Ljus i horisonten
Det blev en riktigt lång blogg paus,
all ork har varit tvungen att inriktas mot att
bli bättre, mot att ta sig framåt..
Som jag skrev i inlägget nedan som jag till och med var för borta för
att komma ihåg att publecera, så höll det verkligen på att gå illa när jag kom hem.
Hemtjänst insattser räckte inte på långa vägar, hamnade i ett läge när dom inte längre
kunde hjälpa mig ur sängen, utan jag vart helt sängliggandes vilket jag
absolut inte fick bli. Då blev smärtan betydligt värre, samtidigt som tiden
höll på att rinna iväg. Vi var tvungna att börja ta ner medeciner, kroppen skulle
inte orka med den dosen länge till. Snacka om panik.
Tack och lov har jag så super fina vänner och här har jag enbart Hb
att tack för att jag idag kan ta mig upp på benen och är på väg att bli bättre.
Han hittade ett sätt som hemtjänst och hemreab skulle kunna lyfta mig
och hjälpa mig att gå. Han la upp ett helt annat typ av träningprogram,
tack vare det kom jag upp på benen igen. Vilket i mitt fall verkligen var A och O.
Blev jag liggandes blev smärtan värre, medan när jag rör på mig blir smärtan
bättre, även om det gjorde sjukt ont just när jag rörde mig.
Så ja vet verkligen inte hur jag någonsin ska kunna tack Hb nog,
Tack som tusan liksom, du gav mig chansen att kunna få ett liv igen.
Inga ord räcker för hur jag ska kunn tacka nog.
Så efter det gick det väldigt fort.
Knappt 2 månader senare var fentanyl och abstral borta och jag
kunde gå lite gran själv tack vara det.
Inte långt alls, men kunde ta mig runt i lägenheten och typ ut till bilen,
så att man kunde åka till någon sjö elller nått.
Dock inte bära nått, inte ens ett glas med vatten.
Då började jag närma mig nästa pers, att ta bort Metadonet.
Kännde att jag behövde ladda motiviationen rigält inför det.
Det är liksom verkligen ett riktigt helvete det där metadonet,
så blev en välförtjänt resa till Cypern.
Sjukt vilken kraftladdare det var, höll oss i stort sett enbart på hotelet
eller havet, men lite sol, bad och värme gör under.
Haha satt och grät nästan varje morgon för jag inte visste hur tusan
jag skulle kunna ta mig upp ur sängen ner till frukosten,
men när man väl hade tagit sig till solstolen och jag fick ligga i solen
och njuta några timmar så kom energin.
Riktigt rolig resa, även om den fick bli väldigt handikapp anpasad.
Sjukt skönt att få lite dictans till allt, det var bra mycket bättre med en
städerska (svettlana) och en kompis som tar hand om en,
än hemtjänst/sjukvården.
Den där resan gav mig verkligen kraft som jag behövde för att
kunna ta mig vidare hemma.
Så kom hem full av enrgi, motivation och kraft.
Men att veta att man har 12 veckors extrem abstinens framför sig
och att man kommer få slita som ett djur för att få behålla den lilla
kondition och styrka man byggt upp är jäkligt jobbbigt.
Det är fasen ett av dom få lägen jag inte tycker att det är bättre
att tänka på dagen än framtiden. Jag behövde tänka, bara 8 veckor kvar,
halva tiden har redan gått, bara 4 veckor kvar osv.
Däremot så tror ja stenhårt på att njuta och leva varje dag,
så varje gång jag kände att jag skulle på nått vänster kunna göra något,
så körde jag med både piska och morot på mig själv för att
kunna använda dom dagarna som gick att försöka leva lite samtidigt.
Jag skulle kunna prata i dagar om hur mycket jag hatar
Metadon, jag kan inte på något sätt förstå hur någon kan vilja
ta det friviligt? Hur kan man vilja må så? Hur kan man tänka sig frivilligt
gå igenom den abstinensen?
Den är ett sånt sjukt helvete. Första 4 dagarna gick jag ner 5 kg,
det är liksom helt sjukt, fick liksom inte behålla någonting,
men förstår inte ens hur det är möjligt.?
Kort kan det beskrivas som en influensa gånger 10.
Inte få behålla något man äter eller dricker, skakningar, svettningar, fryser,
tappar både matlust och hår, illamående, snurrig,
blodtrycksfall, svimningar, tungt att andas, halucinationer,
huvudvärk och det känns som det är ett enda dimm varav i huvudet
och sjukt mycket mer grejer.
Det känns liksom som att kroppen slits sönder i stycken innnifrån.
Hur tusan kan någon vilja gå igenom det friviligt?
Dom kom ju liksom till en jäkla massa andra medeciner för att
kroppen skulle klara av att trappa ned över huvud taget...
Ska inte snö in mig mer på det är, då tar aldrig det här inlägget slut.
Nu vart det inte bara 12 veckor som jag hade räcknat ut av abstinensen,
men det var väll lika bra att jag inte visste innan.
Fick vad dom trodde var en infektion mitt under den där tiden och
länge försökte dom att behandla den med "snälla" medeciner,
självklart funkade inte det med min tur.
Så då ville dom sätta in en riktigt stark kur,
andledning att dom vänta så länge med att sätta in den,
var att den krocka med typ 7 av mina andra medeciner, varav värst
med all typ av morfin, där värst då med metadonet.
Så när jag bara hade 2 tabletter metadon kvar,
så satte dom in den medecinen efter att ha kollat med typ lärlingen till
min läkare. Då fick den sättas in om jag tog bort en till, sagt och gjort
och det var bland det sämsta som kunde ha gjorts.
Min läkare vart skapligt arg när han kom tillbaka från sin semester och fick höra
vad som hänt, men vid det laget var det redan försent.
Allt morfin samlas i kroppen när man äter den medecinen, vilket innebär
att all metadonet jag hade fått i mig inte gick ur kroppen och oxynormen (morfin)
hade vi inte ens minskat innan, så jag fick snabbt en överdos tillsammans med
nått knas med hjärtat, så det inte går i rätt tackt och en rigäl allergisk reaktion.
Smidigt liksom. Så fick as svårt att andas framförallt på morgonen och
en ännu längre tid med abstinens. Dessutom hade jag ju samlat på mig så mycket
morfin i kroppen att det vart en helt sjuk abstinens. Inte blev det bättre av att den där
medecinen tog bort effekten av både blod tryckshöjande medecinen och illamånde tabletten...
Kan säga att både jag och mina möbler har fått mycket stryck dom här veckorna,
undrar nästan om det är nått jag inte har ramlat in i eller svimmat på i lägenheten?
Usch säger ja bara.
Så nu är vi inne i vecka 14 med abstinens, men för 3 dagar sedan
började det äntligen vända. Och den där infektionen? Vi vet inte ens säkert
om det var en infektion, utan nu är dom rätt säkra på att det typ är att
jag ätit så starka medeciner att det blivit nått knäppt i kroppen och att det typ är
någon ofarlig inre blödning,
men att det kan va så att jag hade nån liten infektion innan..
Så det kunde ju gått bättre där asså..
Men till det mer positiva, trotts denna sjuka abstinens, så har jag försökt ta
mig ut så ofta det gått och där vann jag över både försökt och går.
Jag tror ju stenhårt på att ta till varje dag som går, för man vet aldrig.
Det ger en rigäl motivation, för jag saknar livet.
Trotts att jag har slagit ihopp ett antal gånger på morgonen, hängt över toaletten,
suttit ner och tvättat av mig, svårt att andas och almänt känts som att jag håller på att dö,
så har jag tagit mig utanför dörren.
Jag har verkligen inte gjort ett skit inne på hela tiden,
men sattsat på att tagit mig till skogen och satt mig med hundarna eller
vart med på någon kurs med dom även om jag inte gjort allt eller tagit mig ut till stallet
och andats häst. Bra dagar har jag till och med tagit mig upp till häst genom jäkligt mycket
blod, svett och tårar. Jag fick lägga upp en plan vilken dag jag skulle kunna
ta bort en tablett metadon, man visste att första veckan efter att man gjorde kunde man i
stort sett inte göra någonting, men efter första veckan började sakta abstinensen lägga sig
och förhoppningsvis hade man två dagar utan abstinens innan det var dags att ta bort en ny.
Så under den andra veckan, var vissa dagar bättre och då försökte jag göra det som
kändes omöjligt och lite till för att kroppen inte skulle tappa allt.
Så på nått jäkla vänster har jag hållt igång kroppen och
inte tappat allt för mycket. Det går i vågor under dagen. Morgorna är verkligen fruktansvärda
och med morgon menar jag mellan 08 till nån gång mellan 14-16 typ.
Det har liksom tagit så lång tid varje dag att försöka ta sig upp ur sängen, utan att slå ihopp
och vissa dagara har jag inte tagit mig upp alls. Men vissa andra dagara har det släppt lite sen
och då har jag kört allt och lite till för att inte hamna i läget att behöva lära mig gå på nytt igen
och jag har fan lyckats med det och lite till. Nu kan ja liksom till och med bära ett litet
glas med vatten och en bra dag kan jag gå en liten promenad på em/kvällen.
Så även om jag bara orkar göra en sak under dagen, så har jag då sattsat på att ta
mig ut och göra det jag tycker är det absolut roligaste, för att höja motivationen.
Så nu ska ju det absolut värsta abstinensen
lägga sig och då kan det ju bara bli bättre.
Har fortfarande ett 40 tal medeciner som ska bort, men nu är dom
absolut värsta borta och förhoppningsvis nu så kan jag träna upp mig
samtidigt som jag tar bort medeciner och då kommer
det gå jäkligt mycket fortare framåt.
Skulle allt vara bra skönt att kunna hämta en cola och tallrik med mat
till sig själv liksom och att kunna gå ut med hundrana själv. xD
Så nu blir det förhoppningsvis en vecka med mindra abstinens,
då jag kan må bättre och få njuta lite. Jag fyller ju trotts allt år nu i veckan.
Så i helgen när den värsta abstinens hade försvunnit så tog jag mig för första gången
på exakt ett år ut bland folk. Trodde jag bara skulle klara en timma eller max 2,
det blir ju som en karusell i huvudet när det blir för mycket intryck,
för mycket ljud, bilder eller folk. Men det gick faktiskt helt okey,
jobbigt som tusan, drack energidryck för att inte slå ihopp, men jag klara
av att vara med bra mycket mer än 2 timmar.
Sjukt kul. Känndes som att jag fick en kort paus från "sjuka" Madde.
Jag fick sitta och skratta och prata.
Har ju liksom haft en gräns det sista året på max, två kompisar åt gången
för att inte slå ihopp. det blev liksom för rörigt, så det är ett riktigt bra betyg
att jag kunnde vara med några fler samtidigt.
En riktigt kul kväll mitt i allt.
Dagen efter var dock inte lika kul, måde som att jag blivit överkörd av
en tracktor gång på gång. Haha men det är väll sånt man får ta.
försökte ju i somras när det var en konsert i stan att lyssna lite från rullstolen,
men klarade ju då bara 10 min innan jag kräcktes och slog ihopp,
så att klara sitta ner med typ 10 pers nu och snacka med musik på
är riktigt stora framsteg, även om jag mådde som jag gjorde efteråt.
Så det är verkligen på väg åt rätt håll nu.
Har liksom nästan inget ont i magen nu, nu är det bara att
få bort alla medeciner som är tufft och att träna upp kroppen igen.
Det låter bra mycket enklare än vad det är, men med tanke på vad jag gått igenom
så vet jag att jag kommer fixa det, det kommer att ta tid, men jag kommer fixa det.
Nu är det upploppet kvar och nu syns äntligen ljuset i horisonten.
Så kom ihåg att med rätt inställning, en jäkla kämparanda
och med tydliga drömmar och mål är även det som känns
omöjligt möjligt. ingenting är omöjligt, det tar bara längre tid
och betydligt mer kämpande att uppnå.
Så sluta aldrig drömma, allt är möjligt så länge man vågar
kämpa och tro på att det ska hända.
Längre än längst (från 7/4)
Inlägg från 7/4, som missades att publiceras.
Det blev lite för tungt för att orka uppdatera mina sista dagar på sjukhuset
och det som väntade mig när jag komm hem..
Förhoppningsvis orkar jag vartefter skiva ner det hela,
för det en mardöm som jag måste få ur mig.
Jag känner att den här mardrömen har hållt på för länge nu,
det är djupa ärr som aldrig kommer att försvinna och
man inser att även när jag kommer ur detta helt frisk,
kommer jag vara totalt förändrad..
Jag kommer inte ens känna igen mig själv.
Just nu ser det väldigt ljust ut, jag låg länge hemma som
ett vrak utan att kunna göra ett skit tills dess att Hb kom hem till mig en
dag och lyckades med det som varken sjukgymnaster, arbetsteraputer,
hemtjänst eller läkare lyckats med. Han hittade ett sätt hur jag skulle kunna
få hjälp att lära mig gå och lade upp ett träningsprogram.
Det förändrade allt, från att leva i mörkret, så hittade
jag en väg att kriga mig framåt på, ett ljus i fjärran.
Trotts att jag gått från klarhet till klarhet och klättrat mig uppför backen
är det först nu som man börjar inse hur sjukt lång
vägen är tillbaka den här gången. Det är inte som efter första året att det behövdes
några få månader att vara på banan igen, det är inte som andra gången när det
krävdes det där halvåret. Den här gången är kroppen verkligen helt slut.
Det fanns inte mycket till muskler kvar överhuvudtaget,
muskelminnet otroligt svagt, balansen tappad någonstans längs vägen,
konditionen helt borta, men framförallt är kroppen helt förstörd innombords
av alla medeciner den varit full av så länge. Det finns liksom inte mycket
att ta av längre. Kroppen är helt full av vätska, håller på att få droppfötter
av att ha legat så länge, minsta sår börjar vara, synen dålig och all ork är
precis borta.
Jag börjar verkligen förstå vad dom säger om cancer patienter att
dom oftast dör om dom tappar viljan att överleva,
att det oftast bara är dom som orkar kriga som överlever.
Sjävklart stämmer inte det alltid, men många gånger är det nog det som avgör.
Det skrämer mig faktiskt lite, för själv så känns det som att slutar jag kämpa
så hårt som jag gör, så känns det som om kroppen ska ge upp.
Jag har verkligen ont överallt och andningen är tung.
Det har ju varit att jag kämpat som det har hängt på innan och igentligen
är det kanske inte så längre, jag börjar ju faktiskt bli bättre,
men det känns lite så. En viss saning har det nog dock forfarande,
skulle jag sluta kämpa, ge upp för värken och bara ligga i sängen hela dagarna,
så skulle det kunna hända, men det skulle det nog för alla.
Även om jag aldrig skulle ge upp, så är det väldigt skrämmande när
det känns så.
Det är en känsla man inte vill uppleva av att kroppen är
så svag.
Det är en jäkla tur att huvudet är starkt.
Så till alla er som känner så, ge inte upp,
efter regn kommer solsken.
