Ljus i horisonten
Det blev en riktigt lång blogg paus,
all ork har varit tvungen att inriktas mot att
bli bättre, mot att ta sig framåt..
Som jag skrev i inlägget nedan som jag till och med var för borta för
att komma ihåg att publecera, så höll det verkligen på att gå illa när jag kom hem.
Hemtjänst insattser räckte inte på långa vägar, hamnade i ett läge när dom inte längre
kunde hjälpa mig ur sängen, utan jag vart helt sängliggandes vilket jag
absolut inte fick bli. Då blev smärtan betydligt värre, samtidigt som tiden
höll på att rinna iväg. Vi var tvungna att börja ta ner medeciner, kroppen skulle
inte orka med den dosen länge till. Snacka om panik.
Tack och lov har jag så super fina vänner och här har jag enbart Hb
att tack för att jag idag kan ta mig upp på benen och är på väg att bli bättre.
Han hittade ett sätt som hemtjänst och hemreab skulle kunna lyfta mig
och hjälpa mig att gå. Han la upp ett helt annat typ av träningprogram,
tack vare det kom jag upp på benen igen. Vilket i mitt fall verkligen var A och O.
Blev jag liggandes blev smärtan värre, medan när jag rör på mig blir smärtan
bättre, även om det gjorde sjukt ont just när jag rörde mig.
Så ja vet verkligen inte hur jag någonsin ska kunna tack Hb nog,
Tack som tusan liksom, du gav mig chansen att kunna få ett liv igen.
Inga ord räcker för hur jag ska kunn tacka nog.
Så efter det gick det väldigt fort.
Knappt 2 månader senare var fentanyl och abstral borta och jag
kunde gå lite gran själv tack vara det.
Inte långt alls, men kunde ta mig runt i lägenheten och typ ut till bilen,
så att man kunde åka till någon sjö elller nått.
Dock inte bära nått, inte ens ett glas med vatten.
Då började jag närma mig nästa pers, att ta bort Metadonet.
Kännde att jag behövde ladda motiviationen rigält inför det.
Det är liksom verkligen ett riktigt helvete det där metadonet,
så blev en välförtjänt resa till Cypern.
Sjukt vilken kraftladdare det var, höll oss i stort sett enbart på hotelet
eller havet, men lite sol, bad och värme gör under.
Haha satt och grät nästan varje morgon för jag inte visste hur tusan
jag skulle kunna ta mig upp ur sängen ner till frukosten,
men när man väl hade tagit sig till solstolen och jag fick ligga i solen
och njuta några timmar så kom energin.
Riktigt rolig resa, även om den fick bli väldigt handikapp anpasad.
Sjukt skönt att få lite dictans till allt, det var bra mycket bättre med en
städerska (svettlana) och en kompis som tar hand om en,
än hemtjänst/sjukvården.
Den där resan gav mig verkligen kraft som jag behövde för att
kunna ta mig vidare hemma.
Så kom hem full av enrgi, motivation och kraft.
Men att veta att man har 12 veckors extrem abstinens framför sig
och att man kommer få slita som ett djur för att få behålla den lilla
kondition och styrka man byggt upp är jäkligt jobbbigt.
Det är fasen ett av dom få lägen jag inte tycker att det är bättre
att tänka på dagen än framtiden. Jag behövde tänka, bara 8 veckor kvar,
halva tiden har redan gått, bara 4 veckor kvar osv.
Däremot så tror ja stenhårt på att njuta och leva varje dag,
så varje gång jag kände att jag skulle på nått vänster kunna göra något,
så körde jag med både piska och morot på mig själv för att
kunna använda dom dagarna som gick att försöka leva lite samtidigt.
Jag skulle kunna prata i dagar om hur mycket jag hatar
Metadon, jag kan inte på något sätt förstå hur någon kan vilja
ta det friviligt? Hur kan man vilja må så? Hur kan man tänka sig frivilligt
gå igenom den abstinensen?
Den är ett sånt sjukt helvete. Första 4 dagarna gick jag ner 5 kg,
det är liksom helt sjukt, fick liksom inte behålla någonting,
men förstår inte ens hur det är möjligt.?
Kort kan det beskrivas som en influensa gånger 10.
Inte få behålla något man äter eller dricker, skakningar, svettningar, fryser,
tappar både matlust och hår, illamående, snurrig,
blodtrycksfall, svimningar, tungt att andas, halucinationer,
huvudvärk och det känns som det är ett enda dimm varav i huvudet
och sjukt mycket mer grejer.
Det känns liksom som att kroppen slits sönder i stycken innnifrån.
Hur tusan kan någon vilja gå igenom det friviligt?
Dom kom ju liksom till en jäkla massa andra medeciner för att
kroppen skulle klara av att trappa ned över huvud taget...
Ska inte snö in mig mer på det är, då tar aldrig det här inlägget slut.
Nu vart det inte bara 12 veckor som jag hade räcknat ut av abstinensen,
men det var väll lika bra att jag inte visste innan.
Fick vad dom trodde var en infektion mitt under den där tiden och
länge försökte dom att behandla den med "snälla" medeciner,
självklart funkade inte det med min tur.
Så då ville dom sätta in en riktigt stark kur,
andledning att dom vänta så länge med att sätta in den,
var att den krocka med typ 7 av mina andra medeciner, varav värst
med all typ av morfin, där värst då med metadonet.
Så när jag bara hade 2 tabletter metadon kvar,
så satte dom in den medecinen efter att ha kollat med typ lärlingen till
min läkare. Då fick den sättas in om jag tog bort en till, sagt och gjort
och det var bland det sämsta som kunde ha gjorts.
Min läkare vart skapligt arg när han kom tillbaka från sin semester och fick höra
vad som hänt, men vid det laget var det redan försent.
Allt morfin samlas i kroppen när man äter den medecinen, vilket innebär
att all metadonet jag hade fått i mig inte gick ur kroppen och oxynormen (morfin)
hade vi inte ens minskat innan, så jag fick snabbt en överdos tillsammans med
nått knas med hjärtat, så det inte går i rätt tackt och en rigäl allergisk reaktion.
Smidigt liksom. Så fick as svårt att andas framförallt på morgonen och
en ännu längre tid med abstinens. Dessutom hade jag ju samlat på mig så mycket
morfin i kroppen att det vart en helt sjuk abstinens. Inte blev det bättre av att den där
medecinen tog bort effekten av både blod tryckshöjande medecinen och illamånde tabletten...
Kan säga att både jag och mina möbler har fått mycket stryck dom här veckorna,
undrar nästan om det är nått jag inte har ramlat in i eller svimmat på i lägenheten?
Usch säger ja bara.
Så nu är vi inne i vecka 14 med abstinens, men för 3 dagar sedan
började det äntligen vända. Och den där infektionen? Vi vet inte ens säkert
om det var en infektion, utan nu är dom rätt säkra på att det typ är att
jag ätit så starka medeciner att det blivit nått knäppt i kroppen och att det typ är
någon ofarlig inre blödning,
men att det kan va så att jag hade nån liten infektion innan..
Så det kunde ju gått bättre där asså..
Men till det mer positiva, trotts denna sjuka abstinens, så har jag försökt ta
mig ut så ofta det gått och där vann jag över både försökt och går.
Jag tror ju stenhårt på att ta till varje dag som går, för man vet aldrig.
Det ger en rigäl motivation, för jag saknar livet.
Trotts att jag har slagit ihopp ett antal gånger på morgonen, hängt över toaletten,
suttit ner och tvättat av mig, svårt att andas och almänt känts som att jag håller på att dö,
så har jag tagit mig utanför dörren.
Jag har verkligen inte gjort ett skit inne på hela tiden,
men sattsat på att tagit mig till skogen och satt mig med hundarna eller
vart med på någon kurs med dom även om jag inte gjort allt eller tagit mig ut till stallet
och andats häst. Bra dagar har jag till och med tagit mig upp till häst genom jäkligt mycket
blod, svett och tårar. Jag fick lägga upp en plan vilken dag jag skulle kunna
ta bort en tablett metadon, man visste att första veckan efter att man gjorde kunde man i
stort sett inte göra någonting, men efter första veckan började sakta abstinensen lägga sig
och förhoppningsvis hade man två dagar utan abstinens innan det var dags att ta bort en ny.
Så under den andra veckan, var vissa dagar bättre och då försökte jag göra det som
kändes omöjligt och lite till för att kroppen inte skulle tappa allt.
Så på nått jäkla vänster har jag hållt igång kroppen och
inte tappat allt för mycket. Det går i vågor under dagen. Morgorna är verkligen fruktansvärda
och med morgon menar jag mellan 08 till nån gång mellan 14-16 typ.
Det har liksom tagit så lång tid varje dag att försöka ta sig upp ur sängen, utan att slå ihopp
och vissa dagara har jag inte tagit mig upp alls. Men vissa andra dagara har det släppt lite sen
och då har jag kört allt och lite till för att inte hamna i läget att behöva lära mig gå på nytt igen
och jag har fan lyckats med det och lite till. Nu kan ja liksom till och med bära ett litet
glas med vatten och en bra dag kan jag gå en liten promenad på em/kvällen.
Så även om jag bara orkar göra en sak under dagen, så har jag då sattsat på att ta
mig ut och göra det jag tycker är det absolut roligaste, för att höja motivationen.
Så nu ska ju det absolut värsta abstinensen
lägga sig och då kan det ju bara bli bättre.
Har fortfarande ett 40 tal medeciner som ska bort, men nu är dom
absolut värsta borta och förhoppningsvis nu så kan jag träna upp mig
samtidigt som jag tar bort medeciner och då kommer
det gå jäkligt mycket fortare framåt.
Skulle allt vara bra skönt att kunna hämta en cola och tallrik med mat
till sig själv liksom och att kunna gå ut med hundrana själv. xD
Så nu blir det förhoppningsvis en vecka med mindra abstinens,
då jag kan må bättre och få njuta lite. Jag fyller ju trotts allt år nu i veckan.
Så i helgen när den värsta abstinens hade försvunnit så tog jag mig för första gången
på exakt ett år ut bland folk. Trodde jag bara skulle klara en timma eller max 2,
det blir ju som en karusell i huvudet när det blir för mycket intryck,
för mycket ljud, bilder eller folk. Men det gick faktiskt helt okey,
jobbigt som tusan, drack energidryck för att inte slå ihopp, men jag klara
av att vara med bra mycket mer än 2 timmar.
Sjukt kul. Känndes som att jag fick en kort paus från "sjuka" Madde.
Jag fick sitta och skratta och prata.
Har ju liksom haft en gräns det sista året på max, två kompisar åt gången
för att inte slå ihopp. det blev liksom för rörigt, så det är ett riktigt bra betyg
att jag kunnde vara med några fler samtidigt.
En riktigt kul kväll mitt i allt.
Dagen efter var dock inte lika kul, måde som att jag blivit överkörd av
en tracktor gång på gång. Haha men det är väll sånt man får ta.
försökte ju i somras när det var en konsert i stan att lyssna lite från rullstolen,
men klarade ju då bara 10 min innan jag kräcktes och slog ihopp,
så att klara sitta ner med typ 10 pers nu och snacka med musik på
är riktigt stora framsteg, även om jag mådde som jag gjorde efteråt.
Så det är verkligen på väg åt rätt håll nu.
Har liksom nästan inget ont i magen nu, nu är det bara att
få bort alla medeciner som är tufft och att träna upp kroppen igen.
Det låter bra mycket enklare än vad det är, men med tanke på vad jag gått igenom
så vet jag att jag kommer fixa det, det kommer att ta tid, men jag kommer fixa det.
Nu är det upploppet kvar och nu syns äntligen ljuset i horisonten.
Så kom ihåg att med rätt inställning, en jäkla kämparanda
och med tydliga drömmar och mål är även det som känns
omöjligt möjligt. ingenting är omöjligt, det tar bara längre tid
och betydligt mer kämpande att uppnå.
Så sluta aldrig drömma, allt är möjligt så länge man vågar
kämpa och tro på att det ska hända.
Längre än längst (från 7/4)
Inlägg från 7/4, som missades att publiceras.
Det blev lite för tungt för att orka uppdatera mina sista dagar på sjukhuset
och det som väntade mig när jag komm hem..
Förhoppningsvis orkar jag vartefter skiva ner det hela,
för det en mardöm som jag måste få ur mig.
Jag känner att den här mardrömen har hållt på för länge nu,
det är djupa ärr som aldrig kommer att försvinna och
man inser att även när jag kommer ur detta helt frisk,
kommer jag vara totalt förändrad..
Jag kommer inte ens känna igen mig själv.
Just nu ser det väldigt ljust ut, jag låg länge hemma som
ett vrak utan att kunna göra ett skit tills dess att Hb kom hem till mig en
dag och lyckades med det som varken sjukgymnaster, arbetsteraputer,
hemtjänst eller läkare lyckats med. Han hittade ett sätt hur jag skulle kunna
få hjälp att lära mig gå och lade upp ett träningsprogram.
Det förändrade allt, från att leva i mörkret, så hittade
jag en väg att kriga mig framåt på, ett ljus i fjärran.
Trotts att jag gått från klarhet till klarhet och klättrat mig uppför backen
är det först nu som man börjar inse hur sjukt lång
vägen är tillbaka den här gången. Det är inte som efter första året att det behövdes
några få månader att vara på banan igen, det är inte som andra gången när det
krävdes det där halvåret. Den här gången är kroppen verkligen helt slut.
Det fanns inte mycket till muskler kvar överhuvudtaget,
muskelminnet otroligt svagt, balansen tappad någonstans längs vägen,
konditionen helt borta, men framförallt är kroppen helt förstörd innombords
av alla medeciner den varit full av så länge. Det finns liksom inte mycket
att ta av längre. Kroppen är helt full av vätska, håller på att få droppfötter
av att ha legat så länge, minsta sår börjar vara, synen dålig och all ork är
precis borta.
Jag börjar verkligen förstå vad dom säger om cancer patienter att
dom oftast dör om dom tappar viljan att överleva,
att det oftast bara är dom som orkar kriga som överlever.
Sjävklart stämmer inte det alltid, men många gånger är det nog det som avgör.
Det skrämer mig faktiskt lite, för själv så känns det som att slutar jag kämpa
så hårt som jag gör, så känns det som om kroppen ska ge upp.
Jag har verkligen ont överallt och andningen är tung.
Det har ju varit att jag kämpat som det har hängt på innan och igentligen
är det kanske inte så längre, jag börjar ju faktiskt bli bättre,
men det känns lite så. En viss saning har det nog dock forfarande,
skulle jag sluta kämpa, ge upp för värken och bara ligga i sängen hela dagarna,
så skulle det kunna hända, men det skulle det nog för alla.
Även om jag aldrig skulle ge upp, så är det väldigt skrämmande när
det känns så.
Det är en känsla man inte vill uppleva av att kroppen är
så svag.
Det är en jäkla tur att huvudet är starkt.
Så till alla er som känner så, ge inte upp,
efter regn kommer solsken.
Mardröm
När livet känns tufft kom i håg att
träd växer sig starka i motvind och
diamanter bildas under hårt tryck.
Ligger galet efter i mitt skrivande,
är nu på måndagen förra veckan,
men veckan som har varit har varit
en mardrömm som draggits igång
likt en karusell utan stopp,
just nu känns det som utan slut.
Så jag måste skriva av mig om det som varit,
jag måste bli av med det jobbig. Skriva av mig,
så att jag kan släppa ut och göra mig av med dom där
jobbig tankarna av minnena och göra plats för
nya tankar med lite mer motivation.
Något helt sjuk är att det jobbigaste just nu,
är nästan att slåss med sjukvården,
att behöva vara här på sjukhuset och ta emot
smäll efter smäll. Jag mår så dåligt av visa läkare
och sjuksköterskor. Jag tror att om jag kom hem,
så skulle jag må så jäkligt mycket bättre. Få lite extra kraft.
Men som det är just nu, är jag aldeles för dålig för att
kunna klara mig hemma.
Är såå glad att jag har några
sköterskor = undersköterskor och sköterskor som är super bra!
Dom kan visserligen inte göra så mycket åt all skit som händer,
men att dom kommer och sitter och snackar.
Lyssnar på mig och faktiskt får mig att skratta trots smärtan,
hjälper ändå mig. Det får mig att känna lite hopp om sjukvården.
Men nu backar vi en vecka till förra måndagen.
Vaknade på måndagen ganska slut efter att haft permissionen
dagen innan, glad över att jag varit hemma,
men sammtidigt lite ledsen och besviken.
En mix av känslor. Jag hade ju hoppats att Metadonen
skulle ha hjälpt så pass att jag vart okey och kunnat åka hem.
Är inte alls där än. Jag kan fortfarande inte gå utan blockad.
Kan knappt röra mig utan blockad, men känner ändå en viss förbättring.
Stor för mig, men liten för omvärden. Jag har inte extremt ont hela tiden,
när jag ligger stilla. Ont har jag hela tiden, men inte så pass att jag är
nära att slå ihop. Jag kan dessutom sträcka händerna åt sidan,
jag når sängbordet bredvid mig nu när jag inte har blockad, utan att få galet ont.
Jag provade att lägga mig på sidan och det gör ont, men det går en liten stund.
Innan har det varit att så fort jag lade mig på sidan stor grät jag och då är jag ändå
extremt duktig på att hålla masken. Dock går det bara på vänster sida,
det gör fortfarande för ont på höger sida. Men bara att jag kan rulla lite försiktigt
över på vänster sida och kunna ligga så i ca 1 min innan det gör för ont,
underlättar när man ska gå på bäcken. Det började ju släppa av
lite i lördags när jag var utan blockad, men grät fortfarande, nu känns det
ändå lite bättra. Så lite har väl Metadonen gjort.
Åt frukost, men det gick lite segt, kände mig väldigt varm
och inte förskyld, men lite åt det hållet.
Känner av lite i halsen och lite i näsan. Men det kunnde vara värre.
Så han nästan precis i få i mig frukosten innan ronden kom.
Hade försökt att inte tänka på vem den nya läkaren kunnde vara,
men nu slog nervositeten in. Vem kunnde det vara?
Vem skulle avgöra mitt öde? För det är så jag känner,
jag kan bara fortsätta kämpa, men så länge jag gör det är
det läkaren avgör för mig. Jobbar dom för mig, eller emot mig?
Får jag tabletter, hjälp? skickar den hem mig?
Jag hatar att det är på det sättet, jag vill kunna avgöra mitt
liv själv, alltid kämpa, men på min vilkor.
Ha det avgörande kortet själv.
Jag kännde igen rösten ifrån läkaren, men kunnde inte placera den.
Lagom som jag kommer på vem det är kommer han fram till min säng.
Ettt tungt NEJ! ekar innom mig. Det var läkren som sprutat mig den veckan
som den läkaren som var så bra hade hand om mig och han försökte
typ psyka mig kände jag. Han har även haft mig vissa helger, men att han
kommer själv en mådag, betyder antagligen att det är han som är ansvarig
läkare den här veckan. Det kunnde varit värre, men jag har ju samtidigt
kännt att han inte tyckt om mig. Inte velat hjölpa mig igentligen.
Kändes som att han fick inte neka att ge mig blockaderna och han vart så
arg att det är därför jag har upplevt att han försökt att psykat mig.
Det skrämer mig att någon som jag upplevt vara så emot ska ha hand om mig.
När jag tittar upp på honom ser jag en farlig glimt i hans ögon och när han ser
att jag ser den och blir skärrad, åker hans mungipa upp i ett triumferande grin.
Det var bara någon sekund, men jag tycker det liknar ett farligt varggin,
att han skulle hålla tillbaka en farlig blick att han äntligen får bestämma över mig.
Asså allt det här är vad JAG tycker det ser ut som, jag tror att det är så här,
men jag kan aldrig bevisa något. Men det här är ju en blogg med min tankar.
I alla fall så ändras allt tillbaka, han ler till på riktigt och sätter sig ner bekvämt
på min fåtölj och riktigt sträcker ut sig. Så säger han precic det jag fasat över.
"Jaha Madde då blir det inga mer blockader nu då" Så riktigt lutar han sig bakåt
som för att njut av effekten. Han fick sin reaktion med, Jag vart super stressad,
och fick typ panik. Jag säger direkt att nej det är bara idag jag ska vara utan.
Att vi har kommit överens om varannan dag. Docktorn ger sig dock inte,
han säger direkt att han har pratat med min läkare och dom två
kommit överens om att det inte blir någon mer blockad. att det är slut på dom nu
och att jag ska upp benen. Nu får jag verkligen panik. Han ser riktigt nöjd ut tycker jag.
"Jag pratade med min läkare förra veckan och vi sa att vi skulle dra ner lite på blockaderna,
sen bestämde jag och läkaren som var här att vi skulle köra varnnan dag, det kom
även läkarn som jag hade i helgen överens om." säger jag med darrig röst.
Det hörs att jag har panik och nu börjar istället docktorn bli irriterad att jag säger ifrån.
Men det är inte så konstigt att jag faktiskt säger ifrån, för läkarna i det här huset har
gjort fel så många gånger och nu är det sagt att min läkare håller i medicineringen,
och han sa i förra veckan till mig att det skulle fortsättas ges blockader.
Nu reser sig dock doktorn upp och det syns att han fått nog, han säger att nu är det så
att det inte blir någa blockader, så forsättar han med och säger att det är klart,
det blir vårdplaneringsmöte på onsdagen om mötet och säger att han förmodligen
ska vara med. Jag protesterar igen, "läkarn från förra veckan och ja sa bara att vi
skulle ha mötet om jag var bra , vi villle bara förbereda oss ifall att metadonen fungerat!"
Detta villle läkaren naturligtvis inte heller lyssna på, att bara sa att vi visst skulle ha
mötet, jag var tillräckligt bra för att åka hem och ibland tar ju insattserna tid
att genomföra så bra att vara ute i god tid. Så vänder han sig om och går.
Jag kanske gick lite långt i mina protester.. Jag menar att jag har ju som sagt inte
några bevis, mer än min känsla för att han inte tycker illa om mig.
Så han och jag kanske bara kommit till vatandra på fel fot, men tycker att han
låter så bra eller snäll mot någon.
Aja kan inte göra något åt det, precis som jag sa styr någon annan mitt liv,
men för den del så tänker jag inte ge upp. Det var hemskt att vara utan blockad
i en enda dag, jag är inte redo att vara utan helt. Får panik v bara tanken.
Så när han har gått, så börjar jag gråta direkt, men jag ger mig inte.
Mamma ringer upp avdelningen där min läkare jobbar, brukar bara kunna
boka tid med min läkare, då han nästan alltid har fullt upp. Nu lägger mamma
snabbt på luren och säger att jag ska ta fram min mobil och sätta på ljudet,
han skulle ringa upp mig. Kan knappt förklara kännslan, känndes som att nu
kommer min räddning, han ser till att allt ska bli bra.
Vilade en stund och snackade med mamma, började bli galet kissnödig, men hade
för ont för att kunna göra något åt det.
så det var så skönt att läkaren ringde upp direkt.
Jag berättade vad läkaren här hade sagt, att dom två skulle ha kommit
överens om att jag inte skulle ha någon mer blockad.
Det var nästan roligt att hör hur arg och upprörd min läkare blev.
Han hade abolut inte sagt så sa han! Han hade diskuterat att man behövde ett alternativ
till blockaderna. Blockaderna kan jag ju inte ta hemma själv och nu när man har stuckit
så mycket är risken för att det ska bli infektion. Sen sa han att man skulle dra ner på
mängden bödövninsmedel i sprutan. Desto mer mängd det är i sprutan, desto mer sprämger
det och blir trångt eftersom det igentligen inte finns någon plats för vätskan och nu när jag fått
sådana stora blåmärken efter sticken gör det att det blir ännu trängre vilket gör att det
dels läker sämre och när det är så trångt blir det svårt för cellerna att få syre och blod och
dom kan dö. Så därför mindre vätska och försöka hitta ett alternativ.
Ganska stor skillnad liksom.
Så frågar han lite hur jag har det och så
och jag säger det att jag har riktigt ont, framförallt som i Lördags och idag
när jag inte har någon blockad. Att jag inte kan göra något att jag bara ligger
och håller mig och har det ett helvete. Säger att vi måste göra något,
för jag kan inte ha det så här om jag ska vara utan blockad någon gång ibland.
Läkaren tänker efter lite och kollar lite bland dom tabbletter jag haft.
Det är inget litet jobb, i sommras vet jag att vi hade provat 380st bara mot smärtan..
HELT JÄVLA SJUKT! Dessutom har vi provat flera sen dess, så har ingen aning om hur
det ligger till nu, men jag har väl gått igenom hela Fass snart.
Till slut kommer han fram till att jag ska prova en ny tablett.
En tablett som har blivit lite som ett helvete för mig.
Abstral heter den, han börjar med att förklara att han inte vill att jag
ska vara bombad hela dagen, vilket jag är tacksam för och att det
bra med den här då skulle vara att den bara är verksam under en
ganska kort stund. Detta är då ytterligare ett opiad prepparat.
Dock detta är den starkaste tablett man kan skriva ut, SJUKT!
Den ges i vanliga fall bara till cancerpatienter i slutskedet, som har cancer
i hela kroppen och blir typ uppätna innifrån. Jag som trodde att metadonet
skulle vara det starkast jag någonsin får i mig och tycker att det är
jobbigt nog med tanken på hur mycket den förstör min kropp och
nu ska jag pilla i mig den starkaste tabletten som går att skriva ut.
Men just nu är det ju inget som fungerar, så läkaren ville försöka med den.
Så säger han att jag inte får sova på den, den är alldeles för stark för det,
jag måste ha ett uppdrag när jag tar den te.x. toaletten.
Biverkningarna är så stora att man kan hamna i koma eller
sluta andas så att man dör om man somnar på den.
(Min läkare som ni säkert har märkt förut säger ibland väldigt olika
saker när man ställer samma fråga, han ändrar sig liksom. Om det var
så även denna gång eller om det blev ett missförstånd vet jag inte.
Att dö eller hamna i koma är en biverkning som kan inträffa likt alla
opiader, men det är inte så stor risk att du hamnar i koma eller dör direkt
bara du somnar som han sa eller jag förstod det.
Detta ställde dock till det ordentligt för mig med mycket rädsla.)
Så när vi lade på var jag både lättad för det här med blockaderna,
jag kommer att få dom imorn igen, men också halft livrädd för den nya
tabbletten och att somna på den.
Efter det frågar mamma om hon kan springa ifrån en stund, det har varit så
lugnt ett par dagar att jag sa ja. Det värsta jäkla beslutet!
Detta kan ni läsa om i det tidigare inlägget som heter
Det där med kränkningar och att bli förnedrad..
Det var alltså då jag skulle prova att gå upp till toalleten med den nya tabletten.
Tänker inte upprepa mig, så ni som inte läst eller inte kommer ihåg och undrar
kan gå tillbaka dit och läsa.
Den kvällen efter all skit mådde jag verkligen dåligt,
var livrädd för vad som kunde hända och ärren från tidigare
år var uppslitna och blödde igen.
Den lilla trygghet som dom nya sköterskorna hade skapat började försvinna.
Var kissnödig som en galning, ville absolut inte försöka gå upp igen,
efter floppen som hände, det gjorde aldeles för ont, så bara att hålla sig..
Till slut orkade jag inte hålla mig längre, men det fick bli ett
bäcken. Känns lite bättre att gå på bäcken med abstralen än utan,
men det är inte stor skillnad. Det värsta är att det kommer lite i sängen och
som jag är finns det inte en chans att byta nu, utan får sova i det och göra det
i morgon när jag fått blockaden, men det känns förjävligt att göra det.
Har dessutom fått liggsår, så dom lär väl inte må så jäkla bra av det här heller.
Dessutom började jag hosta en hel del under kvällen,
så humöret var varkligen inte på topp.
På samma gång känndes det mycket bättre inför morgondagen,
då skulle jag få blockad i alla fall och inte behöva ta så mycket skit.
Så rädd, helt slut men med hopp för morgondagen somnade jag till slut.
På tisdags morgonen hade mamma ganska svårt att väcka mig.
Tog ett bra tag att få liv i mig och jag slumrade till ett antal gånger
under frukosten. Var galet kissnödig efter att hållt mig så länge,
men tänkte att jag bara behövde hålla mig ett tag till, så skulla jag ju få blockad snart.
Hade hostat så mycket under natten att frukosten inte
smakade alls och jag kännde att jag fått lite feber.
Börjar bli lite orolig för lugninflamation, när jag ligger ner så mycket,
fick ju det förra gången och två av dom andra i rummet har det.
Tänkte att jag skulle fråga doktorn som kom på ronden om det.
Det blev dock ändrade planer..
När ronden kom känndes det nämligen som om jag var
mitt i en av mina mardrömmar..
Hörde att läkaren var hos tanten bredvid, kännde inte igen rösten,
men hade av någon andledning ståpäls på armarna.
Någonting känndes inte bra och när läkaren är klar hos patienten
bredvid och kommer fram bakom skynket vid mig förstår jag varför.
Jag dök rakt ner i mina gamla mardrömmar!
Det var en gammal läkare som jag träffat för några år sedan.
Det var han som hotade mig när jag begärde second opinion i en
annan stad. Han hade ställt sig böjd över mig och hötte med fingret och
sa att han kunnde gör den här istället redan imorgon, men
"att jag fick inte bli arg på honom om han råkade skära sönder några
tarmar på mig samtidigt." Han gjorde det dessutom när jag hade 3
vittnen hos mig den gången så vågar han hota mig på det sättet som
vi alla 4 tog det som, så vad skulle han inte våga säga annars?
Jag har drömt mardrömmar om honom många gånger sen dess,
han gjorde verkligen mina tidigare vistelser på det här sjukhuset till ett helvete.
Det var ju inte bara det där han gjort liksom. Ni kan läsa om det här i inlägg
för ca 3 år sedan.
Så att nu se honom stå framför mig igen, skrämde verkligen slag på mig.
Jag kunnde bara stirra på honom, fick hjärtklappning, fick ståpäls överalt
och vart precis genom svettig. Kunde knappt prata och mamma sa efteråt
att jag hade blivit precis likblek. Jag vart verkligen livrädd!
Vad fan skulle han gör mot mig den här gången liksom?
Man är i en sådan utsatt sits när man är så sjuk och ligger så här.
Hans hälsning är stel och han ser nog på mig att jag minst sagt
känner igen honom. Jag kan inte hälsa tillbaka, jag kan verkligen inte prata,
är bara stelfrusen av skräck.
Han säger att han pratat med min läkare och att dom kommit fram till att det inte blir
någon mer blockad nu. Va fan??? !!
Måste hitta min röst igen, får inte ge mig direkt, måste kämpa!
Med ilskans hjälp hittar jag den till slut och jag säger
"Nej jag ska visst få jag har pratat med min läkare."
Det har jag med och det blir inga mer nu, det är helt slut med blockader kastar
han ur sig och det börjar likna ett verbalt krig mellan oss. Jag säger genast att
"så sa läkaren igår också, men jag ringde min läkare sen igår och jag ska ha.
Ni måste ha missförstott honom. Han säger bara att vi ska försöka hitta en
annan lösning, inte att vi ska ta bort dom! så säg.." Läkare avbryter mig,
vi har verkligen ett krig, vi skriker inte, men hans team backar lite och tittar
på oss, men jag och läkarens fokuserar bara på varandra, våra ögon skjuter
blixtrar och jag tycker ialla fall att hans ögon är fulla av hat och nedvärderingar.
Han avbryter mig ialla fall med att säga att "nej det är nog du som missförstått honom,
dom ska bort!" Känner att jag har esset på handen och får ur mig med ilska
lite fortare det här gången, rädd att bli avbruten den här gången
"Nej han sa igår att vi skulle ha mindre bödövningsmedel i varje spruta,
så han sa jag skulle ha, så om du kollar i journalen så skulle han skriva
i där hur mycket som skulle vara i varje spruta istället, han är lite svår att
förstå ibland, så du måste ha missförstått honom."
Känner nu när jag hittat min röst att den är full och stark av ilska,
men också darrar av rädsla för honom. Hjärtat slår verkligen i 180.
Så nu när jag trott att jag äntligen sagt något han inte kan bortförklara,
utan måste ge mig blockaden, så säger han
"Fast jag pratade med din läkare i dag och han sa nu att vi inte skulle ge mer!"
1-0 läkaren..
FAN!!!! Skakar som fan i hela kroppen, läkaren måste ha ändrat sig. FAN!
Hatar när han gör så är, det får mig att framstå som att jag ljuger.
Blir arg på han, han ska vara på min sida! Förstår han inte hur dålig jag är?
Ljuger någon av dom för honom och säger att jag är bättre? Hur fan ska jag klara mig!
Det gick ju åt helvete igår, när jag försökte gå upp och såg framför mig att ligga
i min egen avföring eller nått, utan möjlighet till att byta och inte kunna duscha.
Mådde illa av tanken och kännde att jag får fan inte ge upp nu, så frågade vad
vi skulle göra istället för något då? Sa att jag hade jäkligt ont. Då säger han
Det är bara att gå upp och gå på toa, man måste gå upp fast att det gör ont
och att jag skulle prova en tablett som heter Abstral..
Blir rå förbannad och säger "Jag kämpar som tusan och gör massa saker fast det
gör ont, men att det finns gränser! Jag tog dessutom den tabletten redan igår
och det fungerade inte, det gjorde aljdeles för ont ändå!"
Då säger han att jag kan höja och ta två tabletter istället.
Känner mig helt uppgiven, säger det att tabletterna sitter i så kort så jag kan ändå,
inte gör mycket på dom. Det blir inte humant att ligga så!
Får försöka ta detta med min läkare istället, får hålla hoppet upp,
han kanske kan hjälpa mig. Här är jag helt i denna läkarens klor och
det känns så jäkla hemskt. Han är doktor, men har inte gjort en enda sak för
att jag ska må bättre, utan tvärt om, bara sämre.
Jag litar på läkaren från skåne som opererade mig,
jag tror till 100% att jag kommer att bli bra! Den enda frågan är
klarar jag mig tills dess med dessa läkare? Utan hjälp och bli
sängbunden för lång tid gör att man drar på sig en massa följdsjukdomar
och min kropp fixar nog inte mycket mer snart. Hur länge klarar mitt psyke
att ligga i min egen avföring och bli behandlad illa på annat sätt?
Jag MÅSTE kämpa! Jag måste höra med min läkare, jag måste se om detta
går att lösa på något annat sätt och sen måste jag hoppas för allt jag har att
jag blir bättre jäkligt fort! Så för att inte gå in i ett hopplös tjafs med läkarn,
han lyssnar inte på mig iaf, så tittar jag bara bort och suckar. Hoppas att han försvinner fort,
men han är tydligen inte klar. Han säger att han tycker att min läkare måste komma hit.
Jag undrar om han faktiskt tror att jag kan få hit honom?
Men han fortsätter med att säga att han tycker det är alldels för rörigt med mig nu,
så säger han att han vill att man sätter ihop en grupp med min läkare och två läkare
härifrån som ska ta hand om mig. Bara dom ska bestämma och helst ska dom jobba
parallet med varandra så att någon av dom alltid är här. Sen så ska då min läkare bestämma
allt, så att det blir lättare för sjuksköterskorna, så dom vet vad som ska göras.
Så nu ska han få till ett möte här med min läkare.
Först så blir jag ganska intresserad, det är faktiskt bra, inte så många kockar
i soppan liksom, jag behöver inte vara nervös över vem som ska komma
och framförallt min läkare bestämmer. Precis när jag börjar lugna mig och
nästa bara nästan ska börja le, så stelnar hela jag till, jag tror till och med att
hjärtat stannade upp. FAN tänk om han menar att det är han som ska var med
i denna grupp? Munnen öppnas typ i ett tyst skrik, hela jag börjar skaka som en idiot
igen och svetten forsar. Läkaren säger att han hör av sig när han vet mer när det blir
och att det är vårdmöte under morgondagen. Så går han.
Så fort han har vänt ryggen till och förvunnit bakom mitt skynke på väg till tanten mitt emot
mig börjar jag stor gråta. Då släpper spänningen och jag bryter ihop totalt.
Jag ser att en av sjuksystrarna som jag tycker så mycket om står kvar en kort stund
och tittar oroligt på mig innan hon är tvungen att springa efter läkaren.
Hon såg orolig ut och väldigt oförstående. Jag är bara så rädd för den läkaren.
Det är svårt att förklara och att träffa honom igen och att han direkt satt
käppar i hjulet för mig och tryckt ner mig gör mig väldigt ont.
Mamma ser också ganska blek ut och hon frågar hur det är,
det syns att hon med blev tagen och att hon är väldigt orolig för mig med.
Hon säger då att jag är aldeles blek. Jag har verkligen panik och vill prata
med min läkare direkt, men har redan en telefontid bokad sen förra veckan
till senare idag, så ingen ide att ringa nu. Är dock så jäkla kissnödig att
jag behöver gå till toaletten redan nu, men efter gårdagens flopp,
vill jag igentligen inte prova igen. Det gjorde aldeles för ont och
jag tror knappast att en till tablett ska göra något underverk.
Ringer efter en sköterska, måste ta det här med gruppen först.
Som tur är kommer sjuksköterskan som är ansvarig.
Frågar henne vilka det är tänk ska vara med i gruppen.
Hon berättar att det är hon och den sjuksköterskan jag tycker bäst om som
tillsammans satt ner foten och sagt att dom måste ha möte och att min
läkare måste få bestämma. Att dom har tänkt att läkaren som var med på
ronden och någon mer ska vara ansvriga. Jag börjar storgråta typ igen och e
verkligen ber om att det inte ska var den läkaren. Att vi har ett förflutet som
gör att jag fortfarande drömmer mardrömmar om honom. Att jag verkligen inte
vill träffa honom överhuvud taget. Jag förslår att det ska vara den läkaren jag tycker
om istället som alltid trott på mig. Hon blir lite chokad och frågar om det verkligen är
den läkaren som jag träffat. Han är nämligen den läkaren som hon tycker är allra bäst.
Han lyssnar alltid på pattienten tycker hon. Nu är det min tur att bli chockad,
hur i helvete kan hon tycka att han är bra? En läkare som hotar
patienten tycker inte jag ska jobba som läkare överhuvudtaget.
Sen blir jag orolig, om hon tycker han är så bra, hur dan är hon själv igentligen då?
Har hon en annan sida som hon inte visat för mig? Slår undan tanken,
jag måste lite på några om jag ska fixa det här.
Så ber att bara inte han ska komma, det är honom jag fortfarande ser
i mina mardömmar. Då berättar hon att dom inte har så många odenarie läkare
utan mest en massa inhyrda/lånade och han är en av få ordinarie,
så därför vore det bra med honom, men är det så jag känner så ska hon
natruligtvis göra allt hon kan för att inte han ska vara med.
Jag är verkligen livrädd och gråter fortfarnde så hon ser hur rädd jag är.
Dock blir det svårt med läkaren jag tycker om, han är specialist och har inte mycket tid.
Nu ska det hälst va någon som behöver eller vill lära sig mer om smärta säger hon,
men hon ska prata med den andra sköterskan och se vad dom kan göra.
Hon går och jag lugnar mig lite, men tankarna går. Något är skumt.
Vet att man blir skum på medecinerna så det kan vara därför jag känner
så här, men funderar ändå lite på om det är så att hon bara vill bli av med mig, eller om
han trycker på att det ska vara han så att dom kan ställa till det för mig på något sätt
och bara skicka hem mig. Det kan vara bara tabletterna, men det är inte
konstigt heller att jag blir orolig efter allt jag varit med om.
Jag gillar verkligen inte den här kännslan i vilket fall!
Mår ganska dåligt och hostar hela förmiddagen,
har lite feber och tillsammans med att vara så kissnödig så
är förmiddagen rätt tung. Till slut kan jag inte hålla mig och ber
om Abstral. Jag måste försöka. Jag måste kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill bli frisk och då måste man göra saker trots att det gör
förjävligt ont och försöka. Ser dock till att det ska vara bra
sköterskor den här gången och att mamma ska finnas kvar på plats.
När Abstalen smält, så går jag igenom innan jag sätter mig upp
exakt vad som ska göras och hur vi ska göra det. Vill inte ha några
problem den här gången.
Det gör verkligen förjävligt, sjukt ont, men jag stortjuter inte den här gången
i alla fall. Hade jag inte varit så van vid smärta hade jag dock vrålat rakt ut genom
hela proceduren. Fy tusan vad ont det gjorde.
Det lär bli att hålla sig och gå så lite som möjligt till toaletten när det gör så här ont.
Till slut ringer min läkare upp mig, det känns som det enda jag gör är att
vänta på att han ska ringa. Jag går genast på om att läkaren sagt att vi skulle
ta bort blockaderna helt idag igen. Säger att jag får panik och undrar vad
vi ska göra för att dom ska lyssna på dig, undrar om han kan skriva i jornalen eller något.
Så fort jag hämtar andan avbryter han mig, med den otäka sanningen.
Han säger att han har tänkt om med blockaderna. Han hade pratat med dom
andra läkarna och kommit fram till att det är för farligt. Jag får lättare hjärtklappning,
hur fan ska det gå nu? Han fortsätter med att säga att han är rädd för att om vi fortsätter
med blockaderna så förhindrar vi läkningarna och att jag hade ju sagt att jag hade sådan
blåmärken och då va han rädd att dom skulle göra det hela ännu värre.
Jag protesterar lite och säger att nu har han ju sagt i flera omgångar att jag ska ha blockaden.
Han upprepar bara att han ångrat sig, det är för farligt.
Jag säger det att jag har aldeles för ont, jag klarar mig inte. Ska han ta bort
blockaderna måste vi hitta på något annat, som det är nu så har jag legat och
hållt mig hela dagarna för att det gör för ont. Det är ju inte alls bra och
kan leda till massa komplikationer, så någonting måste göras.
Han frågar hur den nya tabletten fungerat och jag förklarar att det gör
fortfarande alldeles för ont trotts den. Då säger han att jag skulle kunna
höja tabletterna från 1 till 2 tabletter åt gången. Nu blir jag frågandes,
sköterskan hade ju sagt att han hade sagt till henne att vi kunde göra det direkt
om det inte fungerade? Så jag har ju redan börjat med 2 tabletter?
Förklarar detta för läkaren och undrar för mig själv, om det är läkaren
eller sköterskan som sagt fel/missuppfattat.
"Aha du har redan gjort det, vad tyckte du om två tabletter istället?"
Suckar för mig själv, jag har ju redan sagt att det gör för ont, men säger till
honom att det blivit lite bättre med två tabletter, men att det fortfarande gör
alldeles för ont... Efter en gansa lång disskusionsanalys om hur ont det gjort vid
olika tillfällen så kommer han fram till att vi ska höja metadonet ytterligare eftersom det
endå fungerat tidigare. Jag påpekar att det tar ett tag innan det fungerar och det gör så
ont nu att jag ligger och håller mig. Jag har ett helvete nu, så vi behöver en lösning som fungerar nu
och även om metadonet fungerar så gör den ganska lite.
Då frågar han hur länge jag har tagit 2 taletter och sen säger han att det är ju fortfarande en
ganska låg dos, så att vi kan höja till 3 tabletter och se om de fungerar.
När samtalet är slut känner jag mig helt bedrövad och har lite lätt panik.
Jobbigt när han får mig att framstå som jag ljuger för läkarna här,
när han säger till mig att jag ska få blockader och till läkarna här att jag inte ska ha det.
Dessutom så blev det så till två läkare, två dagar på raken.
Blir så maktlös liksom. Det som känns allra värst är nästan att läkaren från i morse
som jag är så rädd för fick rätt. 2-0 läkaren. Det går en kall kåre längs ryggraden,
FAN, tänk om det är han som har tryckt på om att jag inte borde ha blockader?
Jag blir ännu räddare för läkren, han har sådan makt, det märkte jag förra
gången också. Han tog bort mediciner och gjorde om då med,
så det skulle inte förvåna mig om han gjordt det nu.
Usch, känns som jag hamnat i en musfälla, eller instängd i en labbyrint,
full med hinder och återvändsgränder. Letar efter öppningen ut för att bli
frisk i panik. Sammtidigt stolt över mig själv, trots min rädsla och alla
motgångar, så är jag så betslutsam att jag ska hitta ut och bli frisk.
Jag vill inget hellre än att bli frisk, så trots att dom försöker släka elden inom mig,
så lyser min kämpaglöd klart fortfarande. Jag har mål, jag har drömmar.
Allt som det känns som att dom försöker ta bort från mig.
Jag ser fortfarnde framför mig bilderna när jag är frisk,
när jag sitter på hästryggen och trimmar för fullt,
jag ser mig själv ute i världen med en stor ryggsäck på ryggen och
upptäcker världens underbaraste ställen.
Jag ska fixa det här oavsett vad dom kastar mot mig,
oavsett vilka hinder dom ställer upp framför mig, fan jag är van vid att
hoppa över hinder. Hästar som knölar och inte vill hoppa
och det är samma sak här dom radar upp problem, men för mig finns det bara
en väg, över hinderna, ta mig över alla problem och komma till mål.
Helst med en jävligt bra tid också.
Just nu känns det som att vi är inne i omhoppning, sista operationen var
målet i grundomgången, nu är det snävare mellan problemen,
de kommer tajtare mellan varandra, men tiden ska gå fortare
och jag ska vinna det här!
Mitt pris istället för en rosett och plakat, ska vara att få tillbaka mitt liv
och prissumman kommer ifrån alla anmälningar från allt dom gjort fel
och över mitt lidande. Jag ska fan ha ersättning för det.
För precis som på hästtävlingar så har det här kostat mig mycket.
Både i pengar och i blod svett och tårar,
men fasen, det här ska jag klara!
När jag har hämtat mig och peppat mig själv, känner jag att jag måste
ta tag i det här med toaletten. Det krävs jäkligt mycket mod att gå upp
och göra något som man vet kommer att göra så ont att man kräks
eller svimmar. Att göra det gång efter gång kräver jäkligt mycket mod
och beslutsamhet, så mitt lilla pepp talk med mig själv är jäkligt viktigt vid sådana
här tillfällen. Till alla ni har frågat mig hur man peppar sig själv har jag bl.a.
se saker positivt och orka kämpa när det händer jäkligt tuffa saker i livet har jag
b.la. sagt detta. Så även nu till er andra som pallar läsa och orka bry er,
en av dom viktigaste sakerna är att se målet framför er,
se det ni vill se eller göra när ni tagit er igenom skiten. Ta fram bilder i huvudet
hur det ska bli, behåll den bilden, det blir en dröm. En dröm är jäkligt viktigt att ha.
Sen sätt upp små mål och ge er själva någon slags belöning.
Vad man än är framför problem, så finns det alltid något man kan göra.
För mig just nu är det att så fort jag kan gå igen och inte har allt för ont,
så ska jag åka utomlands som jag älskar.
Det ger något att se fram emot och när det känns som nu jäkligt tufft
och man bara får lust att dra täcket över huvudet , så ser jag den här
resan framför mig, jag fokuserar på den och jag vill så gärna dit
och vill jag dit, så kan jag inte bara dra täcket över huvudet.
Jag måste kämpa, jag måste gå till toaletten.
Hade mitt nästa mål på stegen varit att bli frisk och jobba som beridare
så hade vägen varit för lång. Jag hade bara sett den långa vägen
och det hade blivit mycket tyngre. Självklart ska jag om jag vill det
ha det som slutmål, men för att orka så måste jag ha en massa delmål.
En massa små belöningar som inte ligger för långt bort i tiden.
Saker som får mig att kämpa nu så att det inte känns för långt.
Ta ett steg i i taget till målet.
Så jag ringer efter personal och ger mig på toalettbesöket.
Det gör inte riktigt lika ont med tre tabletter, men däremot så
blir jag snurrig som tusan. Det känns som att jag sitter i en torktummlare.
Det verkligen går runt och runt, så mår jag jäkligt illa.
Inget trevligt besök, men ändå skönt att fixa det.
På kvällen åker jag för första gången med pappa ut till dagrummet
i sängen. Lite skönt att kunna snacka högt och kunna titta lite på tv.
Träffar ganska många sköna människor, folk med hemska historier och
folk med väldigt inspirerande historier. Efter ett tag blir jag dock jäkligt dålig.
Börjar må så jäkla illa, hulkar som en galning och pappa får hämta spypåse efter påse.
När jag ringer efter personalen kommer dom med en tablett.
Skojar dom med mig? Det går inte ens 30 sekunder mellan mina hulkningar.
Provar med lite vatten, men det kommer upp diret, så det slutar med
att personalen får ge sig och dom får spruta istället.
Detta gör att mina vanliga tabletter inte går att ta förräns flera timmar senare
än vanligt. Inte så jäkla bra. Stakars pappa fick inte åka hem förens borttt klockan 3.
Han är så jäkla snäll som verkligen stannar också, för jag vågar verkligen inte vara
själv. Det är nästan alltid någon som går på mig, när jag är själv.
Förstår att jag ser fett bortskämd ut, men dom skulle inte sitta här så mycket
om det inte hänt såndana saker som hänt när jag är själv.
Dom ser dom med att jag har tillräckligt att kämpa med, än att det händer
sådana saker som igår och tidigare. Dom vill att jag ska bli frisk och
skulle dom inte varit här, så skulle något alvarligare hänt,
kanske allvar på ett hot? Eller mer förnedringar, eller så skulle
jag bli hemskickad. Risken är i vilket fall som helst att jag inte skulle fixa detta,
så att dom är här hjälper mig verkligen och jag tror att det är få föräldrar
som inte skulle sitta hos sina barn om barnens framtid stod på sånt högt spel
och dom kunde rädda barnens framtid.
Jag skulle i alla fall sitta hos mitt barn. Skulle det vara något mer vardagligt
och läkare och sköterskor skötte sig och alla var bra skulle varken jag göra det
eller mina föräldrar, men nu behövs dom. Så jag får se lite bortskämd ut.
Det gör inget.
Efter att ha mått så illa och klockan blev så sent, så somnade jag
som en stock. Jag hann inte ens bli nervös för
morgondagens vårdplanerings möte.
Nu vart det ett riktigt långt inlägg,
men det måste komma ut, så jag tror inte många av er
som börja läsa pallafr att fortsätta,
ska försöka korta ner inläggen lite endå tror jag.
Här är en av mina drömmar. <3
Du får tycka synd om dig själv ibland,
skrika ut din frustration,
gråta slut på alla dina tårar,
Men du får aldrig aldrig göra
allvar av tankarna på att ge upp..
Jag är för bättre och tryggare Shopping, är du?
Senaste dagare har jag shoppat en hel del,
det blir lätt så när man ligger här och inte har något att göra.
Det blir ett sätt att muntra upp sig lite.
Då har jag upptäckt en sak som gör det mycket
lättare och roligare att shoppa både för kunder,
men även gynnar företagen själv, så jag tycker att alla
shopping sidor borde ha detta!
Jag pratar naturligtvis om kundchatt!
Det har så himla många fördelar om shoping sidorna har det.
När man handlar är det väldigt vanligt att det uppstår en massa frågor
om produkten i sig, om frakten, om byten eller returer eller ja det
kommer nästan alltid någon fråga. Då är det så skönt med dom
som har chatt direkt på hemsidan. Jag kan rent av välja sidor som har
livchatt framför sidor som inte har det om dom har samma produkt!
LiveAgent.se är en ett jätte bra företag som erbjuder tjänsten,
så gå in och läs!
Jag shoppade bland annat en klänning till julafton från en sida,
som lovade att klänningen skulle komma fram i tid.
Dagarna gick och kläningen kom inte, när julaftonsmorgon kom
hade jag fortfarande inte fått något sms om att det gick att hämta
ut klänningen och jag gick in på hemsidan och spårade kläningen,
det stod att klänningen hade kommit fram. Glädjen var stor och
jag gick ner till Ica trotts att jag inte fått något sms för att hämta
ut packetet. Men där tog det stopp, packetet hade kommit,
men jag fick inte hämta ut det om jag inte hade smset med koden.
Besviken traskade jag hem, jag visste då inte att dom precis hade
skaffat kundchatt, utan trodde att jag var tvungen att mejla företag.
Något som brukar ta ca 24h att få svar på, men som skulle vara för
sent i mitt fall. Ganska arg var jag, för jag hade köpt klänningen enbart
för julafton och tänkte att jag skulle prova att mejla, men fick jag
inget svar direkt skulle jag sen inte behålla klänningen.
När jag kom och tog fram hemsidan blev jag dock väldigt glad,
då såg jag att dom hade skaffat livechatt.
Skrev direkt till en agent som kunnde hjälpa mig direkt,
så att jag fick en kod och kl 14.00 på julafton kunnde
jag äntligen hämta ut min klänning.
Jag vart så glad att jag kunnde använda den som jag hade tänkt mig,
då jag inte hade någon backup plan.
Det är även i många andra situationer sedan dess jag har haft stor
fördel av denna tjänst. Jag fick fel produkt från en sida, där det
stod väldigt dåligt om hur jag skulle göra en retur och även
då räddades jag av kundchatten som kunnde förklara tydligare för mig
hur jag skulle göra, så att jag fick tillbaka mina 700 kr.
Jag skulle även teckna ett nytt elavtal nu när jag skulle
flytta, försökte då läsa mig till dom olika alternativen och om
vad som skulle bli det billigaste och samtidigt så miljövänligaste
alternativet för mig. Det visade sig bli ganska svårt.
Ett av dessa företag använde sig dock av Liveagent.se
så att jag kunnde chatta på svenska med en som kunnde hjälpa mig
och leta fram det bästa alternativet. Jag valde ju självklart detta
företag som kunnde erbjuda mig den hjälpen, jag menar man kan
ju få problem eller få någon mer fundering längre fram,
så att det även då blir lätt att få hjälp.
Så jag rekomenderar alla att välja det företag som har kund chatt
så att ni får den hjälp ni behöver när ni ska handla något,
utan krångel med väntetider eller språksvåigheter.
Jag förstår inte att inte alla hemsidor och butiker har denna tjänst?
Företaget tjänar nämligen också så mycket på att ha det!
Jag och säkert många fler väljer ju faktiskt att hellre handla
på dom sidor som har detta då det känns mycket tryggare.
Ni kan prova gratis chatt hos http://liveagent.se för att
märka fördelarna själva. Där får ni chatt på svenska, men även 23 andra språk.
vilket är en trygghet för många och säkert kommer ge er en större kundkrets.
Ni får se vad vi kunder tittar på och själva kunna chatta med oss besökare,
vilket också ökar tryggheten för oss.
Med http://liveagent.se blir det verkligen en hel drös med fördelar för
båda parter, butiker och hemsidor får analyser och rapporteringar
om oss kunder, som ni kan förbättra och bli bättre för oss kunder!
Många som idag inte vågar handla på nätet, kommer att ta steget
och börja, då man känner att det finns en fysisk person man faktiskt sitter och pratar
med och får hjälp av.
Ni kommer tjäna in pengar på supportkostnader, minska eran
arbetsbelastning och samtidigt gör det bättre för oss kunder.
Jag rekomenderar starkt att shoppa på sidor som har livechatt
då tryggheten tillsammans med alla andra fördelar är stor
och sammtidigt tycker jag att alla hemsidor och butiker
att borde ha den tjänsten!
Prova gratis chatt hos http://liveagent.se
Jag kan starkt rekomender dom!
Jag är för bättre och säkrare shopping! Är du?
Permission
Våra ögon placerades på framsidan,
eftersom det oftast är bättra att
blicka framåt en bakåt...
Försöker att sakta ta igen och skriva ikapp,
men det är inte lätt att hinna med när man sover
största delarna av dygnet. Men vi backar bandet
och försöker uppdatera lite.
Skriva av sig allt, låta orden med det som är jobbigt,
fungera som om att giftet av alla jobbig grejer som hänt,
följa med texterna jag skriver och på det sättet
göra precis som Timon och Pumba sen.
Lämna det förflutna bakom sig.
På lördags morgonen, sov jag lite längre
och vaknade ganska utvilad. .I och med mina tabletter som
gör mig så trött hela tiden så är det ganska ovanligt.. Är oftast trött hela tiden.
Började dock känna mig orolig bara jag vaknade till,
visste att jag var tvungen att ta mig igenom en dag,
som kommer att vara förjävlig. Vet inte ens hur jag ska ta mig igenom den,
det enda jag vet är att jag ska ta mig igenom den och om jag inte
hade en sådan kämparglöd som jag har, så skulle jag ha gett upp
en sådan här dag. Idag ska jag nämligen vara utan blockad,
men som sagt jag ska ta mig igenom dagen. Jag måste!
Åt frukos i lugn och ro, ronden kommer alltid ganska så sent på helgerna,
så ingen mening att skyda sig. Hann til och med somna om lite efter frukosten,
innan pappa väckte mig, när ronden kom in i rummet.
Det var ytterligare en ny läkare,
en kvinnlig, med mycket pondus. Jag tror det behövs i ett mans domminerat
yrke. Dock tog hon det väldigt lugn och sa att hon hade läst att
läkaren jag haft i veckan och jag hade bestämt att jag skulle vara utan
blockad hela helgen. Vart genast super orolig!
Skulle hon krångla direkt?
Sa på en gång att jag och läkaren hade kommit överens om att jag
bara skulle vara utan blockad idag, med skulle ha en imorgon
och ta permission samtidigt. Sedan höll jag andan och hoppades
att hon skulle lyssna. Men hon förvånade mig.
Hon sa att okey, jag ska läsa vad han skrivit igen,
han kanske har skrivit fel. Så frågade hon om det var något annat
och sen gick. Jag var riktigt förvånad och började andas igen.
Hon var riktigt bra! Hon lyssnade liksom, litade på mig.
Det känndes riktigt okey.
Där är det tydligt, det jag sagt förr,
Det är inte hur man har det,
utan hur man tar det som räknas.
Sen började jag tänka på dagen igenoch knuten i magen kom tillbaka..
Jag vet inte hur det ska gå till!
Lyckades iaf somna om ett tag,
fick dagen att gå lite, men vaknade när
det var dags för lunch...
Jäkligt kissnödig! Vad gör man?
Jo man får hålla sig. Försökte få i mig lite mat istället,
men det är inte lätt när man måste knipa samtidigt,
så fick till slut ringa efter hjälp.
Frågade hur ska detta gå till?
"Du kan gå till toaletten?"
Ehh NEJ, jag har alldeles för ont,
jag vet inte ens om jag kommer upp på ett bäcken.
Dock så är det bara att inse, det finns inget annan alternativ än ett bäcken.
Sköterskan förstod ändå mitt problem och
föreslog en sak som liknar bäcken (kommer ej ihåg namn)
som är platt och man glider upp på istället.
Var halvt skräckslagen, men när alternativet är
att kissa i sängen och ligga i det,
är det inte så svårt, man måste testa. Jag vill inte ligga i sängen
med det. Så med lite hjälp från henne och med värmedynan,
kom jag tillslut upp på det. Fy tusan vad gött det var att kissa
efter att hållit säg den tiden!
Det gjorde dock så galet ont att ta sig upp och av och sitta på det
att när jag var klar inte visste var jag skulle ta vägen.
trots det var jag galet stolt över mig själv att jag hade klarat det
och bockade av ett av dagens hinder från listan jag hade i huvudet.
Man ska ju igentligen inte tänka på problemen förräns
dom uppstår, men med den dagen som stod framför mig,
känndes det som problemen runt mig var färdiga att äta upp mig.
Det uppstod nämligen ytterligare ett problem.
När dom ska ta bort bäckenet så måste jag lyfta lite och
sen lägga mig på sidan. Både att lyfta och att ligga på sidan gör hysteriskt ont.
Hade sagt till henne innan att det måste gå jäkligt fort,
så när hon skulle köra, skulle hon skynda sig på
och utroppar "OH HERRE GUD!"
Jag blir livärdd och frågar vad hände?
"Det är ju överfullt! Det var mycket mer än jag trodde!"
haha jag sa ju att jag var kissnödig liksom..
Sen kommer kommentaren jag var rädd för.
"Jag råkade spilla i sängen"
Hon försöker skynda sig att torka mig, men jag får ligga alldeles för länge på sidan.
Sammtidigt gråter jag. Hur ska dom kunna byta?
Jag kommer få ligga i det här. Ekar det i huvudet.
Nu när jag ändå tog mig upp på bäckenet. SKIT OCKSÅ
Blir arg istället och när jag får vända tillbaka, har hon lagt ett
underlag under mig och jag frågar hur hon ska lösa det här.
Hon svarar med att hon lagt underlaget så att jag kan äta färdigt och sedan
kan dom byta. Blir ännu argare och frågar HUR hon ska byta när jag har så
ont och inte klarar lyfta eller ligga på sidan mer nu, en gång räcker på ett tag.
vi löser det och så drar hon. Lätt för henne att säga vi löser det. Inte hon som har ont..
Sen blir jag arg på mig själv istället, för jag var också sådan förut,
sådan som typ bara såg lösningar och inte problemen.
Jag vill vara så igen.. Är sådan fortfarande så i många fall,
men inte när jag är här, inte när det gör så ont eller att jag vet att det kommer
göra så ont att jag knappt vet ut eller in. Men jag vill bli normal igen.
Glada positiva energiska Madde liksom.. Men det kommer, mina dagar är snart här igen.
Jag måste bara ha tålamod och fortsätta kämpa.
Så efter att ha peppat mig själv att jag ska fixa det här
och ätit upp, ringde jag på sköterskan igen.
Den här gången frågade jag hur VI skulle fixa det här.
Den blev ett lite annorlunda sätt, en blanding mellan deras sätt och
ett nytt. Dom skulle vara två, jag skulle ligga stilla, dom ska bädda
nästa allt innan jag bara ska flytta åt sidan en gång, pytte lite och
sedan luta lite åt andra hållet.
Det var den snälla tjejen och en äldre surpuppa. Trodde inte hon
tyckte om mig innan vi började, men var säker på att hon typ hatade mig efter.
Både jag och den snälla sköterskan sa till henne att vara snabb,
hon ville inte föbereda så det skulle gå fort att dra lakarnet på sin sida,
både jag och sköterskan sa till och hon möjlde att hon kunnde.
så själklart när hon skulle dra tog hon så lång tid på sig hon kunnde.
Jag försökte ligga kvar, men när jag tillslut skrek av smärta var det dags att
ge upp och rulla tillbaka. Vart sur på henne och sa att hon faktiskt skulle
skynda sig på. Tänkte ge upp helt först och ligga med halva lakanet under mig,
eftersom det gjorde så ont. -sen skärpte jag mig, sa att hon nu faktiskt fick
lov att vara snabb, den andra hade liksom klarat det på halva tiden, men
trots att det inte var mycket kvar, hann hon knappt klart.
Dom fick dra lakarnet skapliggt rakt när jag låg på det.
Det gjorde skapligt ont alltihopp, såg stjärnor och
darrande i hela kroppen av smärtan.
Fick sen lite mer smärtstillandes och sen var det bara dags att
hålla sig igen. fy f**#*#*#3*
Pappa var hos mig hela dagen, eftersom att mamma var dagen innan.
I vanliga fall brukar dom dela på dagarna, jag vågar helt enkelt inte vara
själv här.. Inte efter det som hänt tidigare och för att läkarna nästan alltid vill skicka
hem en, eller ger sig på en på något annat sätt. Man behöver typ någon som
kan slåss för en, för man orkar inte själv.
Helt galet igentligen. Så mamma och pappa får ta sin semester för att
hjälpa mig på sjukan.
Efter att ha hållt mig alldeles för länge igen, bad jag den här gången
om det där bäckenet som heter något annat igen.
Det här var dock inte samma sköterska, hon var snäll,
men inte samma rutin. Jag sa att jag ville ha samma grej jag hade förra
gången som liknade bäcken, men inte var det. Hon nickar och jag antar att
hon förståt, men när hon kommer tillbaka in igen,så har hon med sig ett
vanligt bäcken. Suck! Säger att det inte var den jag menade, men hon
förstod inte alls, så jag gav upp. Orkar inte tjafsa, men det skulle göra riktigt ont.
Däremot ser jag att hon inte har något underlag heller, så det säger jag till
och när hon säger emot om det med står jag på mig.
Ja menar det är redan äckligt i sängen, vi behöver inte göra det värre.
Så hämtar hon det och jag lyckas ta mig upp. Gör sjukt ont att ta sig upp,
men när jag väl är uppe på den, känns det bättre.
Har ju redan fått liggsår på rumpan så är ganska öm och
den andra som likar ett bäcken har så hårda kanter att det är fett jobbigt.
Allt är frid och föjd, sen brakar helvetet löst igen.
Ingen stor sak kanske igentligen, men när man är i en sådan utsatt
situation känns det som det. För mig blir det stort.
När hon kommer för att jag är klar och ska torka mig har hon bara ett papper
med sig. Säger att jag gjort nummer två också så vi behöver mer papper.
Tar det hon har och börjar torka mig ren, hon står dock kvar,
men tänker att det är för att ta pappret och slänga det medans hon hämtar nytt.
Men icke sa nicke. När jag är klar säger jag, men ska du inte hämta mer?
Hon svarar "nej då, det gåt bra."
Blir skapligt arg och säger.
"Men det här pappret är ju helt dyngblött, det kan jag ju torka mig rent bak med!
Jag har ju redan liggsår..."
Hon suckar och säger "ge mig det då!"
tar det som att hon vill ta det för att hämta nytt, så jag ger henne det, men nej då.
Hon stod kvar och bara sa, "men lyft på dig, så jag kan dra dän den här och
torka dig då." Jag blir så förbannat arg och ledsen. Ska hon torka mig ren
där bak, med en nerkissad, dyngsur liten pappersbit? Dessutom så har ju
skinkorna legat i bäckenet, så dom är inte så fräscha, dom heller.. Fy asså!
Säger igen "Men du kan ju inte torka tort och rent, med en blöt och smutsig
liten pappers lapp!"
Börjar nästan gråta. Ska man behöva stå ut med sådant här? så förnedrande!
Ja menar hon skulle ju ALDRIG göra likdant på sig själv!
Det värsta är att hon inte ger sig, hon fortsätter med att sucka tungt och säga
"Men vänd bara på dig! Det är ingen fara! Annars får det va!"
Tur nästan att jag är så tjurskallig och envis, jag ger mig inte heller.
Det där är liksom sjukt ohygieniskt. Så jag tittar på henne,
smäller ihop benen, drar ihop munnet till ett jäkligt smalt sträck och
lägger typ världens tyngsts suck. Så att det hörs att jag sväljer en
jäklans massa ord och svärdomar och tycker att hon nu bara är dum.
Sen stirrar jag bara på henne, utan att säga något, med en blick som talar om
hur ledsen, irriterad och arg hon gör mig. Att jag inte tänker ge mig.
En sådan människa som är så stressad att hon förnedrar en patient på
det sättet och skiter i hygienen för att hon snabbare vill komma vidare,
ska inte jobba här. Det tar inte så lång tid att hämta lite mer papper och den tiden
spelar ingen roll. Det är ohygieniskt och kan leda till större komplikationer som liggsår.
Jag har RÄTT att bli torkad, med ett rent tort papper. Det är inte konstigt om,
många äldre får liggsår om det är så dom blir behandlade.
När hon såg min beslutsamma blick och insåg att jag inte tänkte ge mig,
vart hon typ vansinnig. Hon suckade först ass högt, sen ger hon ifrån sig
ett as irriterat vrål rakt ut. Samtidigt som hon slår vilt omkring sig och vänder
sig om och stampar med fötterna i golvet, till pappershållaren.
Det tog 10 sekunder att hämta mer papper och ändå gjorde hon den scenen.
Alla andra som hjälper mig att torka, torkar med rena papper, vissa tvättar
rent med en blöt pappershanduk och många använder tvål. Dessutom så
smörjer dom in mig efteråt. hon däremot skulle gnugga in kisset i hela rumpan.
Så sjukt!
Resten av kvällen vart iaf lugn med pappa. Vi hade filmkväll och hade det mysigt.
Hade ont, men kännde mig stolt att jag hade överlevt dagen!
Man växer oerhört mycket som person när man fixar något som
nästan framstår som ett omöjligt projekt.
Ingenting är dock omöjligt.
Det som kallas omöjligt tar bara lite längre tid och lite mer styrka.
Så somnade helt slut, men med en riktig lite ego boost.
Jag hade fixat denna dag, så trotts all smärta hade jag ett leende på läpparna.
Tror att leendet satt kvar hela natten på läpparna, för på Söndags morgonen
hade jag fortfarande ett leende på läpparna.
Idag skulle jag äntligen få en blockad igen!
Kännde hur jobbigt det hade varit att vart helt sängbunden dagen innan,
att jag nu längtade efter att få komma upp och kunna röra mig lite och kunna
gå till toaletten. Såg dessutom fram emot permissen, att få åka hem.
Så åt frukosten med rasande fart och väntade ivvrigt på
att doktorn skulle komma.
Ronden kom tidigt och det var samma kvinnliga läkare som igår.
Leendet slocknade fort på mina läppar, när det första hon säger är,
"Då blir det ingen blockad idag heller då".
VAAAAA???????? Utbrister jag. "Men den andra läkaren och jag
hade ju kommit överens om det, vi hade ju bestämt varannan dag i helgen
och att jag skulle ha permiss idag igen! Du skulle ju läst skornalen igen och
där måste han ju ha skrivit så, som vi bestämmt!"
Hon svarar och säger det att hon hade läst, men att han inte skrivit något om det.
Det känndes som att all luft gick ur mig. Jag skulle inte palla en dag till
på samma sätt som igår. Jag ville så gärna åka hem och jag ville så gärna duscha!
Men så chokerade hon mig, hon såg fundersam ut och sen log hon och frågade,
"Så du skulle åka hem på permision?"
Jag nickar så häftigt att huvudet bara skakar och får ont i nacken.
Då säger hon så här,
"Jag tror dig, han måste ha skrivit fel, om vi tar i hand på att du
tar premiss idag och är utan blockad imorgon, så att du fortsätter med varrannan dag,
så får du en blockad idag." Jag ville bara hurra och dansade någon konga dans
innombords, av lycka. Vart så rädd och nervös att jag inte skulle få någon först
att det känndes som att jag hade vunnit på lotto och att alla kom med paket
till mig. haha Asså jag vet att det låter fett konstigt.
Hur kan man bli så glad över något som gör något så hysteriskt galet ont,
att det närmaste att beskriv smärtan är tortyr?
Enket, den smärta jag har när jag inte har blockad gör galet ont hela tiden.
Att ha så ont att man ligger som en frystorkad bannan,
alltså helt stilla och inte kan röra sig alls är förbannat jobbigt.
Att ligga och hålla sig ifrån att kissa så länge fast det känns som att
magen ska sprängas för att det är för mycket i, man får kramp i dom
nedre regionerna av att klämma så mycket, för att det inte ska rinna över,
att det känns som att det droppar från öronen och att det till slut kommer ut
på andra ställen som att gråta eller till slut kräkas, är så extremt jobbigt.
Kan säga att trots att många säger att gå på toa är bland det skönaste
man kan göra, så uppskattar man det ändå inte tillräckligt mycket.
Inte på långa vägar. När man vet att det kommer göra så ont att det inte
finns något ända litet sätt att tänka sig smärtan eller att tvingas ligga i det på
obästämd tid, då först börjar man uppskatta det ordentligt.
Jag tror ärligt att det skulle kunna ingå i någon slag tortyr. Jag är inte så på läst där,
det kanske gör det? För det gör ont i hela kroppen av att hålla sig dag ut och dag in
på det sättet, men ändå väljer att göra det är illa. Helt sjukt att jag klarat mig till
att bara ta bäcken 3 gånger på hela dagen igår. Det är inte normalt!
Aja tillbaka till ämnet.
Så efter min lilla konga dans inombords, så skakar vi hand.
haha sjuk grej att göra. Hon fråga om jag ville ha den på en gång,
men jag sa det att jag ville vänta lite, det var lite för tidigt.
Dels skulle jag få ont så tidigt på kvällen och dels så skulle
jag inte hinna lika mcket på permissen hemma, då jag är så trött
på morgonen. Då sa hon att hon hade lite att göra sen, så hon undrade om
det var okey att den andra läkaren som haft mig på helger och gett mig blockader tidigare,
kom och gav mig blockaden. Jag tror jag blev väldigt vit i ansiktet och med sin kvinnliga
instution så frågade hon direkt vad det var. Så berättade om att jag tror att han inte tycker
om mig och hur han typ "psykar" mig före han sticker.
"Jaså gör han!" Hon lät som om att hon blev chokad och arg på honom.
Så hon sa att hon kunde sticka, men att hon inte kunnde ge någon exakt tid.
Helt okey för min del liksom, men berättade att jag helst skulle vilja att hon stack mig
runt 11-12 någon gång.
Tycker att hon är en riktigt bra läkare. Vet inte om hon tycker om mig igentligen,
men det är inget hon måste göra heller. Det enda hon måste göra är
att behandla mig som en patient, göra mig delaktig i min vårdplanering,
behandla mig med respekt och inte förnedra eller titta ner på mig.
Hon ska försöka göra så att jag får behålla min integritet.
Allt detta är precis vad hon gör och gör man detta behöver man inte tycka om
patienten, man behöver bara sköta sitt jobb.
Så därför tycker jag endå om henne. Sen tycker jag naturligtvis bättre
om min läkare och läkaren jag haft här innan som alltid har trott på mig.
Det betyder så mycket mer.
Vilade igen när hon gått, glad att även om jag ska vara utan imorgon igen,
så får jag blockaden varanan dag iaf så att jag klarar att duscha och
typ bädda rent iaf. Halvsomnade lite till och från, så kom lunchen och
doktorn hade fortfarande inte kommit, efter lucnh och hon hade inte kommit och
ja, timmarna gick. Började bli orolig om jag skulle ta mig upp ur sängen,
duscha och åka hem överhuvud taget. Hade jäkligt ont och villa gärna hinna med lite.
Frågade efter henne flera gånger, men ingen visste något.
Vill gärna ta lite tabletter innan, så att jag inte har så ont och spänner mig allt för mycket,
när dom ska spruta, så det är bra att veta på ett ungefär.
Klockan 2 så kommer hon helt plötsligt utan att jag tagit några extra tabletter
i förväg. Frågar henne om det är okey att vänta en stund, så att jag kan få dom
och om dom kan få hinna verka lite innan vi börjar.
"Dom kommer söka mig till operation här snart, så tänkta försöka
hinna spruta dig innan, så antingen kör vi nu innan eller så får du
ta tabletten så får vi se om den hunnit verka innan dom ringer och
i så
fall får jag spruta dig efter operationen."
Det är då man svär högt innom sig. Förstår henne, men jäkligt jobbigt
att ta blockaden utan tabletterna. Det gör för ont liksom och efter att läkaren
tvingade mig röra mig tills jag fick smärtattack och ge mig blockad då,
så är jag lite rädd med. Den smärtan vill jag aldrig mer vara med om,
så även om jag inte har smärtattack, så är jag rädd.
Jag erkänner att jag är rädd för den sortens tortyr.
Så säger åt mamma att springa ut och be om tabletten direkt,
så får vi se om den hunnit verka, tills dom hunnit fixa klart sprutorna.
Så mamma springer iväg och är snabbt tillbaka. Sköterskorna har börjat
förbereda sprutorna. När sprutorna precis är klara, ringer läkarens telefon
om operationen, dom vill att hon ska komma nu.
Men hon är så snäll att hon ger mig blockaden först.
När hon då sticker första sticket blir hon skräckslagen när hon
ser hur jag biter ihopp och tillslut inte klarar mer, utan bara vrålar rakt ut av smärta.
"Men herrgud lilla barn! Gör det så ont! Hur brukar ni göra? Gör jag något galet?"
Nej det är så här varje stick är.... Det gör piss ont, men det är värt det.
Så förklarar att det enda hon behöver tänka på är att ge mig en
lite paus, mellan varje stick, så att jag hinner slappna av igen.
Jag hade aldrig fixat det för några år sedan. Att få så ont, vråla rakt ut,
men att sedan ta några djupa andetag och tränga bort tårarna och slappna av.
Lägga på masken. Masken jag använt dom senaste åren.
Masken som många gånger ställer till problem föör mig, för att folk inte fattar
hur ont jag har. Hur sjuk jag är...
När man se mig få ett stick, så är det svårt att tvivla på att jag har ont,
det känns som tortyr för mig och det både sns och hörs på mig. ingen vill gå igenom
en sådan sak friviligt..
Men nu lyckas jag till och med vid ett sånt här tillfälle att dölja smärtan, mellan sticken.
Hon vill nu gärna berätta högt vad hon ska göra,
men jag säger det att jag vill absolut inte höra när hon ska sticka.
Då kommer jag spänna mig.
Tackade som vanligt när det var klart, vilket är en sjuk ritual,
med tanke på att hur galet ont dom gör mig.. Men det är ju för att bli bättre.
Ligger kvar i sängen en liten stund efter. Blir helt skakis så kroppen måste lugna
sig lite, försöka få i mig något och återställa kroppen lite.
Jäklar vad skönt det var sedan. In i bilen, åka hem och att få ducha hemma! :D
Fy tusan va skönt det var! Allt blir ordentligt ren och känna att det är frächt i duchen
och inte där en massa äldre har suttit och kissat ner sig. (Jag vet att det är synd om dom.)
Så det var riktigt skönt! Efter det var det dags att börja ta tag i lite.
För er som inte vet ska jag flytta. Jag hade inte börjat packa något
före operationen, för att det var ju sagt att jag skulle vara bättre efter operationen,
så tyckte att det var bättre att gör allt då. Shi fick jag.
Mamma hämtade nyckeln 1:a Mars och som tur var har jag till sista Mars på
mig att vara ute ur lägenheten. Så efter duchen var det dags att börja packa.
Började med att gå igenom garderoben, då jag hade hur mycket som helst,
som var gammal slittet eller för litet. Hann med en hel del endå, vilket jag är glad för,
men skulle behöva åka hem och packa mycket, mycket mer.
Känner lite stress av det faktiskt. :/
Åt en as god pizza innan det var dags att åka tillbaka.
Fasen vad gott det var med varm och krddad mat,
gud vad jag sanknar det.
Väl tilbaka, var jag helt slut. Klockan hann att bli rätt mycket,
så det var i stort sett bara att lägga sig frmför datorn en stund, läsa lite och sova.
Så det var väll en blandat bra och dålig helg.
Lördagen var tokjobbig, men är glad att jag klarade den och
måndagen vart det bra med blockad, duch och åka hem, men hade varit bra
om jag fått blockade tidigare och hunnit med mer.
Bestämmde mig dock för att varje gång jag får blockad från och med nu,
så ska jag ta permis och åka hem och packa och fixa.
Det är verkligen sant, man ska aldrig skjuta på saker framför sig.
Man ska ta tag i allt direkt, så att man får det gjort.
Det är verkligen mycket sånt som jag har fått lära mig den hårda vägen när jag
har varit sjuk. Jag har utvecklats och mognat galet mycket den här tiden.
Nästan för fort, för på samma gång så är det som att jag känner att
jag inte hunnit med allt jag velat göra när jag var mer ung i sinet eller vad man
ska säga. Riktigt svårt att förklara. Önskar att detta aldrig hänt mig,
men så önskar alla när något tungt hamnar hos en. Det enda man kan tänka
är det skulle inte hänt mig om jag inte varit stark nog att klara av det och att
jag kan inte få det ogjort att det blev så här, utan det enda jag kan göra är att bestämma
över den tiden som blivit så här, hur jag ska hantera den och vad jag ska göra
åt det. Jag har bestämt mig, att hur tungt, hur tufft det än blir, så ska ja klara detta.
Bara med den inställningen att jag ska klara det här, så har jag
kommit långt. För man måste bestämma sig.
Kämpa hela tiden och det kommer jag göra!
Never give up!
Spolar tillbaka bandet
Efter kaoset igår är jag fortfarande helt uppriven,
men vi ska backa bandet och fortsätta där vi slutade
i onsdags kväll. Dock ska jag försöka korta ner det
för förra veckan var ju ganska lugn, denna vecka
är full av katastrofer och jag behöver verkligen skriva av mig om det.
Torsdag morgon var jag helt slut och förstörd
efter min lilla permission. Så jag var så trött
när jag vaknat och ätit frukost att jag somnade om direkt.
Vaknade till vid ronden, var för trött för att bli nervös,
men det var ändå den bra läkaren som mest bara undrade
hur permissen hade gått. Så han va glad att det gått bra.
Så fortsatte det nästan hela dagen, jag vaknade och somnade
om igen. Somnade medans jag åt och hade chokladpudding
i hela sängen när jag vaknade. Mysigt...
Fick inte blockaden förens vid typ 13.00,
men det gjorde det samma, jag var för trött för att bli kissnödig.
Då är det lixom ganska illa..
Däremot blir det ett ganska bryskt uppvaknande när han ska ge blockaden.
Med den smärtan som kommer då blir man klarvaken direkt.
Var väldigt glad dock över att det var den bra läkaren som
lade blockaden idag igen. Han tar det så himla mycket lugnare,
vilket är väldigt skönt, det gör ont ändå så det räcker.
Sen frågar han om vi ska göra en plan.
Vi har ju höjt metadonen och den har ju hjälpt så bra
före operationen, så förhoppningsvis ska den tillsammans med
värme hjälpa mig bra nu med. Så vi kom överens om att vi skulle
hoppas på att metadonen skulle hjälpa (för er som undrar tar det
en vecka från det att man höjer/sätter in metadon tills den har sin fulla effekt)
så pass att jag skulle kunna åka hem vartefter. Så vi skulle ansöka om
vårdmöte till morgondagen, så att jag kunnde åka hem till måndagen
om det känndes okey. Det tar ju nämligen någon/några dagar efter vårdmötet tills
dess att hjälpen är insatt så att det går att åka hem.
Så har metadonen hjälpt så ska det finnas möjlighet att åka hem,
så att jag inte måste stanna här längre och vänta.
Hjälper dock inte metadonen så ska jag inte åke hem säger läkaren.
Jag gillar verkligen den här läkaren. Säger att jag tycker att planen
är jätte bra. Vill ju härifrån!
Efter att läkaren gått så var jag tvungen att vila ett tag till,
dels för att jag fortfarande var så trött, men även för att
det gör så ont att få blockaden, så även om smärtan blir bedövad
snabbt, så gör det så ont att man är helt skakis, det tar en stund att
lugna ner sig och man blir helt uttömd på energi först.
Kom till slut upp till toalett och kunnde göra mig iordning lite och duscha,
men efter det var jag så slut att jag behövde sova en lite stund till.
Blev en jätte lugn filmkväll med pappa, så trotts blockaden var jag tvungen att vila
hela dagen, men endå skönt att få blockad, att inte ha ont och att kunna gå på
toaletten. Sådana saker betyder så mycket när man plötsligt inte kan göra dom.
Fredag morgon kännde jag mig åtminstånde lite utvilad även om jag
fortfarande var trött. Nu somnade jag åtminstonde inte medans jag åt.
Eftersom jag visste att det var den bra läkaren så var jag inte nervös
inför ronden. Ett litet misstag, men och andra sidan är det väll
bättre att inte vara nervös före det händer istället för att vara nervös
och det inte händer något utan är lugnt.
Så visst det var min läkare som kom, men sammtalsämnena var inte
lika roliga. Han tittade på min mage och sa att det började se alltför jävlig ut nu.
Den är supersvullen och fullt med blåmärken runt ärren.
Så sa han att i och med att man sticker så blir det en infektionsrisk
och dessutom så är den så svullen att när man fortsätter att spruta in
så försvinner inte blåmärkena utan blir värre och då blir det lite för trångt
till slut med den vätskan man sprutar in. Då kan det tillslut bli svårt för blodet
att komma fram till hela magen. Så därför ville han dra ner på blockaderna,
men han ville inte ta bort dom helt så att jag inte kommer upp längra.
Dessutom kan jag inte få blockaderna när jag är hemma så det är bra
att se hur jag klarar mig utan dom. Så han bestämmde att jag skulle vara
utan blockad imorgon, sen skulle jag få blockad på söndag igen.
Då tyckte han att jag på söndagen skulle ta permission igen.
Sen skulle vi fortsätta så, att ge blockad varannan dag om det går.
Alltså jag förstår verkligen poängen, magen måste vila,
men det är inget att se i fram emot att vara utan blockad.
Hur ska jag kissa liksom? Frågade honom om det och han sa
att jag fick försöka med becken och hoppas att metadonet har
hjälpt så pass att det går.
FY TUSAN!
Att prova det en dag visst fine, men att fortsätta med det, nej tack!
Dock sa han ju att går det inte så får vi lösa det på annat sätt.
Är dock ändå glad att jag kommer att kunna ducha och så.
Så det var inte någon rolig rond, blev väldigt orolig över
om jag skulle behöva tvingas ligga i min egen avföring eller inte...
USCH!
Tänkte dock inte ta ut allt i förskott, utan satt uppe hela dagen.
Satt i fotöljen med mamma och fika och satt vid datorn
nästan hela dagen och för ovanlighetens skull skulle
mamma vara hos mig hela dagen. Mamma åkte även iväg en sväng och köpte
en semletårta till söterskorna. Det är framförallt två stycken tjejer,
som är så orehört snälla och rara. Dom har kommit och sagt att säg till
om det är något, du är inte till besvär. Vilket är en kommentar som jag typ gråter
över för att jag blir så lättad, jag har hört andra bli behandlad så, men jag har själv aldrig
blivit behandlad så här förut. Dom är så oerhöt snälla och trevliga, får mig på bra humör
och tar sig tid att snacka lite. Dom 2 behandlar mig verkligen helt annorlunda
mot vad jag någonsin blivit bemött förut. Sen är det ju som sagt många som
jag tycker är bra nu, det är en sådan stor skillnad mot gångerna tidigare.
Så när jag är lite lätt upprörd över ronden kommer än av dom fram och
klappar mig på axeln och säger just den där kommentaren
"Om det är något så är det bara att säga till, du är inte till besvär,
vi tycker om dig och vill hjälpa dig vet du". Så både jag och mamma fällde
några tårar av glädje och sa det att det var så synd att vi inte träffat henne tidigare.
så vi bestämmde oss för att köpa en tårta till personalen och såg till att det
framförallt var till dessa två änglar, men även till dom andra.
Det vart riktigt uppskattat verkade det som. :)
Så vi gick ut till sällskaps rummet
till kvällen och för första gången på 2 veckor tittade jag på tv.
Är väll inte något större fan av Lets dance, men efter att haft urtråkigt
var det riktigt okey att bara ha någonting att göra.
Nu klarar ju inte jag av när det är massa folk,
så skulle inte klara av att sitta där ute så mycket,
men det skulle vara ganska nice om det fanns lite fler tv kanaler.
Alltså seriöst dom har 1:an , 2:an , 4:an och 6:an.. Jag vet att det här
är ett sjukhus och inget hotel eller biosalong, men andra avdelningar jag
har varit på har haft 1:ans-6:ans kanal åtminstånde, alltså 3:an och 5:an också.
Vissa har haft ännu mer. Jag vet att det jag vill ha bara är två till kanaler,
men seriöst 1:an och 2:ans kanal är typ bara nyheter att se eller program
för pensionärer typ.. Liksom vem tittar på dom? Dom andra kanalerna
är ju lite varierade bra och dåliga program. Så har man dessa andra 2
kanaler också så finns det iaf något att titta på, på någon av kanalerna.
Jag har ju datorn, men många som inte har någon annan
underhållnings möjlighet. För är man på sjukhus under en längre period,
så beror faktiskt en del av tillfriskningen på att man känner sig positiv.
Nu säger jag inte att fler kanaler gör att alla känner sig positiva,
men det gör att det finns 2 till möjligheter till att det ska bli en bättre
vistelse för en del. Alla är ju olika och en del skiter totalt i tv:n, men jag
själv skulle iaf tycka om att alla dom vanliga kanalerna skulle finnas.
Kunna fortsätta följa sina favorit program.
Vi lever trotts allt på 2015! Lite underhållning borde finnas. :)
Aja som det är nu är ju vården så undermåttlig att dom extra
kronorna det skulle kosta att lägga till dom kanalerna säkert
skulle göra att vården i sig skulle bli ännu sämmre. dom skulle säkert
avskeda några undersköterskor eller nått för att få råd med det.
Tycker att politikerna skulle lägga mer pengar på sjukvården,
så att det skulle finnas enkel rum till alla, mer personal
och billigare vårdkostnader för dom som söker vård.
Det skulle verkligen behövas!
Så fredagskvällen spenderasdes alltså i fåtöljen framför tv:n
och sen rakt i säng. Blir verkligen allt för slut av alla mediciner.
Så kort sagt var torsdagen och fredagen ganska lugna.
Den nya doktorn lyckades skapa lite lugn och ro i mitt liv.
Helegen borde inte ändras allför mycket, men börjar redan
oroa mig för den nya veckan. Trots att man inte ska oroa sig
innan man är där. Då kanske man bara går runt och oroar sig i onödan.
Bättre att må bra och sen ta smällen, så ska försöka slappna av
och inte tänka på det. En sak i taget liksom..
Försöker korta ner allt, måste komma ikapp
och skriva om katastrofferna den här veckan.
Men tills dess kom ihåg att
när ingenting är säkert är också
allting möjligt!
Det där med kränkningar och att bli förnedrad..
Måste skriva av mig lite på grund av vad som hänt.
Så för er som följer, jag kommer att återkomma till torsdagen och
det som hänt sedan desss.
Jag är ta mig tusan livrädd för att vara här uppe..
Vissa saker får man stå ut med andra inte.
Har tyckt att det har blivit så mycket bättre här,
mycket nytt folk som verkar så bra och ja många är jätte bra,
men ibland kan skenet bedra...
Varje dag sitter mamma och pappa hos mig,
jag vågar helt enkelt inte vara själv pga det som hänt tidigare.
Den rent av psykiska misshandeln men även fysisk till viss del.
Hela förra veckan var dock klockren, sköterskor och läkare
va rikitigt bra. För er som undrar när jag skriver sköterskor menar
jag både sjuksköterskor och undersköterskor.
Det strulade visserligen lite en dag i helgen, men det tar vi sen.
Men eftersom det känts så bra, så tyckte jag att jag kunde
vara själv ett par timmar medans mamma och pappa hade lite
att fixa med inför flytten..
VÄRSTA JÄVLA BESLUTET!
Har inte någon blockad idag, vilket gör att jag har väldigt ont
och är väldigt orörlig. Ringer före lunch och säger att jag behöver
ett bäcken, att jag är galet kissnödig. Har då inte varit på toaletten
på 12h. Svaret blir vänta tills du har ätit.
Visst en stund kunde jag väl vänta, grejen är bara att med en full blåsa
gör det mycket ondare.
Ringer efter jag ätit och det dröjer ett bra tag tills dom kommer,
säger att jag är superkissnödig, men att jag kan gå med på att
göra ett försök att gå till toaletten då dom är emot att ge mig bäcken,
om jag får tabletter före, om dom kunnde värma värmedynorna
och hjälpa mig på toaletten.
Visst visst hon vart jätte glad och gick för att hämta tabletter.
Det dröjer än en gång ett bra tag innan hon kommer tillbaka
och vid det här laget rinner det snart ur öronen på mig..
Då ger hon mig bara tabletterna och säger att det är en annan som får
värma handukarna som jag har som dyna och så går hon..
Väntar ytterligare as länge och vet snart inte vart jag ska ta vägen..
Ringer efter dom igen och efter ca 10 min kommer han och jag berättar
vad hon sagt om att han skulle värma dynorna..
Han är chockad, hon hade inte sagt till honom..
Han är rätt snabb med att värma och frågar sedan om vi ska ta toaletten direkt.
Jag har visserligen släppt många spärrar men, jag vill i den mån det
är möjligt, inte ha med en man in på toaletten.
Vem lyckas med att kissa framför en random grabb om man inte måste?
Så han går i väg och klockan går..
ca 2h efter att jag sa till första gången att jag höll på att kissa på mig
kommer den första sköterskan som inte hade tid tillbaka.
Här börjar det riktiga helvetet, det jag varit rädd för.
det har tydligen tagit tid för att dom letade fram en vågstol och
hon säger att dom vill väga mig först.
Tårarna rinner lite för att jag är så kissnödig och jag säger
att det går inte nu, jag kissar på mig nu om vi inte är snabba.
Hon svarar med att säga att dom kan väl köra in mig på den här.
Att sitta ner och skumpa är inget man vill när man är så nödig.
Hon fortsätter konstra, så jag sätter mig upp själv och tar långa kliv in på toaletten.
Varför är det så svårt att lyssna?
Hon följer efter in på toaletten, ser att jag står vid toaletten och är sedan på
väg att gå ut igen. Jag säger vänta, det är ju här jag verkligen behöver hjälp.
Jag får inte ner trosorna själv när jag måste hålla fast stenhårt i dynan på magen.
Svaret kommer fett oväntat. Hon protesterar och säger att det kan jag allt göra själv,
jag är ju faktiskt 23 år. Jag måste klara mig själv.
Jag svarar med att klart jag kunde ta han om mig själv förut, men jag har
galet ont just nu och kunde jag ta hand om mig själv skulle jag inte vara här.
Hon drar ner trosorna samtidigt som hon skriker på mig om den ena och andra.
Alltihop jäkligt kränkande.
När hon fått av dom sätter jag mig ner direkt, då har jag inte varit på toa på 15h
och det är första gången jag går dit utan blockad.
Nu tror jag att kriget är över, men det har bara börjat, för nu är
hon på väg att gå ifrån igen. Jag säger
"vänta, det är ju nu jag verkligen behöver hjälp, det var ju därför jag ville ha
en kvinna. Jag måste ha hjälp när jag ska torka mig."
hon vänder om, drar igen dörren och börjar skrika på mig.
Kan inte återge allt, jag försökte delvis att inte lyssna, jag vill inte bli helt nedbruten,
men det var inga trevliga saker. Hon skrek "att det fick jag allt göra själv, jag är ju 23 år" igen
och fortsätter med "att det är bara att släppa värme dynan, medans du torkar dig!"
Jag svarar med att det går inte, det gör för ont! Då svarar hon med
"du dör inte av att ta bort värmedynan några sekunder, medans du torkar dig!
Hur ska du klara dig hemma? Du är 23 år du måste växa upp och klara sådant själv."
Förstår ni hur kränkande det är att någon skriker sådant åt en?
Hon verkar tydligen tro att bara för att mamma och pappa är här, så är jag
en sådan bortskämd tjej att jag inte ens kan torka mig själv när jag är frisk?
Nu både gråter jag och och skriker jag med.
"Jag klarar mig själv när jag är frisk, men nu gör det för ont!
Hade jag klarat mig själv hade jag inte vait här! Jag kan inte ta bort
värmedynan, för efter bara 3-5 sekunder senare kommer all smärta tillbaka
och det gör redan nu galet ont. Du förstår nog inte hur ont jag har."
Hon fräser och fortsätter skrika "Nej jag vet inte hur ont du har,
men du dör inte av att ta värmedynan och lägga den bredvid dig!"
Jag avbryter henne och säger att det inte går och att jag har galet ont,
då fräser hon ur sig en massa saker och säger sedan att hon inte
"orkar ta de här" och bara vänder sig om och går.
Kvar sitter jag på toaletten kränkt och förnedrad till max,
har galet ont och kan inte ta mig därifrån..
Ringer på klockan och undrar om jag ska lägga mig på golvet eller inte?
Det gör för ont att fortsätta sitta upp och jag kan inte torka mig eller få på mig
trosorna själv heller.. Lagom som jag bestämmer mig för att lägga mig så
knackar det på dörren igen. Skapligt ledsen man blir när samma
människa öppnar dörren. Hon skriker att nu måste jag skärpa mig,
hon vägrar att torka mig, det måste jag göra själv. Säger till henne att jag aldrig
bett henne torka mig, jag har sagt att jag beöver hjälp när jag ska torka mig.
Det var hennes eget antagande av vad hjälp betyder. Jag behöver hjälp
med att hon håller handduken när jag torkar mig.
Hon skriker igen att jag inte dör av att lägga ifrån mig handdukarna.
Jag säger åt henne att hon verkligen inte förstår hur ont jag har,
det gör galet ont nu. Hon tar tag i värmedynan och håller den
jag torkar mig snabbt, samtidigt som hon fortsätter att vräka ur sig grejer.
Jag försöker att inte lyssna utan att snabba mig på, så så fort jag är klar,
tar jag över värmedynan och ställer mig upp. Då kommer hörseln tillbaka ,
för jag märker att det har blvit tyst, så jag säger jag behöver hjälp med att få på
mig trosorna. "Men herregud Madeleine, du är 23 år och inte 5,
de här måste du ju klara själv, hur ska du göra hemma?" Skriker hon.
Jag blir jäkligt arg, räcker det liksom inte snart?
Hon upprepar kränkningarna och hackar mig fan som en grönsak.
Skriker tillbaka "jag har ju så ont, du verkar inte förstå alls att jag har ont?
Innan jag vart sjuk är det klart jag klarade det här och hade jag klarat det nu,
så skulle jag väl inte varit här! och man kan ha så galet ont oavsett vilken ålder man har,
smärtan sitter inte i åldern. "
Det var inte populärt, hon var redigt arg och skrek vidare, men vid det här
laget svartnade det typ för ögonen på mig av smärta, så fort hon fått upp
trosorna så stormade jag mot dörren, trotts att hon satt fast
nattlinet i trosorna. Jag får upp dörren och det blir långa kliv mot sängen
för att försöka hinna dit innan jag skulle slå ihopp av smärta.
Jag trodde ju naturligtvis att hon skulle följa efter mig,
men nej, hon drog. Jag lägger mig ner, men får inte upp benen i sängen.
Jag stor tjuter av smärta och förnedring. Upptäcker att nattlinnet är instoppat
i trosorna och försöker få ner dom.
Mittemot mig ligger en riktigt gammal tant, som har varit arg på mig för
att jag har pratat i telefon, men hon blev helt förskräckt.
Så hon kommer fram och frågar hur de är och jag förklarar vad som hänt,
hur galet sjukt ont jag har och att jag inte får upp benen i sängen.
Jag hade ju naturligtvis ringt när jag kom till sängen, men ingen kom.
Så den underbara gamla tanten försöker hjälpa mig.
hon är bara skinn och ben, men hon lyckas bära ett ben i taget upp i
sängen. vilken ängel <3 Så svär hon lite över sjukhuset.
Jag har alltså försökt gå upp för att göra dom nöjda, fått hålla mig i 2h,
fått gå själv utan stöd till och från toaletten när det är jätte stor risk
att jag svimmar som jag gör emellanåt eller trillar då det snurrar,
Jag fick gå runt och visa trosorna,
jag var tvungen att stå upp länge när jag behövde hjälp med av/på trosor,
Jag fick sitta as länge på toaletten själv, när jag ofta trillar ihopp,
all skit fast jag försöker som dom ville.
Har så ont så ont att jag inte vet vad jag heter, men ingen som
kommer med tabletter och jag har fått igenomlida
en massa kränkningar och förnedring..
Det värsta är att det inte är slut än..
Jag stor bölar för att det gör så ont och för jag känner mig så
kränkt. Förstå mig, hemma om någon skulle säga,
"Madde väx upp du är fan 23 år" så skulle jag nog garva eller
bara skita i det, jag skulle liksom inte bry mig.
Men här är man i sådan utsatt sitts, faktum är att jag är beroende av
dom som är här och hjälper mig. Att ge sitt yttersta, försöka resa sig upp
fast att man vet att det kommer göra så grymt ont och varje gång bli chokad över att
det finns en smärta över alla gränser och endå göra det, kräver mod.
Att då bli nedvärderad gör grymt ont, att få höra hur dålig man är tär på en
nått så in i helvete. Att inte bli trodd av den enda som kan hjälpa en gör att
man verkligen inte vill försöka, för dom tror endå inte på en så att man för hjälp
när man sätter igång smärtan eller hjälper en att få så lite ont som möjligt,
utan istället förvärra smärtan. Det gör också ont, det tär på psyket.
Det är kränkande och förnedrande att få höra den skiten hon står och skriker åt mig,
det är förnedrande att gå runt i en 4 bädds sal , varav alla kollar varför det skriks.
Man mår helt enkelt förjävligt och mest av allt är jag rädd.
Rädd för att det ska börja vara så här och som det varit gångerna innan jag legat inne.
Ringer Alle för att ha någon som jag tycker om som kan lugna mig.
Den ängeln. <3
Berättar vad som hänt och att jag ringt för en halvtimme efter personalen,
för att få smärtstillande och för att få papper att snyta näsan och torka tårar med.
Tänk om inte tanten varit snäll och hjälpt mig? Hade legat med benen i backen
och fått ännu ondare.
När jag pratar med Alle så kommer sonen till tanten mittemot och ska
hämta hem henne och efter en stund kommer sköterskan.
Säger till Alle att vänta, men hon går in, stänger av larmet,
går tanten och sonen, byter några ord och sedan går...
Skapligt snopet. Trycker på larmet igen och fortsätter att snacka
med Alle som är lika snopen hon.
Jag fortsätter och gråter och vi svär lite över sjukvården..
Så kommer sköterskan in igen och den här gången går hon
in stänger av larmet, hämtar något och går?
Nu svär jag högt och vill bara härifrån.
VIll bara härifrån! Alle försöker lugna mig. Fina fina Alle! <3
Efter en stund kommer iaf mamma med andan i halsen.
Alle och jag lägger på och jag berättar för mamma som genast hämtar papper,
värmer dynan och jag berättar vad som hänt.
när jag kommit till att jag ringt för ca 45 min sedan, så utan att vi hört
har hon kommit in i rummet och är hos patienten bredvid mig.
Hon säger "men Madde jag har faktiskt andra patienter också och
***** (den andra sköterskan) har också fullt upp.
vi kan inte bara komma springades."
Asså ja visst jag köper att dom har andra patienter och
att det kör ihop sig ibland. Det händer, men det har inte tagit 45 min
en enda gång sedan jag kom hit för 2 veckor sedan. Jag köper inte att hon har
kommit in i rummet, stängt av larmet och gått utan att säga någonting,
vilket dom alltid gör annars. Jag köper inte att dom i vanliga fall går typ i kö
om ingen har blivit helt akut, men att dom i dag kan hoppa över mig gång på
gång fast att jag ligger och hyperventilerar, skakar och gråter.
förkortatade dock ihopp det till henne och sa bara "Det vet jag väl,
men det tar inte så lång tid och du har ju hoppat över mig fler gånger,
jag har as ont och behöver tabletter, hade det inte varit för tanten
mittemot som hjälpte mig att få upp benen i sängen,
hade jag inte ens kunnat lägga mig ordentligt."
Detta avfärdar hon dock helt och sen är vi på gång igen.
Hon säger att hon inte alls skrikit på mig till mamma och att jag typ
hittar på att hon skulle sagt all skit.
Jag protesterar och säger att hon visst skrikit på mig och sagt en massa saker,
att jag måste växa upp och att jag faktiskt är 23 år gammal.
Hon protesterar och hon säger "att det har hon aldrig sagt, då måste jag tolkat fel,
att hon inte tänker ta det här" och går runt skynket.
hon försökte verkligen va snäll mot mamma och ställa in sig och när hon går runt skynket
säger jag till mamma att hon visst skrikit på mig.
Detta hör hon och tittar tillbaka runt skynket och säger med gullig ton till mamma
att hon inte gjort något utan att hjälpa mig, att det alltid finns två sidor av en
historia och att mamma måste tro henne.
Jag blir fan likblek, jag hatar att hon försöker få det att låta som att jag ljuger,
som att jag vore psyksjuk (i min värd) och försöker få mamma att tro henne.
Men jag hade inte behövt vara orolig, mamma svarar "Det har hänt så mycket här att
jag kan inte tro på dig. "
High five morsan!
Hon vart skit sur gick bakom skynket och så drog hon.
Visste inte ens om hon uppfattat att jag behövt tabletter.
Jag och morsan fortsätter snacka om det och jag gråter,
då kommer hon tillbaka. Cirkusen är igång igen.
Hon ger en tablett burk och går till sängen bredvid igen.
Jag tittar i burken och det är naturligtvis fel tabletter...
Säger till och hon bara aha okey.
Så tjaffsar hon igen och säger att hon inte alls har sagt att jag ska växa upp,
utan att jag måste ha tolkat fel.
Bortförklaring för att mamma är här ringer i mittt huvud,
även om jag inte säger något.
Så sa hon att hon tolkat mig fel, hon trodde jag behövde hjälp med att torka mig
och inte att hålla och det tyckte hon jag kunde göra själv.
Jag svarar att om hon nu tolkat fel, kan hon ju be om ursäkt,
men det ville hon ju inte som sagt.
Utan hon drog igen, men kom tillbaka direkt för att ge tabletter.
Orkar inte dra upp allt hon sagt, det var allför mycket skit och upprepningar enligt mig och
jag försökte att inte lyssna på alla förnedringar heller.
Morsan gick efter ett tag och skulle handla lite,
trodde att det var lugnt, men så fort mamma gått,
så kom sköterskan tillbaka...
Den här gången att för att krossa grönsakerna totalt.
Hon säger att hon strax ska gå hem, men att hon vill att det ska kännas
bra när hon gå hem, hon är också en människa.
Jag höll lite lätt på att dö och svarade att jag faktiskt också är en människa.
Då var kriget igång igen hon sa att hon tolkat fel och då sa ja att hon
kunde be om ursäkt för allt hon sagt. Sen tycker jag iof att nu behövde inte jag
hjälp att torka mig bara att hålla dynan, men hade jag behövt hjälp att
torka mig så ingår det i hennes jobb och jag skulle inte få den skiten då heller.
Men att be om ursäkt låg inte på kartan. Hon sa återigen att hon inte sagt att
jag skulle växa upp, men vad betyder annars att
"du är faktiskt 23, det måste du klara själv"?
Hon sa att "hon bara sagt emot mig och att det var
första gången någon gjort det mot mig,
det var inte jag alls är van vid."
URSÄKTA???!!!!!!!
Vem fan säger så? Känner hon mig? Vet hon något om mig?
Jag är fan inte någon bortskämd snorunge!
Så sa "vad vet du om det? jag är visst van att folk säger emot mig."
Vilka jäkla person angrepp! Detta ber hon naturligtvis inte heller om ursäkt för.
Jag fortsätter med att jag faktiskt har för ont för att släppa värmen,
det är svårt nog med den och den hjälper ändå mycket.
Trotts det gör det galet ont, jag tjuter, skakar som fan och blev helt genom svettig.
Det blir kaos av det hela,
hon säger att hon gjort så för att försöka tvinga mig att försöka
själv, att om man måste göra något så kan man mer än vad man tror.
Ja det köper jag till viss del. Grejen är att jag redan försöker
så mycket jag klarar av och lite till.
Så säger" att jag har faktiskt för ont för att fixa det än och ingår det att
skrika förolämpa och förnedra patienten i det? "
Då säger hon att hon inte har skrikit?
Ursäkta? :s
"Jo det har du" säger jag
Hon fortsätter "Nej det gjorde jag inte och du har ju visst varit på toalett tidigare."
"När jag har haft blockad ja, vilket är en jäkla skillnad" säger jag
och är så arg över kommentaren att jag väser och halvskriker på samma gång.
Så fortsätter jag med "Så att skrika och förnedra mig när jag försöker för första
gången är verkligen inte att få mig att klara mer."
Då typ försäger hon sig "fast du skrek ju på mig, när jag skrek på dig"
Nyss hade hon ju inte skrikit sa hon?
Jag tror hon vart lite rädd när morsan kom tillbaka och
stod på min sida, rädd att jag skulle gå vidare med det.
Eller så hade hon helt enkelt en jävligt dålig dag och lät det gå ut
över mig. Jag blev räddad av att min läkare ringde på mobilen.
Orkar verkligen och vill inte prata mer med henne.
Är rädd för sådanan människor här,
det är en sådan utsatt miljö här. Man är så beroende av dom
och ställer dom till problem är hela livet problem typ och
efter det jag varit med om är jag extra känslig för saker på
det här sjukhuset.
Hon kom dock tillbaka en gång till och säger att hon skulle gå hem
och en kommentar som gör mig arg "Det blir du väl glad för."
Svarar bara "Jag har jäkligt ont och jag hatar att vara här."
Vill inte sjunka till den nivån hon försöker få mig till.
Min allmäna uppfattning är dock fortfarande att dom är bra här,
många är riktigt bra! Köpte till och med fika till några i fredags.
Men en sån här dag sätter spår. Ärren från tidigare besök är fortfarande
inte läkta och idag sprättade hon upp dom gamla och gjorde några nya.
Hon ville liksom få mig att klara mer, men hon gjorde helt fel.
Att skrika, mena på att jag är bortskämd och aldrig får ett nej,
inte tro på hur ont jag har, inte lyssna, göra så att jag får ondare,
förnedra mig, kränka mig, försöka sänka mitt självförtroende är inte
vägen dit.
Ni som läser detta nu, tänk på att detta är mina tankar,
känslor och hur jag upplevde det.
En negativ attityd är som att ständigt leta upp kaktusar och sedan sätta sig på dom.
Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt, det betyder att du valt att se bortom bristerna.
På Tisdagsmorgonen upptäckte jag en skön förändring,
jag har vaknat helt lugn, utan att vara rädd och stressa upp mig inför ronden.
En jäkligt skön känsla att äta frukosten i lugn och ro och sedan
våga blunda lite igen. Är så yrvaken när jag blir väckt att det tar ett tag
innan jag har huvudet med mig annars och jag vill verkligen ha huvudet med mig,
när man måste kriga för att få hjälp och inte bli hemskickad.
Men när denna bra läkare ska jobba kännde jag att jag kunnde koppla av,
jag behöver inte ha huvudet på skafft när han kommer.
Så avslappnad och halvvaken hör jag efter ett tag att ronden kommer
och att det inte är samma läkare som igår. PANIK!
Gör allt för att försöka vakna till, måste jag kriga nu liksom?
Visar sig att det är samma läkare som lagt blockaden den här veckan.
Kunnde lugna mig lite innan han hann och komma till mig.
När han komm fram tyckte jag att det hördes solklart att han var
lite sur för att han inte fick vara med och bestämma över mig.
Läkaren från igår stod och oppererade och hade redan bestämt vad
som skulle göras. Så det ända han frågade var vad min läkare
hade sagt när han ringde till mig igår och att jag fick säga till när jag
ville ha blockaden. Vill ju inte ha den för tidigt, då får jag så ont på kvällen.
Han blängde lite på mig och gick.
Vi har verkligen inte någon bra kontakt och jag kan inbilla mig,
men då skulle alla dom andra som också hört hur han är mot mig
också ha fel, han tycker verkligen inte om mig.
Men jag bara log när han gick,
vad han tycker om mig, berör igentligen bara honom.
Det är ju han som måste leva med det inte jag. Även om jag
definitivt inte tycker om honom efter hur han beter sig mot mig,
så är jag inte arg på honom. Jag är aldrig långsint faktiskt. För att hålla fast
vid ilska är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.
Varför fylla mitt huvud med massa negativt om honom och hålla fast vid det?
Man behöver inte älska alla, men man ska bete sig bra mot alla.
Efter ronden tänkte jag att även om inte kyla fungerade
igår kväll, så kanske värme fungerar nu?
Har alltid ondast på morgonen, så istället för att be om en
tablett bad jag om värmekuddar. Hör och häpna det fungerade!
Inte fullt ut då, men håller jag vämen emot blir det mycket bättre.
Nackdelen är att när jag tar bort kuddarna så redan efter ca 5 sek
så börjar det göra ont. Detta visste jag ju inte först utan jag häpnades över
hur bra det hjälpte och tänkte att nu måste jag ju testa lite.
Så provade först att lägga mig på sidan och det känndes lite,
men jag är van att röra mig med smärta, så att det bara
känndes lite, gjorde absolut inget utan tänkte att jag måste prova vidare.
Så satte mig upp, det fungerade och ställde mig sedan upp.
Först då började det kännas lite mer, dock fortfarande mindre än innan,
men kännde ändå att det var färdig provat för stunden.
Tur var det för bara ett litet tag senare var jag tvungen att ta bort
kuddarna och be dom värma dom igen.
Asså HELVETE vad det gjorde ont då. Hade liksom dragit igång en
smärtattack när jag ställt mig upp, men kännde inte det så
länge värmen var på. Så nu när värmen var borta kom
all smärta direkt. fick typ en chok hur fort det kom.
Som tur va så gick det snabbt att värma kuddarna även om det
känns som en evighet när det gör så ont.
Direkt när jag fick kuddarna började dom verka och efter bara
någon minut hade dom dövat det mesta av smärtan.
Så ändå ett stort stort plus för värme, även om man får vara försiktig med det.
Är jätte glad att jag hittat något som fungerar liksom som inte får mig
helt väck i skallen. Det tog dock på krafterna att få så ont
så var verkligen helt slut efter.
Väntade några timmar och halvsov ett tag till, är fortfarande
extremt sliten efter igår. Alla i salen hade nu lämnat och det var
bara jag kvar, vilket jag var väldigt glad för.
Sa sedan till om att jag ville ha blockad,
tänkte att min läkare säkert är klar med operationen,
men nej tydligen inte. In i rummer stövlar samma läkare
som på ronden. Ska han fortsätta sticka mig varje dag?
Trodde faktiskt att han var klar med att kasta ur sig saker som
skrämmer mig, det känns som att det bara är för att psyka mig
även om det kanske inte är så, men där hade jag också fel.
Han började berätta om sina kräksjuka barn och lagom som han
ska sticka kommer kommentarerna. Vet inte om det här hjälper,
cellerna kommer dö osv...
Asså man blir spänd när någon säger sådana saker.
spänner jag mig gör det galet mycket ondare och det blir ett större blåmärke.
Ingen kul alls asså. Men bara att bita ihop.
Tycker faktiskt lite synd om dom som delar rum med mig när jag får blockaden.
Jag vrålar, det kommer plågade skrik ur mig varje gång dom sprutar in.
Är faktiskt lite rädd för att det han säger är sant.
Tänk om delar av min mage dör? Kommer inte jag dö då också?
Jag är faktiskt rädd för att dö..
Så när han hade gått pratade jag med sköterskan om detta igen.
Hon är supergullig och försöker lugna mig och dom andra läkarna
vill ju att jag ska bli frisk. Dom vill ju inte skada mig mer.
Så jag ska försöka fortsätta vara modig,
Jag ska klara det här och jag ska sen börja om på nytt.
Börja ett nytt kapitel i mitt liv.
För att vara stark visar sig inte bara i förmågan att hålla ut,
utan den visar sig även i förmågan att börja om på nytt och jag
har varit stark så länge. Mycket längre än jag trodde var möjligt,
för det är nog då man faktiskt inser hur stark man är när det ända valet
man har är att vara stark. Så har jag klarat det så länge ska jag klara det
och pucha mig igenom det nu också. Mitt liv väntar och är redo att börja igen.
Fick vila ett bra tag innan jag slutat skaka och kunnde
resa på mig. Det tar liksom på krafterna att få så ont och dessutom
bli psykad på det sättet. Kännde att jag behövde lite tröst,
behövde få ett stort leende på läpparna igen,
så jag bestämmde mig för att träffa min älskade Snowie.
Något jag inte gjort på nästan 2 veckor och det är en lång tid att
vara ifrån någon man älskar så.
Med blockaden som bedövar hela området så har jag
knappt ont, utan är mest svag, helt kraftlös liksom,
men kännde ändå att jag med hjälp av rullstolen ner, skulle
klara av att sitta upp någon timma så att jag kunnde träffa henne.
Sagt och gjort, mamma körde ner rullstolen och pappa kom med
Snowie utanför. Mamma fick gå ut före mig så skulle jag gå
ut utanför själv bara så skulle mamma filma mötet.
Herregud säger jag bara vad jag saknat henne och det märktes att
hon saktnat mig. Hon sprang fram och kastade sig på mig för att pussa
på mig vart hon en kom åt. Hon viftade så dant på svansen att nästan hela
hon skakade. Mina tårar forsade och hon gjorde något typ av gnällande fast
på ett lyckligt sätt. Tror att det var pusskalas i typ 5 minuter innan vi började
lugna oss. Lilla hjärtegull <3 Gud vad jag älskar den hunden!
Så satt vi ute och mös i typ 1.5h. Det märktes dock när pusskalaset
var över att hon var lite arg på mig att jag varit borta. Hon ville inte titta på mig,
men kröp tätt inpå mig och morrade åt alla hon såg.
Ville liksom att jag absolut inte fick försvinna igen, men var ändå arg på mig.
Så jobbigt att det inte går att förklara för en hund liksom.
Trots det var det helt underbart att äntligen få träffa henne
och vi hade det verkligen super mysigt!
Det var väldigt synd om henne när jag skulle rulla upp igen bara.
Vi hade ju suttit på en bänk, men när jag gick över till rullstolen,
då passade det att tittta på mig och herregud vilken blick jag fick.
Kan inte beskriva den bättre än att det var full av desperation.
Den sa liksom "snälla lämna mig inte igen, snälla stanna".
Hon försökte hoppa upp i rullstolen i mitt knä,
så det fick bli ett sista pusskalas där igen och tårarna bara
forssa på mig. Jag skulle så gärna vilja smyga med henne
upp hit och mysa med henne hela dagarna.
När mamma sen försökt ta ner henne tryckte hon sig fast mot mitt
bröst och typ bara "NEEEJ" . Lilla hjärtat om jag bara kunnde förklara
för dig. Jag kommer att komma hem igen. <3
Det var riktigt jobbigt att lämna henne och svårt att få tårarna att
sluta rinna. Hon är ju en av dom största anledningarna till att jag orkat
hålla mig så stark det sista året och kämpat så hårt.
Min ögonsten <3
När vi kom upp igen så hann jag precis sätta mig i sängen
innan min läkare ringde. Så jäkla bra att han ringer mig
istället för läkarna på avdelningen.
Även om jag just nu har en bra läkare så kan man ju alltid
säga själv bäst hur man mår.
Berättade då för honom om värmen och vi hurrade lite ihopp.
Värmen räcker ju dock inte på långa vägar för att kunna
åka hem. Var lite tidigt att höja den nya tabletten från igår,
inte hunnit se någon biverkning än. däremot kom
jag med förslaget att höja metadonen som fungerat så bra
före operationen. Fick medhåll om att det var en bra ide,
så vi testar det och hoppas att när det nått sin fulla styrka
att jag klarar av att åka hem med det och värme.
Efter denna dag var jag helt slut och somnade faktiskt tidigt för att
vara mig, typ vid 12. xD Har vänt på dygnet som tusan..
Onsdags morgonen var en aldeles speciell dag att vakna
upp till. Jag vaknade aldelles pirrig i kroppen av glädje,
jag skulle få komma ut på permiss över dagen och
lämna det här stället för första gången på länge.
Ännu gladare blev jag när jag såg att det var
den bra läkaren som var på plats och gick ronden.
Det är verkligen inte hur man har det, utan hur man tar det som räknas.
Trots den skit jag sitter fast i tar jag allt det här med att
jag ska få åka på permis och den bra läkaren som kommer,
på ett sätt att jag mår bra.
Läkaren var toppen precis som innan! Han var glad, trevlig,
frågade vad min läkare sagt när han ringde igår och undrade när
jag ville ha blockaden. Så sa han att han hoppades att jag
skulle ha en bra idag. Skillnad på läkare och läkare!
Är så glad att han jobbar denna vecka.
Vid halv 12 kom han tillbaka för att ge blockaden.
Det är första gången han skulle ge mig den och frågade
hur vi brukar göra. Jag sa att jag brukar tvätta själv och
är på väg att ta tussarna som vanligt, när han stoppar mig med frågan,
"hur rena är dina händer då?" FAN!!!!!
Det är inte något vi har tänkt på någon gång och det är lätt att få
infektioner när man sticker... Undrar om det var den andra läkarens
plan hela tiden. Nej nu var jag elak, men han har ju inte sagt något någon gång?
Försökte inte tänka på det utan på med handskar och tvätta.
Så frågar läkaren vilken tjocklek på nål vi brukar ha?
VA? Det har ingen heller frågat mig, så säger att jag inte vet,
men att en så smal som möjligt borde ju vara bra.
Så stack han på ett helt annat sätt, lugnt och fint.
Det märktes direkt att han använde en mycket mindre nål en den andra
hade gjort. Visst det gjorde lika ont när han spruta in vätskan,
men själva sticket i det ömma områdena gjorde mycket mindre ont.
Han stack någon mer gång för att sprida ut det mer och tog det mycket lugnare,
vilket också gjorde att det gjorde mindre ont.
Bästa läkaren fan. När jag skrikit färdigt och slutat
gråta så tackar jag honom och han skrattar och säger:
"Läkar är nog dom enda som när dom skadat någon får ett tack efteråt"
haha så sant. Vem tackar annars någon som skadar en?
Tog permiss och kom inte tillbaka förens till kvällen.
Det var så jäkla skönt, även om jag blev grymt trött!
Men vart super glad över att slippa dom här 4 väggarna
och andas in den härliga vårdoften som var ute då.
Få lite sol på sig och lämna pressen bakom sig.
Käkade lite donken och insåg att det fanns kryddor
fortfarande. Galet vad jag saknat varm och kryddad mat,
det är något som oftast saknas på sjukan.
Hann nästan inte mer än tillbaka innan Drika kom besök igen. :D
Så jäkla lycklig man kan bli när man får besök!
Att vara lycklig betyder ju liksom inte att allt är perfekt,
det betyder att man valt att bortse ifrån alla brister.
så när hon dessutom hade med sig en stor krya på sig påse med
en massa gott i som cola, choklashjärtan och lite annat var lyckan
fan på topp! Var galet trött innan, men när Drika kom, kom även
orken tillbaka. Tack bästa Drika! <3
Vi satt och snack skit ute i dagrummet i flera timmar.
Super mysigt verkligen, men så måste ju verkligheten göra sig påmind.
Kroppen sa att nu jäklar har du det lite för bra, glömm inte att du är sjuk.
Så helt plötsligt blev jag as dålig, ont och blev extremt illamående.
Det gick på knappt en minut tills jag började hulka och Drika fick springa
och hämta spypåse. Som tur va var även pappa kvar och satt och snacka med
gubbarna på avdelningen, så han kom springades och med gemensamma krafter
lyckades han och Drika med hjälp av en rullstol få in mig på rummet.
Drika fick skjuta på och pappa fick hjälpa mig och hålla upp huvudet,
då jag var så dålig att jag skulle rammlat ihop till golvet annars.
Så våran myskväll fick ett hastigt avslut och Drika fick gå utan en kram.
Själv låg jag i sängen och hulkade oavbrutet, så att dom fick ge mig
medicin mot illamående intravenöst. Tur att vi hade upptäckt att värme
fungerar på smärta, för jag hade ont som tusan och det är svårt att svälja
tabletter när dom bara hade kommit upp direkt. Dessutom gör det ännu
ondare att ligga på sidan och inte så bra att ligga på rygg när man hulkar på det sättet.
Tacka gudars för värmekuddar. ;)
Det dröjde till långt in på natten, tills jag mådde bättre och kunnde somna.
Synd bara att en sådan bra dag skulle sluta på det sättet,
men och andra sidan inte så kosntigt.
Jag hade verkligen kört slut på mig själv, bara för att det var så kul.
Är lite duktig på det, men hellre det än att man ger upp och
knappt gör något. Jag vill, så jag försöker.
Jag ska klara det här, så med den tanken och minnet om hur
bra dagen varit, somnade jag trotts allt med ett leende på läpparna.
Jag lever mitt i ett krig, ett krig mot min egna kropp
och mot att bli trodd av omgivningen.
Att inte bli trodd är en av dom värsta sakerna man kan råka ut för.
När någon man kallat vän, till och med bästa vän dessutom använder sig av det,
känns det jäkligt tufft. När någon får höra alla ens farhågor och kastar dom tillbaka
mot en, är fan jäkligt tufft. När man dessutom är i en miljö,
där man fortfarande inte blir trodd av många läkare är det svårt att
glömma det där. En vän är ju någon som ska förstå ditt förflutna,
tror på din framtid och accepterar dig precis som du är.
När någon man trott skullle finnas där hugger än i ryggen för att själv
må bättre blir det tufft. På samma gång är jag jäkligt glad att jag
trotts mina senaste 3 år av tuffa prövningar aldrig mått så dåligt
att jag varit i behov av att såra någon annan för att själv må bättre.
Men aldrig kunnde jag tro att när jag är mitt i mitt livs största kaos,
för första gången i mitt liv skulle blir utsatt för mobbning?
Men som jag skrev förut, att hålla fast vid ilska är som att
drick gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.
Med andra ord bara dumt. Det är bättre att bara gå vidare.
Vissa människor dyker upp i livet som prövningar och lärdomar,
uthärda provet, lär dig läxan och
ödsla sedan inte en sekund till på dom.
Men det jag skulle komma fram till är att dom pykiska
såren från dom här åren kommer att vara mycket större en dom fysiska.
Varje sår lämnar ett ärr, varje ärr bär på en historia, en historia som säger,
jag överlevde.
Jag är en krigare och för att klara det här, tränar jag min positiva
attityd varje dag.
Ett gott humör och inspiration, är ingenting som bara råkar uppstå,
utan någonting man tränar sig till och skapar själv.
Jag ska fixa det här och när jag börjar mitt nya kapitel, ska jag börja det
med flaggan i topp. Ett gott humör, en positiv attityd och börja leva livet igen.
När det är tillräckligt mörkt kan du se stjärnorna.
Ett av de mest befriande ögonblicken i livet
är när du finner modet att släppa taget om det
du inte kan förändra och när du besöker toaletten.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen.
man upptäcker verkligen hur mycket man tar saker förgivet
när man blir sjuk på det här sättet eller råkar ut för en olycka.
Det jag är allra gladast över just nu är att jag har tagit mig till
toaletten i flera dagar nu. Att jag inte ska behöva ligga och hålla
mig dygnets alla timmar. Jag uppskattar mina ben galet mycket när
jag tar mig upp och kan gå någon liten runda.
Jag uppskattar min hörsel lite extra mycket när man har en tant
bredvid sig som har hörapparat, men knappt hör iaf.
Jag blir galet glad och uppskattar otroligt mycket när jag tar
mig ut hur frisk luften är att andas, hur den bär med sig en
massa dofter som skvallrar om omgivningen.
Jag uppskattar himlen extra mycket när man inte har sett
den på länge. Hur den om dagen bär med sig en massa fina färger
och till natten blir samvetssvart med dom lysande stjärnorna,
som gör att det ser ut som att någon har strött diamanter där upp.
Mest av allt uppskattar jag mitt huvud och min kropp.
Mitt huvud, som trots alla motgångar älskar livet och aldrig vill ge upp.
Listan kan verkligen göras lång.
Det är så mycket runt omkring oss som vi tar för givet.
Vi har inte behövt kämpa så hårt för dom eller kanske provat att
vara utan, så att vi kallt räknar med att vi alltid kan göra eller att dom alltid finns där.
När man istället börjar uppskatta allt runt omkring oss går det inte att inte lee
lite extra och känna vilket mirakel livet är. Vad lyckligt lottade
vi är som får leva här.
Så passa på och njut,
man vet aldrig när det kan vara slut.
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det som räknas.
Du fick det här livet för att du är stark nog att leva det.
Har varit alldeles för sliten för att uppdatera på några dagar.
Lite typiskt när jag precis hade kommit ifatt sist. ;)
Dom sista dagarna har dock varit mycket lugnare
så kommer nog snart ifatt igen.
Som jag skrev sist, så var lördagen riktigt bra,
så när jag vaknade på söndagen vaknade jag
faktiskt helt lugn, inte det minsta nojjig eller stressad.
Tog en riktig sovmorgon vilket var riktigt välbehövligt
och det känndes faktiskt bra. Visst ont hade jag,
men jag visste att jag bara behövde säga till läkaren när jag
ville ha en blockad och jag visste att det inte skulle bli något strul.
Pappa var tvungen att jobba några timmar, så han var hos mig
när jag vaknade och hjälpte mig igenom smärtan, när jag fick blockaden.
Behöver några händer att krama sönder och lite hjälp att ligga helt stilla,
när det gör så helvetiskt, galet ont. Efter det var jag beredd på att jag skulle få
vara ensam i några timmar på sjukan, något jag verkligen inte
uppskattar att vara, då mamma var tvungen att va hundvakt
ett tag tills Drika kunnde ta över.
Behövde dock inte vänta mer än typ en halvtimma innan Drika ringde och sa
att hon kunnde hämta Snowie, att mamma kunde komma.
Vad skulle jag göra utan henne? <3
Lite tur var det för bara en kort stund efter att mamma kommit,
kommer en sköterska och frågar om det är något speciellt
inför morgondagens vårdplaneringsmöte inför hemgång.
Eeehh va? Både jag och mamma titta på sköterskan?
Hon vart helt bestört då vårdmötet tydligen redan vart planerad
i fredags och hon trodde ju förstås att doktorn hade sagt till om det som han skulle.
Det blir inte bättre av att när vi dessutom sitter och pratar
om det visar det sig att dom inte heller insett att hemmet måste
boende anpassas och att det är fler personer som behöver
vara med på vårdplaneringsmötet då. Haha jag tyckte nästan lite synd om henne,
inte lätt när det blir tokigt och det syntes hur stressad hon vart.
Själv visste jag varken ut eller in på mina kännslor.
Vart o ena sidan glad att dom efter allt vårat tjat till slut gått med på att
göra en vårdplanering. Dom försökte ju skicka hem mig utan en, trotts att jag utan
blockad, som jag inte kan ta hemma, inte kan röra mig alls.
Å andra sidan vart jag både stressad, upprörd och besviken.
Stressad för att jag fortfarande är i samma läge som förra veckan,
jag kan inte röra på mig och kan inte ens med hemtjänst hjälp klara mig hemma,
då jag inte ens tar mig i blöja. Upprörd för att läkaren visste det och ändå bokade den,
vilket om man läser i pärmen på avdelningen faktiskt står att
man måste klara sig hemma innan man skickar hem någon
och man har ingen vårdplanering, förens man har en plan på hur det ska gå till.
Hur mycket ska jag behöva bråka med dom liksom??
Besviken för att det känndes ju som i slutet på veckan att läkaren faktiskt
hade börjat tro på mig och jag hade då börjat ge honom en liten
gnutta av mitt förtroende, som jag uppenbarligen inte skulle gjort...
Men men, tänkte inte oroa mig ändå, då jag starkt misstänker att
biståndshandläggaren skulle protestera starkt
emot att skicka hem en patient som inte skulle klara sig hemma
hur mycket hemtjänst än försökte.
Så jag hade trotts det en jätteskön, lugn dag.
Passade på att duscha, då jag inte visste hur den nya veckan skulle
se ut med smärtlindring, så man måste ju ta chansen medans man kan.
Under natten rullade det sedan in lite nytt folk på rummet så det
vart fullt rum igen. Väldigit mycket minus för det,
då jag inte klarar av det än, men tänkte att det får
bli morgondagens bekymmer.
Måndags morgonen vaknade jag med en kompott av kännslor.
Nervös, vem är läkare den här veckan? Kommer den att tro mig?
Måste jag försöka bevisa att jag har ont? Kommer det bli något vårdmöte?
Hur kommer det att gå? Min läkare skulle vara tillbaka idag ifrån semester,
vad kommer han att säga? Kommer han lägga in någon dunder kur så att jag kan åka hem?
Ja frågorna verkligen hoppade i hvuvudet på mig.
Hann nästan inte svälja frukosten fören ronden kom.
Jag ligger längst in i rummet och det är en massa skynken fördragna,
så jag kunnde inte se vilken läkare det var.
Det var redan då ganska livet i salen och jag mådde ganska
dåligt av det. Den kännslan vart genast bättre dock när läkaren kom in,
jag vart så nervös att jag helt enkelt glömde allt annat.
I och med att det var så livat hörde jag först inte läkarens röst,
men dom flesta tystnar efter ett tag när lakearna kommit in och så
även idag. Jag kunnde höra att det inte var samma läkare som
förra veckan, men kännde inte igen rösten.
Hur mycket jag än försöker att vara lugn och inte tänka
på problem förens dom faktiskt kommer så i ett sånt här
läge blir jag super nojjig. Kanske inte så konstigt med tanke på
hur jag har blivit behandlad tidigare och att man vet att om det blir
problem så är det om någon minut det kommer.
Mamma säger åt mig att hon vet vilken läkare det är och att
han har varit trevlig och bra mot mig tidigare.
Det kan dock inte riktigt lugna mig, för det är ju ingen garanti
att han är så denna gång också.
Jag hade dock inte behövt oroa mig, när jag fick se vem det var
vart jag direkt helt lugn. Det är nog den enda läkaren i det här huset
som trott mig och varit bra mot mig ifrån första stunden.
Han har från första stund faktiskt försökt hjälpa mig och
han gör sitt jobb ordentligt. Alltid frågat om vad jag tycker,
trott mig och gjort mig delaktig i vårdplanen.
Så även denna gång. Han började med att fråga lite om operationen
och berättade sedan att han hade sett att vi skulle haft vårdplaneringsmöte
idag. Det hade han genast avbokat han kunnde ju läsa sig till
att jag absolut inte var redo för det och att det inte fanns någon plan
än hur jag skulle blir det.
Så Skönt! Visst vill jag hem men, man jag vill ju vara tillräckligt bra först.
Han säger sedan att han ska ringa min läkare och fråga om medecineringen,
och säger något som ingen annan läkare sagt än till mig.
Att dom inte kan något om min sjukdom, att om en avdankad läkare från skåne
måste komma och hjälpa mig så kan deffinitivt inte dom något om det
och därför inte kan bestämma något om läkemedel,
det är bättre min läkare som kan det gör det.
Visst jag vet att dom inte kan något om min sjukdom,
men så skönt att en läkare faktiskt erkänner det!
Sen lade vi upp lite planering framåt om att jag får blockader
varje dag och jag bestämmer själv när jag ska ta dom, tills dess att
min läkare har fixat till det med mediciner och jag klarar mig utan.
Så frågar han om det låter bra och om jag har några funderingar.
Det är så en läkare ska göra! Det är bra sjukvård!
Man ska vara delaktig, man ska bli trodd, man ska
framförallt känna sig hjälpt. Är såå himla glad över denna läkare
bara för att han gör sitt jobb ordentligt.
Har även en annan läkare som idag är sådär bra,
han är på ett annat sjukhus men jag behövde dock
typ bevisa att jag hade ont, men efter det blev även han en ängel.
Han sa till mig en gång när han ringde och frågade hur jag hade
det och om jag behövde hjälp och jag tackade att han gör bara sitt jobb.
Jag önskar så att flera läkare skulle vara på detta sätt,
det handlar om empati, lyssna på patienten och göra den delaktig.
Det var så skönt att denna bra läkare jobbar,
kännde mig såå mycket bättre och var inte alls rädd för den här veckan.
Jag kännde mig lugn.
Ett tag efter läkarna gått blir dock ljudnivån i rummet
aldeles för hög för mig och jag blir extremt dålig.
Känndes som att jag fick influensa nästan.
Värdens huvudvärk, mådde galet mycket illa och skakade i hela kroppen.
Sköterskorna lyckades dock att lugna ner rummet och ge mig
massa illamånde tabletter, men det där tog knäcken på mig.
Var helt förstöd hela dagen och super trött efter det där.
När jag sedan skulle få blockaden så kom dock samma läkare
som gett mig blockaden i helgen.
Det är verkligen skillnad mellan läkare.
Han har träffat mig förut och även om han inte säger något
så känns det att han inte tror på mig och att han är lite sur för
att han inte får vara med och bestämma utan måste ge mig dom här.
Det kanske inte alls är så, men det känns så och det är
det som gör hela skillnaden. Idag kastade han ur sig att
"du vet väll att cellerna dör av det här"
och det hade jag naturligtvis ingen aning om.
Så fortsätter han med att säga sådana saker om att de kommer att dö
eftersom jag inte har någon alternativ behandling.
Detta gör han precis innan han börjar sticka, asså han kastar
ur sig kommentaren och innan jag ens hunnit hämta andan sticker han och
så fortsätter det så. Tänk er själva om ni får höra att cellerna kommer att dö,
hur någon står och berättar att det inte kommer att komma ut något
blod till den delen magen så att den kommer dö. Man blir ganska
nervös, rädd och framfrallt spänd. Blir man spänd så gör det
extremt jävla ännu ondare..
Förstår ni var jag får att han inte gillar mig någonstans ifrån?
Liite blå efter alla stick, värst blir det när man spänner sig..
Efter att han är klar och gått, kommer tårar och jag ringer efter en sköterska
och frågar om det här. Stämmer det? Varför har ingen sagt något?
Hon svarar med att hon inte riktigt kan det där,
men det är ju risker med alla "ingrepp" så det finns säkert en liten
risk som med allt annat, men dom andra läkarna skulle
inte göra något för att skada mig. Om det fanns en stor risk
för det där, skulle dom inte ge mig det och dom skulle definitivt
berätta det för mig, så varför han sa så det vet hon verkligen inte.
Känner mig ganska lugnad, men som sagt ganska illa
omtyckt av läkaren.
Det är verkligen en röra det här,
vet inte vad man ska tro på ibland, men en sak är säker
jag hatar verkligen att vara här!
Det är tur att det blivit en sådan skillanad här i övrigt,
dom flesta sköterskorna är verkligen underbara!
Det har kommit in mycket yngra folk och det har blivit stor skillnad.
Det känns jäkligt bra faktiskt.
På em ringer dock min läkare till mig så jag får prata direkt med honom.
Han förklarade mer om operationen och var inte så förvånad att
jag mådde sämre. Vi kastade runt och ändrade på tabletter.
Lade till lite nytt och bytte ut. Sen tyckte han att jag skulle prova
att kyla området kring magen och se om det hjälpte mot smärtan,
även om vi provat det före operationen och det inte funkade då.
Blir lite ledsen över att det inte är någon dunderkur som gör att
jag kan åka hem direkt, men man måste vara realist.
Det kommer ta lite tid.
Det är dock svårt när mamma och pappa måste hjälpa mig
och tar semester. Vill inte att dom ska behöva ta ut all semester
eller hamna i trubbel på jobbet för att dom hjälper mig,
så även för den delen vill jag verkligen hem,
men för den delen kan man inte trolla.
Allting kommer lösas sig även om det tar lite tid,
jag fick det här livet för att jag är stark nog att leva det.
Trotts att jag fortfarande var trött och sliten på kvällen
vart jag endå rejält upplivad när jag fick besök!
Bästa Drika kom och hälsade på. :D
Hon hade med sig 2 heliumballonger som satt fast
i en vikt formad som två röda hjärtan.
En blå ballong i form av en stjärna och en
ballong formad som ett hjärta där det stor "jag älskar dig" på.
Galet vad glad man blir när en av bästa kompisarna kommer
upp och dessutom har så fina pressenter med sig.
Ballonger är ju så perfekt med när man inte får ha blommor
med sig upp heller. Så dom fin fina ballongerna är vid min säng nu
och jag blir hela tiden påmind om vilka finfina vänner jag har.
Tack bästa Drika! <3
Så sen satt vi och snackade i några timmar om
massa skit, precis vad jag behövde!
Mera balsam för själen!
Vid nöden prövas verkligen vännerna och jag är stolt
som har så mycket fina vänner. <3
När Drika hade gått och natten började smyga sig på kom även
smärtan sakta tillbaka. Hade inte hunnit göra mig helt klar än,
så tänkte pröva att kyla med is. Det hjälpte inte alls och jag
höll istället på att förfrysa en del av magen.
Upptäckte nämligen då att det är en bit av huden jag har
tappat kännseln vid. Det kunnde ju bli så hade dom sagt,
men eftersom jag inte upptäckte det innan märkte jag inte heller
när det blev för kallt. Så det tog ca 2 timmar med kroppsvärme och
filtar innan jag böjade bli något varm där igen.
Var jäkligt rädd att jag hade förrusit huden.
Så var väldigt glad när jag började få tillbaka lite värma.
Efter det var vekligen all energi slut och jag deckade helt lugn
inför morgondagen, nu när jag visste att det var en bra läkare.
Lycka har inget bäst före datum, ta ett nytt andetag och börja om igen.
Döm aldrig någon för du har inte en aning om vad den
personen kämpar sig igenom.
Det är verkligen svårt att skriva ikapp allt som hänt,
men på samma gång som minnet är ett enda trassel är
alla känslorna djupt påminda inom mig.
I fredags morse när jag vaknar känner jag bara ren räddsla,
ifrån dagen innan.
Även om jag hela tiden försöker tänka positivt,
så var gårdagen djupt traumatiskt och är i färskt minne.
Jag vill absolut inte vara med om det igen,
men ingetning vara för evigt inte ens det som är riktigt jobbigt.
Så när läkarna kommer idag är det faktiskt annorlunda.
Någonting förändras faktiskt under gårdagen,
när han själv fick se att jag hade ont.
Det var inte längre prat om att åka hem på störtt,
läkaren hade ett helt annat tonläge
till mig nu. Det kanske är för mycket att säga att
han tror på hur ont jag har, men han har iaf förstått
att jag har ont. Bara det känns betydligt bättre än innan.
Han fortsätter med att jag skulle få blockad både idag och
resten av helgen. Jag skulle få blockaden nästan direkt
för att sedan träna med sjukgymnasten säger han.
Så skulle dom prata med min läkare på måndag när
han är tillbaka. Lättnaden man känner vid ett sådant
tillfälle är enorm, även om man vid ett sådan tillfälle lätt
blir orolig över om löftet ska hållas när det är så mycket
löften som bryts, så väljer jag helt enkelt att tänka positivt
och tro på det. Det blir så himla mycket lättare att leva då.
Efter gårdagen när jag var så spänd när dom skulle lägga
blockaden, har jag idag början till stora blåmärken,
där dom ska sticka. Så sticken gör galet ont att lägga
nu när det är ännu ömmare, men eftersom smärtan
försvinner så fort när bedövning börjat värka är det ändå
en stor lättnad att få den och kunna gå till toaletten.
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva lättnaden
pyskiskt när man vet att man inte ska behöva slåss
för sin framtid på ett par dagar. När man liksom
får den här andningspausen mitt i allt kaos.
Att bara få faktiskt slappna av, inte behöva ringa runt,
söka efter hjälp, bevisa att man har ont,
att faktiskt få veta att även om jag behöver hålla mig ca 12 h
så kommer jag kunna gå på toaletten hela helgen.
haha det är en oerhörd befrielse.
För när folk inte tror på en,
tittar på en som att man är galen,
tror att man ljuger för dom, för sig själv eller
bara är ute efter piller, så ser man hela tiden
i deras ögon att man inte är mycket värd.
Man känner sig väldigt nedvärderad när man blir
misstrod på dom sätten och det kan vara svårt
att komma ihåg att, ditt värde minskar inte utifrån en annan
människas oförmåga att se hur mycket du är värd.
Och att misstro sitt eget värde är ingen känsla
jag vill känna. Det ska ingen behöva känna.
Så snälla all ni som läser, döm aldrig någon för du har inte en aning
om vad den personen kämpar sig igenom.
Så att få dom här dagarna att ladda upp med
massa positiv energi känns galet bra.
För för varje dag du går och blir misstrodd och
nedvärderad rinner en liten bit bort av den
egna styrka, självtro och tilliten till sitt egna värde bort.
Det är ytterst svårt att hålla fast vid det och utan
dom bitarna blir man inte bättre heller, man kommer
inte framåt utan dom. Man måste ha en bra självkänsla,
tro på sig själv och ha styrkan, se målet framför sig för att lyckas.
Så nu laddas batterierna för fullt för att kunna fortsätta.
Sjukgymnasten kom ganska direkt efter att jag fått blockaden,
för at träna. Här förstår vi inte alls varandra.
Jag är van att hemma röra på mig fast jag har ont och
rör på mig hemma hela tiden när jag orkar och det funkar.
Ibland även aldeles för mycket bara för att jag så gärna vill
och okey hade det inte varit för Drika som håller min tyglar
oftast när vi ses, så skulle jag ta i för mycket aldeles för ofta.
Det är liksom bättre att göra något bra av dagen som är,
än att gnälla över dagen som inte blev som man villle.
Så även om jag är sjuk försöker jag alltid göra något bra av
mina dagar och då ingår det en del rörelse.
Så nu när jag har blockad och inte alls har ont är det klart jag
går och kan röra på mig ordentligt, sen är ju ändå konditionen
begränsad. Jag menar jag har varit sjuk i 3 år,
klart att den har blivit jäkligt dålig ändå.
Sjukgymnasten och läkarna, tror ju inte på mig som sagt
utan tror att jag inte haft ont och rört mig som en stolle och
nu för första gången ska röra mig när jag har ont typ...
Så när hon kommer ska vi gå en massa i korridoren,
vilket jag är helt undrande varför jag behöver göra detta med
sjukgmasten, när jag gör det lika bra på egen hand.
Asså hon tillför inget? Hon går bara bredvid och snackar.
Det hon dock gör däremot är att överskattta min kondition
och tar mig med på en långpromenad typ och även om jag inte
har ont nu med blockaden, så har jag haft ont länge och en
långpromenad i korridoren är inget riktigt min kropp pallar.
Så fick mjölksyra i benen, blev snurrig och på väg att svimma
till slut av överansträgning... Har fortfarande träningsvärk
efter den där promenaden.
Hon ville dessutom då när vi var tillbaka att så
fort det slutar snurra skulle jag vara uppe ur sängen hela dagen.
Asså va?
Klart man ska va uppe, men man kanske inte ska köra helt
slut på patienten då. Hade det inte varit smartare att ta många
kortare promenader?
Mådde istället dåligt hela dagen av den där turen.
Men som sagt jag var så lättad av det skulle vara lugnt
hela helgen att det inte gjorde mig allt för mycket.
På eftermiddagen fick jag även en jäkligt bra
överraskning. Alle och Jonny komm upp och hälsade på.
Galet vad glad man blir över lite sällskap.
Trots allt utan mina vänner skulle jag nog dykt under
av dom här 3 åren. Inga pengar i värden kan ersätta
kärlek och vänskap och det märks verkligen när man
har det tufft. Det är då man behöver dom som mest,
ensam klarar man inte allt.
Så underbara Alle som aldrig kännt mig frisk,
att hon alltid finns för mig när jag behöver henne,
det visar verkligen vilken typ av vän hon är.
Hon är en sann vän.
En vän är ju någon som förstår ditt förflutna,
tror på din framtid och accepterar dig precis som du är.
Och under dom hårdaste prövningarna så
syns det plötsligt mycket tydligare vilka vänner det är som är
något att ha. Så även om dessa 3 år har varit extremt tuffa
har jag också lärt mig väldigt mycket, även om det är den
hårda orättvisa vägen. Jag har rensat bland vänner och
det är verkligen så att vissa får folk på humör när de kommer
andra när dom går. Så vad finns det för meninge med att lägga tid
på dom som bara får en på humör när dom går?
Dom vänner man trott var ens bästa och skulle alltid
finnas för varandra, visar plötsligt en annan sida av sig själva,
när det är hårda tider. I en sann vänskap så finns
man alltid där, framförallt när den andra har det jobbigt.
Vissa människor dyker upp i livet som prövningar och lärdomar,
uthärda provet, lär dig läxan och
ödsla sedan inte en sekund till på dom.
Jag måste säga att jag känner mig väldigt lyckligt lottad,
som har så många bra vänner. Så många som har
funnits här genom dom här 3 åren och
jag kan inte sätta ord på hur mycket ni betyder
för mig! <3 Ni vet vilka ni är. <3
Så att Alle och Jonny kom gjorde mig
riktigt gott i själen. Jag är självklart glad för
alla ni som ringer och skriver, men det var riktigt
skönt att få krama om min vän och snacka skit ett par timmar. <3
På Lördagen infriades mina förhoppningar,
det blev lite lugn och ro som jag hoppades och trodde på.
Det var visserligen en ny läkare men han hade klara besked,
jag skulle få en blockad om dagen i helegen och jag fick själv
välja, när dom skulle ges under dagen.
Lite svårt att bestämma sig under vilka av dygnets
12 h man ska kunna gå på toaletten,
ska man hålla sig på morgonen längre tid,
elller ska man skippa det sista toalett besöket innan
man ska sova? Men i jämförelse med den gågna veckans
problem, känns det som ett väldigt litet "problem".
Blir dock väldigt nervös när läkaren kommer tillbaka
för att ge mig blockaden och han frågar hur man ska göra..
Då ska jag berätta att det är väldigt lätt att göra fel,
bedöva fel ställen, sätta bedövningen för djupt och
hindra läkningen av operationsåret,
skada nya nerver eller sätta för nära
operationsärret, så det inte heller kan läka.
Så ja, jag blev nervös då, men jag kan ju inte göra
någonting åt det, om det blir fel,
så det är ingen mening med att gå runt och oroa sig.
Jag väljer helt enkelt att inte oroa mig
och tro på att det gått bra.
En positiv attityd komm man långt med.
Jag hann nästan inte mer än att komma
upp ur sängen föräns Alle och Jonny kom
ingåendes till mitt rum idag igen.
Skapligt glad man blev då!
Vi satt och snacka resor i sommar,
började leta och jag hoppas att vi kommer iväg någonstans.
Här kanske vissa undrar,
"du vet ju inte att du är bra än."
Nej jag vet inte om jag är bra,
läkaren från det andra sjukhuset kanske har rätt,
jag kanske inte blir bra någonsin.
Men det är inte vad jag väljer att tro.
Jag tror till 100% att jag ska bli bra,
det är bara helvetet jag ska igenom först.
Jag väljer att tro läkaren från skåne.
Dessutom med den positiva attityden och med
min tro att jag ska bli bra,
så blir man bättre fortare.
Jag tror att med en positiv attityd kan det ske underverk.
Så därför vågar jag sitta och planera en resa,
för jag ska vara frisk i sommar,
oavsett vad vissa läkare tror.
Alle och Jonny var här en timma typ idag,
men bara det är verkligen som balsam för själen.
Lördags kvällen blev sedan lugn med lite filmmys
och godis. Helt enkelt en bra dag.
En paus från kaoset.
Jag fick chansen att le lite,
att skratta och känna glädje över mina vänner.
För när man stöter på problem i livet är det lätt att
glömma bort att lycka inte har något bäst före datum.
Det är bara att ta ett nytt andetag och börja om igen,
så finner man den så småningom.
Ingenting varar för evigt, inte ens det som är riktigt jobbigt.
Never give up
Om du misslyckas med plan A,
kom då ihåg att det finns 28 anda bokstäver
i alfabetet.
För alla nya läsare, detta är min berättelse,
ett sätt för mig att skriva av mig, komma ihåg,
för er som undrar då det är svårt att ha ork att
berätta för alla när man är så pass dålig,
för er som själv har det tufft och behöver
känna att ni inte är ensamma, att peppa folk mentalt,
men även ett sätt att kanske nå en förändring.
Att det kanske kan bli en bättring inom sjukvården
som är min vardag.
Men framförallt är detta min blogg
och mina tankar.
När jag kom till det här sjukhuset var jag redan från
början inställd på kaos. Jag är fan rädd för det här
sjukhuset efter den rent av mobbing som drabbat mig här..
Och tyvärr började det ganska direkt med kaos.
Jag kom fram sent på kvällen och hamnade direkt
i ett 4 bädds rum. Problemet jag har som ni som står mig nära
redan vet är att sedan vi höjde min metadon, blir det för mycket
för mitt huvud så att jag mår riktigt dåligt om det händer
för mycket runt mig. Jag har satt gräns på 2 kompisar åt gången
hemma, är extremt jobbigt att handla och jag mår super illa
och yr. Försökte förklara detta och att snälla kan jag få
ett 2 rum eller enkel rum, det blir för mycket annars.
Tyvärr som några vet så går det ifluensa på sjukhuset och
många enkelrum måste därför gå till dom så att inte smittan
sprids och därför var jag iaf tvungen att komma till ett
4 bädds rum över natten så skulle dom se vad dom kunde göra dagen
därpå. Eftersom dom flesta sov gick det skapligt även o det
var jobbigt.
På onsdagmorgonen slås verkligen min värld samman igen.
Till att börja med är det världens liv på en 4 bädds sal
när alla är vakna och sköterskor som springer ut och in.
Så hade näst intill panik redan innan doktorn kom.
När läkararen kom var jag extremt kissnödig och
blokaden har gått ur, så att jag kan nästan inte röra mig
överhuvudtaget.
Kan inte lägga mig på sidan, kan inte försöka få upp
rumpan från sängen och kan alltså inte ens röra armarna
åt sidan.
Det första han säger när han kommer är
jaha Madeleine idag är det dags att åka hem då.
Förklarar att jag inte kan röra på mig,
jag kan ju inte ens kissa, kommer inte ens i
en blöja?
Han säger att lite smärta dör man inte av
och det hörs tydligt att han inte tror på mig hur ont jag har.
Han vill dessutom varken ge mig blokad som dom
på det andra sjukhuset sagt att dom skulle fortsätta med
eller någon annan smärtlindring.
Paniken växer, jag har ju galet ont,
hur tusan ska jag klara mig?
Upprepar igen att jag inte på något annat sätt
än kissa i sängen kan kissa, jag har bara för ont.
Då frågar han om jag vill komma upp ur sängen,
vad jag vill göra med mitt liv egentligen?
SUCK!
Självfallet vill väll ingen 23åring ligga i sängen
hela tiden. Jag vill bli frisk!
Jag önskar inget hellre än att kunna ha ett
liv igen, jag vill träna och va ute med min hund,
jag vill ta tag i ridningen igen, träna, tävla
skaffa egen häst igen. Köpa en 3-4 åring utbilda under
ett år, sälja av vinsten köpa nya häst, fortsätta så
tills jag eventuellt kan ha någon egen verksamhet,
eller åtminstånde ha 2 bra hästar att tävla och
träna. Jag vill plugga vidare. Jag vill resa, backpacka
i Thailand, vietnamn, usa och flera andra ställen.
Jag har massa andra drömmar jag vill uppfylla
bara jag blir frisk!
Han tittar på mig lite lätt chokad och säger
"Oj, du har ju iaf drömmar kvar, då har du ju inte gett upp,
varför åker du inte bara hem då så du kan göra det där?"
Både jag och mamma nästan morrar fram,
jag har ju för ont!
Han vill inte tro mig fortfarade utan tänker skicka hem
mig på em utan något vårdmöte.
Han säger att min läkare har inte ordinerat något annat
så då tänker han inte ge något annat..
VA? Första gången det är så annars brukar min
läkare vilja ge mer, men läkarna tycker att så
mycket medeciner kan hon inte ha, hon fejkar ju bara,
så då säger dom att min läkare bara är konsult och dom får
göra som dom vill. Nu när min läkare är på
semester och inte har en aning om hur jag har det,
då vill han minsann inte ge mer.
Att kontakta hemtjänst och biståndshandläggare för
att få mer hjälp hemma kan jag sköta själv.
Så går han...
Hade det här varit före operationen, då hade jag nog
varit på väg att ge upp. Såå jäkla motigt, men
nu fungerar som sagt hoppet om att bli helt bra lite
som en talisman, även om man blir extremt ledsen
av allt det här.
Mamma tar genast tag i att ringa runt efter hjälp,
ringer avdelningen min läkare jobbar på,
ringer patientnämden osv.
Men det slutar ändå med att vi står själva inför det här.
Ringer eftersköterska och berättar hur kissnödig jag är
och dom tar ultraljud. Efter denna procedur upprepats
ett par gånger och dom ser hur det börjar bli alldeles för mycket,
så är det antingen det eller om någon av dom mamma
pratat med, hört av sig utan att vi vet om det,
så kommer läkaren tillbaka iaf på em och ger mig en blokad.
Förstår ingenting men blir iaf väldigt lättad.
Har då liksom inte få varit på toa på 16.5h.
Läkaren säger det att nu måste du gå upp,
vilket naturligtvis är själklart för mig, när det inte gör ont längre.
Det var helt underbart att duscha och va uppe,
men trotts det en extremt pyskiskt påfrestande dag.
Dom glömmer bort att ge mig mat och när jag säger till,
finns det plötsligt ingen lakosfri och jag ska bli utan,
blir jäkligt förbannad och efter ett stund finns det plötsligt
mat iaf.. Men galet att det ska bli så..
Trotts det, är det inte ens i närheten av hur torsdagen
skulle bli.
Om jag på torsdagsmorgonen vetat hur dagen skulle
bli, hade jag nog aldrig velat öppna ögenen.
Detta är en dag jag aldrig kommer glömma och
aldrig mer vill vara med om...
Blokaderna verkar bara ca 6h helt och är borta helt
efter ca 12 timmar, så jag vaknar naturligtvis kissnödig
utan möjlighet att göra något åt det.
När läkaren kommer ska han återigen skicka hem mig,
han tänker defenitift inte ge mig något idag.
När mamma ber honom ringa min läkares avdelningen
eller experten från skåne vägrar han.
Jag ska bara hem, hur ont jag än har är det
bara att gå upp och kissa.
Så hans plan är att skicka hit sjukgymnasten
så att hon ska kunna hjälpa mig upp.
När sjukgymnasten kommer, så har hon med
sig ett gåbord och bara vill köra igång.
Försöker förklara för henne att jag har för ont
och när jag rör mig gör det ännu ondare och
att smärtan aldrig lägger sig, den blir bara värre och värre
om man drar igång den och att jag inte får
någon medecin som hjälper mot det heller,
utan får ligga med extrema smärtattacker hur
länge som helst tills jag får hjälp.
Hade det varit så att det gjorde extremt ont att
röra sig men att när man la sig och vila och att det
då släppte av skulle jag röra mig hur ont det än gör,
men nu blir det bara värre ist.
Hon frågar om det skulle vara så
att jag fick hjälp med smärtan efter om jag skulle
göra ett försök att gå upp då.
Jag förklarar att jag gjort det lite Linköpig en gång med,
men går med på att göra det igen.
Hon går iväg för att kolla upp saken.
Under tiden börjar det bli lite svårt att hålla sig och jag
ringer på sköterskor, jag måste få hjälp.
Men inget händer fören till eftermiddagen,
när jag fan tror att kisset ska rinna ur öronen.
Då kommer sjukgymnasten tillbaka och
säger att hon har pratat med läkaren.
Om jag gör ett försök att gå upp och det gör
för ont ska jag få smärtlinding.
Jag frågar då är det ordentlig lindring,
det hjälper liksom inte med några extra morfin tabletter.
Nej då hon lovar att dom ska hjälpa mig att bli
ordentligt smärtlindrad och jag ska inte behöva vänta,
jag ska få smärtlindring direkt isf.
Hon blir nästan chokad när jag försöker direkt.
Hon säger att målet är att ta sig ut till toaletten
och jag himmlar lätt med ögonen, hon förstår verkligen
inte hur ont jag har.
Försöker lägga mig på sidan och försöker ta i och ta mig upp
innan jag blir typ blind av smärta och det känns
nästan som att kroppen löses upp av smärta.
När hon ser detta och hör min förtvivlade gråt och skrik,
skyndar hon sig att hjälpa mig tillbaka.
Hon försöker lugna mig, men märker att
det verkligen inte funkar jag har helt galet ont.
Det dröjer ändå en stund innan hon ber en sköterska
hämta läkaren. Här har min plåga bara börjat.
Efter ett bra tag kommer sköterskan tillbaka och säger att
läkaren är på ett möte som snart är slut och att han kommer
efter det.. Känner mig jävligt lurad..
Det dröjer nästan någon timma innan läkaren kommer.
Här är början på den värsta smärta jag någonsin
varit med om. Han säger nämligen att han ska
lägga en blokad. Det är det enda han kan ge mig.
Då måste ni förstå att blokad gör jävligt ont att ge,
dels att man måste ta på området som gör ont,
vilket jag i vanliga fall knappt låter någon göra för att
det gör så ont, sen så svider själva medlet i sig,
dessutom ska man i med en massa vätska, där det liksom
inte riktigt finns plats för någon vätska,
så det spränger undan allt. Så utan smärtattack
är detta extremt plågsamt och med smärtattack
har det aldrig gått att göra detta på mig,
utan en jäkla massa morfin itravenöst innan.
Han säger dessutom att han ger den inte till
mig om jag inte slutar gråta, tittar på honom och andas
lugnt.. Har ni försökt att inte gråta , skrika vara lugn om
ni bränner er? Tänker det gånger 10 typ...
Det går fan nästan inte.
Bara att öppna ögonen när hela ansiktet är
förvridet i en grimage av smärta är jäkligt svårt.
Kändes ungeför som jag hamnat i det millitära och
läkaren var någon överste.
Lyckades titta på honom en stund, men så klart
det inte gick längre vart han arg på mig.
Jag har aldrig ansträngt mig på detta sätt,
att försöka andas lugnt med honom,
gick helt enkelt inte med den smärtan och återigen
vart han arg på mig. Frågar mellan gråten om han är
lika dan mot folk som vart med i bilkrascher eller liknande
och han säger att han alltid gör så.
Bad tyst inom mig att om jag någonsin är med
i en svår olycka att jag inte hamnar hos honom.
Får iaf ur mig att om vi räknar till 3 så ligger jag
still medans han sticker. Håller andan helt enkelt.
'Han går med på det, men innan vi ska
börja så säger han att om han ska göra det här,
måste jag lova att direkt gå upp.
okey?
Det som händer sedan vet jag inte riktigt om jag
kan beskriva. Det närmsta jag kan komma är
att ju nu vet hur det känns för dom som blir
torterade i krig. FY FAN!
Bet ihopp och den smärtan när han stack var inte från
denna värld. Vrålade som en stucken gris sa dom efteråt,
kramade söder sjukgymnastens hand. När första sticket var gjort,
var det dessutom 3 kvar. Bröt ihopp totalt efter det första och han
vart arg på mig och sa lugnar du dig inte så sticker jag inte.
Samma procedur upprepades räknade till 3 och sån var det dags.
Förstår fan inte hur jag överlevde detta. Går inte beskriva hur ont
det gjorde.. Bröt ihopp efter varje stick
och när sista var gjort så hade dom första
redan börjat verka, men så fort han drog ur sista
bröt jag ihopp igen och då säger han,
"Du kan sluta gråta nu, det här måste va jobbigt att höra,
men det gör inte ont längre, medlet är inne, så det är bara
din hjärna som lurar dig."
Blev fan galet arg, visst går det fort, men det har inte slutat
gör ont när han dragit ur sprutan, det tar väl en minut.
Så jo det gjorde ont först och dessutom om det har gjort så
ont så är det väl ingen som slutar gråta och skaka direkt?
Man måste ju lugna sig först? Dessutom var verkligen det
här den värsta smärta jag någonsin varit med om och ni som
känner mig vet att jag varit med om en del . Det var tortyr.
Så innan jag ens hämtat andan tvingar han mig
upp. Skojar inte när jag säger at hela jag var som ett
asplöv. Fick absolut inte gråta. Så säger han,
du va Tvungen att gå upp direkt för att du ska
se att det går att gå upp fast din hjärna säger att det
gör ont. ASSÅ VAAAA?
Blir förbannad igen och säger att jag har fan
haft extremt ont i 3 års tid och ändå
rört på mig, så jag är fan van att röra mig
att röra mig fast att det gör ont, men det finns gränser!
Kommer in på toa och bryter samman.
Detta är något jag aldrig kommer glömma.
Det är ett ärr som aldrig kommer försvinna..
Är ganska uppskakad fortfarande några timmar senare,
när en ny tant kommer in på rummet.
Hon kommer från uppvaket och är i ganska
dåligt skick. Är vansinnig på personalen och mår
riktigt kasst. En stund efter personal har gått börjar hon
dock hosta, pappa och jag sitter och snackar,
men så hör jag att något låter fel.
Hostningarna har övergått i något gurrglande typ och
jag roppar får du luft?
Inget svar utan hon fortsätter.
Skriker på pappa hämta hjälp hon kan inte andas,
han är redan uppe på fötter när jag skriker.
Jag kastar mig upp på sängen och springer
fram till henne. Hon är helt stel i kroppen och
gurrglandet låter hemskt. Hon tittar hysteriskt på
mig innan hon stänger ögonen,
tystnar och blir helt slapp i kroppen.
Huvudet rullar ner och hänger mot axeln och
jag jag skriker hon dör!
Ingen kommer, sekunderna går och jag
tänker att nu är hon död.
Kan dessutom inte hjälpa henne på något sätt,
då hon har slangar lite överallt och
eftersom hon var nyopererad och jag vet inte fick
röra på sig är jag rädd att ha ihjäl henne om jag
rör henne, utan sätter allt mitt hopp till personalen.
Innan jag verkligen trodde att det var för sent.
Då kommer äntligen alla sjuksystrar och
dom får liv i henne.
Pappa hade då sprungit ut hittat en och sagt till henne,
hon hade dock bara sagt "Hon tillhör inte min avdelning."
och pappa hade vrålat att tanten dör!
Så blev det fart på henne och hon hade larmat så alla kom.
Jag var själv helt hysteriskt, jag trodde verkligen hon
hade dött först och det var väl i sista stund all
hjälp kom. När läget är lugnt och personalen
gått säger tanten,
"Varför får jag bara inte dö! förstår inte varför dom försöker
hålla mig vid liv. "
Visste fan inte hur man ska reagera på det?
Tycker synd om henne, men jag är otroligt glad att inte
behövde se henne dö. Hade aldrig förlåtit mig själv
att jag inte gjorde mer då. Sjuksystrarna tackade ändå
oss ordentligt. Tanten fick byta rum sen och jag har
ingen aning om hur det gått för henne,
men detta är en dag som satt ärr på mig för alltid.
Jag är glad att sjuksystrar/sköterskor har blivit
betydligt bättre sen jag var här sist.
Vissa är verkligen jätte gulliga, även om det
fortfarande finns vissa som borde söka annat jobb,
men överlag har det blivit mycket bttre.
Tur är nog det för detta var en dag av sådan
pyskisk press och stress, så mycket smärta
att om dom också skulle krångla skulle det
inte bli någon ro.
En sådan här dag får en att tänka över livet,
man ska verkligen inte kasta bort dagarna,
man ska göra det man vill, det man tycker om.
man ska inte skjuta upp det till senare,
det kanske faktiskt inte kommer något senare.
Man ska vårda dom där underbara minnena,
för det kan komma dagar då dom där minnena
gör att du orkar ta dig igenom helvetet du går igenom.
Ta vara på dit liv,
för det är just din tid här på jorden!
Och fungerar inte plan A,
kom i håg att det finns 28 andra bokstäver
i alfabetet.
Det finns alltid en lösning,
vissa tar bara lite längre tid att
genomföra än andra!
Får fortsätta skriva imorgon, blir tungt att ta upp allt igen,
men här är några få av mina minnen som får mig att
kämpa mer.
Never give up!
Det finns alltid något att kämpa för.
Tro, hopp och medkänsla
När man tror att allt ska bli bra och
upptäcker att man har hamnat på helvetets botten igen
och måste ta sig igenom det först.
När jag vaknade ifrån operationen var bland det första jag kände
wow, nu är jag igenom det här,
på vilket sätt det än gått så är jag klar med det här nu.
Oj sååå fel jag hade.
Känner att jag har riktigt ont och frågar hur det gått.
Glädjen över att höra att det gått bra blandas med att
det gör så ont. Tanken var ju att jag inte skulle ha haft ont
när jag vaknat utan att direkt kunna åka hem,
men eftersom operationen tog så lång tid och jag hade så ont,
så skulle avdelningen strax stänga och jag fick åka ner till
riktiga uppvaket.
Där börjar första kaoset, jag har så ont att jag inte kan röra mig
och en läkare på uppvaket vill skicka hem mig?
Efer kaos i 2 timmar blir jag "räddad" av några andra läkare
som får denna att inse att det inte går.
Det var helt galet på uppvaket, hade så ont att jag fick
enorma mängder morfin. 5-10mg intravenöst nästan
varje halvtimma. Fick var uppkopplad mot ett antal
maskiner, för i och med dom enorma mängderna morfin
orkade inte riktigt min kropp.
Hade farligt lågt blodtryck om vart annat som jag fick dropp för,
lade av att andas från och till och hade jätte dålig andnigsfrekvens,
så att dom fick ge mig syrgas.
Hjärtat orkade inte riktigt heller utan hade jätte dålig
hjärtfrekvens från och till.
Tyckte att maskinerna jag var kopplad till pep nästan hela tiden.
Är glad att jag där och då inte riktigt förstod, för nu i efterhand
blir jag fett orolig. Att döva smärtan kunnde verkligen tagit kål
på mig..
Fick komma till en avdelning nästa dag,
där nästa helvete börjar.
Dom förstod inte alls att jag hade så ont att jag inte
kunnde röra på mig, att jag behövde katetern och
varför jag inte kunnde åka hem.
Det är otroligt jobbigt att inte bli trodd.
Läkaren som skulle hämta upp mig kom fram och sa
att han ville titta på magen, jag hade halvtimmen innan haft en riktigt jobbig
hosattack som hade satt igång en grym smärta, som vi när
läkaren kom precis hade lugnat ner lite.
Jag håller för händerna och börjar säga att
jag har extremt ont och att han absolut inte får ta på
magen, men han lyssnar inte utan slår bort mina händer
och trycker på magen..
Vilket naturligtvis gör galet ont.
Gråter och försöker förklara hur det är och vad jag
varit med om, men han är inte alls villig att lyssna på
hur jag mår utan bara går iväg.
Han kommer tillbaka efter att bytt några ord med sköterskorna
på uppvaket och jag försöker igen börja förklara hur jag mår,
men han avbryter och börjar säga att han är arg på
min läkare som inte förberett avdelning på att jag skulle opereras
och skulle behöva en plats hos dom sen.
Försöker återigen förklara att det inte var tanken att dom
skulle göra ett sådan ingrepp och att jag inte skulle ha gjort ett
sådant ingrepp. Då börjar han återigen gnälla på mig innan
mamma lyckas avbryta honom med att det faktiskt inte
är mitt fel, utan han får ta det med min läkare.
Han springer då iväg och tänker göra det direkt, utan att
höra hur jag mår? Jag ropar efter han att även jag
vill prata med min läkare. Det känns ju lite konstigt att dom
två ska planera min framtid fast att ingen av dom vet hur jag mår?
Han kommer dock tillbaka efter en stund utan att jag hade möjlighet
att prata med min läkare och berätta att det faktiskt hade blivit
värre efter operationen. Han säger då att dom inte bara ska ta bort all
morfin jag fått, dom ska även dra ner på mina vanliga tabletter?
Ville inte tro det var sant och försökte återigen prata med honom
men det var helt lönlöst. Ska det verkligen vara så?
Väl på avdelningen var det bra sjuksystrar som
försökte hjälpa mig och på något sätt tog jag mig igenom första
och andra dagen, även om det var utan sömn och gråt hela tiden.
Morgonen därpå när ronden kommer är det en ny läkare.
Han däremot lyssnade lite och tyckte det var helt orimligt att
på en gång ta bort medeciner fast jag till och med hade ondare.
Han bestämmde sig för att kontakta min läkare som det då
visar sig har semester. Detta ställer till det ganska mycket,
då det bara är han från avdelningen som är insatt och
har någorlunda erfarenhet av liknande fall.
Det bestämms iaf att jag får mina vanliga medeciner som
innan och jag får en massa vid behovs morfin tabletter iaf.
Tänker att ja - jävlar ont har jag men nu är det lugnt
för idag iaf. Så fan heller att det var.
Var en rond till på em då det var en ny läkare..
Han förstår inte alls att detta kan göra ont, utan slänger
ut sig komentaren. "Jag är kirurg och när jag opererar och tar ut eller
fixat problemet i magen på någon så är ju människan bra när hen
vaknar från operationen, så du kan inte ha ont."
Både jag och mamma försöker förklara att vid en sådan här
operation är det som att hälla bensin på en brasa, det gör ondare först
innan det blir bättre. Jag har galet ont just nu.
Nej men det ville han absolut inte förstå, det är bara ärret
typ som gör ondare först. Så katetern skulle bara bort för
han tyckete att jag kunde faktiskt röra på mig, så ont kan det inte göra.
Lite panik man får när dom tar katetern när man inte kan röra sig en mm ens
och inte ens kan ta sig i en blöja lixom...
Man inser verkligen vilken makt läkarna har över en när man är
sjuk. Dom kan verkligen styra ens liv...
Så fick snällt hålla mig.
Vi kom iaf fram till en deal att om jag
försökte gå upp så skulle jag få massa
extra smärtlindring om det gjorde för ont.
Det gick ju natrligtvis inte,
fick smärtlindringen, men det räckte inte på långa vägar,
utan det vart några timmar i galet kaos innan dom till slut,
fick mig att däcka istället.
Morgonen därpå är det ytterligare en ny läkare
en ung nyutbildad, vilket kan vara både till fördel och nackdel.
I mitt fall nackdel, då denna trodde att har man haft toppbetyg i skolan
kan man allt typ.
Så när jag förklarar att jag har så ont inte kan röra mig och
är extremt kissnödig vid det här laget,
tittar hon på mig och säger
"hur har du tänkt att du ska leva ditt liv sedan?" Undrar lite vart hon vill
komma, då fortsätter hon och säger.
"Ja vi måste ju va lite reella, du kommer ju alltid att ha så här ont,
operationen måste ju gått fel annars skulle du inte haft ont nu,
det kan man ju inte ha, du kommer ju aldrig bli bra, vad har du tänkt
att göra med ditt liv?"
ALLTSÅ VA?? Driver människan med mig?
Skulle hon veta bättre än experten från Skåne,
bara för att hon aldrig har läst något om att det kan bli så?
Ska hon ta bort allt vårt hopp och vår tro att det ska bli bra
två dagar efter operationen, när det är sagt att det antgligen
skulle göra ondare först?
Försöker förklara för henne, men hon snappar av mig och
säger att det bara är skitsack och att jag inte kommer bli
bra så nu måste jag tänka på hur jag vill försöka leva mitt liv.
Mamma bröt ihop och sa frågade om hon hade tappat all empati
och medkännsla under utbildningen? Så där säger man faktiskt inte till
en ny operarad och försöka ta bort vårat hopp?
Så snälla ni som läser till läkare om ni läser det här,
glömm inte eran medkänsla, varje patient känner sin egen kropp bäst.
Som patient vill man ha hjälp, inte att någon som kommer och
är iskall. Tillbaka till historien jag sa de att så kan man ju inte tänka,
klart som fan jag ska bli bra! Lagom då kommer läkaren från igår
in på rummet och diskussionen stannar upp.
Men nu är jag extremt kissnödig,
hur löser vi det? Då slänger den unga ur sig
nästa snille kommentar, "ja du skulle kanske behöva lite
samtalsterapi"
jag eehhh vaa?
"Jaa, så du lär dig hantera smärtan"
okey jag har fått hålla mig i 15h jag kan ju hålla mig något
år till tills jag har lärt mig hantera smärtan och
kan röra på mig så att jag kan få kissa...
så fortsätter hon "fast du kan ju röra på dig,
man dör ju inte av lite smärta."
Försöker förklara att man kan stå ut med smärta till
en viss gräns och jag har en smärta högt över den gränsen.
Men hon ger sig inte, man dör inte av smärta, jag kan röra på mig,
så det bästa är nog samtalsterapi så du kan komma upp och kissa...
Hade besök sammtidigt och hon vart så arg att hon kastade ut
henne. Den äldre såg lite lätt besvärad ut och säger
"Hon är rätt ny"
haha kan inte varit lätt för honom.
Den läkaren visade sig dock vara jäkligt bra även om
inte han heller trodde mig först, men efter gårdagens deal vi gjorde
så insåg han ändå att jag har galet ont, att jag verkligen försökte
så han ville försöka hjälpa mig.
Så det slutade med att jag fick en blockad
och herregud säger jag bara vad skönt det var att bli smärtfri.
Den läkaren är idag en riktig ängel.
Men underbart är kort och till kvällen vart det plötsligt så
att jag skulle förflyttas till ett annat sjukhus.
Det sjukhus jag både hatar och är rädd för efter allt som hänt.
Så när jag äntligen hittat en bra läkare, är på ett bra
sjukhus med mycket bra folk, så vart det en resa tiill helvetet igen..
Ska uppdatera och fortsetta i nästa inlägg,
men det blir helt enkelt lite för mycket att fortsätt direkt..
Men jag ska inte ge mig, jag trodde verkligen att jag
skulle komma i mål av operationen, att det bara skulle
vara rehab hemma efter den. Det är galet jobbigt att
bli neddragen i det här då, men jag ska inte ge upp.
Jag måste ta mig igenom helvetet, men jag är
så nära målet att bli bra nu att det trotts allt
fungerar som en talisman mot all skit.
Jag är döv för ord som att du kommer aldrig bli bra,
eller det sitter bara i huvudet på dig.
Jag ska bli frisk, jag ska klara det här!
Men jag hoppas verklgen på en förändring inom
sjukvården, bara för att du som läkare inte hittar
vad som är fel, betyder inte det att det inte är något fel.
Ingen kan allt och jag hoppas att dom kan
börja förstå bättre att det är en person som lider på
ett eller annat sätt bakom problemt.
Lyssna på patienterna och glöm för all del
inte eran empati och medkänsla,
dom är sorgligt nog helt borta från en del
läkare och jag hoppas verkligen att det kommer att
förändras inom svensk sjukvård.
Till dess får vi andra hålla hand och
fortsetta kämpa.
Kärlek till er stjärnor som finns och
hjälper till. <3
Dagen med stort D.
Det där med att inte ge upp,
att varje gång livet slår ner än och trycker ner en på botten
ta sig tillbaka,
att varje gång orka fortsätta kämpa, efter slag på slag.
Det är det som kallas styrka.
Jag är mitt uppe i ett krig ingen borde få uppleva,
men jag ska fortsetta, jag ska vinna det här kriget.
För att sätta in er i vad som händer är det nog bäst
att jag backar bandet lite.
I sommras när jag hade botox i magen kunnde
jag faktiskt röra på mig en del och jag lyckades komma ut
lite, även om jag hade grymt ont då med,
men det var ändå en bra andningspaus mot vad som
skulle komma.
När hösten kom började det göra ondare och
jag fick börja ta det lugnare och lugnare.
Det blev mer och mer och starkare medeciner igen.
Jag gjorde några tappra försök att göra lite och träffa folk,
men när vintern kommer får jag till slut inse mina begräninsningar.
Har då så ont att jag har extremt svårt att ta mig ur sängen
och får sätta en gräns på att max 2 kompisar åt gången som
får komma och hälsa på. Det blir helt enkelt för mycket annars.
Några bra dagar blir det en liten rullstolstur, men är allt mer
instängd. Ville verkligen fira julafton och vi skulle ju bara vara några
stycken iaf varav en höggravid så det skulle ju ändå va lungt.
Men somnar vid matbordet en 3-4 gånger innan jag inser att jag måste gå
och lägga mig en stund. Av en sådan "lugn" dag mådda jag verkligen skit dåligt
och nyår fick spenderas halvt sovandes i soffan,
med ett tappert försök att se fyrverkerierna vid 12.
Mådde verkligen skit av det. Så ni förstår kanske vilken kondition
jag började hamna i. Smärtattacker om vart annat och mycket vila.
Tack och lov att jag har min lilla Snowie. <3
Så var det äntligen dags för dagen med stort D när jag
äntligen skulle få träffa experten från skåne och
opereras. Min läkare visste inte så jätte mycket om hur
det skulle bli, det var spekulationer allt ifrån att jag skulle bli helt bra,
till inget ont men helt sne och tappa all kontroll över musklerna på höger sida,
inte kunna få barn eller så illa att jag vart så sne men fortfarande ont.
H*n visste helt enkelt inte för det finns ingenstanns att läsa om det här,
det är för nytt/ovanligt, men den är mitt ända alternativ.
När jag äntligen fick träffa experten från skåne (vi kan kalla honom för mr Skåne)
och han undersökte mig, upptäckte han att det var lite mer kompliserat och
annorlunda än dom trott. Innan trodde dom att det var hela nerven från ryggen
till mitten på magen, nu upptäckte han att det enbart gjorde ont inom ett visst
sektment i magen. Alltså en visst bit mellan sträckan.
Detta hade han inte alls sett förut, det fanns endast ett fall som ens
påiminnde lite om detta, men ändå helt olikt.
Det blev genast mycket svårare och han och min läkare fick disskutera
mycket. Skulle han operera detta? Finns stora risker, dels kan det gå väldigt fel,
men det kan lätt bli fantomsmärta av detta, dessuto blir det först mycket
mycket ondare av ett sådant ingrepp. Det blir som att hälla bensin på en brasa.
På hen som han opererat som påminde lite om mitt hade fått extrema smärtor
efter först och hen hade inte i närheten lika ont i magen som jag.
Så i och med att jag redan har så ont i magen, finns risken att jag får
så ont efter att inget längre fungerar, men i och med att jag
inte direkt har något liv med den smärta jag har så var han villig
att försöka även om han backade in i det.
Tanken var då att gå in en första gång och leta fram nerven,
markera den och se om det var någon liten sammanväxtning
eller något litet runt nerven och lossa på det först.
Se om det blev bättre och skulle det inte bli bra,
operera igen och då ta bort nerven.
Det skulle alltså inte alls bli som min läkare trott,
med knappt något ärr och så vidare.
Operationen var planerad att pågå ca 20-30min,
men när han öppnat upp mig och hittat nerven,
fick planen ändras. Nerven var helt förstörd.
Trasig och hade en knut på sig som va så svullen att den
var som Mount Everest jämfört med de andra nerverna.
Så han fick klippa bort ca 20 cm av en nerv och bränna
kanterna. Det vart alltså en operation på 2.5 timmar istället.
Så det är inte alls konstigt att jag haft så sjukt ont.
Känns super skönt att dom hittade vad det var och att det
förhoppningsvis räcke med denna operation för mig nu.
Men förutsägelsen över följderna av operationen stämmde,
jag har galet ont! Det var verkligen som att hälla bensin på en brasa,
smärtan är på ofattbara gränser. Men när nerverna har fått lugna
ner sig så ska det alltså ändå bli bra. Har kännt en liten viss
förbättring varje dag, även om jag har ondare och inte kan röra mig
en milimeter. Men vi återkommer till det.
Nu till varför det har blivit så här.
Mr skåne trodde så här att jag fick ju nevronom
för att jag var för vältränad som började göra ont, men när dom
då gör den första operationen, när dom tog ut blindtarmen
gick mycket fel. När man tar ut blindtarmen genom titthål sätter man
en slacks hyllsa vid det hål man ska dra ut blindtarmen ut och sen kör
man ner ett "långt" vasst föremål för att dra ut den. Då tror Mr skåne att
med det verktyget har man kört för långt ner och kört den rakt ner i nerven
och på det viset förstört den, och då inte bara på ett ställe, men framförallt
där den va så svullen. Sen har då det blivit inflammerat och svullnat/växt på sig
själv. Sedan tidigare tror vi ju även att h*n råkade sy fast tjocktarmen i
bukväggen, även om det inte går att bevisa. Men tjocktarmen satt
hårt fast i bukväggen när dom öppnade upp några månader senare,
vilket gjort galet ont, detta vart ju även en stor blödning på insidan och
stort ärr, där det växte ytterligare nevronom, som gjort galet ont.
På den operationsberättelsen står det tekniska problem och operationen
tog mycket längre tid än den skulle, så jag undrar verkligen vad som egentligen
hände då. Hur mycket förstörde dom då inte?
Sjukt jobbigt att det inte går att bevisa något.
Men nu är det bara att hoppas att allt blir bra.
Jag har dock tappat lite kännsel,
men det ska förhoppningsvis inte påverka musklerna som vi trodde innan :D
Sen ser det ut som jag varit med i ett 3:e värdskrig då jag har ett nytt
stort ärr och flera små.
Men så mycket hellre det än att ha så här ont.
Många funderingar som det nog är bäst att bara släppa.
Jag vill frammåt och då kan man inte fastna i det förlutna.
Men samtidigt vill man göra något åt det,
vill inte att någon annan ska råka ut för något liknande.
Det har varit kaos sedan jag vaknat, men det får bli i nästa inlägg.
Till dess
Smärta är tillfälligt... Det kan vara en minut, en timma eller flera år,
men till slut ger den med sig och något annat kommer att ta dess plats,
det kommer bli bättre. Ger jag upp däremot varar det för evigt.
Så ge aldrig upp, det kommer bli bättre bara man
fortsätter kämpa.
Att dansa med djävulen
När livet känns hårt kom ihåg att
träd växer sig starka i motvind och
diamanter bildas under hårt tryck.
Det är ett väldigt peppande uttryck, men ibland tvivlar man på det. Jag är under stenhårt tryck och galet stark motvind, men det känns snarare som min styrka sakta smulas sönder och flyger iväg. Det är då man får försöka tänka att när man kommer ur det här, så kommer uttrycket stämma även om vägen dit är tuff. För en sak är säker, det är mitt liv det handlar om och jag kommer aldrig sluta kämpa för hur jag vill att det ska se ut!
Som sagt är det alltså rörigare än rörigast just nu, innan jag vart sjuk skulle jag aldrig trott att ett svenskt sjukhus
kunde skötas på det här sättet..
Jag vart lite bättre i sommras och kunnde börja röra mig en hel del och bygga upp min kropp tack vare botoxen jag fick i magen. Men med hösten vart jag sämre igen. Jag fick mycket svårare att röra mig igen pga smärtan och nu är jag helt sängliggandes igen, men vi kommer dit. När jag började få ont igen så blev det naturligtvis akuten, som min docktor har sagt att jag ska åka till när smärtan blir för outhärdlig. Men mina akuten besök har blivit till en ren och skär mardröm. Första gången efter somaren så fick jag lite morfin och blev sedan
inlagd på en avdelning över natten i väntan på en läkare som kunde lägga en blockad dagen därpå. Det blev en natt utan sömn, men som ändå var okey, men när läkarskiften blev på morgonen, kom den nya läkaren in
och sa helt enkelt att nu blev det ingen mer morfin. Det var början på helvetet. Jag försökte förklara hur ont jag hade och att dom inte skulle kunna lägga någon blockad utan morfinet, men fick inget gehör.
Vid middagstid får jag ett telefonsamtal ifrån mamma, hon skulle till intensiven, det var inte säkert om hon skulle överleva. Till historian hör att mamma skulle göra en enkel operation dagen före, men som blev betydligt större än vad dom trott från början, den gick väll ändå bra, men nu på morgonen efter kollapsade hela hennes kropp.
Hon låg på avdelningen brevid min, så jag ringde efter min doktor direkt och berättade vad som hänt och bad om att snälla få morfin och hjälp över till avdelnnigen brevid innan dom körde upp till intensiven med henne. Tänk om jag aldrig mer skulle få träffa henne? H**'*s svar va att mitt problem bara satt pyskiskt så jag skulle absolut inte få någon morfin utan det var bara att jag själv satte mig i en rullstol och rullade över. Jag tappa verkligen hakan. Det står klart och tydligt i min journal att jag har nervtumör och nervskador, att jag väntar på operation. Jag kunnde inte ens sitta upp?
Så jag fick ligga där i sängen med smärtor från helvetet och be att mamma skulle klara sig. Långt mycket senare när smärtan stegrat ytterligare fick jag åka till doktorn som skulle ge mig blockaden. Då hade jag så ont att man inte kunde andas på magen utan att jag skrek av smärta. Där fick jag iaf en spruta morfin, det var väll ingen liten spruta direkt men när jag har sådär ont och haft det länge så räcker det inte riktigt till och läkare som skulle göra blockaden ville sätta igång väldigt snart. Jag bad h*n att snälla vänta och att jag behövde mer smärtlindring.
Det var det inte på tal om, och h*n började försöka dra upp tröjan gång på gång fast jag klart och tydligt sa NEJ.
Jag ska inte cencurera detta för jag gör också fel ibland och då kan man inte bara klaga på alla andra. Men när man säger nej ett 10 tal gånger när någon försöker rycka av en tröjan så säger jag till sist
"Men nej, förstår du inte svenska eller?" Det var naturligtvis inget rassistiskt menat utan snarare att h*n inte lyssna på mig. H*n tog iaf illa upp vilket jag i sådana fall ber om ursäckt för, men snälla man försöker inte dra av folk kläderna sådär, man måste lyssna på ett nej. Då fick jag iaf till slut vänta 5-10 min så att morfinet han och värka innan vi skulle försöka igen. Hade fortfarande jäkligt ont men tänkte att nu jäklar får jag stå ut så att det kan bli bättre.Här hade det ju kunnat bli bra om inte människan skulle på att försöka känna på hela magen istället bara för att sticka. H*n visste mycket väl att man inte känner sådär på magen utan sticker där man ska bara, annars går det till slut inte att sticka för att det gör för ont. När h*n väl sticker så sticker h*n mig rakt i revbenet...
AJ säger jag bara. Jag skrek av smärta och sa att h*n fick ta ut den, h*n säger att h*n inte alls är i revbenet, tar ut den känner och säger "oj då ja va visst i revbenet, dina revben går visst väldit långt ner" så sticker h*n igen...
och den hamnar i revbenet igen.. Jag skriker och säger att h*n är i revbenet igen, men den här gången vägrar h*n att erkänna att h*n är där h*n är i magen och säger att jag bara är omöjlig och att h*n inte har tid mer med mig.
Sköterskan säger att läkaren är fullbokad resten av dagen och jag kan välja mellan att åka hem eller bli inlagd över en natt till och hoppas på att h*n har tid imorgon. Efter massa strul fram och tillbaka så bestämmer jag att ligga kvar, jag kan ju lixom inte ta mig hem när jag har så här ont. Så jag ska ligga utanför och vänta på att någon ifrån avdelningen ska komma och hämta mig.
Tiden går och efter en halvtimma måste min pappa som var med mig snart åka, så han kör ner mig mot avdelningen så att jag inte ska behöva ligga själv i korridoren och vänta. Vi ringer på på avdelnigen och en sköterska kommer, h*n säger att dom inte väntat mig, så h*n säger att vi ska åka in så ska h*n gå och kolla. Efter en liten stund kommer en läkare emot mig och skriker "Vad gör du här? Du ska inte vara här! Ut härifrån du gör faktiskt intrång!!!"
Jag tror min haka var nere i golvet och vände. Jag säger att avd * sa att jag skulle hit och det var ju faktiskt sköterskan som släppte in mig? H*n fortsätter då att skrika att jag skulle minsan bara göra blockaden och sen skulle jag härifrån, jag gör intrång. Jag förklarar då att det inte funkat och dom sagt att jag skulle hit. Men det gick h*n minsan inte med på jag skulle ut därifrån, jag skulle hem. Storgråtande säger jag då att jag har ju fortfarnde samma problem som jag hade när jag kom hit jag har ju fortfarande ont, jag kan ju inte åka hem då, om dett vart fel här, vart skulle jag då ta vägen?. Då fortsätter h*n skrika att det brydde h*n sig inte om, jag skulle hem, jag hade fått lite morfin. "DU GÖR INTRÅNG, UT HÄRIFRÅN!" Gråtandes ber jag h*n' om att tänka sig in i min situation, om en läkare säger att du ska till en avdelninng är det klart du åker dit? Jag har jätte ont, även om det blivit fel så jag inte ska dit, kan h*n snälla hjälpa mig och säga vart jag kan ta vägen så jag kan få hjälp? H*n bara skriker till svar att h'n skiter i det, åk hem, du gör intrång.Så körde h*n ut sängen utanför avdelningen till koridoren och stängde och gick därifrån. Aldrig har jag kännt mig så kränkt i hela mitt liv. H*n skrek högt genom hela samtalet medans jag bara grät och bad om hjälp.
Pappa var tvungen att gå, så jag låg själv i sjukhuskoridoren storgråtandes. Det gjorde så ont att jag kräktes, var super orolig över mamma som jag inte hört något ifrån så jag inte visste om hon levde eller inte. Jag hade ju så ont att jag inte kunnde sitta upp, än mindre gå. Efter ett tag gick det förbi en sköterska, som stannade, h*n kunnde inte tro sina ögon att jag låg där själv och gick iväg för att reda ut situation, men h*n kom inte tillbaka. Däremot nästa sköterska somgick förbi och stannade såg till sist till att köra ner mig till akuten igen iaf. Vid det här laget var jag ganska hysterisk och kunnde inte sluta gråta.Jag vet att någon försökte trösta mig först, men det gick väll inget vidare för h*n gick lika sanbbt. Men efter någon halvtimme blev folk runt omkring ganska oroliga så en sköterska kännde att h*n va tvungen att försöka lunga mig så att jag inte skulle störa alla andra så mycket. H'n satt och lyssnade när jag berättat vad som hänt och om mamma, h*n verkade gullig, men jag kunnde verkligen inte sluta gråta så, till slut sa h*n, "Sluta upp nu med dom där krockodiltårarna, jag tycker ändå inte synd om dig."och gick. Det fick ju verkligen inte mig att lugna ner mig, så efter en stund kom två gulliga tjej fram till mig och prata med mig. Dom lyckades lugna ner mig och jag fick låna en telefon av dom så att jag kunnde ringa pappa så att han skulle hitta mig. Tusen tack till er tjej!
Dessväre slutar det inte där, utan jag får inte träffa någon docktor och får ingen smärtlindring. En sköterska berättar för mig att det kommer dröja timmar innan jag får träffa en läkare (läkaren ville inte träffa mig) utan råder oss att åka till Linköping. På något galet sätt tar vi oss dit genom ambulansgångarna, men väl där kan dom inte hjälpa mig, dom får inte gå emot mitt sjukhus. Så det var bara att åka tillbaka. Då har iaf en annan läkare börjat och jag får så pass med hjälp att jag kan åka hem, även om jag fortfarande har ont. Blir säng bunden och kan inte hälsa på mamma på intensiven förän nästan en vecka senare.
Som tur vad gick det bra med mamma, men vet verklign inte vad jag hade gjort annars.
Efter detta extremt kränkade besök, har jag gjort allt för att inte åka upp till sjukan, stått ut med sjuka plågor hemma. Men är man sjuk så är man och till sist va jag ju tvungen att åka tillbaka. Det gick naturligtvis åt helvete igen. Kan inte säga vem som ljuger men någon av läkarna gör det uppenbarligen, då dom anklagar varandra typ för det. Skiter i vilket men det ställer till problem för mig.
Jag skulle nämligen inte få någon blockad och bara begränsat med morfin. Inte i närheten av tillräckligt. Läkaren som hade hand om mig först var riktigt gullig, lyssnade och respekterde mig, jag blev behandlad som man ska bli på ett sjukhus av h*n. Tyvärr var h*n bakbunden av vad en överläkare som inte träffat mig skrivit i min journal, att inte få ge någon blockad och begränsat med morfin. Så när det inte ger sig av det morfin h*n får ge säger h*n att h*n strax skulle sluta för dagen och att det då var bäst att h*n skrev till en av överläkarna att någon av dom skulle komma till mig, eftersom, dom lättare skulle kunna hjälpa mig. Timmarna går och jag har riktigt ont, efter ca 14-15 timmar kommer en läkare. H*n kommer in lungt till mig och säger att h*n läst min journal och "du kan vara lungn det är inget fel på dig kirurgiskt. Du har bara ett smärtproblem."
galet irriterad svarar jag så lungt jag kan "Jag vet vad som är fel, jag vet att det inte är något kirurgiskt, det är inte därför jag är här. Jag är här för att jag har galet ont och behöver hjälp med smärtan." H***s svar var ganska dräpande i mina öron. "Ja men då kan du ju vara lungn det är inget kirurgiskt och eftersom vi inte är några smärtdoktorer kan vi inte hjälpa dig, utan du får åka hem nu." Förtvivlad svarar jag "Jag har extremt ont jag kan inte åka hem, det är ju inte jag som väljer vilken typ av läkare jag får när jag åker hit, om inte du kan hjälpa mig vem kan hjälpa mig då? Svaren från läkaren blir bara värre: "Vi kan inte hjälpa dig här på akuten du får åka hem, du får väll ta extra tabletter av det du har eller något" Frågar snabbt hur mycket då? svaret är en eller 2 extra morfintabletter, Jag garvar i gråten av fötvivlan och säger att h*n verkligen inte kan ha läst min journal, 1-2 extra tabletter är inte i närheten av att hjälpa. H*n bryr sig inte utan säger att dom ändå inte kan hjälpa mig utan får åka hem.
Mamma förklarar att jag faktiskt bor själv, jag kan inte gå eller ens sitta upp, hur ska vi ta oss hem? Hur ska jag kunna gå på toaletten? Hämta vatten eller tabletter? Om dom absolut inte kan göra något så får dom ju försöka få tag på en biståndshandläggare som kan planera mitt hem, med mer hemtjänst och ändra hemmet åt mig. Läkaren säger (i mina öron dumt) "det kan ni väll göra själva?" Alltså till och börja med var det en lördag, man får inte tag på dom då, dessutom om man ringer själv och inte en läkare gör det, så tar det lång tid,det kan ta veckor innan dom kommer och anpassar hemmet, jag behövde ju hjälp nu. Men läkaren säger "Jag måste faktiskt gå nu, akuten kan inte hjälpa dig"
Förtvivlad börjar man tänka vart vänder man sig om inte till
akuten om man har ont? Vad tusan ska jag ta mig till?
Mamma springer runt på akuten som bara en desperat mamma kan göra och försöker få hjälp. till slut får hon tag på en läkare som hjälpt henne när hon låg inne senaste. Den läkaren berättar att det är överläkaren som inte ens träffat mig som förbjudit mer morfin och vidare hjälp. Men h*n säger till mamma när hon förklarat läget att h*n kan ge en spruta i smyg typ om vi bara åker efteråt. Det finns inget snack om saken, fast jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen måste jag försöka ta mig hem på den där sprutan, jag får ingen hjälp här och jag mår bara sämre av att ligga här och bli dåligt behandlad. Så på något sätt tog jag mig hem. Tagit ett antal extra tabletter men vad ska man gör lixom? När min läkare var tillbaka på jobbet fick jag ett ytterligare morfin prepparat. Det räcker inte på långa vägar, med jag kan med rullstolens hjälp ta mig till toaletten iaf. Så nu vart jag alltså heltsängliggande igen asså.
Jag tror nog att det kommer bli bättre snart, men allt detta är så onödigt. Jag har tillräckligt stor kamp med smärtan, än att behöva ha en kamp med akuten också. Jag mår dåligt av att bara tänka på akuten, ska det verkligen vara så här? Ska akuten verkligen säga, vi kan inte hjälpa dig, åk härifrån fast någon ligger i galna plågor, när det faktiskt finns något man kan göra åt saken? Min läkare (som jag är galet glad att jag har) har skrivit till akuten vid ett flertal gånger och försökt få till ett möte där man kan göra en exakt vårdplan för mig när jag kommer dit, men hitils har dom inte varit samarbetsvilliga nog att vilja göra en plan för mig och kunna hjälpa mig.
Dom vill helt enkelt inte hjälpa mig, ska det vara så?
Just nu väntar jag på operation och jag kan inte göra annat än att hålla tummarna att den sker riktigt snart.
Allt detta tar extremt mycket ork och styrka, som jag redan har för lite av.
Kan bara tacka gud varje dag att jag har bra folk runt mig.
Utan er skulle det aldrig gå. tusen tack att ni finns <3
Så nu får jag hålla fast vid tanken,
träd växer sig starka i motvind och
diamantar bildas under hårt tryck.
Detta är mina tankar och känslor kring händelserna i mitt liv, ett sätt för mig att skriva av mig,
ett sätt att berätt för alla som undrar och frågar istället för att berätta alla dessa lång historier för var och än.
Jag sitter inte och skriver för tt få folk att tycka synd om mig utan för att berätta. Du som läser och tycker att jag bara klgar, sluta läs istället för att sitta här och irritera dig. Det är min blogg.
You've only got three choices in life: Give ujp, give in, or give it all you've got.
Lite dålig uppdatering här,
men livet stod ganska så stilla ett tag.
Men fortsätter man kämpa kommer tillslut resultat
och jag tror det börjar hända nu.
Har mest jobbat med det psykiska nu,
det är lixom inte så lätt att ha ont hela tiden,
att kroppen inte håller jämna steg med det man själv vill.
Men har lyckats gå upp i vikt, fått lite muskler.
Eller ja okey, dom flesta skulle säga att jag hade nada i
muskelstyrka, men om man jämför med innan så
har jag kommit en bit.
Det värsta är att desto starkare jag blir desto ondare gör det.
Vilket resulterat i ett antal besök på akuten.
Men som sagt jobbat massa på det psykiska och försökt
komma ut lite, försökt leva lite, solat och självklart fått vara
en del i stallet. Det hjälper enormt psykiskt även om jag
ofta får lida ganska mycket av det. Rullstolen och rullatorn
är tyvärr fortfarande med i livet.
Men nu till resultaten,
Det finns tydligen bara en kirurg i sverige som kan det
här med mina magproblen. Men min läkare har lyckats få honom
att gå med på att göra min operation. Kravet är bara att min läkare
först måste ta reda på exakt vilka nerver det gäller.
Vilket inte är det lättaste och när
han väl gör operationen så kommer jag aldrig mer få tillbaka känsel
i den/dom nerverna så så viktigt att det blir rätt.
Nästa problem är att kirurgen i skåne som kan det här,
är ganska gammal, skulle väll igentligen gått i pansion och
till hösten går han ner och jobbar bara några få timmar,
så operationen måste bli gjord snart. Annars är det bara Holland som kan
de här. Så nu vart det full fart, så låg på operationsbordet i torsdags, idag
och ska dit på fredag igen för att hitta rätt nerver.
Måste flika in att dom har rätt cool tecknink, röntken som är på medans
dom gör det så att jag får se mitt skellet och va dom
hålller på med på en skärm samtidigt som dom gör det.
Lite coolt så där.
Nu hoppas jag att det är en eller bara två nerver som dom
behöver döda, är det tre stycken får jag tänka om ganska
om mitt liv. Men att bli av med smärtan är trotts allt det viktigaste,
kan inte ha det så här.
Så nu håller jag tummarna och hoppas att
skåne operationen blir av snart och att det går bra.
Jag ska klara det här!
You've only got three choices in life: Give ujp, give in, or give it all you've got.
Att vara stark.
Att vara stark är inte att
springa fortast eller att hoppa högst.
Att vara stark är inte att
veta bäst och vara främst.
Att vara stark är att
acceptera livets vilkor.
Att vara stark är att tänka om,
när livet inte blir som du planerat.
Att vara stark är att
se möjligheterna i det
som verkar omöjligt.
Att kämpa trots motvind
och låta den bli till en utmaning.
Life isn't about waiting for the storm to pass,
it's about learn to dance in the rain!
Äntligen kanske lite svar..
Lite dålig uppdatering här,
men det händer lixom inte så mycket.
Har sakta lärt mig gå lite igen, så kan nu gå runt i lägenheten och
korta svängar utanför huset. Det tar dock rigält på krafterna och
använder fortfarande ofta rullstolen.
Har kunnat dra ner på hemtjänst besöken så har nu mera
bara 2 besök per dag, skönt att få hjälp, men hallå
22 år och hemtjänst är fan inte okey...
Så det är lite segt.
Visade sig att jag hade en nervtumör i magen som blev
på grund av den första operationen. Fick en "inre blödning" vid ett
av ärren så att ärret vart stort på insidan så att nerverna inte kom fram
och började växa på sig själva typ. Vilket förklarar att jag fick så sjukt ont.
Sen har även en läkare hittat en liten studie som gjorts i Holland,
som kan förklara min "vanliga" smärta i magen.
Det är tydligen jätte ovanligt men när man är riktigt vältränad
så kan muskel hinnorna från dom raka magmusklerna bli typ för tjocka
så att nerverna inte kommer igenom. Dom blir typ klämda och symptomen
passar väldigt bra in på mig, men det är så liten forskning som gjorts på det,
att vi måste testa oss fram lite för att lösa det här.
Vi ska börja spruta in ett medel som kan tränga isär "spränga" muskelhinnan
så att nerverna kommer igenom, i minst två omgångar.
Nu snackar vi om att detta måste bli milimeter rätt, så doktorn säger
själv att han inte riktigt räknar med att hitta rätt första gången..
Om det inte funkar (vilket är ganska liten chans vad man har sett på
dom få som gjort detta) så ska vi gå in och bränna av nerverna.
Jag kommer då förlora känseln i magen på höger sida..
Jag kommer bli sne och det är bye bye magruter.
Men jag kommer få ett värdigt liv.
Det kommer inte bli lätt, men ja kan slippa smärtan.
Det som svider mest är väll att ridningen kommer få lida..
visst kan jag rida men när man inte kommer kunna spänna halva
magen så kommer de försvåra en del.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte va orolig hur det kommer
att bli, men det känns samtidigt jäkligt bra.
Jag kanske äntligen kan se ett slut på det här!
Så nu har jag sattasat järnet på att gå upp i vikt så att jag ska
få börja göra dom här ingreppen och i morgon ska jag få börja göraa första.
Sjukt nervös, men ja nu jäklar går det endå åt rätt håll.
så håll alla tummar och tår nu på att det här ska gå bra,
att det är det här som är problemet så vi inte gör det här i onödan.
efter snart två år av den här skiten kanske jag kan få bli frisk!
Skaffat mig denna lilla sötnos
och såå mycket hon hjälper mig hålla kämpar andaan uppe.
Snowie <3
Bye bye hospital!
Nu så efter 7 veckor så lämnar jag äntligen sjukhuset! :D
Ska på ett sätt bli super skönt, ha sin egen säng, ha tv,
lite friare besökstider och framförallt slippa se alla gammla och sjuka.
På avdelningen jag har legat ligger nämligen typ nästan bara 70-80 åringar,
vilket gör att präster kommer och går när någon dör, dom är vimsiga,
skriker och det är ett jäkla tjat. Onej jag är inte okänslig,
jag tycker synd om dom med och jag vet att jag kommer
bli lika dan när jag blir gammal, det blir väll dom flesta, men ärligt talat
som 22 åring blir man tokig på att vara här 24h om dyngnet.
Vet typ alllt om dom jag delat rum med,
då dom berättar hela sina livshistorier på repet...
Dom som är sämre än så är nästan ännu värre, tänk er själva att ligga i
sängen och försöka sova och helt plötsligt hör man bara värdens gallskrik,
man tittar upp i panik och ovanför en står någon tant med massa grått
hår som spretar åt alla håll och stirrar på en..
Jag skojar inte, det får en faktiskt att bli rädd för dom,
så på alla dom sätten ska det bli skönt att komma hem.
Däremot är jag inte riktigt i form att åka hem än vilket oroar mig...
Tränat stenhårt i sängen dom senaste dagarna, men kan ändå
inte sitta upp mer än 5 minuter, blodtrycket är så dåligt tillsamans med att det gör ont.
Så jag har ett tips, svimma helst inte sammtidigt som man sitter på toa...
Det är inget trevligt sätt att vakna upp på sen..
Svimma heller inte ifårn några högre höjder,
det gör ganska ont överallt när man vaknar då..
Nej det bästa stället att svimma på om man nu måste göra det,
det är nog vid sängen, då landar man åtminstånde mjukt om man prickar
rätt i fallet.
Jo ja jag har testat på allt detta i helgen, blodtrycket vill lixom inte hänga med..
Trotts att personalen vet detta har dom också lämnat mig ensam
fast jag bett dom att stanna eftersom jag är på väg att svimma,
vilket gör att jag har skadat mig onödigt mycket...
Så på det sättet är jag lite rädd att åka hem,
här har man ju åtminstånde hjälp i närheten..
Sen måste jag faktiskt ge lite kredd och tack till en ganska stor
del av undersköterskorna/sjuksköterskor på den här avdelningen,
många av dom har faktiskt varit bra.
Sedan har vi nästa problem, jag gick ju ner ca 15 kg och jag vägde
ju inte direkt mycket innan.. Har ätit allt jag kan denna vecka,
druckit massa cola, ätit godis och kosttillskott, men om man¨säger så här,
det händer inte direkt mycket på vågen. Så har en hel del att äta upp mig.
Men nu är jag på väg, hemtjänst och hemrehab, lära mig klara mig
själv igen. Det här ska gå.
Livet slår omkull dig, men bara du kan välja
om du ska ställa dig upp igen.
Ljuset i tunneln
You never know how strong you are until being strong is the only choice you have..
Idag har jag haft möte med kommunen innför hemmgång.
Dom va riktigt bra, men känns förjäkligt att behöva boanpassa hemmet
och att sedan ha hemtjänst en massa gånger under dagen
för att jag inte ens kan ta mig till toletten själv...
Det blir väll bara kortvarigt att dom ska komma så mycket som
6-7 gånger per dag, men känns inte alls bra endå.
Men behöver man hjälp så behöver man.
Så fort jag klarar av att gå några steg så jag tar mig runt i lägenheten,
blir det mycket bättre...
Fast trots det ska de bli så skönt att få komma hem vartefter! :D
Förmodligen blir det nästa vecka! :D
Ska bara få ordning lite mer på kroppen,
men nu ser jag ljuset i tunneln. :)
Måste erkäna mig besegrad av mina mål från förra helgen,
men men varje dag är en ny chans att klara dom.
Är i sämre kondition än vad jag trodde va möjligt.
Att sitta upp ens i 10 minuter funkar inte än.
Att ta en dusch klarade jag igår med hjälp av två sköterskor som bar och höll mig.
Fett nice efter att inte duschat på 3.5 veckor, då njuter man trots att
det gör ont kan jag lova!
Så det målet klarade jag ju fakstiskt fast några dagar senare. :)
Sista målet att stå upp med hjälp, är lite tuffare.
Idag med hjälp ifrån två stycken som bär under armara och ett gång bord,
kommer jag precis upp. Klara inte ens 10 sekunder..
Snurrar framför huvudet, svartnar för ögonen, ont i magen och hjärtat,
tryck över bröstet och mjölksyra i benen.
Seriöst känns som jag sprungit ett maraton av att göra ingen ting..
Aja, det kommer väll vartefer.
Måste ge det tid..
Men gud vad tiden går långsamt då..
Nu e det bara att ge allt och lite till, jag ska klara det här!
