Varför gå i medvind när man kan springa i motvind...
En motgång kommer sällan ensam,
men seriöst, kan det inte vara nog snart??
Det blir ingen arbetsträning, att sakt kunna komma tillbaka
till jobbet, istället blir det söka nytt jobb och sen tvingas börja
jobba heltid direkt... Hur i helvete ska de gå??
Blir problem med sjukersättning och allt... SUCK!
Nu måste det planeras in möte med handläggaren och
försöka hitta en lösning, men shit vad komplicerat allt blir...
Finns ju såååå många jobb jag kan söka just nu också eftersom
det kommer ta månader innan jag kan göra något kroppsarbet..
Dom där inpräntade orden, tänk possitvt, börjar nästan bli svåra
att följa.. Men va fasen skulle inte livet vara tråkigt om allt bara gick lätt?..
Har även haft mitt första gym besök med sjukgymnasten idag,
15 min och jag ver helt död. Sjukt kul att kunna träna "på riktigt"
fast också sjukt jobbigt med att inse hur dålig jag fortfarande är..
Sjukgymnastens utvärdering löd ungefär att jag är på noll i muskelstyrka
och balsans, det kunnde väll alla räkna ut, men det jobbiga är att dom
få muskler jag fått tillbaka när jag lärt mig stå och gå igen har blivit typ
helt fel... Spänner fel kroppsdelar , så antingen hänger jag eller går som
en gravid typ, håller dessutom på att få dropp fötter. Alltså en stelhet i
fotleden, som gör att jag inte kan gå normalt.. (Det uppstår när man har legat
länge så många koma passienter får det.) Så nu måste de stretchas och
töjas en massa så de inte blir en ny operation.
Man blir ju så glad när man får en sådan utvärdering... man tackar lixom..
Så typ rädd för min egen kropp nu, så jäklar va jag ska träna,
jag vill bli bra, jag vill kunna rida igen, jag vill vinna över min egen kropp...
Allting går bara man ger så fan på det!
Nu dejt med kudden, glömma dagens problem,
jobba med motivationen och se
lösningarna imorgon. :)
Nya tabletter..
Kan jag inte bara få bli bättre eller?...
Så sjuukt trött på de här, ja vill ha tillbaka mitt liv..
När allt morfin äntligen är borta komm nästa problem,
(visst man säger visserligen att ett problem sällan
kommer ensamt, men borde de inte vara nog snart??)
har sovit ca 2-4 timmar per natt i över en vecka...
efter att ha gått på så mycket morfin så länge så kan inte kroppen
koppla av för fem öre, fast jag orkar ju fortfarande inte göra så mycket..
Så igår fick jag börja med sex till tabletter om dagen.. KUL
Meningen är ju att jag ska få bort tabletter inte få nya..
Så sömntablett så jag kan få sova lite, massa magmedecin och
någon vitamin/kosttillskott tablett efter som jag knappt kan äta.
Det värsta? Har mått skit av sömntabletterna, det är som att gå tillbaka
några veckor igen.. Muskelsvaghet igen, snurrig och luddig i huvudet,
hjärtklappning och trött.. SUCK...
Förhoppningvis behöver jag bara äta sömntabletterna någon vecka för
att inte bli för beroende av dom, men endå irriterande att gå bakåt igen. :/
Önskar verkligen att allt detta inte hänt, men så tänker väll alla som
tvingas gå igenom något sånt här och det ända man kan göra är att göra
det bästa av det som hänt...
Fick även ett par upplyftande ord ifrån sjukgymnasten om att det kommer
ta lååångt tid och mycket träning att få tillbaka den form jag hade innan,
fast jag kan åtminstånde bli bra igen. Konstigt det där endå, borde vara
överlycklig över att jag kan bli helt bra igen, men endå hackar man upp sig
på dom där orden lååång tid...
Man måste verkligen hela tiden påminna sig själv,
kämpa det kunnde varit mycket värre, se possitvt,
det blir vad man gör det till..
Loosers let it happend, winners makes it happand!
Sjukhusbesök och abstinens
Har äntligen slutat med alla metadon tabletter,
fast inte fan mår jag bättre för det..
Jätte skönt att inte behöva ta metadon längre men,
det har varit två helvetes veckor med sjuuuk abstinens.
När man snackar abstiens trodde jag lite innan att det värsta
skulle vara det att jag ville ha mer, men nej nej. Abstinensen
ger rigäl huvudvärk, feber, kallsvettas, svimmningskänsla, illamående,
jaa typ lite värre än en rigäl influensa... Så dels skönt att bli av med ett
starkt prepparat, men sammtidigt var de metadonet som gjorde det svårt
att minnas och att tänka och nu börjar jag bli helt klar i huvudet.
Visst det är väll skönt på ett sätt, men när man sitter inne hela dagarna
(kan ju fortfarande inte ta mig ut själv) och inte har någonting att göra
så börjar plötsligt tiden gå sjuuuukt långsamt. Är så galet rastlös,
kryper snart på väggarna, kan inte sova för jag inte är trött på samma
sätt längre, så på ett sätt är det jobbigt också eftersom jag inte är frisk
nog att kunna göra så mycket som jag nu behöver för att inte bli tokig...
Så jag hoppas att jag väldigt snart kan börja ta mig ut lite för just nu
känns det för jävligt att vara så isolerad..
Var hos doktorn på sjukhuset jag opererades på i måndags en sväng
också, fick svar på alla prover. Ingen endometrios hittades så det var
skönt att det inte var det också, däremot berättade h*n att det var på
flera ställen som det var sammanväxtningar och jag hadde dessutom
haft en blödning vid första operationen där jag hade ont som hade
typ "gått in i magen" och att detta också måste varit en anledning till
varför jag har haft så ont. Så doktorn var jätte bra och gick egenom allt
ordentligt och berättade även att det kommer ta iellan 3-6 månader för
allt det här att läka så att det inte är konstigt om jag kommer ha lite ont
ett tag till. Säger som jag sakt innan, vilken skillnad på sjukhus!
Nu träna träna träna, vill bli av med den eländiga rullatorn, kunna komma
ut och få ett liv igen, tristessen ätter upp mig infrån här snart...
