We write our own destiny. We become what we do...
Tankarna kryper i en, när man ligger själv
och inte kan sova om nätterna på sjukan, för
att magen värken så att tårarna sprutar åt alla håll.
Kommer jag bli bra, är allt ett stort
jävla misstag..? Om inte kommer jag ha ett
värdigt liv? Kommer jag vandra mellan olika sjukhus,
resten utav livet eller får jag komma hem..?
Som det ser ut nu kommer jag aldrig mera
att kunna rida, springa, träna..
Jag kommer knappast aldrig kunna modella.
Jag kommer inte kunna läsa vidare och bli
något vettigt, då minnet är som ett jävla vattenfall,
stannar en stund, rinner sen allt snabbare bort
och orken räcker typ till att vara vaken med
några få timmar per dag.
Jag kommer aldrig få barn, med alla medeciner
som jag äter just nu..
Jag kommer helt enkelt aldrig få det liv som
man någonstans tänkt sig..
Så mycket man missar ...
Och framförallt hur långt kommer livet
igentligen att bli..?
Man tänker alltid att "det där kommer aldrig hända mig",
men så står man där en dag och undrar hur fan hamnade
jag här..
Så lätt att fastna i alla sånna där tankarna,
så lätt att sluta hoppas och forstätta försöka,
men saker ändras hela tiden och
det kan bli mycket bättre..
men tiden stannar inte när man har det
som bäst och inte fan skyndar den sig på,
när man sjunkit som djupast...
Friends are kisses blown to us by angels
Även när det är som mörkast
finns det små ljua punkter eller
kanske bara ett litet i fjärran,
men det är så viktigt att faktiskt
fokusera och tänka på dom.
Idag har det nästan varit lite som
julafton här uppe. Fick en jätte fin överaskning
när dörren öppnades och min bästa Tant
kom in genom den! <3
Hon bor ju i Skåne nu förtiden med sin fästman
och inte hört av henne på ett tag men där stod hon
med en super söt nallebjörn och lite godis.
Då har hon letat som en idiot på sjukhuset
efter var jag ligger bara för hon inte ville
att jag på något sett skulle veta att hon var på
väg, att hon överhubudtaget var hemma,
så super glad att hon kom förbi! <3
Sen har jag även fått ha Felix gär hela dagen
och både han och hans föräldrar överöst mig
med pressenter, både rosor, smycken och
macup kit! <3
Precis vad som gör en flicka glad! :D
Så det finns ljus i alla mörka
tider och oj vad jag ska tänka på den här dagen
och även alla andra underbara människor som stöttar
när man ligger här och har det som värst.
Tusen tack!
Det gör att man orkar så mycket mer. <3
Bearbeta, upplysa och försöka ändra
En ganska rolig morgon,
min kropp tyckte tydligen känna av
att det är lördag och att den ville ha sovmorgon.
Så när sköterskorna försökte börja väcka mig vid halv 8,
så sov jag aldeles för tungt för det!
Tillslut gav dom väll upp och tyckte det var bra att jag
sov men vart ganske chokad när pappa stövlar in på
rummet och undrar varför jag inte är vaken när klockan
är halv 10..! Gött!
Sen lite kortspel med min kära kusin
och kusin barn <3
Är både lite fårvånad och väldigt glad över
hur många som faktiskt börjat läsa min
blogg redan. Anledningen till att jag börja skriva nu
är ju absolut inte för att någon ska tycka synd om mig,
utan ett sätt för mig att berabeta allt som händer
och komma ihåg när det är dags för alla anmälningar,
då minnet är lika bra som en guldfisk just nu pga av
alla medeciner.
Men nu även för att berätta och upplysa alla
om hur den svenska sjukvården faktiskt går till
idag. Hur mycket fel och brister som finns så att
både andra som hamnar i samma situation känner att
man är faktiskt inte ensam om att hamna så här
att man måste kämpa idag för att få hjälp och det
tror jag är väldigt viktigt. Det är något som jag själv
behövt höra många gånger
för att orka fortsätta, man är inte ensam.
Detta är något vi måste ändra på, men
för att ändra på är det viktigt att man vet om.
Och ibland är det bara en kännsla man får
fast det inte är så, men endå bra att veta.
Jag är även oändligt tacksam över hur mycket
stöd jag fått! Men behöver höra från många
att dom finns kvar även fast man är sjuk.
För när man ligger så här känner man sig så ensam.
Så tack för allt stöd och peppning jag fått utav alla.
Varje ord värmer! <3
Har även mött många andra här och andra
som vill berätta sina historier och är det någon
mer som vill få ut sin historia eller bara vill prata ,
för att den just nu sitter i en liknande situation
och vill prata med någon som sitter i samma båt
så får ni gärna ta kontakt med mig.
Skriv en kort kommentar här så kan vi ta
kontakt på annat sätt.
Jag har blandanat kommit kontakt
med en kille som inte vill nämnas vid namn
här så vi kallar honom kalle och han har precis
för någon dag sedan också lämnat sjukhuset.
Han råkade ut för två saker här som båda är
helt oacceptabla.
Han blev opererad på grund av magont,
dom tog bort blindtarmen, men han vart endå inte
bra och det vissade sig att han hade köttelfeber.. !
Detta hade dom lätt kunnat undvika med fler
prover och med rätt kompetens men endå
blev det helt fel..
Efter det tog han kontakt med vårdcentralen
flera gånger för han hade återigen ont i magen,
men dom hittade inget någon utav gångern,
utan sa att han var bra...
Nu kom han upp till akuten för att det
hade blivit värre och vart då akut opererad
utav magbråck! Det är helt sinnessjukt att
vårdcentralen inte tog tag i det hela tidigare
och tog honom på alvar, gjort fler prover så
hade det aldrig behövt gått så långt..
Jag säger som förut, det finns dom som
är kanon duktiga och sliter som djur inom
sjukvården, men det finns också många som slarvar
pga tidsbrist/personalbrist, indragna pengar så vi
inte kan ha kvar dom bästa för de
hellre går över till den privata sjukvården,
för att faktiskt få betalt för det jobb dom utför.
Dom som igentligen inte har kunskap och
dom som rent av slarvar för att det mer är ett
status jobb att jobba som läkare än att dom faktiskt
har detta som ett "kall" så dom inte ger
allt på jobbet....
Ångest, psyksjuk och galet sjukhus...
Idag har varit en helt hemsk dag..
Känns som det är en vana att säga så,
men så livet ser ut för det mesta just nu..
Idag kom smärtenheten förbi igen och idag
var det en ny som aldrig läst något om mig
eller pratat med mig innan eftersom dom jag brukar
ha var på konferans utomlands och jaa... h*n var väll
inte direkt toppen...
Hade förskt nå dom sedan igår då medecinering inte
fungerat som den ska, så ville prata med dom om ändring..
Då jag inte ens fått dropp fast jag varit helt uttorkad utav
att jag inte får behålla något....
Mamma var här samtidigt så då fick hon savar på en del
av de frågor som hon hade och även om jag berättat för
som för alla andra att jag inte kommer bli bra,
att dom inte vet vad dom ska göra osv, så är det
mycket jobbigare att få dom svaren i ansiktet utav en
expert... Så hon grät en hel del, så börjar vi prata om vad vi
ska göra med medecinerna och efter lite diskussion kommer
vi överens om ett "bra" upplägg fram tills tisdag då en expert
kommer. I slutet då så nänmer jag att
eftersom detta blir så jobbigt för både mig men även
framförallt för min familj (mamma stor gråter brevid)
Så vore det bra med en familje psykolog för att vi ska
orka det här. H*n nicker och håller med, men då bryter
nästa helvete löst...
H*n går lugnt ut me vårt löft om den nya löftet
om medecinering och jag väntar på en ny dos då det
börjar göra ont..
När ca 20 min gått och och fortfarnde ingen
kommit in med min nya medecin ringer jag
och efter ett bra tag kommer en bestämmande
sjuksköterska in tillsammans med h*n från smärtenheten..
(Mamma har då precis gått iväg med kurator, eftersom
hon inte kunnat sluta gråta.)
Då säger dom tilsammans att dom ska ändra all
min medecinering att jag ska få ångest dämpande och
psykmedecin istället för all morfin jag har idag..?!
Jag frågar varför och då säger dom att jaa du
mår ju naturligtvis dåligt och du behöver psykolog,
så då kanske det sitter i huvudet istället???!!!
Jag blir helt paff för alla som känner mig, vet att
jag är bland dom gladaste energiskaste personer annars,
som defnitft inte lider av deprition.
Och dessutom börjar allt detta med det fel, som dom gjorde
vid operationen! Men när man inte längra kan hjälpa
någon så är det såå mycket enklare att skylla
över allt på psyk och ångest istället!
Efter långt tjafs lyckas jag även få dit mamma
och kuratorn och dom bestämmer sig för att
gå ut och disskutera om allt detta igen tillsammans
men kuratorn som vet att jag inte mår dåligt på det sättet,
mer än att alla som vet att ens liv förändrats naturligtvis
inte mår bra efter att få höra det.
och hur skulle jag klara helgen utan ordentligt med
smärtstillande?? Det är sjukt!
Så när dom kommer tillbaka efter någon timma
där mitt liv varit ett helvete då jag undrar hur jag ska
kunna överleva helgen kommer dom tillbaka
och ändrar sig så jag skippar hela ånger
och psyk grejen, men med begränsad
smärtstillande... -SUCK-
Det skulle ju bli bättre inte sämmre..
Men iaf så får även en av dom ett
ryck och typ angriper mamma och snackar skit om att hon är
svag och grejer.. ?? H*n måste haft svåra språk
och kommunikationsproblem annars uttrycker man
sig inte som h*n gjorde...
Blir kvar på rummet min älskling kommer
och vi sitter själva och myser försöker glömma
allt.. Då kommer tredje doktrn in och kör på om
samma grej igen?! Är dom sjuka?
Får lite ryck på h*n och efter ett tag
kommer vi fram till nästan samma sak igen..
Men seriöst hur ska jag kunna må bättre,
men all denna psykiska påfestring som dom utsetter
mig för? Dom kommer ju få mig må sämmre
om detta fortsätter av orolighet om jag kommer få hjälp
eller inte! Då kommer jag behöva ångest dämpande
snart istället?!
Så nu sitter jag här med pappa och
har typ halv panik hur denna helg kommer
gå då det är så svårt att få extra hjälp under helger..
Får stå ut tills på Tisdag och funkar det inte då
måste det bli karolinska eller annan hjälp för detta
funkar inte!
Fy för svensk sjuksvård känner jag just nu!
Bara problem!
Ska ge er ett exempel på
en jag hört om här i ett senare inlägg,
för det är inte bara jag som råkar ut.
Sjukt tur att jag har så många bra runt omkring mig,
måste säga det igen Tack och framförallt
till min älskade Felix <3
Inget utan min älskling
♥ ♥
Hur Felix står ut med mig är fasen ett under,
Större delen utav våran tid som vi varit tilsammans
har jag varit sjuk och åkt fram och tillabaka från sjukhus
och vårdecentraler, med ständig smärta.
Detta har gjort mig trött, tjurrig, ledssen,
ett jäkligt varrierat temprament helt enkelt.
Vi har inte kunnat göra allt vi velat på grund
utav detta och nu tillslut detta långa sjukhusvistelse
som det ser ut som jag har framför mig nu.
Trots det finns han ständigt där för mig och är en helt
underbar person.
Jag måste verkligen gjort något bra i ett tidigare liv
för att förskäna någon som honom.
Du hjälper mig ständigt att må bättre och om ett
öde finns så vad det att vi skulle hitta varandra.
Du är mitt allt och du kommer alltid att finnas
i mitt hjärta och mitt hjärta slår enbart för dig.
Galet vad jag älskar dig
illamående och spekuleringar
Blev inget inlägg igår då jag var så pass dålig,
att jag knappt orkade hålla ögonen öppna...
Som vanligt började det på grund av en sköterska..
Klockan halv 1 igår natt bad jag om smärlindring
och jag ska då själv säga stopp när det inte gör ont längre.
Men denna sjuksköterska tycker att jag får för mycket så
h*n gav mig en väldigt liten dos och sa att om det inte blir
bättre så kommer jag strax ca 20 min tillbaka och ger dig mer.
Jag ringde och ringde efter h****, men h*n kom inte förens halv 2.
Jag bad h**** då att ge mig ordentligt som det ska vara, men h*n
gav mig återigen en liten dos så att jag fortfarande hade ont...
Denna gång lovade h*n dyrt och heligt att komma tillbaka
om max 15 min senare för att fylla på om det behövdes.
(jag får ju alltså morfin intravenöst spruta direkt i blodet)
Jag hade ju alltså fruktansvärt ont och grät och kunnde
defenitft inte sova under denna tid.
Så jag ringde på h***** massor efter dessa 15 min gått,
men h*n kom endå inte och dom andra undersköterskorna
sa att h*n var upptagen i ett rum men att dom hade sagt åt
he**** att komma direkt när h*n var klar.
ringde massor igen, hörde h**** utanför
stå och prata strunt med andra undersköterskor,
men när jag ringer säger dom att h*n sitter i
samma rum fortfarande...
H*n vill ju alltså inte ge mer.
så först vid kl 3 kommer
en annan sjuksköterska in och ger mig en rigäl
dos då undersköterskorna tröttnat på h* bortförklaringar,
tror jag.
Så först strax efter kl 3 fick jag min dos som jag faktiskt ska ha.
Detta gjorde att jag sov knappt 3 timmar denna natt då jag
blir väckt klockan 6 för att få mina taletter. ..
Så med så mycket morfin och inte sova ordentligt,
var jag helt slut igår plus att jag då kräktes konstant hela dagen.
Fick inte behålla något, fick massa dropp och mådde uruselt..
minns inte mycket utav gårdagen..
Jag fick alltså 70 mg morfin bara igår intravenöst.
Det är sjukt att jag fortfarande kan ha ont då :/
Så nu har man gjort alla undersökningar man kan
och inget visar något så smärtenheten är ganska övertygade
om att det är nerverna i magen då. Så nu är det ju tusen
spekulationer om det kommer från operationen
(vilket dom flesta tycker det borde vara) om hur mycket tabletter
jag behöver ha, vilka sorter, kommer jag få ett skapligt normalt liv?
(nej tror jag på den).
Så jobbigt att inte veta, för det är i stort sett
bara smärtenheten som har kunskap om det här i sverige
dom är dom bästa och endå har dom inte alla svaren.
det är så få som har det som jag och det skrämmer mig
att man inte kan bota det här än... :(
Panik ångest attack.
Dom närmast mig gråter och hur
ska jag kunna tro att dom kommer stå ut med mig? :(
Jag hatar att se hur ont jag gör dom. :(
Det gör fruktansvärt ont att se dom gråta. :(
Jag hoppas dom förstår att jag kämpar och gör det
bästa för dom. :(
Tussen tack till dom som har kommit på besök.
Jag är jätte ledssen att jag inte är roligare sällskap
än en död ko ::/
Men jag behöver verkligen ha er här och
se att ni finns, så tusen tack!
Ni är guld värda!
<3 Felix, Mamma, Pappa, Nettan, Bengt, Lillijan <3
<3 Emma, Louise, Tilda, Rebecca <3
Jag och mini kusin
Becca. ↑
Nedsövning och kränkningar...
Nedsövning ojoj -.-
Personalen visa sig vara lika ″duktiga″
som vanligt..
När sjuksköterskorna kom för att göra mig
redo inför nedsövning sa h*n att jag var tvungen att
ta bort en fotlänk av tråd för att den kunnde vara
full av bakterier, att jag skulle få operations kläder
och att dom skulle bädda rent så allt var helt riskfritt.
Men när dom bäddat rent låg jag i skitiga kläder
på det ren tvättade och blodade då ner och
skitade ner dom rena lakarnen.
Jag hade inte duschat utan var skitig.
Och då är frågan hur rent och säkert är det då?
Känns väldigt fel och osäkert tycker jag? :S
Sen skulle jag även gå på toaletten innan,
då när jag sitter på toaletten öppnar en
utav sköterskorna dörren helt och vill
ge mig kläderna att byta till fast det är en hel del med folk
utanför och där sitter jag med byxorna nera och alla ser.
Jag får be henne stänga dörren 6 gånger
innan hon ger med sig...
Sjukt kränkande?
En gammal tant kanske inte bryr sig,
men som 21 åring, känns det väldigt
fel att visa muffen och sitta och kissa
inför en massa okända?..
Håller ni inte med?
Kränkande??
Själva Nedsövningen sedan gick bra
och undersökning visade inget annat
än att det måste vara nerverna i magen som
har gått av. Både bra och dåligt.
Det betyder att det kommer ta minst
5-6 år innan jag blir bra,
kanske resten utav livet om jag har otur. Då måste
jag måste äta en himmla massa tabletter. :(
Före nedsövning ↑
Nedsövning ↑
Ni somm blivit sövda vet kanske att man
mår sjuukt illa när man vaknar
och minns i stort sett ingen ting av resten
utav dagen idag.
Järnan hänger inte riktigt med :/
Först nu på kvällen jag blivit lite mer
med i huvudet igen eller ja så med jag nu
kan vara med tanke på hur nerdrogad jag är..
På uppvaket ↑
Imorgon tas beslut om hur min
närmsta framtid kommer se ut.
Lite nervös...
Ps. Vill även tillägga att det finns många
väldigt bra sköterskor med, bara att felen
just nu är för många..
Nedsövning och smärtenheten
Nu är det aldeles strax dags..
Helt sjukt nervös..
Ska sövas ner om ca 20 min.
Rädd att jag inte ska vakna när man äter
så mycket tabletter, det är ju alltid en risk liksom.
Men men nu måste undersökning göras så
det är bara bita ihop.
Det dom ska göra sedan är en magnetkamera undersökning,
För att se om nerer kanske sitter fast i ryggen eller om
ryggraden blivit skev. ..
Så det kan vara en anledning till att jag blivit sämmre.
Igår var en ganska rolig och jobbig dag..
Hade som vanligt sjukt ont, men igår fick dom tag
på smärtenheten och ojjj vad arga dom vart på
dom anda läkarna..
Dom kollade på mina medeciner och sa
att jag fått alldeles för lite!
Nerv smärtor är så ont man kan få
och dom gav bebis doser i gemförelse..!
Så dom sa nu ska vi ta ett snack med dina läkare
och gisses vad mycket bättre jag mår.
Nu nedsövning!
Anmälan
Vaknade med en knut i magen,
Idag var de ju äntligen dags för att göra nästa
undersökning och ojj vad nervös jag var eftersom
dom skulle söva mig inför den.
Ingen frukost och lagom när den slutade
att serveras kom sjuksköterskan in och
sa att den blir flyttad till imorgon.
Det är ju självklart sånt som kan hända eftersom
det är så många som måste ha tid att hjälpas
åt med den, men liiiite tråkigt när man gått och vart nervös
hela helgen och så vart man tvungen att vänta en dag till.
men men sånt som händer.
Efter undersökning vet jag heller inte vad dom kommer
att gör med mig, kommer ju förmodligen inte ligga kvar
på den här avdelning då jag nu får så mycket
smärtstillande att jag räknas som
narkotikaberoende.. :/
Har även pratat med kurator som ska hjälpa
mig anmäla dom senaste felen som hänt här.
En del av dom har jag ju srivit om här i bloggen,
då dom glömmde mig i ett rum utan singal klocka eller
övervakning och den gången jag till och med fick ringa 112
för att få hjälp fast jag redan e på sjukhus. (Se tidigare inlägg)
Känns skönt att få hjälp med det hoppas det blir
stora konsekvenser för som fel som skett.
Sjukvården får fan inte gå till så här.
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*
Igår hade jag även massa mysigt sällskap.
av både mini kusin Becca <3
La lite ansiktsmask och hade så mysigt de
går att ha här när båda mår dåligt.
Bästa Emma var här när jag hade en
riktigt jobbig tid igår och var heeelt underbar. <3
Felix var här och har fått jätte fint halsband, armband
och en ring, så han va lite trött på mina gammla ;) <3
Tack så jätte mycket allihoppa <3
Det behövs så himmla mycket just nu och är
så himmla taksam.
Det är väldigt jobbigt just nu och
ännu värre att vara själv här :/
Tack Britta ↑
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*
Nu kommer snart smärtenheten och ska
diskutera mina medeciner.. hmmff :(
112
Ibland är det svårt att komma ihåg,
att träd växer sig starka i motvind och
diamanter bildas under hårt tryck.
Den här morgonen startade förjävligt..
Man kan ju inte komma överens med alla,
men man tycker att alla i sjukvården borde
sköta sitt jobb ordentligt, men tydligen inte...
Så när jag vaknade imorse hade jag
sjuukt ont..Och behandlingen som följde efter
det var helt sjuk för att vara svensk sjukvård..
Fick mina morgon tabletter (som inte är tillräckliga,
det är ju därför jag är här uppe) men sa att jag
inte kunnde äta frukost än då för det gjorde för
ont och inte heller gå på toa...
Trots det fick jag inte mer, utan h*n säger
att jag bör vila så blir det bättre?
Om jag bara skulle vila så skulle jag
ju inte va här?
Men försöker vara medgörlig och vänta
20 min så lova h*n att komma tillbaka..
Det gör h*n inte fast jag ringer efter h****
och till slut försöker jag ta mig upp själv,
vilket resulterar i att jag svimmar så klart.
När h*n upptäcker mig så bäddar h*n
först sängen innan h*n över huvud taget försöker
hjälpa mig upp..
Sen roppar h*n efter 2 till som tillsammans
försöker bära in mig till toaletten
fast jag gråter hysteriskt över att jag har så
ont och ber dom om och om igen
att hjälpa mig till sängen för att jag har för ont
och hjälpa mig med smärlindring.
Dom forstätter tills dom tillslut inser att dom behöver
bära mig till sängen..
Ingen av dom frågar heller hur det gått när jag svimmat..
Kanske märkte dom inget eftersom jag hadde vaknat,
när dom kommit in, men va trodde dom hade jag
lade mig på golvet frivilligt?
Väl i sängen ber jag igen om hjäp med smärtlinding,
då doktorn sakt att jag bara ska säga till så hjälper dom
mig smärtlindring så vägrar sjuksköterska ge mig något
eftersom h*n tycker att jag går på för mycket,
fast det tydligt står att jag ska få...
Jag ber h***** då hämta doktorn och h*n svara "att om h*n
ser doktorn så kanske, men det är bättre om du
slutar gråta och vilar så blir det nog bättre."
Jag har inte mycket till val än att ligga kvar
och gråta (det gör alltså sjukt ont).
20 min senare blir det ännu värre och jag
ringer efter dom igen, efter en kvart har dom fortfarande
inte kommit och jag tror vid det här laget att jag dör.
Så dår tar jag och ringer 112 och säger att jag ligger
på sjukhuset och har sjukt ont och att jag behöver
hjälp men inte får någon, dom undrar var och jag förklarar
hur det ligger till.
Knappt 5 minuter senare kommer dom
in med spruter och
ger rigäl smärtlindring...
ger rigäl smärtlindring...
Men att det ska behöva va så här?
Ska man behöva ringa 112 fast man ligger på sjukan?
Var är sjukvården på väg igentligen?
Visst finns det många bra sjuksköterskor,
men jag undrar ändå var sjukvården ska sluta om
sådan får jobba här.
Dagen tanke: Fortsett kämpa!
glöm aldrig att träd växer sig starka i motvind
och diamanter bildas under hårt tryck.
Friends are kisses blown to us by angles.
Inegnting som väntans tider...
Är det något jag ska rösta på vid nästa val
(om jag kan) Så är det att få mer perssonal till sjukhuset.
Det börjar likna USA att om man vill ha hjälp måste
man beta massa ur egen fick till privat klinikerna..
Alltså visst får ja hjälp, men det går sååå seeegt.
Ber att få något för att det gör ont,
tidigast 40 min senare kommer det oftast något
då och då har de ju oftast blivit värre så
att det behövs något mer.....
Sjukt jobbigt! För då behöver ,man ju naturligtvis
vänta ännu längre...
Vad värre är att 3 ggr sedan jag kom hit
har dom gett mig fel medecin...
Som tur är har jag koll på vad jag egentligen ska äta,
för dom har både missat medecin
(som dom vägrat gett mig när jag säger till för dom inte tror på mig),
gett mig dubbelt förmycket antibiotika, slängt med extra
diklofenak och försökt gett mig tabletter jag inte alls ska ha..
Det är fan sjukt... Vissa har 0 koll...
Nu ska jag ju inte dömma alla för vissa är riktigt bra också..
Nu väntas bara inför Måndag då jag ska sövas och
mer undersökningar ska göras.
Sjukt rädd för sövas ner, men måstes de så
måstes det. =)
Har haft massa mysigt besök här idag
utav både kusin Nettan och mini kusin Becca,
Britta (Emma) och prata hästar :D,
myst lite med Felix
och spelat massa kort med pappa.
Tack snälla ni för sällskapet! <3
Det behövs, man blir tokig annars i
det umgånge och omgivning
man tvingas till på sjukhus. :/
ÅÅ sndra sidan är ja ju redan lite tokig,
men tack snälla det behövs massor. <3
Annonsen ligger dock kvar då det är
mycket roligare här med sällskap,
än att sitta själv och drömma om agustfest, karnevall
och hästlukt ;D
Konsekvenser
Ligger på sjukhuset i mitt egna lilla rum
och funderar lite på alla jobbiga konsekvenser
det här får. :(
och funderar lite på alla jobbiga konsekvenser
det här får. :(
Det gör ont att röra på sig
Vilket betyder att jag knappt rider eller är ute
hos hästarna något som jag alltid varit innan.
Jag kan oftast inte träna hemma själv längre
hos hästarna något som jag alltid varit innan.
Jag kan oftast inte träna hemma själv längre
med lång prmmenader eller dans pass
En liten sväng en bra dag är väll skönt,
men de gör inte att man blir eller håller sig vältränad..
Det är svårt att ta sig till jobbet,
trotts att det tar 10 min att gå dit hemmifån.
Och när man väl är där gör det ont hela dagen..
Jag har fått sluta två jobb för att jag inte har kunnat
röra mig tillräckligt bra för att utföra jobben.
Mitt minne är sämmre än en guldfisks.
När man vissa dagar har svårt att räkna till 10,
så är det väldigt svårt att lära sig nya saker.
Som vad någon heter, vad man gjorde igår eller
förra veckan.. Det är inte lätt att minnas allt
vissa dagar.
Men då kommer frågan,
Hur ska jag kunna läsa vidare
på universitet?
Jag hade verkligen tänkt mig att börja läsa nu,
eller senast till våren...
men nae ser inte riktigt så ut när man verkan kan lära sig
en fakta sida eller orka vara vaken mer än max 12 timmar..
Ganska kört att få vettiga betyg då..
Ganska kört att få en bra utbildning, med ett
bra jobb efteråt då..
Fett jobbigt! Hur ska jag kunna få ett vettigt liv,
där jag tjänar bra pengar?! :(
Hoppas jag e tillräkligt bra på de
jag gör nu för att komma vidare med
försäljning den vägen.. Suck :(
Mitt hummör varierar ikapp med vinden
Det är fasen värre än vid pms när man
var yngre.. Jag har aldrig den blekaste idee på
hur mitt humör igentligen är. ..
Ena sekunden är jag väldigt glad,
vill hitta på saker (fast jag igentligen inte orkar).
Nästa är jag jätte arg, fast jag har sällan någon
anledning till att bli så arg..
Och sen kan jag helt plötsligt börja gråta
för ingen..
Även om man vet att allt de där
beror på tabletternas biverkningar och
stressen och pressen att vara sjuk,
så är det sjukt jobbigt, framförallt eftersom
det oftaste går ut över alla andra och speciellt Felix.
Tycker sjukt synd om alla men framförallt om
min underbara pojkvänn som står ut med mig,
fast att det ofast är han som får stå där som ett
frågetecken, när mitt hummör svänger runt. .
Verkligen Förlåt till alla och framförallt till Felix.
Detta gör även att man får en massa dåligt
sammvete som såklart inte gör det hela bättre..
Och med tanke på att jag kan börja lipa till
en kommedifilm kan ni ju kanske tänka
er allt jag blir konstig utav... -suck-
Så livet blir verkligen inte som man tänkt sig.
För även om man inte planerar exakt hur något
ska bli så har man ju endå vissa riktlinjer som
man hade tänkt sig och inget av det fungerar.
Som inte så mycket ridning eller motion över huvudtaget,
Inte masa modelljobb, sova minst 12 timmar för att orka,
ingen ordentlig utblidning, ingen större lön så jag måste
sjukskriva mig alldeles för ofta just nu.
Och ett humör som drabbar alla.
Tacka alla som står ut med mig. <3
Så jag vill inte säga att livet är förstört,
men det tog en helt annan vändning än den
jag hade tänkt mig.
pinsammt, äckligt, jobbigt och behövligt..
Jahopp, då ligger man här igen.
Tyckte igår att jag mådde lite halvtaskigt (ganska rigält dålig)
så ringde vårdcentralen på morgonen och fick komma dit ganska direkt.
Han inte mer än dit innan jag börja gråta öer att dom klämde (tittade)
på magen och mer medecin blev utskriven.
Trodde besöket på apoteket skulle gå fort och att jag skulle
få krypa tillbaka till sängen
med smärtan men neej...
När jag står och ska hämta ut medecinerna känner jag hur
det börjar snurra och vips så ligger jag på golvet...
Pinsamt!
Hade mamma sammtidigt i telefon som jag hör skrika
"jag springer från jobbet" och den närmsta gubben
på apoteket han inte mer än att hjälpa mig resa mig upp innan
morsan stod där och vi skulle försöka gå hem
50 helvetes meter.. Jag lovar det känns längre när
det gör så ont...
Lyckades nästan ta mig hela vägen men efter 5 svimmningar
och 3 spyor gav mamma upp och ringde ambulans..
Då va vi endå nästan hemma.
Fast tur va väll för shiit va ont jag haft..
Att det ens kan bli värre när man redan har så ont?
Så mer sprutor slangar piller och läkare som skakar
på huvudet och undrar vad fan dom ska göra med mig.
Inskrivning så klart, men såå tråkigt är det inte,
lite läskigt kanske bara, då man imorse dela rum med tre
gammla tanter, som alla snarkade ikapp innat.
En utav dom pratade i sömnen och skrek alla möjliga
saker så man höll på att dö när man trodde hon skrek
på mig på väg till toan. Riktigt frächt toalettgolv fullt med kiss
och fotspår till en utav tanternas säng.. och jag har sett fler
tjocka äkliga tanter nakna, än vad jag någonsin mer hoppas
behöva göra tillsammans igen. ..
Imorse försökte dom göra en magnet kamera röntken..
men min vanliga tur körde dom in mig i ett rum som
jag skulle vänta i, men stängde dörrarna och gick
utan att ge mig någon ring klocka...!!!
Så när jag börjar få ont, hinner jag ligga och skrika
på hjälp med sprutande tårar i 30 min,
innan någon hinner reagera! Inte nog med det,
så tar det yttligare 15 min innan perssonal från min avdelning
kommer och då har jag spytt 3 ggr av smärtan så inte kan jag ta
morfintabletten dom har med sig, utan får i panik vänta tills vi är
tillbaka på avdelningen...
Så nu ligger jag snällt och väntar
tills på måndag då jag ska sövas ner för att göra samma
undersökning, eftersom jag har så ont..
Undertiden spruter, slangar rullstolar, gammla tanter
och en annons om att jag ligger här om någon
vänlig själ vill hälsa på mig istället för att vara på agustifesten.
Att inse sanningen
Jag är sjuk och hela mitt liv kommer att förändras.
Jag är sjuk och jag kanske aldrig kommer bli frisk..
Det är sanningen och den är jävligt jobbig att ta in..
Det började i början utav april, jag fick akuta smärtor i magen,
när jag var min andra dag på det nya jobbet mitt i centrum.
Ambulansen han precis i tid lagom som jag kanppt kunnde andas
på grund utav smärtorna. Väll på akuten kunnde man inte hitta vad
som var fel utan fick ligga där i två dagar mycket neddrogad, medan
läkarna gjorde test efter test. Till slut kom man fram till att göra en
titthåls operation för att gå in och titta i magen om man kunde se något.
Efter operationen berättar läkarna att dom hittat att blindtarmen var inflamerad,
att de hade tagit bort den och att jag nu skulle bli mycket bättre.
Men det blev jag inte.
Smärtorna var i stort sett lika stora och smärtenheten tillkopplades,
som är specialister inom sjukvården.
Dom konstaterade att nerver i magen hade gått av under opertionen
och att detta var en komplikation som kunnde ske vid operation.
Jag kunnde i detta lägge inte klara av smärterna utan mycket stora
mängder smärtstillande och kunde inte röra höger ben.
Efter 2 veckor skickade dom hem mig, trotts mitt tillstånd.
Sedan dess har jag gått på mycket morfin och andra smärtstillande
prepparat och haft kontakt med smärtenheten nästan varje vecka.
Det tog ungefär en 2 veckor till innan jag kunnde röra på och ca en månad som
jag började bli så pass klar i huvudet att jag unnde räkna till 10. ..
Detta är dom enda framsteg jag gjort sedan dess..
I min värld så trodde jag att dom kunde ställa detta till rätta eller
att det skulle bli bättre ganska fort, men istället har
komplikation efter komplikation uppkommit på grund av
den stora dosen medecin. Tarmarna slutar jobba som dom ska, munnen och
hela vägen ner till magen fräts sönder, jag har då alltså även ett brock i magen.
Idag har jag förstått att detta är något jag faktiskt kommer få leva med..
Har jag tur kommer nerverna att växa ihopp om några år, men det kan bli för resten av livet..
Alla tebletter är ju även farliga för kroppen och fler komplikationer kommer uppstå.
Jag är alltså en 21åring som äter ca 25 tabletter, magdrycker och bedövningsplåster om dagen..
Jag börjar nu inse att jag kommer nog inte att bli så gammal på grund av det här..
och jag kommer defenitift inte få det liv jag trodde eller hade tänkt mig..
Det här är min historia oh det är detta jag kommer skriva om här frammåt,
hur det är att leva med en nästan outhärdlig smärta.
Att få ett minne som gör att man knappt minns vad man gjorde igår
och att plötsligt få beskedet att du nog inte kommer bli så gammal..
och hur man ska kunna gå vidare från det.
Som en ny blogg fast samma adress..
Nu blir det nya tag med bloggen..
Samma adress fast en ny början
Lets go
