har så lite ork att jag får
hjärklappning av att gå ett par meter. Fast man får väll se det från
den ljusa sidan att jag faktiskt kan gå igen och det
fanns ju en risk att jag aldrig mer skulle kunna gå,
aldrig mer bli frisk.. Minnet kommer ju med att bli
bättre så fort jag slutar med medecinerna.
Då kanske det här inte är så illa
och det finns ju många som har det värre,
men trotts det är det svårt.
Andra problem är att en av medecierna har en
biefekt som är väldigt jobbig, men kanske bra på ett sätt,
är att det skärmar av mig från mina känslor.
Den hindrar mig att känna så mycket, eller
att tänka för mycket. Alltså jag har jätte svårt
att känna mycket, verken sorg, smärta eller glädje..
Det förstör ganska mycket eftersom den gör att det
är svårare att bearbeta saker jag kan inte tänka på
så mycket. Så på ett sätt är den väll bra att jag
inte känner all sorg och besvikelse och allt annat
på en gång, men den är också fruktansvärt irriterande,
för man är så likgiltig inför det mesta och jag kan inte riktigt
gråta ut över allt som hänt, viilket man faktiskt behöver för
att komma vidare. Jag är rädd för att jag bara skjuter
upp det mesta. Jag kan inte vara riktigt glad, vilket jag
faktikt borde var över att jag kommer att bli bra.
Det är mest läskigt att inte känna sina egna känslor
längre eller i alla fall inte på samma intensiva sätt....
Jag vet att jag borde vara överlycklig över att
jag förmodligen komer bli frisk, att det inte var
något allvarligt, men kan inte riktigt känna den glädjen..
Däremot en lättnad och jag har värderat om väldigt
mycket.. När jag hade jätte tungt och svårt att andas
utan syrgas, när man inte kan stå upp eller kan betämma
något över sitt liv förutom vilken dricka till maten
men vill ha, så inser man hur mycket jag tagit förgivet...
Innan har jag varit lite "det för bli när jag är äldre" eller
"någon annan dag" men efter det här vill jag aldrig mer
skjuta upp något och ta det senare... Jag vet inte om jag
lever eller hur jag mår senare, vill man något ska man
passa på och göra det nu när man kan. Det är nu jag vill
gör det här och det är nu jag kan göra det så då är det bättre
att göra det nu även om det inte riktigt passar in i den plan
man har frammåt eller det liv man har just nu, men skjuter
man upp det kanske det aldrig händer. Vi vet ju inte om vi vill
samma sak senare utan då kanske vi drömmer en annan drömm
som vi skjuter upp istället, så att vi aldrig bli riktigt lyckliga
och gör dom saker vi faktiskt vill göra.
Det är det här livet vi har och då får man göra
det bästa av det och inte bara skjuta upp det till senare.
Att säga "någon gång ska jag" är nästan farligt,
för det betyder ofta aldrig. "Sånt får man göra när
man är gammal", men tänk om man inte blir gammal då?
Tänk om det händer något och man missar allt det roliga då,
om man bara har gjort allt slit för att ha råd att göra roligt
senare, så kan man ju missa allt det roliga på vägen.
Alltså man måste ta vara mer på livet och göra det man vill
medans man kan och fortfarnde vill det.
Det var mycket sådana saker jag tänkte på när jag
låg på sjukhuset och dom sa till mig att jag aldrig skulle bli
frisk, "men allt som jag inte hunnit gjort än då? allt jag missar?
vad händer med allt det?" aldrig mer vill jag hamna i den sittsen.
Jag ska göra allt för att uppfylla mina drömmar här och nu
för det är inte säkert att jag kommer kunna göra det senare.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig,
så man får göra det bäste av det man har.
Man kan aldrig lita på någon annan än sig själv
Tiden går men dagarna står stilla..
Började känna mig lite små förskyld med ont
i halsen i förrgår och när jag skulle gå och
lägga mig hade jag ingen röst kvar och igår när jag
vaknade hade jag närmare 40 i feber..
Helt genomförskyld så fick ligga i sängel med hink
hela dagen... Sov nog i nästan 36 timmar, va vaken
i korta perioder imellan bara.. Tack och lov börjar
det kännas lite bättre i dag även om jag fortfarnde
har feber. Den här hösten lär väll bli förjävlig, med
tanke på att jag inte har något imounnförsvar kvar
efter alla medeciner som sänkt det så mycket.. :/
Fast skulle jag endå bli sjuk, kunnde jag
i och försig endå bli det nu när jag endå var tvungen
att ligga hemma.. Vore bara skönt om jag får lov
att vara frisk ett tag frammåt sen..
Har fått en del lägenheter som jag fått
erbjudande att titta på, problemet är bara att
inflyttning inte är förens typ janurai hos alla..
Vill ju ha en lägenhet nu och om jag kan (inte lika
nerdrogad längre) och vill och kommer in kanske jag
vill börja plugga till januari och då är det ju dumt att
ta en lägenhet nu, men vill ha en tills dess...
Svårt att veta hur jag ska göra ><
Förstår inte vad som hänt?
För bra för att vara sant, visade sig vara det också..
Blir så ledssen och besviken..
Man kan verkligen inte lita på någon
annan än sig själv.. Alla löften bara bryts..
Dom lyckas igen...
Trodde det skulle bli bättre när
man lämnat sjukhuset...
Fel kan alltid inträffa, men eftersom vi har
råkat ut för så himla många fel är man lite
känslig nu.. När jag lämnade sjukhuset fick
jag recept som skulle skrivas ut från 2 olika avdelningar.
Vilket inte borde vara något problem, eftersom det
står klart och tydligt i min journal, + att dom pratat ihopp sig.
Dessutom fick jag med mig medeciner så det skulle räcka
3 dagar eftersom alla mina medeciner sällan finns på
appoteken. Utan man måste beställa hem dom,
vilket brukar ta ca 3 dagar, på det sättet skulle jag aldrig
bli utan medeciner. Men självklart blir
det problem i alla fall...
Direkt på måndagen när vi lämnade sjukhuset
var mamma på apoteket och då hade
medecinerna från en avavdelningarna kommit,
så att hon kunnde beställa dom direkt,
så att dom fanns tills idag då mina tabletter tar slut.
Efter det har hon gått till apoteket 3 gånger till och
receptet hade fortfarade inte kommit in. Så att i
går kväll så ringde vi till sjukhuset och förklarade.
Då hade doktorn på den andra avdelningen
endå inte förståt att h*n skulle skriva ut några
medeciner den här veckan, fast att anteckningarna
var lätta att förstå enligt dom andra som
läst dom.... ? Så när mamma skulle gå imorse
för att hämta tabletterna på appoteket, så
var dom slut förstås i hela Norrköpins alla
sortes apotek vi har! Konstigt igetligen, jag kan
ju inte vara den enda i Norrköping som äter den
medecinen? Det är en medecin som många som
har cancer får (min smärta likas med den,
därför jag äter den) men vi har väll många
cancer passienter i Norrpan, så mycket konstigt.
I alla fall vart det ju stora problem, på grund av
att sjukhuset missar saker igen.. Undrar ibland om
det bara är med mig det blir fel hela tiden eller om det
är för alla... SUCK... Fast den här gången hjälpte dom
till att lösa problemet i alla fall.. Mamma fick åka
upp till sjukhuset igen och fick lite mer medecin
där så att jag har tills det andra kommer in..
Så tråkigt bara att det alltid ska bli fel..
Tycker igentligen att eftersom dom gjorde fel,
borde även dom stå för kostnaderna det blev,
på grund av det fel dom gjorde, som all
bensin som gick åt den här gången med alla
turer fram och tillbaka och även för all tid som
mamma slösa bort på att åka runt halva stan..
Aja i det här läget får man väll vara glad
över att dom åtminståne fixade fram tabletter,
så att jag har tills dom kommer in på appoteket....
Ett nytt hem
Jobbig dag, men jag borde väll vara van vid det här laget..
När jag kom hem igår från sjukan, började jag
nästan direkt att packa frågan är bara var börjar man?
Märktes att jag typ hade tusen saker där, men lyckdes
packa en hel del kartonger endå.. O idag har Fredrika, Hb, mamma
och pappa hjälpt till, så är klar nu med hela
flytten och bor nu mera hos mamma igen...
Det vart typ 100 kardonger som står överallt
här hemma och hos pappa, så kommer leva
bland alla dom där kartongerna ett tag. Känner inte
att det är någon ide att packa upp så mycket
eftersom jag endå hoppas hitta en lägenhet så
fort som möjligt..
Det gick mycket fortare än vad jag trodde det skulle
ta, men det är väll nog bara för att jag inte hade så
mycket möbler, utan mest prylar och vi har haft
sådan sjuk ordninng på allt.. Men vart som sagt
väldigt mycket kartonger.. Upptäckte också hur galet
mycket prylar jag har köpt för att "piffa upp" lägenheten.
Rätt bra endå, för det kommer bli rätt så dyrt endå,
att köpa alla nya möbler och grejer till min ny lägenhet sen..
Tur att jag hade så mycket hjälp, orkade och klarade mer än
jag trodde var möjligt, men nu är jag heeeelt slut i kroppen..
Har tagit det jätte lugnt och lekt boss, men har endå
jätte ont i hela kroppen och typ träningsvärk.
Det kommer bli sängligandes ett par dagar nu och
återhämta mig...
Det var fruktansvärt jobbigt att lämna lägenhet och
ge tillbaka nycklarna, men nu är det som det är
och det var så fruktansvärt att bo/sova där bara inatt,
så då är det väll bättre att det gick så fort som möjligt
att lämna lägenheten igentligen..
Problemet nu är ju bara att det tar lite tid att
adressändra, så min post kommer komma dit ett
bra tag till, så han kommer lämna dom här/jag gå
förbi där... men sjuukt jobbigt. Endå adress ändrade
jag bara för två veckor sedan.. Ville att han skulle
vara 100 % säker på att han ville ha oss och
att jag skulle bo där innan jag gjorde det...
Glömm inte att träd växer sig
starka i motvind och att
diamanter bildas under hårt tryck..
Bye, bye sjukhuset.
Efter 6 veckor har jag äntligen fått
lämna sjukhuset! :D
Jag har en lång väg tillbaka, men det värsta är att jag inte
riktigt har något hem längre, som jag hade innan..
Det har varit 6 veckor i helvetet..
Att ständigt få höra "du kommer aldrig bli bra",
bli misstrod och att bli behandlad nästan helt
respöktlöst... Okey inte av precis alla men av väligt många..
Ja har så många historier som behöver komma ut för hur
sjukvården sköts, just nu tycker jag i alla fall den är helt oacceptabelt..
Om jag hade hört detta från någon annan hade jag nog inte ens trott
att hälften var sant.. Men eftersom min blogg ständigt har blivit
granskad och det är många som vill komma åt mig,
(ska berätt om det någon dag frammåt) så har jag varit extremt noga
med vad jag skrivit, det är min sanning.
Dom historier jag berättat här är mina tankar och känslor om
saker som hänt på sjukhuset. Eftersom det började strula redan
från dag 1 har framförallt mamma, men även många andra hållt mig
sällskap, så att jag inte skulle vara själv, utan skulle ha "vittnen"
som kan styrka mina historier och framförallt ett stort stöd,
för annars hade jag aldrig blivit frisk. Dom har kämpat hårt för
mig, för att jag skulle få stanna på sjukhuset och för att kunna göra
mina undersökningar. Kan inte riktigt förklara hur tacksam jag är för
det. Jag är även jätte glad att jag stått ut hoten och fortsatt
blogga, för både min egen skulle, för att jag ska minnas det och
kunna bearbeta det, men även för att det behöver komma ut,
både för dom som är i en liknande sits och även för alla andra
om hur vården faktiskt ser ut dag. För att det ska kunna ske
någon ändring måste folk vara medvetna om problemet...
Nu börjar en lång väg tillbaka, bara för att jag åkt hem från
sjukhuset betyder inte det att jag är mår bra.. Mår fortfarande
jätte illa varje dag, magen har inte kommit igång och har
inga muskler kvar. Använder rullator och känner mig som en riktig tant..
Det betyder att jag är helt slut av att gå
några korta meter och då blir jag så dålig fortfarande att
det inte räcker med att bara sätta sig utan måste lägga mig
ner för att det ska sluta snurra och inte spy.. Men det går
frammåt varje dag, men kommer nog ta några veckor
innan jag orkar gå en liten längre promenad..
Nu hoppas jag bara att magen ska komma igång
så fort som möjligt för det är ju att den står stilla som gör att
jag mår så stilla. Sen vill jag ju bli av med alla medeciner
så fort som möjligt, men det kommer ta flera månader
eftersom om man drar ner för fort drabbas man av abstinens
eftersom om man drar ner för fort drabbas man av abstinens
som skulle bli för illa för mig, skulle inte klara det.
Just nu vill jag endå bara fira att jag inte längra ligger
på sjukhuset, trotts allt annat är skit.
Helt skit att jag inte har något hem längre...
Har fått börja med att packa nu när jag komm
hem till Felix.. Skule göra vad som helst för att
få vara kvar här med honom, men nu när det är som det
är, kännde jag när jag kom hit att jag bara vill härifrån
så fort som möjligt... Det är alldeles för jobbigt att se vårat
gammla liv, alla minnen, det gör så sjukt ont att bli så
påmind om att inget är som det ska längre...
Helvete hur kunnde allt bli så fel? :'(
Kan tänka mig dom som varit gifta och levt ihopp i
fler år, det måste verkligen vara hemskt att vara med
om något sådant.. Om det nu inte är man själv som
tröttnat. Bara det att dela upp alla saker, jag och Felix har ju en del
tröttnat. Bara det att dela upp alla saker, jag och Felix har ju en del
ihopp och då har vi bara bott tillsammans i ett halvår..
Shit jag klarar knappt det här liksom..
Är så himmla delad, vill bara få var kvar, vill dra
ut på det och hoppas han ändrar sig sammtidigt
känner jag bara att jag måste bort härifrån så fort som möjligt..
Det är ju tortyr att bli så mycket påmind om det man aldrig
får tillbaka.. Se allt man förlorat...
Så imorn går första flytt lassen.. Jag hade rätt när jag
trodde det skulle bli värre när man kom hem, från sjukhuset..
Det är typ hundra gånger värre, eftersom på sjukhuset
var man på något sett van vid att inte ses hela tiden, men här
ska det ju vara vi två lixom..
Kommer nog aldrig kunna lite på en kille igen..
Tussen tack för alla som ställer upp och finns för
mig.. Vet lixom inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er..
mig.. Vet lixom inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er..
Vilken helvetes sommar först sjuk i ett halvår 6 veckor på sjukhuset
och nu det här.. Jag måste gjort något dumt i något tidigare liv..
Kaos i huvudet..
Panik, stress vet inte vad jag ska
ta mig till...!!
Det är fullkommlit kaos i mitt huvud..
Börjat få lite ondare i magen nu på eftermiddagen..
Skulle vara just typsikt om jag blev sämmre i kroppen
också.. Nu får jag ju inte ens stanna här längre än tills
imorgon hur jag än mår som jag förstår det.. Ni skulle ha sett doktorns
ansikte när h*n insåg att h*n inte kunnde skicka hem mig i
fredags. Visst jag kan ju ha tolkat fel, men jag tyckte
i alla fall att h*n såg så sjukt arg ut över att h*n inte blev av
med mig och att om jag inte var tillräckligt bra på måndag
skulle h*n endå kasta ut mig. Känslan förstärks ganska
kraftit med att alla andra i perssonalen hela tiden påminer
mig om att jag åker på måndag och nämner jag att jag inte
mår bra så säger typ alla att ja men nu får du komma hem
i alla fall och funkar det inte får du gå till
vårdcentralen/akuten direkt. Visst skjut över problemet
till någon annan om man inte själv kan fixa det som.
Kanske inte är så, men det känns som det i alla fall..
Fattar inte hur jag ska lyckas flytta bara
det första jag gör när jag mår så här fortfarande..
Lite ont, men de kan man leva med om det inte fortsätter
att bli sämmre, men allt illamående och yrseln
är värre... Kan ju forfarande inte gå mer
än ett par meter med en rullator..
Lixom kommer knappt kuna ta mig till toan
men sammtidigt ska jag flytta..
Det kommer bli ett helvete,
men de måste bli gjort...
Pratar tydligen i sömnen varenda gång jag somnar nu..
Drömmer konstant hemska drömmar som påminner
mig om vad som hänt, så kan tänka mig att hela salen
vet allt om mina kärleks beskymmer om jag pratar
vad jag drömmer om...
Ingen som vågar säga/hör inte vad jag pratar om,
men pinsamt.
Mixed up
Tredje natten jag sitter uppe..
Kan inte sova.. Paniken kommer om
man slappnar av och låter sig ligga och tänka
på alltt som hänt...
Fortfarade sjukt orolig att jag ska bli sämmre
i magen.. Det går inte att beskriva vilken sjuk
kännsla det är att ta på magen, när man i ett
halvårs tid, kopplat det till att det gör sjukt ont,
att man inte får ta på magen..
Så imorse kliade det lite på det ställe jag hade som
ondast på innan och jag började nästan gtåta av
all stress som upptod med den handlingen..
Hjärnan säger sluta det där borde göra sjukt ont,
det går rysningar från topp till tå och
jag blir helt spänd i hela kroppen,
sammtidigt som det är skönt att kunna klia tillbaks
där det kliar... Altså en helt sjuk känsla..
Kommer nog ta ett bra tag innan hjärnan
kopplar om att det inte gör ont längre..
Har även börjat tänka mycket på allt
som har hänt mig här uppe..
Det irroniska med det hela är ju att när jag
mådde som sämst och hade sjukt ont,
tycker jag att många i perssonalen behandlade mig
helt respektlöst och nochalant.
Nu när dom har hittat något och dom vet att det
fanns något riktigt fel, när jag faktiskt börjar må
bättre, har även dom börjat behandla mig bättre känns det som..
Bland annat träffar jag nästan bara en doktor..
Borde det inte vara lite tvärtom om dom nu beter sig så?
Det är ju när man mår som sämst man behöver som mest stöd..
Då man verkligen behöver en doktor och inte en ny varje
dag som jag hade..
Sen hade det ju varit bäst om allt var bra hela
tiden.. Men kanske är dom lite rädda nu?
Sen blir det ju fortfarande massa missar tycker jag...
Doktorn har sagt att jag ska få laxerande varje
dag om jag behöver det så att vi får igång magen
igen efter operationen, endå har jag inte fått det
och det är ju förmodligen därför jag mår så illa
större delen av tiden så att jag inte kan träna så
mycket och åka hem..
Fast det är ju trots allt små missar om man
jämför mot innan..
Vill även säga Tusen tack till alla underbara,
som har hört av sig och ställer upp.
Livet är hemskt just nu och jag vet inte vad jag skulle
ta mig till om jag inte hade alla er <3
Varje ord betyder sjukt mycket när man är på botten.
Du kom, du gick, mitt hjärta du fick..
Hur går man vidare från något sånt här?
Allt känns så sjukt fel...
Livets stora gåta är ju älska, glömma och förlåta.
Visst kan jag älska dig.
Visst kan jag alltid förlåta dig.
Men hur ska jag någonsin kunna glömma dig?..
för
Den som älskat kan ej glömma,
Den som älskat kan ej glömma,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskat men glömde,
visste ej vad kärlek var..
Månen frågade mig:
- varför gråter du?
Jag svarade:
- Vad skulle du gjort om himlen lämnat dig?Om ditt hjärta brister, laga det med Karlssons klister..
Livet rasar samman, finns ingenting kvar...
Har inte klarat av att blogga..
Min värld har rasat samman...
Vet inte vad jag ska ta mig till just nu...
Mitt i alla skit på sjukhuset, när hela sommaren varit
ett helvete och jag trodde de höll på att ta slut..
8 månader fick vi tillsammans, nu lämnar han mig..
Helvetet hade visst bara börjat innan..
Tydligen är man inte lika rolig och attraktiv när man
ligger på sjukhus, så att känslorna tar väll slut till slut om
det bara är jobbigt att hälsa på och ses som det är på ett
sjukhus....
Jag kommer altid att älska dig Felix..
Vet inte vad jag ska ta mig till..
Vilket helvete..
Skulle åkt hem (vart nu hem är) idag, men har mått så illa
att jag inte kunnat träna ordentligt, så framflyttat till måndag..
Kan inte gå mer än några meter innan jag svimmar
eller håller på att spy för jag anstränger mig så pass mycket..
Har nog aldrig tränat så hårt som jag har gjorde här
iförrgår.. Sen vart de ju knas..
Så på måndag åker jag nog hem med ambulans,
så att dom får upp mig för trapporna..Eller hem kanske
jag inte kan skriva längre? Eller joo, mina grejer finns där,
mitt namn står på skylten, mina brev kommer dit
och mitt hjärta bor där.. Men de första jag ska
göra när jag kommer hem är att packa..
Har 2 dagar på mig..
Får åka hem till mamma och bo där
någon månad tills jag hittar en lägenhet..
känns förjävligt lägtat hem och efter världens finaste människa
i 6 veckor från sjukhuset och sen får jag inte komma hem,
han är inte min längre och där mina saker finns är inte
mitt hem längre..
Han ville packa alla mina saker själv och flytta över
men vill vara med och packa så som sagt,
då fick jag 2 dagar på mig nu istället..
Så om det är någon som kan tänka
sig hjälpa mig flytta vore det jätte snällt.
Börjar måndag em och måste vara klar
senast onsdag före kl 4..
vore snällt om några kunnde ställa upp,
vill inte vara själv, det är jobbigt nog endå.. :(
Jag kommer alltid att älska dig <3
En kropp som en 90 åring?
Varje steg går trögt..
Ja o då menar jag ju inte bara för mig,
utan som vanligt om hur jag tycker det sköts här..
När dom gjorde gastoskopin på mig för över 2 veckor
sedan, så upptäckte man att jag hade fått svamp i matstrupen
och halsen. Jag var så pass borta då på allt smärtstillande och
mest besviken på att dom inte hittade anedningen till
varför jag hade ont, frågade jag inte så mycket om det,
utan förutsatte när dom sa att det var lätt att få bort att dom då
gjorde något direkt åt det. Så igår på roneden så frågade jag
om den behandling var klar om det var bort nu.
Då visade det sig att dom inte ens hade börjat behandla
det, att dom hade glömt det! Så galet irriterad, ska
det varligen vara så här?! Så nu har det ätligen börjat behandlas
men det är ju sjukt tycker ja.
Idag har jag försökt att komma igång och gå lite.
Benen väger bly och det är sjukt svårt att ta ett enda steg.
Så jag fick prova att gå i en barr (en smal gång där man har räcken
på båda sider om sig, som man kan hålla i), trotts det höll jag på
att svimma av ansträngning och klarade bara av 6m...
Trodde muskleminnet var snabbare men fick höra
om en studie som gjorts på ett antal killar i 25 års åldern
som är militärer, alltså sjukt vältränade. Dom hade fått legat
till sängs i 4 veckor utan att få resa sig upp eller gå och
efter dom 4 veckorna så visade det sig att deras kroppar
var som en 80årings kropp! SHIT!
Så jag som legat i 5 veckor och tagit det jätte lugnt
och knappt gått längre promenader på flera månader
var alltså i betydligt sämmre kondition redan innan..
Min kropp borde alltså jämföras med säkert mins en 90
årings kropp... Det kommer alltså ta betydligt längre
tid för mig att komma igång igen än vad man trodde, för
muskleminnet fungerar inte på det sättet. Helt sjukt!
Om jag är i bra kondition igen om ett halvår får jag vara
glad... så jäklar vad med tid detta kommer ta, men
fasen vad jag ska kämpa!
Målet är att jag ska försöka komma hem till
helgen, inte säkert det går och om det blir så,
så kommer jag förmodligen åka ambulans hem
så att dom kan bära mig upp för alla trappor, sen
får jag ha hemrehab, så att jag så småningom kan
ta mig ut ur lägenheten... Galet, men skulle
ändå vara skönt att få komma hem.
Det börjar bli bättre
Äntligen kan man börja se frammåt!
Det är en lång resa kvar, men gud va långt
jag har kommit idag. Värken i magen börjar äntligen
lätta av lite, nu gäller det bara att fortsetta hoppas att
det inte bara beror på dom höga doserna smärtstillande
utan att jag faktiskt blivit bättre, att det var sammanväxtningen
det berodde på. Har lyckats sätta mig upp och förflyttat mig lite idag.:D
Detta beror typ enbart på att det gör så pass lite ont gämfört mot innan.
Så har till och med varit på en rullstols tur med sjukgymnasten och
övat mig på att ställa mig upp och sitta igen och att lyckas andas
sammtidigt. Benen väger bly så att gå lyckas jag inte riktigt med än,
men det är endå en sådan gigantisk skillnad ifrån bara igår! :)
Fick höra att på en veckas sängliggande förlorar man 1/4 del av
sina muskler och jag som inte rört mig på nästan 5 veckor,
det säger en del.
Men det bästa av allt, det är att visa doktorerna här som sa
till mig att "man inte kommer hitta något, du kommer att
få leva med det här" att det faktiskt fans något och det går
visst att göra någonting åt det. Hade jag gett upp eller inte haft
alla som kämpat runt mig för att trycka på och kunna göra
alla undersökningar och framförallt förflyttningen till
det andra sjukhuset, hade detta aldrig varit möjligt.
Så det är en underbar känsl nu när man träffar doktorerna igen
som sa så, vilket jag i sig tycker är helt fel att man ens
utalarsig om, utan att ha gjort undersökningarna men då
att se hur dom reagera när det fanns något.
Sammtidigt undrar jag hur många fler som faktiskt
råkar ut för samma sak. Har fått höra ena historien efter den
om fler som fått höra att "nej det finns inget fel på dig,
det sitter bara psykiskt". Är så besviken på sjukvården,
som hellre tillkallade psykdoktor än att genomföra riktiga
undersökningar. Det är hemskt att bli ifrågasatt på det viset!
Så det är en stor vinst att dom hitta något,
relati "snabt" (inte flera år som det tar för många) och då
få visa läkarna att det faktiskt fanns en orsak, att dom inte
borde behandlat mig som dom gjort!
Så nu hoppas jag det fortsetter gå frammåt och att jag
kan komma hem om max 2 veckor. Tränar för fullt för
helst skulle jag vilja kunna komma hem till helgen. ;)
Sen är det ju lång rehab hemma innan jag kan leva
normalt igen, har ju inga muskler kvar. :/
Vill utomlands igen och ta ikapp mina kraffter :)
Så nära men endå så långt ifrån
När man börjar se slutet på det hela
går tiden så jäkla mycket långsammare...
Efter operationen nu så har jag inte alls lika ont
på höger sida av magen som jag haft innan, utan nu
gör det mest ont i mitten, där det största ingångshålet är.
Ett jävligt gott täcken, så hoppas verkligen nu att smärtan ska
försvinna. Så har inte alls lik ont överhuvudtaget längre när jag
ligger stilla, visserligen kan det bero på att jag får mer morfin än
en häst skulle klara av alltså mer än vad cancer passienter får..
Så är livrädd att smärtan ska bli värre...
Kan inte själv röra mig mer än några cm men sammtidigt är
jag så glad för kanske kanske ser vi snart ett slut på det här! :)
Om allt går som det ska kan vi snart sänka doserna,
jag kunna röra på mig mer och om 1-2 veckor kanske kunna
komma hem :D
På önskelistean står Mys med Felix, Rida, dansa
och faktiskt jobba. Vill komma igång helt enkelt,
förstår att det dröjer ett tag innan jag kan ha
något fest liv igen, men va fan så mycket annat
jag kommer kunna göra hoppas jag :D
Börjar även kunna tänka lika igen,
har ju varit så nerdrogad att det mesta
bara försvinner, men nu börjar tankarna
komma ifatt, allt man missat hemma,
som jobb, fölvisningen och fester till allt som
hänt här... Hur jag tvingades ringa 112 från avdelningen
för att jag inte fick hjälp (läs tidigar inlägg) eller
alla amälningar jag måste ta itu med..
Både jobbigt och liite skrämmande när jag märker
hur mycket jag inte minns och hur mina tankar har
gått när jag legat här.. Väggarna är tilloch med intressant
när man är så pass nerdrogad..
Usch vill tillbaka till livet igen.
Måste även säga att jag är sjukt stålt över Felix
som har klarat detta så pass bra endå..
Det är nog många förhållanden som inte överlever
en sådan här sak när man är i våran ålder och
inte varit tillsammans så himmla länge..
Men nu är vi snart i mål.
Älskar dig ♥
Snigelfart
Kännas som om man har spolat
tillbaka tiden 2 veckor...
Ligger på samma plats, sjukt neddrogad och
har galet ont... Ronden känndes nästan skrämmande
idag då typ 6 perssoner kommer och ställer sig runt sängen och
tittar ner på en... Vadå grupp tryck?...
Alla tar i alla fall bättre "hand om mig" när det faktiskt fans
något fel. Dock känner jag mig nästan som en tjurig 3 åring
när jag alltid verkar ha en annan sikt än vad dom flest har här..
Men kanske inte ska jämföra för mycket med tanke på storleken
på dom olika sjukhusen men dagens "träning" ses snarare som ett
skämt jämfört med hur det var på det andra sjukhuset...
Jag skriker håll i mig och dom tycker att dom finns runt mig endå...,
Vi lyckades inte förflytta oss på något sätt, för det känns mest som om
vi pratar olika språk..
Fast dom verkar i alla fall ta mig på allvar nu och gör kontroller
på mig varannan timme typ och äntligen efter 3 veckors tjat har
jag även fått en grej som man blåser i som håller igång
lungorna när man ligger ner mycket..
Nu som först tycker dom att det behövs för att jag e opererad,
fast jag låg ju ner precis lika mycket innan..
aja trampar inte på stället längre iaf även om vi
håller snigelfart..
Vill kunna komma upp på
benen! Vill kunna gå, vill kunna komma
härifrån!
Ambulans färd igen
En hemsk färd..
Har anlänt tillbaka till det första sjukhuset igen..
SUCK... Fast färden hit va något av det värsta på
länge... Går inte att beskriva riktigt hur ont och jobbigt
det var.. Ambuland perssonalen va jätte trevliga, men bara det att
flytta över till en annan bår trotts att dom bar och använde bra
flytt tekninker gjorde det sjuuukt ont, eftersom det drar och
rör på sig i överallt.... Sedan alla guppen.. Fick en massa
extra tabletter före, fick spruter med extra smärtlindring
och muskelavslappnade i ambulansen och lustgas gjorde
det sjukt ont... Var inte alls redo för den där färden än och
hade man bara varit grymt rik hade den lätt kunnat vänta
mågon dag till, tills kroppen satbbiliserats sig lite efter operationen...
Så nu är jag tillbaka i alla fall... Enda riktigt possitiva är
att det är närmare för många av mina nära att ta sig hit,
så att jag kan ha mer besök känner jag..
Efter ambulans färden gick ja väll 3 steg tillbaka i
smärta igen så blir väll liite längre rehab..
Hoppas bara att det var det här nu så att det inte är
något mer, för vetifan ärligt talat hur man ska
orka eller klara av att driva igenom fler undersökningar
annars..
Vill bara bli frisk och få komma hem..
Imorgon kommer nog kära kusin förbi igen,
kanske orkar lite skönhetsvård på rummet igen?
Byta sjukhus igen.
Sjukt seg i kroppen efter legat på sjukhus i en månad..
Sovit liiite bättre i natt men vaknar fortfarande
ofta för att jag behöver trycka på pumpen.
Fast pumpen är lätt den bästa lösningen jag har haft.
Idag har jag då övat på att sitta upp igen, galet vad ont
det gör och hur svårt det är att andas.. Har dessutom fått
träningsvärk i benen direkt utav att bara ha dom i backen,
så inser hur jobbigt det blir att ta sig tillbaka...
Alla muskler är verkligen borta.. Min bästa
undersköterska fick typ bära upp mig för att jag ska ta
mig upp ur sängligandes läge..
Men känns ändå lite bättre i magen idag, det gör mest
ont i mitten utav magen och inte på vänster sida som
jag har haft problem med, så känns som om vi
förhoppningsviss hittade rätt :D
Hoppas verkligen det, för det kommer bli minst någon vecka
till på sjukhus i alla fall och rehabilitering för att kunna klara
mig själv igen kommer bli lång även om vi redan hittade
rätt.
Tyvärr måste jag åka tillbaka till det förra sjukhuset
idag... Landstinget godkänner inte att jag stannar här..
Allt handlar om pengar tyvärr. Så hoppas verkligen
att det blir bättre där nu när dom ser att det faktiskt
fans ett stort fel i magen...
men hade så mycket hellre stannat här... Både doktorerna
och sköterskorna är så mycket trevligare mot mig och dom
har pratat om massor med fler undersökningar som vi
skulle kunna göra, medan dom på förra sa att
det inte fanns så mycket mer dom kunnde göra...
Så är livrädd att dom ska försöka skicka mig till
vårdhem eller något sen.. Anförtrodde mig lite
om det till en utav sköterskorna här och h*n sa
direkt att det bara var att anmäla till Lex maria
i sådan fall så att jag skulle få mer hjälp så det känns
lite ljusare när jag har sköterskor "på min sida".
Naturligtvis finns det en del bra på det andra med, bara
det att jag och några av dom andra inte riktigt delar samma
åsikter. Jag vill bli frisk, jag godkänner inte än
att det är något som jag måste tvingas leva med.
Så nu är det som det är, kan inte göra något åt
det, får helt enkelt hoppas på det bästa och hoppas det fungerar
bra mellan oss den här gången.
Jag har även många gånger varit tydlig med varför
jag bloggar. Att detta är ett sett för mig att bearbeta
allt som händer, kunna berätta för alla dom som är
intresserad här istället för att berätta för var och en..
Det är helt mina egna tankar, känslor och reflektioner
över vad som händer med mitt liv just nu och ni som
inte tycker om att jag bloggar, låt bli att läsa i sådana
fall, det finna något i sverige som heter både
yttrandefrihet och tryckfrihet. Så jag har all rätt att
skriva mina tankar och känslor, så länge
jag inte pekar ut någon vilkt jag inte gjort och
inte kommer att göra. Så gillar ni inte, lämna sidan,
hot fungerar inte!
