We write our own destiny. We become what we do...
Tankarna kryper i en, när man ligger själv
och inte kan sova om nätterna på sjukan, för
att magen värken så att tårarna sprutar åt alla håll.
Kommer jag bli bra, är allt ett stort
jävla misstag..? Om inte kommer jag ha ett
värdigt liv? Kommer jag vandra mellan olika sjukhus,
resten utav livet eller får jag komma hem..?
Som det ser ut nu kommer jag aldrig mera
att kunna rida, springa, träna..
Jag kommer knappast aldrig kunna modella.
Jag kommer inte kunna läsa vidare och bli
något vettigt, då minnet är som ett jävla vattenfall,
stannar en stund, rinner sen allt snabbare bort
och orken räcker typ till att vara vaken med
några få timmar per dag.
Jag kommer aldrig få barn, med alla medeciner
som jag äter just nu..
Jag kommer helt enkelt aldrig få det liv som
man någonstans tänkt sig..
Så mycket man missar ...
Och framförallt hur långt kommer livet
igentligen att bli..?
Man tänker alltid att "det där kommer aldrig hända mig",
men så står man där en dag och undrar hur fan hamnade
jag här..
Så lätt att fastna i alla sånna där tankarna,
så lätt att sluta hoppas och forstätta försöka,
men saker ändras hela tiden och
det kan bli mycket bättre..
men tiden stannar inte när man har det
som bäst och inte fan skyndar den sig på,
när man sjunkit som djupast...
Kommentarer
Trackback
