Mardröm
När livet känns tufft kom i håg att
träd växer sig starka i motvind och
diamanter bildas under hårt tryck.
Ligger galet efter i mitt skrivande,
är nu på måndagen förra veckan,
men veckan som har varit har varit
en mardrömm som draggits igång
likt en karusell utan stopp,
just nu känns det som utan slut.
Så jag måste skriva av mig om det som varit,
jag måste bli av med det jobbig. Skriva av mig,
så att jag kan släppa ut och göra mig av med dom där
jobbig tankarna av minnena och göra plats för
nya tankar med lite mer motivation.
Något helt sjuk är att det jobbigaste just nu,
är nästan att slåss med sjukvården,
att behöva vara här på sjukhuset och ta emot
smäll efter smäll. Jag mår så dåligt av visa läkare
och sjuksköterskor. Jag tror att om jag kom hem,
så skulle jag må så jäkligt mycket bättre. Få lite extra kraft.
Men som det är just nu, är jag aldeles för dålig för att
kunna klara mig hemma.
Är såå glad att jag har några
sköterskor = undersköterskor och sköterskor som är super bra!
Dom kan visserligen inte göra så mycket åt all skit som händer,
men att dom kommer och sitter och snackar.
Lyssnar på mig och faktiskt får mig att skratta trots smärtan,
hjälper ändå mig. Det får mig att känna lite hopp om sjukvården.
Men nu backar vi en vecka till förra måndagen.
Vaknade på måndagen ganska slut efter att haft permissionen
dagen innan, glad över att jag varit hemma,
men sammtidigt lite ledsen och besviken.
En mix av känslor. Jag hade ju hoppats att Metadonen
skulle ha hjälpt så pass att jag vart okey och kunnat åka hem.
Är inte alls där än. Jag kan fortfarande inte gå utan blockad.
Kan knappt röra mig utan blockad, men känner ändå en viss förbättring.
Stor för mig, men liten för omvärden. Jag har inte extremt ont hela tiden,
när jag ligger stilla. Ont har jag hela tiden, men inte så pass att jag är
nära att slå ihop. Jag kan dessutom sträcka händerna åt sidan,
jag når sängbordet bredvid mig nu när jag inte har blockad, utan att få galet ont.
Jag provade att lägga mig på sidan och det gör ont, men det går en liten stund.
Innan har det varit att så fort jag lade mig på sidan stor grät jag och då är jag ändå
extremt duktig på att hålla masken. Dock går det bara på vänster sida,
det gör fortfarande för ont på höger sida. Men bara att jag kan rulla lite försiktigt
över på vänster sida och kunna ligga så i ca 1 min innan det gör för ont,
underlättar när man ska gå på bäcken. Det började ju släppa av
lite i lördags när jag var utan blockad, men grät fortfarande, nu känns det
ändå lite bättra. Så lite har väl Metadonen gjort.
Åt frukost, men det gick lite segt, kände mig väldigt varm
och inte förskyld, men lite åt det hållet.
Känner av lite i halsen och lite i näsan. Men det kunnde vara värre.
Så han nästan precis i få i mig frukosten innan ronden kom.
Hade försökt att inte tänka på vem den nya läkaren kunnde vara,
men nu slog nervositeten in. Vem kunnde det vara?
Vem skulle avgöra mitt öde? För det är så jag känner,
jag kan bara fortsätta kämpa, men så länge jag gör det är
det läkaren avgör för mig. Jobbar dom för mig, eller emot mig?
Får jag tabletter, hjälp? skickar den hem mig?
Jag hatar att det är på det sättet, jag vill kunna avgöra mitt
liv själv, alltid kämpa, men på min vilkor.
Ha det avgörande kortet själv.
Jag kännde igen rösten ifrån läkaren, men kunnde inte placera den.
Lagom som jag kommer på vem det är kommer han fram till min säng.
Ettt tungt NEJ! ekar innom mig. Det var läkren som sprutat mig den veckan
som den läkaren som var så bra hade hand om mig och han försökte
typ psyka mig kände jag. Han har även haft mig vissa helger, men att han
kommer själv en mådag, betyder antagligen att det är han som är ansvarig
läkare den här veckan. Det kunnde varit värre, men jag har ju samtidigt
kännt att han inte tyckt om mig. Inte velat hjölpa mig igentligen.
Kändes som att han fick inte neka att ge mig blockaderna och han vart så
arg att det är därför jag har upplevt att han försökt att psykat mig.
Det skrämer mig att någon som jag upplevt vara så emot ska ha hand om mig.
När jag tittar upp på honom ser jag en farlig glimt i hans ögon och när han ser
att jag ser den och blir skärrad, åker hans mungipa upp i ett triumferande grin.
Det var bara någon sekund, men jag tycker det liknar ett farligt varggin,
att han skulle hålla tillbaka en farlig blick att han äntligen får bestämma över mig.
Asså allt det här är vad JAG tycker det ser ut som, jag tror att det är så här,
men jag kan aldrig bevisa något. Men det här är ju en blogg med min tankar.
I alla fall så ändras allt tillbaka, han ler till på riktigt och sätter sig ner bekvämt
på min fåtölj och riktigt sträcker ut sig. Så säger han precic det jag fasat över.
"Jaha Madde då blir det inga mer blockader nu då" Så riktigt lutar han sig bakåt
som för att njut av effekten. Han fick sin reaktion med, Jag vart super stressad,
och fick typ panik. Jag säger direkt att nej det är bara idag jag ska vara utan.
Att vi har kommit överens om varannan dag. Docktorn ger sig dock inte,
han säger direkt att han har pratat med min läkare och dom två
kommit överens om att det inte blir någon mer blockad. att det är slut på dom nu
och att jag ska upp benen. Nu får jag verkligen panik. Han ser riktigt nöjd ut tycker jag.
"Jag pratade med min läkare förra veckan och vi sa att vi skulle dra ner lite på blockaderna,
sen bestämde jag och läkaren som var här att vi skulle köra varnnan dag, det kom
även läkarn som jag hade i helgen överens om." säger jag med darrig röst.
Det hörs att jag har panik och nu börjar istället docktorn bli irriterad att jag säger ifrån.
Men det är inte så konstigt att jag faktiskt säger ifrån, för läkarna i det här huset har
gjort fel så många gånger och nu är det sagt att min läkare håller i medicineringen,
och han sa i förra veckan till mig att det skulle fortsättas ges blockader.
Nu reser sig dock doktorn upp och det syns att han fått nog, han säger att nu är det så
att det inte blir någa blockader, så forsättar han med och säger att det är klart,
det blir vårdplaneringsmöte på onsdagen om mötet och säger att han förmodligen
ska vara med. Jag protesterar igen, "läkarn från förra veckan och ja sa bara att vi
skulle ha mötet om jag var bra , vi villle bara förbereda oss ifall att metadonen fungerat!"
Detta villle läkaren naturligtvis inte heller lyssna på, att bara sa att vi visst skulle ha
mötet, jag var tillräckligt bra för att åka hem och ibland tar ju insattserna tid
att genomföra så bra att vara ute i god tid. Så vänder han sig om och går.
Jag kanske gick lite långt i mina protester.. Jag menar att jag har ju som sagt inte
några bevis, mer än min känsla för att han inte tycker illa om mig.
Så han och jag kanske bara kommit till vatandra på fel fot, men tycker att han
låter så bra eller snäll mot någon.
Aja kan inte göra något åt det, precis som jag sa styr någon annan mitt liv,
men för den del så tänker jag inte ge upp. Det var hemskt att vara utan blockad
i en enda dag, jag är inte redo att vara utan helt. Får panik v bara tanken.
Så när han har gått, så börjar jag gråta direkt, men jag ger mig inte.
Mamma ringer upp avdelningen där min läkare jobbar, brukar bara kunna
boka tid med min läkare, då han nästan alltid har fullt upp. Nu lägger mamma
snabbt på luren och säger att jag ska ta fram min mobil och sätta på ljudet,
han skulle ringa upp mig. Kan knappt förklara kännslan, känndes som att nu
kommer min räddning, han ser till att allt ska bli bra.
Vilade en stund och snackade med mamma, började bli galet kissnödig, men hade
för ont för att kunna göra något åt det.
så det var så skönt att läkaren ringde upp direkt.
Jag berättade vad läkaren här hade sagt, att dom två skulle ha kommit
överens om att jag inte skulle ha någon mer blockad.
Det var nästan roligt att hör hur arg och upprörd min läkare blev.
Han hade abolut inte sagt så sa han! Han hade diskuterat att man behövde ett alternativ
till blockaderna. Blockaderna kan jag ju inte ta hemma själv och nu när man har stuckit
så mycket är risken för att det ska bli infektion. Sen sa han att man skulle dra ner på
mängden bödövninsmedel i sprutan. Desto mer mängd det är i sprutan, desto mer sprämger
det och blir trångt eftersom det igentligen inte finns någon plats för vätskan och nu när jag fått
sådana stora blåmärken efter sticken gör det att det blir ännu trängre vilket gör att det
dels läker sämre och när det är så trångt blir det svårt för cellerna att få syre och blod och
dom kan dö. Så därför mindre vätska och försöka hitta ett alternativ.
Ganska stor skillnad liksom.
Så frågar han lite hur jag har det och så
och jag säger det att jag har riktigt ont, framförallt som i Lördags och idag
när jag inte har någon blockad. Att jag inte kan göra något att jag bara ligger
och håller mig och har det ett helvete. Säger att vi måste göra något,
för jag kan inte ha det så här om jag ska vara utan blockad någon gång ibland.
Läkaren tänker efter lite och kollar lite bland dom tabbletter jag haft.
Det är inget litet jobb, i sommras vet jag att vi hade provat 380st bara mot smärtan..
HELT JÄVLA SJUKT! Dessutom har vi provat flera sen dess, så har ingen aning om hur
det ligger till nu, men jag har väl gått igenom hela Fass snart.
Till slut kommer han fram till att jag ska prova en ny tablett.
En tablett som har blivit lite som ett helvete för mig.
Abstral heter den, han börjar med att förklara att han inte vill att jag
ska vara bombad hela dagen, vilket jag är tacksam för och att det
bra med den här då skulle vara att den bara är verksam under en
ganska kort stund. Detta är då ytterligare ett opiad prepparat.
Dock detta är den starkaste tablett man kan skriva ut, SJUKT!
Den ges i vanliga fall bara till cancerpatienter i slutskedet, som har cancer
i hela kroppen och blir typ uppätna innifrån. Jag som trodde att metadonet
skulle vara det starkast jag någonsin får i mig och tycker att det är
jobbigt nog med tanken på hur mycket den förstör min kropp och
nu ska jag pilla i mig den starkaste tabletten som går att skriva ut.
Men just nu är det ju inget som fungerar, så läkaren ville försöka med den.
Så säger han att jag inte får sova på den, den är alldeles för stark för det,
jag måste ha ett uppdrag när jag tar den te.x. toaletten.
Biverkningarna är så stora att man kan hamna i koma eller
sluta andas så att man dör om man somnar på den.
(Min läkare som ni säkert har märkt förut säger ibland väldigt olika
saker när man ställer samma fråga, han ändrar sig liksom. Om det var
så även denna gång eller om det blev ett missförstånd vet jag inte.
Att dö eller hamna i koma är en biverkning som kan inträffa likt alla
opiader, men det är inte så stor risk att du hamnar i koma eller dör direkt
bara du somnar som han sa eller jag förstod det.
Detta ställde dock till det ordentligt för mig med mycket rädsla.)
Så när vi lade på var jag både lättad för det här med blockaderna,
jag kommer att få dom imorn igen, men också halft livrädd för den nya
tabbletten och att somna på den.
Efter det frågar mamma om hon kan springa ifrån en stund, det har varit så
lugnt ett par dagar att jag sa ja. Det värsta jäkla beslutet!
Detta kan ni läsa om i det tidigare inlägget som heter
Det där med kränkningar och att bli förnedrad..
Det var alltså då jag skulle prova att gå upp till toalleten med den nya tabletten.
Tänker inte upprepa mig, så ni som inte läst eller inte kommer ihåg och undrar
kan gå tillbaka dit och läsa.
Den kvällen efter all skit mådde jag verkligen dåligt,
var livrädd för vad som kunde hända och ärren från tidigare
år var uppslitna och blödde igen.
Den lilla trygghet som dom nya sköterskorna hade skapat började försvinna.
Var kissnödig som en galning, ville absolut inte försöka gå upp igen,
efter floppen som hände, det gjorde aldeles för ont, så bara att hålla sig..
Till slut orkade jag inte hålla mig längre, men det fick bli ett
bäcken. Känns lite bättre att gå på bäcken med abstralen än utan,
men det är inte stor skillnad. Det värsta är att det kommer lite i sängen och
som jag är finns det inte en chans att byta nu, utan får sova i det och göra det
i morgon när jag fått blockaden, men det känns förjävligt att göra det.
Har dessutom fått liggsår, så dom lär väl inte må så jäkla bra av det här heller.
Dessutom började jag hosta en hel del under kvällen,
så humöret var varkligen inte på topp.
På samma gång känndes det mycket bättre inför morgondagen,
då skulle jag få blockad i alla fall och inte behöva ta så mycket skit.
Så rädd, helt slut men med hopp för morgondagen somnade jag till slut.
På tisdags morgonen hade mamma ganska svårt att väcka mig.
Tog ett bra tag att få liv i mig och jag slumrade till ett antal gånger
under frukosten. Var galet kissnödig efter att hållt mig så länge,
men tänkte att jag bara behövde hålla mig ett tag till, så skulla jag ju få blockad snart.
Hade hostat så mycket under natten att frukosten inte
smakade alls och jag kännde att jag fått lite feber.
Börjar bli lite orolig för lugninflamation, när jag ligger ner så mycket,
fick ju det förra gången och två av dom andra i rummet har det.
Tänkte att jag skulle fråga doktorn som kom på ronden om det.
Det blev dock ändrade planer..
När ronden kom känndes det nämligen som om jag var
mitt i en av mina mardrömmar..
Hörde att läkaren var hos tanten bredvid, kännde inte igen rösten,
men hade av någon andledning ståpäls på armarna.
Någonting känndes inte bra och när läkaren är klar hos patienten
bredvid och kommer fram bakom skynket vid mig förstår jag varför.
Jag dök rakt ner i mina gamla mardrömmar!
Det var en gammal läkare som jag träffat för några år sedan.
Det var han som hotade mig när jag begärde second opinion i en
annan stad. Han hade ställt sig böjd över mig och hötte med fingret och
sa att han kunnde gör den här istället redan imorgon, men
"att jag fick inte bli arg på honom om han råkade skära sönder några
tarmar på mig samtidigt." Han gjorde det dessutom när jag hade 3
vittnen hos mig den gången så vågar han hota mig på det sättet som
vi alla 4 tog det som, så vad skulle han inte våga säga annars?
Jag har drömt mardrömmar om honom många gånger sen dess,
han gjorde verkligen mina tidigare vistelser på det här sjukhuset till ett helvete.
Det var ju inte bara det där han gjort liksom. Ni kan läsa om det här i inlägg
för ca 3 år sedan.
Så att nu se honom stå framför mig igen, skrämde verkligen slag på mig.
Jag kunnde bara stirra på honom, fick hjärtklappning, fick ståpäls överalt
och vart precis genom svettig. Kunde knappt prata och mamma sa efteråt
att jag hade blivit precis likblek. Jag vart verkligen livrädd!
Vad fan skulle han gör mot mig den här gången liksom?
Man är i en sådan utsatt sits när man är så sjuk och ligger så här.
Hans hälsning är stel och han ser nog på mig att jag minst sagt
känner igen honom. Jag kan inte hälsa tillbaka, jag kan verkligen inte prata,
är bara stelfrusen av skräck.
Han säger att han pratat med min läkare och att dom kommit fram till att det inte blir
någon mer blockad nu. Va fan??? !!
Måste hitta min röst igen, får inte ge mig direkt, måste kämpa!
Med ilskans hjälp hittar jag den till slut och jag säger
"Nej jag ska visst få jag har pratat med min läkare."
Det har jag med och det blir inga mer nu, det är helt slut med blockader kastar
han ur sig och det börjar likna ett verbalt krig mellan oss. Jag säger genast att
"så sa läkaren igår också, men jag ringde min läkare sen igår och jag ska ha.
Ni måste ha missförstott honom. Han säger bara att vi ska försöka hitta en
annan lösning, inte att vi ska ta bort dom! så säg.." Läkare avbryter mig,
vi har verkligen ett krig, vi skriker inte, men hans team backar lite och tittar
på oss, men jag och läkarens fokuserar bara på varandra, våra ögon skjuter
blixtrar och jag tycker ialla fall att hans ögon är fulla av hat och nedvärderingar.
Han avbryter mig ialla fall med att säga att "nej det är nog du som missförstått honom,
dom ska bort!" Känner att jag har esset på handen och får ur mig med ilska
lite fortare det här gången, rädd att bli avbruten den här gången
"Nej han sa igår att vi skulle ha mindre bödövningsmedel i varje spruta,
så han sa jag skulle ha, så om du kollar i journalen så skulle han skriva
i där hur mycket som skulle vara i varje spruta istället, han är lite svår att
förstå ibland, så du måste ha missförstått honom."
Känner nu när jag hittat min röst att den är full och stark av ilska,
men också darrar av rädsla för honom. Hjärtat slår verkligen i 180.
Så nu när jag trott att jag äntligen sagt något han inte kan bortförklara,
utan måste ge mig blockaden, så säger han
"Fast jag pratade med din läkare i dag och han sa nu att vi inte skulle ge mer!"
1-0 läkaren..
FAN!!!! Skakar som fan i hela kroppen, läkaren måste ha ändrat sig. FAN!
Hatar när han gör så är, det får mig att framstå som att jag ljuger.
Blir arg på han, han ska vara på min sida! Förstår han inte hur dålig jag är?
Ljuger någon av dom för honom och säger att jag är bättre? Hur fan ska jag klara mig!
Det gick ju åt helvete igår, när jag försökte gå upp och såg framför mig att ligga
i min egen avföring eller nått, utan möjlighet till att byta och inte kunna duscha.
Mådde illa av tanken och kännde att jag får fan inte ge upp nu, så frågade vad
vi skulle göra istället för något då? Sa att jag hade jäkligt ont. Då säger han
Det är bara att gå upp och gå på toa, man måste gå upp fast att det gör ont
och att jag skulle prova en tablett som heter Abstral..
Blir rå förbannad och säger "Jag kämpar som tusan och gör massa saker fast det
gör ont, men att det finns gränser! Jag tog dessutom den tabletten redan igår
och det fungerade inte, det gjorde aljdeles för ont ändå!"
Då säger han att jag kan höja och ta två tabletter istället.
Känner mig helt uppgiven, säger det att tabletterna sitter i så kort så jag kan ändå,
inte gör mycket på dom. Det blir inte humant att ligga så!
Får försöka ta detta med min läkare istället, får hålla hoppet upp,
han kanske kan hjälpa mig. Här är jag helt i denna läkarens klor och
det känns så jäkla hemskt. Han är doktor, men har inte gjort en enda sak för
att jag ska må bättre, utan tvärt om, bara sämre.
Jag litar på läkaren från skåne som opererade mig,
jag tror till 100% att jag kommer att bli bra! Den enda frågan är
klarar jag mig tills dess med dessa läkare? Utan hjälp och bli
sängbunden för lång tid gör att man drar på sig en massa följdsjukdomar
och min kropp fixar nog inte mycket mer snart. Hur länge klarar mitt psyke
att ligga i min egen avföring och bli behandlad illa på annat sätt?
Jag MÅSTE kämpa! Jag måste höra med min läkare, jag måste se om detta
går att lösa på något annat sätt och sen måste jag hoppas för allt jag har att
jag blir bättre jäkligt fort! Så för att inte gå in i ett hopplös tjafs med läkarn,
han lyssnar inte på mig iaf, så tittar jag bara bort och suckar. Hoppas att han försvinner fort,
men han är tydligen inte klar. Han säger att han tycker att min läkare måste komma hit.
Jag undrar om han faktiskt tror att jag kan få hit honom?
Men han fortsätter med att säga att han tycker det är alldels för rörigt med mig nu,
så säger han att han vill att man sätter ihop en grupp med min läkare och två läkare
härifrån som ska ta hand om mig. Bara dom ska bestämma och helst ska dom jobba
parallet med varandra så att någon av dom alltid är här. Sen så ska då min läkare bestämma
allt, så att det blir lättare för sjuksköterskorna, så dom vet vad som ska göras.
Så nu ska han få till ett möte här med min läkare.
Först så blir jag ganska intresserad, det är faktiskt bra, inte så många kockar
i soppan liksom, jag behöver inte vara nervös över vem som ska komma
och framförallt min läkare bestämmer. Precis när jag börjar lugna mig och
nästa bara nästan ska börja le, så stelnar hela jag till, jag tror till och med att
hjärtat stannade upp. FAN tänk om han menar att det är han som ska var med
i denna grupp? Munnen öppnas typ i ett tyst skrik, hela jag börjar skaka som en idiot
igen och svetten forsar. Läkaren säger att han hör av sig när han vet mer när det blir
och att det är vårdmöte under morgondagen. Så går han.
Så fort han har vänt ryggen till och förvunnit bakom mitt skynke på väg till tanten mitt emot
mig börjar jag stor gråta. Då släpper spänningen och jag bryter ihop totalt.
Jag ser att en av sjuksystrarna som jag tycker så mycket om står kvar en kort stund
och tittar oroligt på mig innan hon är tvungen att springa efter läkaren.
Hon såg orolig ut och väldigt oförstående. Jag är bara så rädd för den läkaren.
Det är svårt att förklara och att träffa honom igen och att han direkt satt
käppar i hjulet för mig och tryckt ner mig gör mig väldigt ont.
Mamma ser också ganska blek ut och hon frågar hur det är,
det syns att hon med blev tagen och att hon är väldigt orolig för mig med.
Hon säger då att jag är aldeles blek. Jag har verkligen panik och vill prata
med min läkare direkt, men har redan en telefontid bokad sen förra veckan
till senare idag, så ingen ide att ringa nu. Är dock så jäkla kissnödig att
jag behöver gå till toaletten redan nu, men efter gårdagens flopp,
vill jag igentligen inte prova igen. Det gjorde aldeles för ont och
jag tror knappast att en till tablett ska göra något underverk.
Ringer efter en sköterska, måste ta det här med gruppen först.
Som tur är kommer sjuksköterskan som är ansvarig.
Frågar henne vilka det är tänk ska vara med i gruppen.
Hon berättar att det är hon och den sjuksköterskan jag tycker bäst om som
tillsammans satt ner foten och sagt att dom måste ha möte och att min
läkare måste få bestämma. Att dom har tänkt att läkaren som var med på
ronden och någon mer ska vara ansvriga. Jag börjar storgråta typ igen och e
verkligen ber om att det inte ska var den läkaren. Att vi har ett förflutet som
gör att jag fortfarande drömmer mardrömmar om honom. Att jag verkligen inte
vill träffa honom överhuvud taget. Jag förslår att det ska vara den läkaren jag tycker
om istället som alltid trott på mig. Hon blir lite chokad och frågar om det verkligen är
den läkaren som jag träffat. Han är nämligen den läkaren som hon tycker är allra bäst.
Han lyssnar alltid på pattienten tycker hon. Nu är det min tur att bli chockad,
hur i helvete kan hon tycka att han är bra? En läkare som hotar
patienten tycker inte jag ska jobba som läkare överhuvudtaget.
Sen blir jag orolig, om hon tycker han är så bra, hur dan är hon själv igentligen då?
Har hon en annan sida som hon inte visat för mig? Slår undan tanken,
jag måste lite på några om jag ska fixa det här.
Så ber att bara inte han ska komma, det är honom jag fortfarande ser
i mina mardömmar. Då berättar hon att dom inte har så många odenarie läkare
utan mest en massa inhyrda/lånade och han är en av få ordinarie,
så därför vore det bra med honom, men är det så jag känner så ska hon
natruligtvis göra allt hon kan för att inte han ska vara med.
Jag är verkligen livrädd och gråter fortfarnde så hon ser hur rädd jag är.
Dock blir det svårt med läkaren jag tycker om, han är specialist och har inte mycket tid.
Nu ska det hälst va någon som behöver eller vill lära sig mer om smärta säger hon,
men hon ska prata med den andra sköterskan och se vad dom kan göra.
Hon går och jag lugnar mig lite, men tankarna går. Något är skumt.
Vet att man blir skum på medecinerna så det kan vara därför jag känner
så här, men funderar ändå lite på om det är så att hon bara vill bli av med mig, eller om
han trycker på att det ska vara han så att dom kan ställa till det för mig på något sätt
och bara skicka hem mig. Det kan vara bara tabletterna, men det är inte
konstigt heller att jag blir orolig efter allt jag varit med om.
Jag gillar verkligen inte den här kännslan i vilket fall!
Mår ganska dåligt och hostar hela förmiddagen,
har lite feber och tillsammans med att vara så kissnödig så
är förmiddagen rätt tung. Till slut kan jag inte hålla mig och ber
om Abstral. Jag måste försöka. Jag måste kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill bli frisk och då måste man göra saker trots att det gör
förjävligt ont och försöka. Ser dock till att det ska vara bra
sköterskor den här gången och att mamma ska finnas kvar på plats.
När Abstalen smält, så går jag igenom innan jag sätter mig upp
exakt vad som ska göras och hur vi ska göra det. Vill inte ha några
problem den här gången.
Det gör verkligen förjävligt, sjukt ont, men jag stortjuter inte den här gången
i alla fall. Hade jag inte varit så van vid smärta hade jag dock vrålat rakt ut genom
hela proceduren. Fy tusan vad ont det gjorde.
Det lär bli att hålla sig och gå så lite som möjligt till toaletten när det gör så här ont.
Till slut ringer min läkare upp mig, det känns som det enda jag gör är att
vänta på att han ska ringa. Jag går genast på om att läkaren sagt att vi skulle
ta bort blockaderna helt idag igen. Säger att jag får panik och undrar vad
vi ska göra för att dom ska lyssna på dig, undrar om han kan skriva i jornalen eller något.
Så fort jag hämtar andan avbryter han mig, med den otäka sanningen.
Han säger att han har tänkt om med blockaderna. Han hade pratat med dom
andra läkarna och kommit fram till att det är för farligt. Jag får lättare hjärtklappning,
hur fan ska det gå nu? Han fortsätter med att säga att han är rädd för att om vi fortsätter
med blockaderna så förhindrar vi läkningarna och att jag hade ju sagt att jag hade sådan
blåmärken och då va han rädd att dom skulle göra det hela ännu värre.
Jag protesterar lite och säger att nu har han ju sagt i flera omgångar att jag ska ha blockaden.
Han upprepar bara att han ångrat sig, det är för farligt.
Jag säger det att jag har aldeles för ont, jag klarar mig inte. Ska han ta bort
blockaderna måste vi hitta på något annat, som det är nu så har jag legat och
hållt mig hela dagarna för att det gör för ont. Det är ju inte alls bra och
kan leda till massa komplikationer, så någonting måste göras.
Han frågar hur den nya tabletten fungerat och jag förklarar att det gör
fortfarande alldeles för ont trotts den. Då säger han att jag skulle kunna
höja tabletterna från 1 till 2 tabletter åt gången. Nu blir jag frågandes,
sköterskan hade ju sagt att han hade sagt till henne att vi kunde göra det direkt
om det inte fungerade? Så jag har ju redan börjat med 2 tabletter?
Förklarar detta för läkaren och undrar för mig själv, om det är läkaren
eller sköterskan som sagt fel/missuppfattat.
"Aha du har redan gjort det, vad tyckte du om två tabletter istället?"
Suckar för mig själv, jag har ju redan sagt att det gör för ont, men säger till
honom att det blivit lite bättre med två tabletter, men att det fortfarande gör
alldeles för ont... Efter en gansa lång disskusionsanalys om hur ont det gjort vid
olika tillfällen så kommer han fram till att vi ska höja metadonet ytterligare eftersom det
endå fungerat tidigare. Jag påpekar att det tar ett tag innan det fungerar och det gör så
ont nu att jag ligger och håller mig. Jag har ett helvete nu, så vi behöver en lösning som fungerar nu
och även om metadonet fungerar så gör den ganska lite.
Då frågar han hur länge jag har tagit 2 taletter och sen säger han att det är ju fortfarande en
ganska låg dos, så att vi kan höja till 3 tabletter och se om de fungerar.
När samtalet är slut känner jag mig helt bedrövad och har lite lätt panik.
Jobbigt när han får mig att framstå som jag ljuger för läkarna här,
när han säger till mig att jag ska få blockader och till läkarna här att jag inte ska ha det.
Dessutom så blev det så till två läkare, två dagar på raken.
Blir så maktlös liksom. Det som känns allra värst är nästan att läkaren från i morse
som jag är så rädd för fick rätt. 2-0 läkaren. Det går en kall kåre längs ryggraden,
FAN, tänk om det är han som har tryckt på om att jag inte borde ha blockader?
Jag blir ännu räddare för läkren, han har sådan makt, det märkte jag förra
gången också. Han tog bort mediciner och gjorde om då med,
så det skulle inte förvåna mig om han gjordt det nu.
Usch, känns som jag hamnat i en musfälla, eller instängd i en labbyrint,
full med hinder och återvändsgränder. Letar efter öppningen ut för att bli
frisk i panik. Sammtidigt stolt över mig själv, trots min rädsla och alla
motgångar, så är jag så betslutsam att jag ska hitta ut och bli frisk.
Jag vill inget hellre än att bli frisk, så trots att dom försöker släka elden inom mig,
så lyser min kämpaglöd klart fortfarande. Jag har mål, jag har drömmar.
Allt som det känns som att dom försöker ta bort från mig.
Jag ser fortfarnde framför mig bilderna när jag är frisk,
när jag sitter på hästryggen och trimmar för fullt,
jag ser mig själv ute i världen med en stor ryggsäck på ryggen och
upptäcker världens underbaraste ställen.
Jag ska fixa det här oavsett vad dom kastar mot mig,
oavsett vilka hinder dom ställer upp framför mig, fan jag är van vid att
hoppa över hinder. Hästar som knölar och inte vill hoppa
och det är samma sak här dom radar upp problem, men för mig finns det bara
en väg, över hinderna, ta mig över alla problem och komma till mål.
Helst med en jävligt bra tid också.
Just nu känns det som att vi är inne i omhoppning, sista operationen var
målet i grundomgången, nu är det snävare mellan problemen,
de kommer tajtare mellan varandra, men tiden ska gå fortare
och jag ska vinna det här!
Mitt pris istället för en rosett och plakat, ska vara att få tillbaka mitt liv
och prissumman kommer ifrån alla anmälningar från allt dom gjort fel
och över mitt lidande. Jag ska fan ha ersättning för det.
För precis som på hästtävlingar så har det här kostat mig mycket.
Både i pengar och i blod svett och tårar,
men fasen, det här ska jag klara!
När jag har hämtat mig och peppat mig själv, känner jag att jag måste
ta tag i det här med toaletten. Det krävs jäkligt mycket mod att gå upp
och göra något som man vet kommer att göra så ont att man kräks
eller svimmar. Att göra det gång efter gång kräver jäkligt mycket mod
och beslutsamhet, så mitt lilla pepp talk med mig själv är jäkligt viktigt vid sådana
här tillfällen. Till alla ni har frågat mig hur man peppar sig själv har jag bl.a.
se saker positivt och orka kämpa när det händer jäkligt tuffa saker i livet har jag
b.la. sagt detta. Så även nu till er andra som pallar läsa och orka bry er,
en av dom viktigaste sakerna är att se målet framför er,
se det ni vill se eller göra när ni tagit er igenom skiten. Ta fram bilder i huvudet
hur det ska bli, behåll den bilden, det blir en dröm. En dröm är jäkligt viktigt att ha.
Sen sätt upp små mål och ge er själva någon slags belöning.
Vad man än är framför problem, så finns det alltid något man kan göra.
För mig just nu är det att så fort jag kan gå igen och inte har allt för ont,
så ska jag åka utomlands som jag älskar.
Det ger något att se fram emot och när det känns som nu jäkligt tufft
och man bara får lust att dra täcket över huvudet , så ser jag den här
resan framför mig, jag fokuserar på den och jag vill så gärna dit
och vill jag dit, så kan jag inte bara dra täcket över huvudet.
Jag måste kämpa, jag måste gå till toaletten.
Hade mitt nästa mål på stegen varit att bli frisk och jobba som beridare
så hade vägen varit för lång. Jag hade bara sett den långa vägen
och det hade blivit mycket tyngre. Självklart ska jag om jag vill det
ha det som slutmål, men för att orka så måste jag ha en massa delmål.
En massa små belöningar som inte ligger för långt bort i tiden.
Saker som får mig att kämpa nu så att det inte känns för långt.
Ta ett steg i i taget till målet.
Så jag ringer efter personal och ger mig på toalettbesöket.
Det gör inte riktigt lika ont med tre tabletter, men däremot så
blir jag snurrig som tusan. Det känns som att jag sitter i en torktummlare.
Det verkligen går runt och runt, så mår jag jäkligt illa.
Inget trevligt besök, men ändå skönt att fixa det.
På kvällen åker jag för första gången med pappa ut till dagrummet
i sängen. Lite skönt att kunna snacka högt och kunna titta lite på tv.
Träffar ganska många sköna människor, folk med hemska historier och
folk med väldigt inspirerande historier. Efter ett tag blir jag dock jäkligt dålig.
Börjar må så jäkla illa, hulkar som en galning och pappa får hämta spypåse efter påse.
När jag ringer efter personalen kommer dom med en tablett.
Skojar dom med mig? Det går inte ens 30 sekunder mellan mina hulkningar.
Provar med lite vatten, men det kommer upp diret, så det slutar med
att personalen får ge sig och dom får spruta istället.
Detta gör att mina vanliga tabletter inte går att ta förräns flera timmar senare
än vanligt. Inte så jäkla bra. Stakars pappa fick inte åka hem förens borttt klockan 3.
Han är så jäkla snäll som verkligen stannar också, för jag vågar verkligen inte vara
själv. Det är nästan alltid någon som går på mig, när jag är själv.
Förstår att jag ser fett bortskämd ut, men dom skulle inte sitta här så mycket
om det inte hänt såndana saker som hänt när jag är själv.
Dom ser dom med att jag har tillräckligt att kämpa med, än att det händer
sådana saker som igår och tidigare. Dom vill att jag ska bli frisk och
skulle dom inte varit här, så skulle något alvarligare hänt,
kanske allvar på ett hot? Eller mer förnedringar, eller så skulle
jag bli hemskickad. Risken är i vilket fall som helst att jag inte skulle fixa detta,
så att dom är här hjälper mig verkligen och jag tror att det är få föräldrar
som inte skulle sitta hos sina barn om barnens framtid stod på sånt högt spel
och dom kunde rädda barnens framtid.
Jag skulle i alla fall sitta hos mitt barn. Skulle det vara något mer vardagligt
och läkare och sköterskor skötte sig och alla var bra skulle varken jag göra det
eller mina föräldrar, men nu behövs dom. Så jag får se lite bortskämd ut.
Det gör inget.
Efter att ha mått så illa och klockan blev så sent, så somnade jag
som en stock. Jag hann inte ens bli nervös för
morgondagens vårdplanerings möte.
Nu vart det ett riktigt långt inlägg,
men det måste komma ut, så jag tror inte många av er
som börja läsa pallafr att fortsätta,
ska försöka korta ner inläggen lite endå tror jag.
Här är en av mina drömmar. <3
Du får tycka synd om dig själv ibland,
skrika ut din frustration,
gråta slut på alla dina tårar,
Men du får aldrig aldrig göra
allvar av tankarna på att ge upp..
Jag är för bättre och tryggare Shopping, är du?
Senaste dagare har jag shoppat en hel del,
det blir lätt så när man ligger här och inte har något att göra.
Det blir ett sätt att muntra upp sig lite.
Då har jag upptäckt en sak som gör det mycket
lättare och roligare att shoppa både för kunder,
men även gynnar företagen själv, så jag tycker att alla
shopping sidor borde ha detta!
Jag pratar naturligtvis om kundchatt!
Det har så himla många fördelar om shoping sidorna har det.
När man handlar är det väldigt vanligt att det uppstår en massa frågor
om produkten i sig, om frakten, om byten eller returer eller ja det
kommer nästan alltid någon fråga. Då är det så skönt med dom
som har chatt direkt på hemsidan. Jag kan rent av välja sidor som har
livchatt framför sidor som inte har det om dom har samma produkt!
LiveAgent.se är en ett jätte bra företag som erbjuder tjänsten,
så gå in och läs!
Jag shoppade bland annat en klänning till julafton från en sida,
som lovade att klänningen skulle komma fram i tid.
Dagarna gick och kläningen kom inte, när julaftonsmorgon kom
hade jag fortfarande inte fått något sms om att det gick att hämta
ut klänningen och jag gick in på hemsidan och spårade kläningen,
det stod att klänningen hade kommit fram. Glädjen var stor och
jag gick ner till Ica trotts att jag inte fått något sms för att hämta
ut packetet. Men där tog det stopp, packetet hade kommit,
men jag fick inte hämta ut det om jag inte hade smset med koden.
Besviken traskade jag hem, jag visste då inte att dom precis hade
skaffat kundchatt, utan trodde att jag var tvungen att mejla företag.
Något som brukar ta ca 24h att få svar på, men som skulle vara för
sent i mitt fall. Ganska arg var jag, för jag hade köpt klänningen enbart
för julafton och tänkte att jag skulle prova att mejla, men fick jag
inget svar direkt skulle jag sen inte behålla klänningen.
När jag kom och tog fram hemsidan blev jag dock väldigt glad,
då såg jag att dom hade skaffat livechatt.
Skrev direkt till en agent som kunnde hjälpa mig direkt,
så att jag fick en kod och kl 14.00 på julafton kunnde
jag äntligen hämta ut min klänning.
Jag vart så glad att jag kunnde använda den som jag hade tänkt mig,
då jag inte hade någon backup plan.
Det är även i många andra situationer sedan dess jag har haft stor
fördel av denna tjänst. Jag fick fel produkt från en sida, där det
stod väldigt dåligt om hur jag skulle göra en retur och även
då räddades jag av kundchatten som kunnde förklara tydligare för mig
hur jag skulle göra, så att jag fick tillbaka mina 700 kr.
Jag skulle även teckna ett nytt elavtal nu när jag skulle
flytta, försökte då läsa mig till dom olika alternativen och om
vad som skulle bli det billigaste och samtidigt så miljövänligaste
alternativet för mig. Det visade sig bli ganska svårt.
Ett av dessa företag använde sig dock av Liveagent.se
så att jag kunnde chatta på svenska med en som kunnde hjälpa mig
och leta fram det bästa alternativet. Jag valde ju självklart detta
företag som kunnde erbjuda mig den hjälpen, jag menar man kan
ju få problem eller få någon mer fundering längre fram,
så att det även då blir lätt att få hjälp.
Så jag rekomenderar alla att välja det företag som har kund chatt
så att ni får den hjälp ni behöver när ni ska handla något,
utan krångel med väntetider eller språksvåigheter.
Jag förstår inte att inte alla hemsidor och butiker har denna tjänst?
Företaget tjänar nämligen också så mycket på att ha det!
Jag och säkert många fler väljer ju faktiskt att hellre handla
på dom sidor som har detta då det känns mycket tryggare.
Ni kan prova gratis chatt hos http://liveagent.se för att
märka fördelarna själva. Där får ni chatt på svenska, men även 23 andra språk.
vilket är en trygghet för många och säkert kommer ge er en större kundkrets.
Ni får se vad vi kunder tittar på och själva kunna chatta med oss besökare,
vilket också ökar tryggheten för oss.
Med http://liveagent.se blir det verkligen en hel drös med fördelar för
båda parter, butiker och hemsidor får analyser och rapporteringar
om oss kunder, som ni kan förbättra och bli bättre för oss kunder!
Många som idag inte vågar handla på nätet, kommer att ta steget
och börja, då man känner att det finns en fysisk person man faktiskt sitter och pratar
med och får hjälp av.
Ni kommer tjäna in pengar på supportkostnader, minska eran
arbetsbelastning och samtidigt gör det bättre för oss kunder.
Jag rekomenderar starkt att shoppa på sidor som har livechatt
då tryggheten tillsammans med alla andra fördelar är stor
och sammtidigt tycker jag att alla hemsidor och butiker
att borde ha den tjänsten!
Prova gratis chatt hos http://liveagent.se
Jag kan starkt rekomender dom!
Jag är för bättre och säkrare shopping! Är du?
Permission
Våra ögon placerades på framsidan,
eftersom det oftast är bättra att
blicka framåt en bakåt...
Försöker att sakta ta igen och skriva ikapp,
men det är inte lätt att hinna med när man sover
största delarna av dygnet. Men vi backar bandet
och försöker uppdatera lite.
Skriva av sig allt, låta orden med det som är jobbigt,
fungera som om att giftet av alla jobbig grejer som hänt,
följa med texterna jag skriver och på det sättet
göra precis som Timon och Pumba sen.
Lämna det förflutna bakom sig.
På lördags morgonen, sov jag lite längre
och vaknade ganska utvilad. .I och med mina tabletter som
gör mig så trött hela tiden så är det ganska ovanligt.. Är oftast trött hela tiden.
Började dock känna mig orolig bara jag vaknade till,
visste att jag var tvungen att ta mig igenom en dag,
som kommer att vara förjävlig. Vet inte ens hur jag ska ta mig igenom den,
det enda jag vet är att jag ska ta mig igenom den och om jag inte
hade en sådan kämparglöd som jag har, så skulle jag ha gett upp
en sådan här dag. Idag ska jag nämligen vara utan blockad,
men som sagt jag ska ta mig igenom dagen. Jag måste!
Åt frukos i lugn och ro, ronden kommer alltid ganska så sent på helgerna,
så ingen mening att skyda sig. Hann til och med somna om lite efter frukosten,
innan pappa väckte mig, när ronden kom in i rummet.
Det var ytterligare en ny läkare,
en kvinnlig, med mycket pondus. Jag tror det behövs i ett mans domminerat
yrke. Dock tog hon det väldigt lugn och sa att hon hade läst att
läkaren jag haft i veckan och jag hade bestämt att jag skulle vara utan
blockad hela helgen. Vart genast super orolig!
Skulle hon krångla direkt?
Sa på en gång att jag och läkaren hade kommit överens om att jag
bara skulle vara utan blockad idag, med skulle ha en imorgon
och ta permission samtidigt. Sedan höll jag andan och hoppades
att hon skulle lyssna. Men hon förvånade mig.
Hon sa att okey, jag ska läsa vad han skrivit igen,
han kanske har skrivit fel. Så frågade hon om det var något annat
och sen gick. Jag var riktigt förvånad och började andas igen.
Hon var riktigt bra! Hon lyssnade liksom, litade på mig.
Det känndes riktigt okey.
Där är det tydligt, det jag sagt förr,
Det är inte hur man har det,
utan hur man tar det som räknas.
Sen började jag tänka på dagen igenoch knuten i magen kom tillbaka..
Jag vet inte hur det ska gå till!
Lyckades iaf somna om ett tag,
fick dagen att gå lite, men vaknade när
det var dags för lunch...
Jäkligt kissnödig! Vad gör man?
Jo man får hålla sig. Försökte få i mig lite mat istället,
men det är inte lätt när man måste knipa samtidigt,
så fick till slut ringa efter hjälp.
Frågade hur ska detta gå till?
"Du kan gå till toaletten?"
Ehh NEJ, jag har alldeles för ont,
jag vet inte ens om jag kommer upp på ett bäcken.
Dock så är det bara att inse, det finns inget annan alternativ än ett bäcken.
Sköterskan förstod ändå mitt problem och
föreslog en sak som liknar bäcken (kommer ej ihåg namn)
som är platt och man glider upp på istället.
Var halvt skräckslagen, men när alternativet är
att kissa i sängen och ligga i det,
är det inte så svårt, man måste testa. Jag vill inte ligga i sängen
med det. Så med lite hjälp från henne och med värmedynan,
kom jag tillslut upp på det. Fy tusan vad gött det var att kissa
efter att hållit säg den tiden!
Det gjorde dock så galet ont att ta sig upp och av och sitta på det
att när jag var klar inte visste var jag skulle ta vägen.
trots det var jag galet stolt över mig själv att jag hade klarat det
och bockade av ett av dagens hinder från listan jag hade i huvudet.
Man ska ju igentligen inte tänka på problemen förräns
dom uppstår, men med den dagen som stod framför mig,
känndes det som problemen runt mig var färdiga att äta upp mig.
Det uppstod nämligen ytterligare ett problem.
När dom ska ta bort bäckenet så måste jag lyfta lite och
sen lägga mig på sidan. Både att lyfta och att ligga på sidan gör hysteriskt ont.
Hade sagt till henne innan att det måste gå jäkligt fort,
så när hon skulle köra, skulle hon skynda sig på
och utroppar "OH HERRE GUD!"
Jag blir livärdd och frågar vad hände?
"Det är ju överfullt! Det var mycket mer än jag trodde!"
haha jag sa ju att jag var kissnödig liksom..
Sen kommer kommentaren jag var rädd för.
"Jag råkade spilla i sängen"
Hon försöker skynda sig att torka mig, men jag får ligga alldeles för länge på sidan.
Sammtidigt gråter jag. Hur ska dom kunna byta?
Jag kommer få ligga i det här. Ekar det i huvudet.
Nu när jag ändå tog mig upp på bäckenet. SKIT OCKSÅ
Blir arg istället och när jag får vända tillbaka, har hon lagt ett
underlag under mig och jag frågar hur hon ska lösa det här.
Hon svarar med att hon lagt underlaget så att jag kan äta färdigt och sedan
kan dom byta. Blir ännu argare och frågar HUR hon ska byta när jag har så
ont och inte klarar lyfta eller ligga på sidan mer nu, en gång räcker på ett tag.
vi löser det och så drar hon. Lätt för henne att säga vi löser det. Inte hon som har ont..
Sen blir jag arg på mig själv istället, för jag var också sådan förut,
sådan som typ bara såg lösningar och inte problemen.
Jag vill vara så igen.. Är sådan fortfarande så i många fall,
men inte när jag är här, inte när det gör så ont eller att jag vet att det kommer
göra så ont att jag knappt vet ut eller in. Men jag vill bli normal igen.
Glada positiva energiska Madde liksom.. Men det kommer, mina dagar är snart här igen.
Jag måste bara ha tålamod och fortsätta kämpa.
Så efter att ha peppat mig själv att jag ska fixa det här
och ätit upp, ringde jag på sköterskan igen.
Den här gången frågade jag hur VI skulle fixa det här.
Den blev ett lite annorlunda sätt, en blanding mellan deras sätt och
ett nytt. Dom skulle vara två, jag skulle ligga stilla, dom ska bädda
nästa allt innan jag bara ska flytta åt sidan en gång, pytte lite och
sedan luta lite åt andra hållet.
Det var den snälla tjejen och en äldre surpuppa. Trodde inte hon
tyckte om mig innan vi började, men var säker på att hon typ hatade mig efter.
Både jag och den snälla sköterskan sa till henne att vara snabb,
hon ville inte föbereda så det skulle gå fort att dra lakarnet på sin sida,
både jag och sköterskan sa till och hon möjlde att hon kunnde.
så själklart när hon skulle dra tog hon så lång tid på sig hon kunnde.
Jag försökte ligga kvar, men när jag tillslut skrek av smärta var det dags att
ge upp och rulla tillbaka. Vart sur på henne och sa att hon faktiskt skulle
skynda sig på. Tänkte ge upp helt först och ligga med halva lakanet under mig,
eftersom det gjorde så ont. -sen skärpte jag mig, sa att hon nu faktiskt fick
lov att vara snabb, den andra hade liksom klarat det på halva tiden, men
trots att det inte var mycket kvar, hann hon knappt klart.
Dom fick dra lakarnet skapliggt rakt när jag låg på det.
Det gjorde skapligt ont alltihopp, såg stjärnor och
darrande i hela kroppen av smärtan.
Fick sen lite mer smärtstillandes och sen var det bara dags att
hålla sig igen. fy f**#*#*#3*
Pappa var hos mig hela dagen, eftersom att mamma var dagen innan.
I vanliga fall brukar dom dela på dagarna, jag vågar helt enkelt inte vara
själv här.. Inte efter det som hänt tidigare och för att läkarna nästan alltid vill skicka
hem en, eller ger sig på en på något annat sätt. Man behöver typ någon som
kan slåss för en, för man orkar inte själv.
Helt galet igentligen. Så mamma och pappa får ta sin semester för att
hjälpa mig på sjukan.
Efter att ha hållt mig alldeles för länge igen, bad jag den här gången
om det där bäckenet som heter något annat igen.
Det här var dock inte samma sköterska, hon var snäll,
men inte samma rutin. Jag sa att jag ville ha samma grej jag hade förra
gången som liknade bäcken, men inte var det. Hon nickar och jag antar att
hon förståt, men när hon kommer tillbaka in igen,så har hon med sig ett
vanligt bäcken. Suck! Säger att det inte var den jag menade, men hon
förstod inte alls, så jag gav upp. Orkar inte tjafsa, men det skulle göra riktigt ont.
Däremot ser jag att hon inte har något underlag heller, så det säger jag till
och när hon säger emot om det med står jag på mig.
Ja menar det är redan äckligt i sängen, vi behöver inte göra det värre.
Så hämtar hon det och jag lyckas ta mig upp. Gör sjukt ont att ta sig upp,
men när jag väl är uppe på den, känns det bättre.
Har ju redan fått liggsår på rumpan så är ganska öm och
den andra som likar ett bäcken har så hårda kanter att det är fett jobbigt.
Allt är frid och föjd, sen brakar helvetet löst igen.
Ingen stor sak kanske igentligen, men när man är i en sådan utsatt
situation känns det som det. För mig blir det stort.
När hon kommer för att jag är klar och ska torka mig har hon bara ett papper
med sig. Säger att jag gjort nummer två också så vi behöver mer papper.
Tar det hon har och börjar torka mig ren, hon står dock kvar,
men tänker att det är för att ta pappret och slänga det medans hon hämtar nytt.
Men icke sa nicke. När jag är klar säger jag, men ska du inte hämta mer?
Hon svarar "nej då, det gåt bra."
Blir skapligt arg och säger.
"Men det här pappret är ju helt dyngblött, det kan jag ju torka mig rent bak med!
Jag har ju redan liggsår..."
Hon suckar och säger "ge mig det då!"
tar det som att hon vill ta det för att hämta nytt, så jag ger henne det, men nej då.
Hon stod kvar och bara sa, "men lyft på dig, så jag kan dra dän den här och
torka dig då." Jag blir så förbannat arg och ledsen. Ska hon torka mig ren
där bak, med en nerkissad, dyngsur liten pappersbit? Dessutom så har ju
skinkorna legat i bäckenet, så dom är inte så fräscha, dom heller.. Fy asså!
Säger igen "Men du kan ju inte torka tort och rent, med en blöt och smutsig
liten pappers lapp!"
Börjar nästan gråta. Ska man behöva stå ut med sådant här? så förnedrande!
Ja menar hon skulle ju ALDRIG göra likdant på sig själv!
Det värsta är att hon inte ger sig, hon fortsätter med att sucka tungt och säga
"Men vänd bara på dig! Det är ingen fara! Annars får det va!"
Tur nästan att jag är så tjurskallig och envis, jag ger mig inte heller.
Det där är liksom sjukt ohygieniskt. Så jag tittar på henne,
smäller ihop benen, drar ihop munnet till ett jäkligt smalt sträck och
lägger typ världens tyngsts suck. Så att det hörs att jag sväljer en
jäklans massa ord och svärdomar och tycker att hon nu bara är dum.
Sen stirrar jag bara på henne, utan att säga något, med en blick som talar om
hur ledsen, irriterad och arg hon gör mig. Att jag inte tänker ge mig.
En sådan människa som är så stressad att hon förnedrar en patient på
det sättet och skiter i hygienen för att hon snabbare vill komma vidare,
ska inte jobba här. Det tar inte så lång tid att hämta lite mer papper och den tiden
spelar ingen roll. Det är ohygieniskt och kan leda till större komplikationer som liggsår.
Jag har RÄTT att bli torkad, med ett rent tort papper. Det är inte konstigt om,
många äldre får liggsår om det är så dom blir behandlade.
När hon såg min beslutsamma blick och insåg att jag inte tänkte ge mig,
vart hon typ vansinnig. Hon suckade först ass högt, sen ger hon ifrån sig
ett as irriterat vrål rakt ut. Samtidigt som hon slår vilt omkring sig och vänder
sig om och stampar med fötterna i golvet, till pappershållaren.
Det tog 10 sekunder att hämta mer papper och ändå gjorde hon den scenen.
Alla andra som hjälper mig att torka, torkar med rena papper, vissa tvättar
rent med en blöt pappershanduk och många använder tvål. Dessutom så
smörjer dom in mig efteråt. hon däremot skulle gnugga in kisset i hela rumpan.
Så sjukt!
Resten av kvällen vart iaf lugn med pappa. Vi hade filmkväll och hade det mysigt.
Hade ont, men kännde mig stolt att jag hade överlevt dagen!
Man växer oerhört mycket som person när man fixar något som
nästan framstår som ett omöjligt projekt.
Ingenting är dock omöjligt.
Det som kallas omöjligt tar bara lite längre tid och lite mer styrka.
Så somnade helt slut, men med en riktig lite ego boost.
Jag hade fixat denna dag, så trotts all smärta hade jag ett leende på läpparna.
Tror att leendet satt kvar hela natten på läpparna, för på Söndags morgonen
hade jag fortfarande ett leende på läpparna.
Idag skulle jag äntligen få en blockad igen!
Kännde hur jobbigt det hade varit att vart helt sängbunden dagen innan,
att jag nu längtade efter att få komma upp och kunna röra mig lite och kunna
gå till toaletten. Såg dessutom fram emot permissen, att få åka hem.
Så åt frukosten med rasande fart och väntade ivvrigt på
att doktorn skulle komma.
Ronden kom tidigt och det var samma kvinnliga läkare som igår.
Leendet slocknade fort på mina läppar, när det första hon säger är,
"Då blir det ingen blockad idag heller då".
VAAAAA???????? Utbrister jag. "Men den andra läkaren och jag
hade ju kommit överens om det, vi hade ju bestämt varannan dag i helgen
och att jag skulle ha permiss idag igen! Du skulle ju läst skornalen igen och
där måste han ju ha skrivit så, som vi bestämmt!"
Hon svarar och säger det att hon hade läst, men att han inte skrivit något om det.
Det känndes som att all luft gick ur mig. Jag skulle inte palla en dag till
på samma sätt som igår. Jag ville så gärna åka hem och jag ville så gärna duscha!
Men så chokerade hon mig, hon såg fundersam ut och sen log hon och frågade,
"Så du skulle åka hem på permision?"
Jag nickar så häftigt att huvudet bara skakar och får ont i nacken.
Då säger hon så här,
"Jag tror dig, han måste ha skrivit fel, om vi tar i hand på att du
tar premiss idag och är utan blockad imorgon, så att du fortsätter med varrannan dag,
så får du en blockad idag." Jag ville bara hurra och dansade någon konga dans
innombords, av lycka. Vart så rädd och nervös att jag inte skulle få någon först
att det känndes som att jag hade vunnit på lotto och att alla kom med paket
till mig. haha Asså jag vet att det låter fett konstigt.
Hur kan man bli så glad över något som gör något så hysteriskt galet ont,
att det närmaste att beskriv smärtan är tortyr?
Enket, den smärta jag har när jag inte har blockad gör galet ont hela tiden.
Att ha så ont att man ligger som en frystorkad bannan,
alltså helt stilla och inte kan röra sig alls är förbannat jobbigt.
Att ligga och hålla sig ifrån att kissa så länge fast det känns som att
magen ska sprängas för att det är för mycket i, man får kramp i dom
nedre regionerna av att klämma så mycket, för att det inte ska rinna över,
att det känns som att det droppar från öronen och att det till slut kommer ut
på andra ställen som att gråta eller till slut kräkas, är så extremt jobbigt.
Kan säga att trots att många säger att gå på toa är bland det skönaste
man kan göra, så uppskattar man det ändå inte tillräckligt mycket.
Inte på långa vägar. När man vet att det kommer göra så ont att det inte
finns något ända litet sätt att tänka sig smärtan eller att tvingas ligga i det på
obästämd tid, då först börjar man uppskatta det ordentligt.
Jag tror ärligt att det skulle kunna ingå i någon slag tortyr. Jag är inte så på läst där,
det kanske gör det? För det gör ont i hela kroppen av att hålla sig dag ut och dag in
på det sättet, men ändå väljer att göra det är illa. Helt sjukt att jag klarat mig till
att bara ta bäcken 3 gånger på hela dagen igår. Det är inte normalt!
Aja tillbaka till ämnet.
Så efter min lilla konga dans inombords, så skakar vi hand.
haha sjuk grej att göra. Hon fråga om jag ville ha den på en gång,
men jag sa det att jag ville vänta lite, det var lite för tidigt.
Dels skulle jag få ont så tidigt på kvällen och dels så skulle
jag inte hinna lika mcket på permissen hemma, då jag är så trött
på morgonen. Då sa hon att hon hade lite att göra sen, så hon undrade om
det var okey att den andra läkaren som haft mig på helger och gett mig blockader tidigare,
kom och gav mig blockaden. Jag tror jag blev väldigt vit i ansiktet och med sin kvinnliga
instution så frågade hon direkt vad det var. Så berättade om att jag tror att han inte tycker
om mig och hur han typ "psykar" mig före han sticker.
"Jaså gör han!" Hon lät som om att hon blev chokad och arg på honom.
Så hon sa att hon kunde sticka, men att hon inte kunnde ge någon exakt tid.
Helt okey för min del liksom, men berättade att jag helst skulle vilja att hon stack mig
runt 11-12 någon gång.
Tycker att hon är en riktigt bra läkare. Vet inte om hon tycker om mig igentligen,
men det är inget hon måste göra heller. Det enda hon måste göra är
att behandla mig som en patient, göra mig delaktig i min vårdplanering,
behandla mig med respekt och inte förnedra eller titta ner på mig.
Hon ska försöka göra så att jag får behålla min integritet.
Allt detta är precis vad hon gör och gör man detta behöver man inte tycka om
patienten, man behöver bara sköta sitt jobb.
Så därför tycker jag endå om henne. Sen tycker jag naturligtvis bättre
om min läkare och läkaren jag haft här innan som alltid har trott på mig.
Det betyder så mycket mer.
Vilade igen när hon gått, glad att även om jag ska vara utan imorgon igen,
så får jag blockaden varanan dag iaf så att jag klarar att duscha och
typ bädda rent iaf. Halvsomnade lite till och från, så kom lunchen och
doktorn hade fortfarande inte kommit, efter lucnh och hon hade inte kommit och
ja, timmarna gick. Började bli orolig om jag skulle ta mig upp ur sängen,
duscha och åka hem överhuvud taget. Hade jäkligt ont och villa gärna hinna med lite.
Frågade efter henne flera gånger, men ingen visste något.
Vill gärna ta lite tabletter innan, så att jag inte har så ont och spänner mig allt för mycket,
när dom ska spruta, så det är bra att veta på ett ungefär.
Klockan 2 så kommer hon helt plötsligt utan att jag tagit några extra tabletter
i förväg. Frågar henne om det är okey att vänta en stund, så att jag kan få dom
och om dom kan få hinna verka lite innan vi börjar.
"Dom kommer söka mig till operation här snart, så tänkta försöka
hinna spruta dig innan, så antingen kör vi nu innan eller så får du
ta tabletten så får vi se om den hunnit verka innan dom ringer och
i så
fall får jag spruta dig efter operationen."
Det är då man svär högt innom sig. Förstår henne, men jäkligt jobbigt
att ta blockaden utan tabletterna. Det gör för ont liksom och efter att läkaren
tvingade mig röra mig tills jag fick smärtattack och ge mig blockad då,
så är jag lite rädd med. Den smärtan vill jag aldrig mer vara med om,
så även om jag inte har smärtattack, så är jag rädd.
Jag erkänner att jag är rädd för den sortens tortyr.
Så säger åt mamma att springa ut och be om tabletten direkt,
så får vi se om den hunnit verka, tills dom hunnit fixa klart sprutorna.
Så mamma springer iväg och är snabbt tillbaka. Sköterskorna har börjat
förbereda sprutorna. När sprutorna precis är klara, ringer läkarens telefon
om operationen, dom vill att hon ska komma nu.
Men hon är så snäll att hon ger mig blockaden först.
När hon då sticker första sticket blir hon skräckslagen när hon
ser hur jag biter ihopp och tillslut inte klarar mer, utan bara vrålar rakt ut av smärta.
"Men herrgud lilla barn! Gör det så ont! Hur brukar ni göra? Gör jag något galet?"
Nej det är så här varje stick är.... Det gör piss ont, men det är värt det.
Så förklarar att det enda hon behöver tänka på är att ge mig en
lite paus, mellan varje stick, så att jag hinner slappna av igen.
Jag hade aldrig fixat det för några år sedan. Att få så ont, vråla rakt ut,
men att sedan ta några djupa andetag och tränga bort tårarna och slappna av.
Lägga på masken. Masken jag använt dom senaste åren.
Masken som många gånger ställer till problem föör mig, för att folk inte fattar
hur ont jag har. Hur sjuk jag är...
När man se mig få ett stick, så är det svårt att tvivla på att jag har ont,
det känns som tortyr för mig och det både sns och hörs på mig. ingen vill gå igenom
en sådan sak friviligt..
Men nu lyckas jag till och med vid ett sånt här tillfälle att dölja smärtan, mellan sticken.
Hon vill nu gärna berätta högt vad hon ska göra,
men jag säger det att jag vill absolut inte höra när hon ska sticka.
Då kommer jag spänna mig.
Tackade som vanligt när det var klart, vilket är en sjuk ritual,
med tanke på att hur galet ont dom gör mig.. Men det är ju för att bli bättre.
Ligger kvar i sängen en liten stund efter. Blir helt skakis så kroppen måste lugna
sig lite, försöka få i mig något och återställa kroppen lite.
Jäklar vad skönt det var sedan. In i bilen, åka hem och att få ducha hemma! :D
Fy tusan va skönt det var! Allt blir ordentligt ren och känna att det är frächt i duchen
och inte där en massa äldre har suttit och kissat ner sig. (Jag vet att det är synd om dom.)
Så det var riktigt skönt! Efter det var det dags att börja ta tag i lite.
För er som inte vet ska jag flytta. Jag hade inte börjat packa något
före operationen, för att det var ju sagt att jag skulle vara bättre efter operationen,
så tyckte att det var bättre att gör allt då. Shi fick jag.
Mamma hämtade nyckeln 1:a Mars och som tur var har jag till sista Mars på
mig att vara ute ur lägenheten. Så efter duchen var det dags att börja packa.
Började med att gå igenom garderoben, då jag hade hur mycket som helst,
som var gammal slittet eller för litet. Hann med en hel del endå, vilket jag är glad för,
men skulle behöva åka hem och packa mycket, mycket mer.
Känner lite stress av det faktiskt. :/
Åt en as god pizza innan det var dags att åka tillbaka.
Fasen vad gott det var med varm och krddad mat,
gud vad jag sanknar det.
Väl tilbaka, var jag helt slut. Klockan hann att bli rätt mycket,
så det var i stort sett bara att lägga sig frmför datorn en stund, läsa lite och sova.
Så det var väll en blandat bra och dålig helg.
Lördagen var tokjobbig, men är glad att jag klarade den och
måndagen vart det bra med blockad, duch och åka hem, men hade varit bra
om jag fått blockade tidigare och hunnit med mer.
Bestämmde mig dock för att varje gång jag får blockad från och med nu,
så ska jag ta permis och åka hem och packa och fixa.
Det är verkligen sant, man ska aldrig skjuta på saker framför sig.
Man ska ta tag i allt direkt, så att man får det gjort.
Det är verkligen mycket sånt som jag har fått lära mig den hårda vägen när jag
har varit sjuk. Jag har utvecklats och mognat galet mycket den här tiden.
Nästan för fort, för på samma gång så är det som att jag känner att
jag inte hunnit med allt jag velat göra när jag var mer ung i sinet eller vad man
ska säga. Riktigt svårt att förklara. Önskar att detta aldrig hänt mig,
men så önskar alla när något tungt hamnar hos en. Det enda man kan tänka
är det skulle inte hänt mig om jag inte varit stark nog att klara av det och att
jag kan inte få det ogjort att det blev så här, utan det enda jag kan göra är att bestämma
över den tiden som blivit så här, hur jag ska hantera den och vad jag ska göra
åt det. Jag har bestämt mig, att hur tungt, hur tufft det än blir, så ska ja klara detta.
Bara med den inställningen att jag ska klara det här, så har jag
kommit långt. För man måste bestämma sig.
Kämpa hela tiden och det kommer jag göra!
Never give up!
Spolar tillbaka bandet
Efter kaoset igår är jag fortfarande helt uppriven,
men vi ska backa bandet och fortsätta där vi slutade
i onsdags kväll. Dock ska jag försöka korta ner det
för förra veckan var ju ganska lugn, denna vecka
är full av katastrofer och jag behöver verkligen skriva av mig om det.
Torsdag morgon var jag helt slut och förstörd
efter min lilla permission. Så jag var så trött
när jag vaknat och ätit frukost att jag somnade om direkt.
Vaknade till vid ronden, var för trött för att bli nervös,
men det var ändå den bra läkaren som mest bara undrade
hur permissen hade gått. Så han va glad att det gått bra.
Så fortsatte det nästan hela dagen, jag vaknade och somnade
om igen. Somnade medans jag åt och hade chokladpudding
i hela sängen när jag vaknade. Mysigt...
Fick inte blockaden förens vid typ 13.00,
men det gjorde det samma, jag var för trött för att bli kissnödig.
Då är det lixom ganska illa..
Däremot blir det ett ganska bryskt uppvaknande när han ska ge blockaden.
Med den smärtan som kommer då blir man klarvaken direkt.
Var väldigt glad dock över att det var den bra läkaren som
lade blockaden idag igen. Han tar det så himla mycket lugnare,
vilket är väldigt skönt, det gör ont ändå så det räcker.
Sen frågar han om vi ska göra en plan.
Vi har ju höjt metadonen och den har ju hjälpt så bra
före operationen, så förhoppningsvis ska den tillsammans med
värme hjälpa mig bra nu med. Så vi kom överens om att vi skulle
hoppas på att metadonen skulle hjälpa (för er som undrar tar det
en vecka från det att man höjer/sätter in metadon tills den har sin fulla effekt)
så pass att jag skulle kunna åka hem vartefter. Så vi skulle ansöka om
vårdmöte till morgondagen, så att jag kunnde åka hem till måndagen
om det känndes okey. Det tar ju nämligen någon/några dagar efter vårdmötet tills
dess att hjälpen är insatt så att det går att åka hem.
Så har metadonen hjälpt så ska det finnas möjlighet att åka hem,
så att jag inte måste stanna här längre och vänta.
Hjälper dock inte metadonen så ska jag inte åke hem säger läkaren.
Jag gillar verkligen den här läkaren. Säger att jag tycker att planen
är jätte bra. Vill ju härifrån!
Efter att läkaren gått så var jag tvungen att vila ett tag till,
dels för att jag fortfarande var så trött, men även för att
det gör så ont att få blockaden, så även om smärtan blir bedövad
snabbt, så gör det så ont att man är helt skakis, det tar en stund att
lugna ner sig och man blir helt uttömd på energi först.
Kom till slut upp till toalett och kunnde göra mig iordning lite och duscha,
men efter det var jag så slut att jag behövde sova en lite stund till.
Blev en jätte lugn filmkväll med pappa, så trotts blockaden var jag tvungen att vila
hela dagen, men endå skönt att få blockad, att inte ha ont och att kunna gå på
toaletten. Sådana saker betyder så mycket när man plötsligt inte kan göra dom.
Fredag morgon kännde jag mig åtminstånde lite utvilad även om jag
fortfarande var trött. Nu somnade jag åtminstonde inte medans jag åt.
Eftersom jag visste att det var den bra läkaren så var jag inte nervös
inför ronden. Ett litet misstag, men och andra sidan är det väll
bättre att inte vara nervös före det händer istället för att vara nervös
och det inte händer något utan är lugnt.
Så visst det var min läkare som kom, men sammtalsämnena var inte
lika roliga. Han tittade på min mage och sa att det började se alltför jävlig ut nu.
Den är supersvullen och fullt med blåmärken runt ärren.
Så sa han att i och med att man sticker så blir det en infektionsrisk
och dessutom så är den så svullen att när man fortsätter att spruta in
så försvinner inte blåmärkena utan blir värre och då blir det lite för trångt
till slut med den vätskan man sprutar in. Då kan det tillslut bli svårt för blodet
att komma fram till hela magen. Så därför ville han dra ner på blockaderna,
men han ville inte ta bort dom helt så att jag inte kommer upp längra.
Dessutom kan jag inte få blockaderna när jag är hemma så det är bra
att se hur jag klarar mig utan dom. Så han bestämmde att jag skulle vara
utan blockad imorgon, sen skulle jag få blockad på söndag igen.
Då tyckte han att jag på söndagen skulle ta permission igen.
Sen skulle vi fortsätta så, att ge blockad varannan dag om det går.
Alltså jag förstår verkligen poängen, magen måste vila,
men det är inget att se i fram emot att vara utan blockad.
Hur ska jag kissa liksom? Frågade honom om det och han sa
att jag fick försöka med becken och hoppas att metadonet har
hjälpt så pass att det går.
FY TUSAN!
Att prova det en dag visst fine, men att fortsätta med det, nej tack!
Dock sa han ju att går det inte så får vi lösa det på annat sätt.
Är dock ändå glad att jag kommer att kunna ducha och så.
Så det var inte någon rolig rond, blev väldigt orolig över
om jag skulle behöva tvingas ligga i min egen avföring eller inte...
USCH!
Tänkte dock inte ta ut allt i förskott, utan satt uppe hela dagen.
Satt i fotöljen med mamma och fika och satt vid datorn
nästan hela dagen och för ovanlighetens skull skulle
mamma vara hos mig hela dagen. Mamma åkte även iväg en sväng och köpte
en semletårta till söterskorna. Det är framförallt två stycken tjejer,
som är så orehört snälla och rara. Dom har kommit och sagt att säg till
om det är något, du är inte till besvär. Vilket är en kommentar som jag typ gråter
över för att jag blir så lättad, jag har hört andra bli behandlad så, men jag har själv aldrig
blivit behandlad så här förut. Dom är så oerhöt snälla och trevliga, får mig på bra humör
och tar sig tid att snacka lite. Dom 2 behandlar mig verkligen helt annorlunda
mot vad jag någonsin blivit bemött förut. Sen är det ju som sagt många som
jag tycker är bra nu, det är en sådan stor skillnad mot gångerna tidigare.
Så när jag är lite lätt upprörd över ronden kommer än av dom fram och
klappar mig på axeln och säger just den där kommentaren
"Om det är något så är det bara att säga till, du är inte till besvär,
vi tycker om dig och vill hjälpa dig vet du". Så både jag och mamma fällde
några tårar av glädje och sa det att det var så synd att vi inte träffat henne tidigare.
så vi bestämmde oss för att köpa en tårta till personalen och såg till att det
framförallt var till dessa två änglar, men även till dom andra.
Det vart riktigt uppskattat verkade det som. :)
Så vi gick ut till sällskaps rummet
till kvällen och för första gången på 2 veckor tittade jag på tv.
Är väll inte något större fan av Lets dance, men efter att haft urtråkigt
var det riktigt okey att bara ha någonting att göra.
Nu klarar ju inte jag av när det är massa folk,
så skulle inte klara av att sitta där ute så mycket,
men det skulle vara ganska nice om det fanns lite fler tv kanaler.
Alltså seriöst dom har 1:an , 2:an , 4:an och 6:an.. Jag vet att det här
är ett sjukhus och inget hotel eller biosalong, men andra avdelningar jag
har varit på har haft 1:ans-6:ans kanal åtminstånde, alltså 3:an och 5:an också.
Vissa har haft ännu mer. Jag vet att det jag vill ha bara är två till kanaler,
men seriöst 1:an och 2:ans kanal är typ bara nyheter att se eller program
för pensionärer typ.. Liksom vem tittar på dom? Dom andra kanalerna
är ju lite varierade bra och dåliga program. Så har man dessa andra 2
kanaler också så finns det iaf något att titta på, på någon av kanalerna.
Jag har ju datorn, men många som inte har någon annan
underhållnings möjlighet. För är man på sjukhus under en längre period,
så beror faktiskt en del av tillfriskningen på att man känner sig positiv.
Nu säger jag inte att fler kanaler gör att alla känner sig positiva,
men det gör att det finns 2 till möjligheter till att det ska bli en bättre
vistelse för en del. Alla är ju olika och en del skiter totalt i tv:n, men jag
själv skulle iaf tycka om att alla dom vanliga kanalerna skulle finnas.
Kunna fortsätta följa sina favorit program.
Vi lever trotts allt på 2015! Lite underhållning borde finnas. :)
Aja som det är nu är ju vården så undermåttlig att dom extra
kronorna det skulle kosta att lägga till dom kanalerna säkert
skulle göra att vården i sig skulle bli ännu sämmre. dom skulle säkert
avskeda några undersköterskor eller nått för att få råd med det.
Tycker att politikerna skulle lägga mer pengar på sjukvården,
så att det skulle finnas enkel rum till alla, mer personal
och billigare vårdkostnader för dom som söker vård.
Det skulle verkligen behövas!
Så fredagskvällen spenderasdes alltså i fåtöljen framför tv:n
och sen rakt i säng. Blir verkligen allt för slut av alla mediciner.
Så kort sagt var torsdagen och fredagen ganska lugna.
Den nya doktorn lyckades skapa lite lugn och ro i mitt liv.
Helegen borde inte ändras allför mycket, men börjar redan
oroa mig för den nya veckan. Trots att man inte ska oroa sig
innan man är där. Då kanske man bara går runt och oroar sig i onödan.
Bättre att må bra och sen ta smällen, så ska försöka slappna av
och inte tänka på det. En sak i taget liksom..
Försöker korta ner allt, måste komma ikapp
och skriva om katastrofferna den här veckan.
Men tills dess kom ihåg att
när ingenting är säkert är också
allting möjligt!
Det där med kränkningar och att bli förnedrad..
Måste skriva av mig lite på grund av vad som hänt.
Så för er som följer, jag kommer att återkomma till torsdagen och
det som hänt sedan desss.
Jag är ta mig tusan livrädd för att vara här uppe..
Vissa saker får man stå ut med andra inte.
Har tyckt att det har blivit så mycket bättre här,
mycket nytt folk som verkar så bra och ja många är jätte bra,
men ibland kan skenet bedra...
Varje dag sitter mamma och pappa hos mig,
jag vågar helt enkelt inte vara själv pga det som hänt tidigare.
Den rent av psykiska misshandeln men även fysisk till viss del.
Hela förra veckan var dock klockren, sköterskor och läkare
va rikitigt bra. För er som undrar när jag skriver sköterskor menar
jag både sjuksköterskor och undersköterskor.
Det strulade visserligen lite en dag i helgen, men det tar vi sen.
Men eftersom det känts så bra, så tyckte jag att jag kunde
vara själv ett par timmar medans mamma och pappa hade lite
att fixa med inför flytten..
VÄRSTA JÄVLA BESLUTET!
Har inte någon blockad idag, vilket gör att jag har väldigt ont
och är väldigt orörlig. Ringer före lunch och säger att jag behöver
ett bäcken, att jag är galet kissnödig. Har då inte varit på toaletten
på 12h. Svaret blir vänta tills du har ätit.
Visst en stund kunde jag väl vänta, grejen är bara att med en full blåsa
gör det mycket ondare.
Ringer efter jag ätit och det dröjer ett bra tag tills dom kommer,
säger att jag är superkissnödig, men att jag kan gå med på att
göra ett försök att gå till toaletten då dom är emot att ge mig bäcken,
om jag får tabletter före, om dom kunnde värma värmedynorna
och hjälpa mig på toaletten.
Visst visst hon vart jätte glad och gick för att hämta tabletter.
Det dröjer än en gång ett bra tag innan hon kommer tillbaka
och vid det här laget rinner det snart ur öronen på mig..
Då ger hon mig bara tabletterna och säger att det är en annan som får
värma handukarna som jag har som dyna och så går hon..
Väntar ytterligare as länge och vet snart inte vart jag ska ta vägen..
Ringer efter dom igen och efter ca 10 min kommer han och jag berättar
vad hon sagt om att han skulle värma dynorna..
Han är chockad, hon hade inte sagt till honom..
Han är rätt snabb med att värma och frågar sedan om vi ska ta toaletten direkt.
Jag har visserligen släppt många spärrar men, jag vill i den mån det
är möjligt, inte ha med en man in på toaletten.
Vem lyckas med att kissa framför en random grabb om man inte måste?
Så han går i väg och klockan går..
ca 2h efter att jag sa till första gången att jag höll på att kissa på mig
kommer den första sköterskan som inte hade tid tillbaka.
Här börjar det riktiga helvetet, det jag varit rädd för.
det har tydligen tagit tid för att dom letade fram en vågstol och
hon säger att dom vill väga mig först.
Tårarna rinner lite för att jag är så kissnödig och jag säger
att det går inte nu, jag kissar på mig nu om vi inte är snabba.
Hon svarar med att säga att dom kan väl köra in mig på den här.
Att sitta ner och skumpa är inget man vill när man är så nödig.
Hon fortsätter konstra, så jag sätter mig upp själv och tar långa kliv in på toaletten.
Varför är det så svårt att lyssna?
Hon följer efter in på toaletten, ser att jag står vid toaletten och är sedan på
väg att gå ut igen. Jag säger vänta, det är ju här jag verkligen behöver hjälp.
Jag får inte ner trosorna själv när jag måste hålla fast stenhårt i dynan på magen.
Svaret kommer fett oväntat. Hon protesterar och säger att det kan jag allt göra själv,
jag är ju faktiskt 23 år. Jag måste klara mig själv.
Jag svarar med att klart jag kunde ta han om mig själv förut, men jag har
galet ont just nu och kunde jag ta hand om mig själv skulle jag inte vara här.
Hon drar ner trosorna samtidigt som hon skriker på mig om den ena och andra.
Alltihop jäkligt kränkande.
När hon fått av dom sätter jag mig ner direkt, då har jag inte varit på toa på 15h
och det är första gången jag går dit utan blockad.
Nu tror jag att kriget är över, men det har bara börjat, för nu är
hon på väg att gå ifrån igen. Jag säger
"vänta, det är ju nu jag verkligen behöver hjälp, det var ju därför jag ville ha
en kvinna. Jag måste ha hjälp när jag ska torka mig."
hon vänder om, drar igen dörren och börjar skrika på mig.
Kan inte återge allt, jag försökte delvis att inte lyssna, jag vill inte bli helt nedbruten,
men det var inga trevliga saker. Hon skrek "att det fick jag allt göra själv, jag är ju 23 år" igen
och fortsätter med "att det är bara att släppa värme dynan, medans du torkar dig!"
Jag svarar med att det går inte, det gör för ont! Då svarar hon med
"du dör inte av att ta bort värmedynan några sekunder, medans du torkar dig!
Hur ska du klara dig hemma? Du är 23 år du måste växa upp och klara sådant själv."
Förstår ni hur kränkande det är att någon skriker sådant åt en?
Hon verkar tydligen tro att bara för att mamma och pappa är här, så är jag
en sådan bortskämd tjej att jag inte ens kan torka mig själv när jag är frisk?
Nu både gråter jag och och skriker jag med.
"Jag klarar mig själv när jag är frisk, men nu gör det för ont!
Hade jag klarat mig själv hade jag inte vait här! Jag kan inte ta bort
värmedynan, för efter bara 3-5 sekunder senare kommer all smärta tillbaka
och det gör redan nu galet ont. Du förstår nog inte hur ont jag har."
Hon fräser och fortsätter skrika "Nej jag vet inte hur ont du har,
men du dör inte av att ta värmedynan och lägga den bredvid dig!"
Jag avbryter henne och säger att det inte går och att jag har galet ont,
då fräser hon ur sig en massa saker och säger sedan att hon inte
"orkar ta de här" och bara vänder sig om och går.
Kvar sitter jag på toaletten kränkt och förnedrad till max,
har galet ont och kan inte ta mig därifrån..
Ringer på klockan och undrar om jag ska lägga mig på golvet eller inte?
Det gör för ont att fortsätta sitta upp och jag kan inte torka mig eller få på mig
trosorna själv heller.. Lagom som jag bestämmer mig för att lägga mig så
knackar det på dörren igen. Skapligt ledsen man blir när samma
människa öppnar dörren. Hon skriker att nu måste jag skärpa mig,
hon vägrar att torka mig, det måste jag göra själv. Säger till henne att jag aldrig
bett henne torka mig, jag har sagt att jag beöver hjälp när jag ska torka mig.
Det var hennes eget antagande av vad hjälp betyder. Jag behöver hjälp
med att hon håller handduken när jag torkar mig.
Hon skriker igen att jag inte dör av att lägga ifrån mig handdukarna.
Jag säger åt henne att hon verkligen inte förstår hur ont jag har,
det gör galet ont nu. Hon tar tag i värmedynan och håller den
jag torkar mig snabbt, samtidigt som hon fortsätter att vräka ur sig grejer.
Jag försöker att inte lyssna utan att snabba mig på, så så fort jag är klar,
tar jag över värmedynan och ställer mig upp. Då kommer hörseln tillbaka ,
för jag märker att det har blvit tyst, så jag säger jag behöver hjälp med att få på
mig trosorna. "Men herregud Madeleine, du är 23 år och inte 5,
de här måste du ju klara själv, hur ska du göra hemma?" Skriker hon.
Jag blir jäkligt arg, räcker det liksom inte snart?
Hon upprepar kränkningarna och hackar mig fan som en grönsak.
Skriker tillbaka "jag har ju så ont, du verkar inte förstå alls att jag har ont?
Innan jag vart sjuk är det klart jag klarade det här och hade jag klarat det nu,
så skulle jag väl inte varit här! och man kan ha så galet ont oavsett vilken ålder man har,
smärtan sitter inte i åldern. "
Det var inte populärt, hon var redigt arg och skrek vidare, men vid det här
laget svartnade det typ för ögonen på mig av smärta, så fort hon fått upp
trosorna så stormade jag mot dörren, trotts att hon satt fast
nattlinet i trosorna. Jag får upp dörren och det blir långa kliv mot sängen
för att försöka hinna dit innan jag skulle slå ihopp av smärta.
Jag trodde ju naturligtvis att hon skulle följa efter mig,
men nej, hon drog. Jag lägger mig ner, men får inte upp benen i sängen.
Jag stor tjuter av smärta och förnedring. Upptäcker att nattlinnet är instoppat
i trosorna och försöker få ner dom.
Mittemot mig ligger en riktigt gammal tant, som har varit arg på mig för
att jag har pratat i telefon, men hon blev helt förskräckt.
Så hon kommer fram och frågar hur de är och jag förklarar vad som hänt,
hur galet sjukt ont jag har och att jag inte får upp benen i sängen.
Jag hade ju naturligtvis ringt när jag kom till sängen, men ingen kom.
Så den underbara gamla tanten försöker hjälpa mig.
hon är bara skinn och ben, men hon lyckas bära ett ben i taget upp i
sängen. vilken ängel <3 Så svär hon lite över sjukhuset.
Jag har alltså försökt gå upp för att göra dom nöjda, fått hålla mig i 2h,
fått gå själv utan stöd till och från toaletten när det är jätte stor risk
att jag svimmar som jag gör emellanåt eller trillar då det snurrar,
Jag fick gå runt och visa trosorna,
jag var tvungen att stå upp länge när jag behövde hjälp med av/på trosor,
Jag fick sitta as länge på toaletten själv, när jag ofta trillar ihopp,
all skit fast jag försöker som dom ville.
Har så ont så ont att jag inte vet vad jag heter, men ingen som
kommer med tabletter och jag har fått igenomlida
en massa kränkningar och förnedring..
Det värsta är att det inte är slut än..
Jag stor bölar för att det gör så ont och för jag känner mig så
kränkt. Förstå mig, hemma om någon skulle säga,
"Madde väx upp du är fan 23 år" så skulle jag nog garva eller
bara skita i det, jag skulle liksom inte bry mig.
Men här är man i sådan utsatt sitts, faktum är att jag är beroende av
dom som är här och hjälper mig. Att ge sitt yttersta, försöka resa sig upp
fast att man vet att det kommer göra så grymt ont och varje gång bli chokad över att
det finns en smärta över alla gränser och endå göra det, kräver mod.
Att då bli nedvärderad gör grymt ont, att få höra hur dålig man är tär på en
nått så in i helvete. Att inte bli trodd av den enda som kan hjälpa en gör att
man verkligen inte vill försöka, för dom tror endå inte på en så att man för hjälp
när man sätter igång smärtan eller hjälper en att få så lite ont som möjligt,
utan istället förvärra smärtan. Det gör också ont, det tär på psyket.
Det är kränkande och förnedrande att få höra den skiten hon står och skriker åt mig,
det är förnedrande att gå runt i en 4 bädds sal , varav alla kollar varför det skriks.
Man mår helt enkelt förjävligt och mest av allt är jag rädd.
Rädd för att det ska börja vara så här och som det varit gångerna innan jag legat inne.
Ringer Alle för att ha någon som jag tycker om som kan lugna mig.
Den ängeln. <3
Berättar vad som hänt och att jag ringt för en halvtimme efter personalen,
för att få smärtstillande och för att få papper att snyta näsan och torka tårar med.
Tänk om inte tanten varit snäll och hjälpt mig? Hade legat med benen i backen
och fått ännu ondare.
När jag pratar med Alle så kommer sonen till tanten mittemot och ska
hämta hem henne och efter en stund kommer sköterskan.
Säger till Alle att vänta, men hon går in, stänger av larmet,
går tanten och sonen, byter några ord och sedan går...
Skapligt snopet. Trycker på larmet igen och fortsätter att snacka
med Alle som är lika snopen hon.
Jag fortsätter och gråter och vi svär lite över sjukvården..
Så kommer sköterskan in igen och den här gången går hon
in stänger av larmet, hämtar något och går?
Nu svär jag högt och vill bara härifrån.
VIll bara härifrån! Alle försöker lugna mig. Fina fina Alle! <3
Efter en stund kommer iaf mamma med andan i halsen.
Alle och jag lägger på och jag berättar för mamma som genast hämtar papper,
värmer dynan och jag berättar vad som hänt.
när jag kommit till att jag ringt för ca 45 min sedan, så utan att vi hört
har hon kommit in i rummet och är hos patienten bredvid mig.
Hon säger "men Madde jag har faktiskt andra patienter också och
***** (den andra sköterskan) har också fullt upp.
vi kan inte bara komma springades."
Asså ja visst jag köper att dom har andra patienter och
att det kör ihop sig ibland. Det händer, men det har inte tagit 45 min
en enda gång sedan jag kom hit för 2 veckor sedan. Jag köper inte att hon har
kommit in i rummet, stängt av larmet och gått utan att säga någonting,
vilket dom alltid gör annars. Jag köper inte att dom i vanliga fall går typ i kö
om ingen har blivit helt akut, men att dom i dag kan hoppa över mig gång på
gång fast att jag ligger och hyperventilerar, skakar och gråter.
förkortatade dock ihopp det till henne och sa bara "Det vet jag väl,
men det tar inte så lång tid och du har ju hoppat över mig fler gånger,
jag har as ont och behöver tabletter, hade det inte varit för tanten
mittemot som hjälpte mig att få upp benen i sängen,
hade jag inte ens kunnat lägga mig ordentligt."
Detta avfärdar hon dock helt och sen är vi på gång igen.
Hon säger att hon inte alls skrikit på mig till mamma och att jag typ
hittar på att hon skulle sagt all skit.
Jag protesterar och säger att hon visst skrikit på mig och sagt en massa saker,
att jag måste växa upp och att jag faktiskt är 23 år gammal.
Hon protesterar och hon säger "att det har hon aldrig sagt, då måste jag tolkat fel,
att hon inte tänker ta det här" och går runt skynket.
hon försökte verkligen va snäll mot mamma och ställa in sig och när hon går runt skynket
säger jag till mamma att hon visst skrikit på mig.
Detta hör hon och tittar tillbaka runt skynket och säger med gullig ton till mamma
att hon inte gjort något utan att hjälpa mig, att det alltid finns två sidor av en
historia och att mamma måste tro henne.
Jag blir fan likblek, jag hatar att hon försöker få det att låta som att jag ljuger,
som att jag vore psyksjuk (i min värd) och försöker få mamma att tro henne.
Men jag hade inte behövt vara orolig, mamma svarar "Det har hänt så mycket här att
jag kan inte tro på dig. "
High five morsan!
Hon vart skit sur gick bakom skynket och så drog hon.
Visste inte ens om hon uppfattat att jag behövt tabletter.
Jag och morsan fortsätter snacka om det och jag gråter,
då kommer hon tillbaka. Cirkusen är igång igen.
Hon ger en tablett burk och går till sängen bredvid igen.
Jag tittar i burken och det är naturligtvis fel tabletter...
Säger till och hon bara aha okey.
Så tjaffsar hon igen och säger att hon inte alls har sagt att jag ska växa upp,
utan att jag måste ha tolkat fel.
Bortförklaring för att mamma är här ringer i mittt huvud,
även om jag inte säger något.
Så sa hon att hon tolkat mig fel, hon trodde jag behövde hjälp med att torka mig
och inte att hålla och det tyckte hon jag kunde göra själv.
Jag svarar att om hon nu tolkat fel, kan hon ju be om ursäkt,
men det ville hon ju inte som sagt.
Utan hon drog igen, men kom tillbaka direkt för att ge tabletter.
Orkar inte dra upp allt hon sagt, det var allför mycket skit och upprepningar enligt mig och
jag försökte att inte lyssna på alla förnedringar heller.
Morsan gick efter ett tag och skulle handla lite,
trodde att det var lugnt, men så fort mamma gått,
så kom sköterskan tillbaka...
Den här gången att för att krossa grönsakerna totalt.
Hon säger att hon strax ska gå hem, men att hon vill att det ska kännas
bra när hon gå hem, hon är också en människa.
Jag höll lite lätt på att dö och svarade att jag faktiskt också är en människa.
Då var kriget igång igen hon sa att hon tolkat fel och då sa ja att hon
kunde be om ursäkt för allt hon sagt. Sen tycker jag iof att nu behövde inte jag
hjälp att torka mig bara att hålla dynan, men hade jag behövt hjälp att
torka mig så ingår det i hennes jobb och jag skulle inte få den skiten då heller.
Men att be om ursäkt låg inte på kartan. Hon sa återigen att hon inte sagt att
jag skulle växa upp, men vad betyder annars att
"du är faktiskt 23, det måste du klara själv"?
Hon sa att "hon bara sagt emot mig och att det var
första gången någon gjort det mot mig,
det var inte jag alls är van vid."
URSÄKTA???!!!!!!!
Vem fan säger så? Känner hon mig? Vet hon något om mig?
Jag är fan inte någon bortskämd snorunge!
Så sa "vad vet du om det? jag är visst van att folk säger emot mig."
Vilka jäkla person angrepp! Detta ber hon naturligtvis inte heller om ursäkt för.
Jag fortsätter med att jag faktiskt har för ont för att släppa värmen,
det är svårt nog med den och den hjälper ändå mycket.
Trotts det gör det galet ont, jag tjuter, skakar som fan och blev helt genom svettig.
Det blir kaos av det hela,
hon säger att hon gjort så för att försöka tvinga mig att försöka
själv, att om man måste göra något så kan man mer än vad man tror.
Ja det köper jag till viss del. Grejen är att jag redan försöker
så mycket jag klarar av och lite till.
Så säger" att jag har faktiskt för ont för att fixa det än och ingår det att
skrika förolämpa och förnedra patienten i det? "
Då säger hon att hon inte har skrikit?
Ursäkta? :s
"Jo det har du" säger jag
Hon fortsätter "Nej det gjorde jag inte och du har ju visst varit på toalett tidigare."
"När jag har haft blockad ja, vilket är en jäkla skillnad" säger jag
och är så arg över kommentaren att jag väser och halvskriker på samma gång.
Så fortsätter jag med "Så att skrika och förnedra mig när jag försöker för första
gången är verkligen inte att få mig att klara mer."
Då typ försäger hon sig "fast du skrek ju på mig, när jag skrek på dig"
Nyss hade hon ju inte skrikit sa hon?
Jag tror hon vart lite rädd när morsan kom tillbaka och
stod på min sida, rädd att jag skulle gå vidare med det.
Eller så hade hon helt enkelt en jävligt dålig dag och lät det gå ut
över mig. Jag blev räddad av att min läkare ringde på mobilen.
Orkar verkligen och vill inte prata mer med henne.
Är rädd för sådanan människor här,
det är en sådan utsatt miljö här. Man är så beroende av dom
och ställer dom till problem är hela livet problem typ och
efter det jag varit med om är jag extra känslig för saker på
det här sjukhuset.
Hon kom dock tillbaka en gång till och säger att hon skulle gå hem
och en kommentar som gör mig arg "Det blir du väl glad för."
Svarar bara "Jag har jäkligt ont och jag hatar att vara här."
Vill inte sjunka till den nivån hon försöker få mig till.
Min allmäna uppfattning är dock fortfarande att dom är bra här,
många är riktigt bra! Köpte till och med fika till några i fredags.
Men en sån här dag sätter spår. Ärren från tidigare besök är fortfarande
inte läkta och idag sprättade hon upp dom gamla och gjorde några nya.
Hon ville liksom få mig att klara mer, men hon gjorde helt fel.
Att skrika, mena på att jag är bortskämd och aldrig får ett nej,
inte tro på hur ont jag har, inte lyssna, göra så att jag får ondare,
förnedra mig, kränka mig, försöka sänka mitt självförtroende är inte
vägen dit.
Ni som läser detta nu, tänk på att detta är mina tankar,
känslor och hur jag upplevde det.
