Längre än längst (från 7/4)
Inlägg från 7/4, som missades att publiceras.
Det blev lite för tungt för att orka uppdatera mina sista dagar på sjukhuset
och det som väntade mig när jag komm hem..
Förhoppningsvis orkar jag vartefter skiva ner det hela,
för det en mardöm som jag måste få ur mig.
Jag känner att den här mardrömen har hållt på för länge nu,
det är djupa ärr som aldrig kommer att försvinna och
man inser att även när jag kommer ur detta helt frisk,
kommer jag vara totalt förändrad..
Jag kommer inte ens känna igen mig själv.
Just nu ser det väldigt ljust ut, jag låg länge hemma som
ett vrak utan att kunna göra ett skit tills dess att Hb kom hem till mig en
dag och lyckades med det som varken sjukgymnaster, arbetsteraputer,
hemtjänst eller läkare lyckats med. Han hittade ett sätt hur jag skulle kunna
få hjälp att lära mig gå och lade upp ett träningsprogram.
Det förändrade allt, från att leva i mörkret, så hittade
jag en väg att kriga mig framåt på, ett ljus i fjärran.
Trotts att jag gått från klarhet till klarhet och klättrat mig uppför backen
är det först nu som man börjar inse hur sjukt lång
vägen är tillbaka den här gången. Det är inte som efter första året att det behövdes
några få månader att vara på banan igen, det är inte som andra gången när det
krävdes det där halvåret. Den här gången är kroppen verkligen helt slut.
Det fanns inte mycket till muskler kvar överhuvudtaget,
muskelminnet otroligt svagt, balansen tappad någonstans längs vägen,
konditionen helt borta, men framförallt är kroppen helt förstörd innombords
av alla medeciner den varit full av så länge. Det finns liksom inte mycket
att ta av längre. Kroppen är helt full av vätska, håller på att få droppfötter
av att ha legat så länge, minsta sår börjar vara, synen dålig och all ork är
precis borta.
Jag börjar verkligen förstå vad dom säger om cancer patienter att
dom oftast dör om dom tappar viljan att överleva,
att det oftast bara är dom som orkar kriga som överlever.
Sjävklart stämmer inte det alltid, men många gånger är det nog det som avgör.
Det skrämer mig faktiskt lite, för själv så känns det som att slutar jag kämpa
så hårt som jag gör, så känns det som om kroppen ska ge upp.
Jag har verkligen ont överallt och andningen är tung.
Det har ju varit att jag kämpat som det har hängt på innan och igentligen
är det kanske inte så längre, jag börjar ju faktiskt bli bättre,
men det känns lite så. En viss saning har det nog dock forfarande,
skulle jag sluta kämpa, ge upp för värken och bara ligga i sängen hela dagarna,
så skulle det kunna hända, men det skulle det nog för alla.
Även om jag aldrig skulle ge upp, så är det väldigt skrämmande när
det känns så.
Det är en känsla man inte vill uppleva av att kroppen är
så svag.
Det är en jäkla tur att huvudet är starkt.
Så till alla er som känner så, ge inte upp,
efter regn kommer solsken.
Kommentarer
Trackback
