Ångest, psyksjuk och galet sjukhus...
Idag har varit en helt hemsk dag..
Känns som det är en vana att säga så,
men så livet ser ut för det mesta just nu..
Idag kom smärtenheten förbi igen och idag
var det en ny som aldrig läst något om mig
eller pratat med mig innan eftersom dom jag brukar
ha var på konferans utomlands och jaa... h*n var väll
inte direkt toppen...
Hade förskt nå dom sedan igår då medecinering inte
fungerat som den ska, så ville prata med dom om ändring..
Då jag inte ens fått dropp fast jag varit helt uttorkad utav
att jag inte får behålla något....
Mamma var här samtidigt så då fick hon savar på en del
av de frågor som hon hade och även om jag berättat för
som för alla andra att jag inte kommer bli bra,
att dom inte vet vad dom ska göra osv, så är det
mycket jobbigare att få dom svaren i ansiktet utav en
expert... Så hon grät en hel del, så börjar vi prata om vad vi
ska göra med medecinerna och efter lite diskussion kommer
vi överens om ett "bra" upplägg fram tills tisdag då en expert
kommer. I slutet då så nänmer jag att
eftersom detta blir så jobbigt för både mig men även
framförallt för min familj (mamma stor gråter brevid)
Så vore det bra med en familje psykolog för att vi ska
orka det här. H*n nicker och håller med, men då bryter
nästa helvete löst...
H*n går lugnt ut me vårt löft om den nya löftet
om medecinering och jag väntar på en ny dos då det
börjar göra ont..
När ca 20 min gått och och fortfarnde ingen
kommit in med min nya medecin ringer jag
och efter ett bra tag kommer en bestämmande
sjuksköterska in tillsammans med h*n från smärtenheten..
(Mamma har då precis gått iväg med kurator, eftersom
hon inte kunnat sluta gråta.)
Då säger dom tilsammans att dom ska ändra all
min medecinering att jag ska få ångest dämpande och
psykmedecin istället för all morfin jag har idag..?!
Jag frågar varför och då säger dom att jaa du
mår ju naturligtvis dåligt och du behöver psykolog,
så då kanske det sitter i huvudet istället???!!!
Jag blir helt paff för alla som känner mig, vet att
jag är bland dom gladaste energiskaste personer annars,
som defnitft inte lider av deprition.
Och dessutom börjar allt detta med det fel, som dom gjorde
vid operationen! Men när man inte längra kan hjälpa
någon så är det såå mycket enklare att skylla
över allt på psyk och ångest istället!
Efter långt tjafs lyckas jag även få dit mamma
och kuratorn och dom bestämmer sig för att
gå ut och disskutera om allt detta igen tillsammans
men kuratorn som vet att jag inte mår dåligt på det sättet,
mer än att alla som vet att ens liv förändrats naturligtvis
inte mår bra efter att få höra det.
och hur skulle jag klara helgen utan ordentligt med
smärtstillande?? Det är sjukt!
Så när dom kommer tillbaka efter någon timma
där mitt liv varit ett helvete då jag undrar hur jag ska
kunna överleva helgen kommer dom tillbaka
och ändrar sig så jag skippar hela ånger
och psyk grejen, men med begränsad
smärtstillande... -SUCK-
Det skulle ju bli bättre inte sämmre..
Men iaf så får även en av dom ett
ryck och typ angriper mamma och snackar skit om att hon är
svag och grejer.. ?? H*n måste haft svåra språk
och kommunikationsproblem annars uttrycker man
sig inte som h*n gjorde...
Blir kvar på rummet min älskling kommer
och vi sitter själva och myser försöker glömma
allt.. Då kommer tredje doktrn in och kör på om
samma grej igen?! Är dom sjuka?
Får lite ryck på h*n och efter ett tag
kommer vi fram till nästan samma sak igen..
Men seriöst hur ska jag kunna må bättre,
men all denna psykiska påfestring som dom utsetter
mig för? Dom kommer ju få mig må sämmre
om detta fortsätter av orolighet om jag kommer få hjälp
eller inte! Då kommer jag behöva ångest dämpande
snart istället?!
Så nu sitter jag här med pappa och
har typ halv panik hur denna helg kommer
gå då det är så svårt att få extra hjälp under helger..
Får stå ut tills på Tisdag och funkar det inte då
måste det bli karolinska eller annan hjälp för detta
funkar inte!
Fy för svensk sjuksvård känner jag just nu!
Bara problem!
Ska ge er ett exempel på
en jag hört om här i ett senare inlägg,
för det är inte bara jag som råkar ut.
Sjukt tur att jag har så många bra runt omkring mig,
måste säga det igen Tack och framförallt
till min älskade Felix <3
Kommentarer
Trackback
