Permission
Våra ögon placerades på framsidan,
eftersom det oftast är bättra att
blicka framåt en bakåt...
Försöker att sakta ta igen och skriva ikapp,
men det är inte lätt att hinna med när man sover
största delarna av dygnet. Men vi backar bandet
och försöker uppdatera lite.
Skriva av sig allt, låta orden med det som är jobbigt,
fungera som om att giftet av alla jobbig grejer som hänt,
följa med texterna jag skriver och på det sättet
göra precis som Timon och Pumba sen.
Lämna det förflutna bakom sig.
På lördags morgonen, sov jag lite längre
och vaknade ganska utvilad. .I och med mina tabletter som
gör mig så trött hela tiden så är det ganska ovanligt.. Är oftast trött hela tiden.
Började dock känna mig orolig bara jag vaknade till,
visste att jag var tvungen att ta mig igenom en dag,
som kommer att vara förjävlig. Vet inte ens hur jag ska ta mig igenom den,
det enda jag vet är att jag ska ta mig igenom den och om jag inte
hade en sådan kämparglöd som jag har, så skulle jag ha gett upp
en sådan här dag. Idag ska jag nämligen vara utan blockad,
men som sagt jag ska ta mig igenom dagen. Jag måste!
Åt frukos i lugn och ro, ronden kommer alltid ganska så sent på helgerna,
så ingen mening att skyda sig. Hann til och med somna om lite efter frukosten,
innan pappa väckte mig, när ronden kom in i rummet.
Det var ytterligare en ny läkare,
en kvinnlig, med mycket pondus. Jag tror det behövs i ett mans domminerat
yrke. Dock tog hon det väldigt lugn och sa att hon hade läst att
läkaren jag haft i veckan och jag hade bestämt att jag skulle vara utan
blockad hela helgen. Vart genast super orolig!
Skulle hon krångla direkt?
Sa på en gång att jag och läkaren hade kommit överens om att jag
bara skulle vara utan blockad idag, med skulle ha en imorgon
och ta permission samtidigt. Sedan höll jag andan och hoppades
att hon skulle lyssna. Men hon förvånade mig.
Hon sa att okey, jag ska läsa vad han skrivit igen,
han kanske har skrivit fel. Så frågade hon om det var något annat
och sen gick. Jag var riktigt förvånad och började andas igen.
Hon var riktigt bra! Hon lyssnade liksom, litade på mig.
Det känndes riktigt okey.
Där är det tydligt, det jag sagt förr,
Det är inte hur man har det,
utan hur man tar det som räknas.
Sen började jag tänka på dagen igenoch knuten i magen kom tillbaka..
Jag vet inte hur det ska gå till!
Lyckades iaf somna om ett tag,
fick dagen att gå lite, men vaknade när
det var dags för lunch...
Jäkligt kissnödig! Vad gör man?
Jo man får hålla sig. Försökte få i mig lite mat istället,
men det är inte lätt när man måste knipa samtidigt,
så fick till slut ringa efter hjälp.
Frågade hur ska detta gå till?
"Du kan gå till toaletten?"
Ehh NEJ, jag har alldeles för ont,
jag vet inte ens om jag kommer upp på ett bäcken.
Dock så är det bara att inse, det finns inget annan alternativ än ett bäcken.
Sköterskan förstod ändå mitt problem och
föreslog en sak som liknar bäcken (kommer ej ihåg namn)
som är platt och man glider upp på istället.
Var halvt skräckslagen, men när alternativet är
att kissa i sängen och ligga i det,
är det inte så svårt, man måste testa. Jag vill inte ligga i sängen
med det. Så med lite hjälp från henne och med värmedynan,
kom jag tillslut upp på det. Fy tusan vad gött det var att kissa
efter att hållit säg den tiden!
Det gjorde dock så galet ont att ta sig upp och av och sitta på det
att när jag var klar inte visste var jag skulle ta vägen.
trots det var jag galet stolt över mig själv att jag hade klarat det
och bockade av ett av dagens hinder från listan jag hade i huvudet.
Man ska ju igentligen inte tänka på problemen förräns
dom uppstår, men med den dagen som stod framför mig,
känndes det som problemen runt mig var färdiga att äta upp mig.
Det uppstod nämligen ytterligare ett problem.
När dom ska ta bort bäckenet så måste jag lyfta lite och
sen lägga mig på sidan. Både att lyfta och att ligga på sidan gör hysteriskt ont.
Hade sagt till henne innan att det måste gå jäkligt fort,
så när hon skulle köra, skulle hon skynda sig på
och utroppar "OH HERRE GUD!"
Jag blir livärdd och frågar vad hände?
"Det är ju överfullt! Det var mycket mer än jag trodde!"
haha jag sa ju att jag var kissnödig liksom..
Sen kommer kommentaren jag var rädd för.
"Jag råkade spilla i sängen"
Hon försöker skynda sig att torka mig, men jag får ligga alldeles för länge på sidan.
Sammtidigt gråter jag. Hur ska dom kunna byta?
Jag kommer få ligga i det här. Ekar det i huvudet.
Nu när jag ändå tog mig upp på bäckenet. SKIT OCKSÅ
Blir arg istället och när jag får vända tillbaka, har hon lagt ett
underlag under mig och jag frågar hur hon ska lösa det här.
Hon svarar med att hon lagt underlaget så att jag kan äta färdigt och sedan
kan dom byta. Blir ännu argare och frågar HUR hon ska byta när jag har så
ont och inte klarar lyfta eller ligga på sidan mer nu, en gång räcker på ett tag.
vi löser det och så drar hon. Lätt för henne att säga vi löser det. Inte hon som har ont..
Sen blir jag arg på mig själv istället, för jag var också sådan förut,
sådan som typ bara såg lösningar och inte problemen.
Jag vill vara så igen.. Är sådan fortfarande så i många fall,
men inte när jag är här, inte när det gör så ont eller att jag vet att det kommer
göra så ont att jag knappt vet ut eller in. Men jag vill bli normal igen.
Glada positiva energiska Madde liksom.. Men det kommer, mina dagar är snart här igen.
Jag måste bara ha tålamod och fortsätta kämpa.
Så efter att ha peppat mig själv att jag ska fixa det här
och ätit upp, ringde jag på sköterskan igen.
Den här gången frågade jag hur VI skulle fixa det här.
Den blev ett lite annorlunda sätt, en blanding mellan deras sätt och
ett nytt. Dom skulle vara två, jag skulle ligga stilla, dom ska bädda
nästa allt innan jag bara ska flytta åt sidan en gång, pytte lite och
sedan luta lite åt andra hållet.
Det var den snälla tjejen och en äldre surpuppa. Trodde inte hon
tyckte om mig innan vi började, men var säker på att hon typ hatade mig efter.
Både jag och den snälla sköterskan sa till henne att vara snabb,
hon ville inte föbereda så det skulle gå fort att dra lakarnet på sin sida,
både jag och sköterskan sa till och hon möjlde att hon kunnde.
så själklart när hon skulle dra tog hon så lång tid på sig hon kunnde.
Jag försökte ligga kvar, men när jag tillslut skrek av smärta var det dags att
ge upp och rulla tillbaka. Vart sur på henne och sa att hon faktiskt skulle
skynda sig på. Tänkte ge upp helt först och ligga med halva lakanet under mig,
eftersom det gjorde så ont. -sen skärpte jag mig, sa att hon nu faktiskt fick
lov att vara snabb, den andra hade liksom klarat det på halva tiden, men
trots att det inte var mycket kvar, hann hon knappt klart.
Dom fick dra lakarnet skapliggt rakt när jag låg på det.
Det gjorde skapligt ont alltihopp, såg stjärnor och
darrande i hela kroppen av smärtan.
Fick sen lite mer smärtstillandes och sen var det bara dags att
hålla sig igen. fy f**#*#*#3*
Pappa var hos mig hela dagen, eftersom att mamma var dagen innan.
I vanliga fall brukar dom dela på dagarna, jag vågar helt enkelt inte vara
själv här.. Inte efter det som hänt tidigare och för att läkarna nästan alltid vill skicka
hem en, eller ger sig på en på något annat sätt. Man behöver typ någon som
kan slåss för en, för man orkar inte själv.
Helt galet igentligen. Så mamma och pappa får ta sin semester för att
hjälpa mig på sjukan.
Efter att ha hållt mig alldeles för länge igen, bad jag den här gången
om det där bäckenet som heter något annat igen.
Det här var dock inte samma sköterska, hon var snäll,
men inte samma rutin. Jag sa att jag ville ha samma grej jag hade förra
gången som liknade bäcken, men inte var det. Hon nickar och jag antar att
hon förståt, men när hon kommer tillbaka in igen,så har hon med sig ett
vanligt bäcken. Suck! Säger att det inte var den jag menade, men hon
förstod inte alls, så jag gav upp. Orkar inte tjafsa, men det skulle göra riktigt ont.
Däremot ser jag att hon inte har något underlag heller, så det säger jag till
och när hon säger emot om det med står jag på mig.
Ja menar det är redan äckligt i sängen, vi behöver inte göra det värre.
Så hämtar hon det och jag lyckas ta mig upp. Gör sjukt ont att ta sig upp,
men när jag väl är uppe på den, känns det bättre.
Har ju redan fått liggsår på rumpan så är ganska öm och
den andra som likar ett bäcken har så hårda kanter att det är fett jobbigt.
Allt är frid och föjd, sen brakar helvetet löst igen.
Ingen stor sak kanske igentligen, men när man är i en sådan utsatt
situation känns det som det. För mig blir det stort.
När hon kommer för att jag är klar och ska torka mig har hon bara ett papper
med sig. Säger att jag gjort nummer två också så vi behöver mer papper.
Tar det hon har och börjar torka mig ren, hon står dock kvar,
men tänker att det är för att ta pappret och slänga det medans hon hämtar nytt.
Men icke sa nicke. När jag är klar säger jag, men ska du inte hämta mer?
Hon svarar "nej då, det gåt bra."
Blir skapligt arg och säger.
"Men det här pappret är ju helt dyngblött, det kan jag ju torka mig rent bak med!
Jag har ju redan liggsår..."
Hon suckar och säger "ge mig det då!"
tar det som att hon vill ta det för att hämta nytt, så jag ger henne det, men nej då.
Hon stod kvar och bara sa, "men lyft på dig, så jag kan dra dän den här och
torka dig då." Jag blir så förbannat arg och ledsen. Ska hon torka mig ren
där bak, med en nerkissad, dyngsur liten pappersbit? Dessutom så har ju
skinkorna legat i bäckenet, så dom är inte så fräscha, dom heller.. Fy asså!
Säger igen "Men du kan ju inte torka tort och rent, med en blöt och smutsig
liten pappers lapp!"
Börjar nästan gråta. Ska man behöva stå ut med sådant här? så förnedrande!
Ja menar hon skulle ju ALDRIG göra likdant på sig själv!
Det värsta är att hon inte ger sig, hon fortsätter med att sucka tungt och säga
"Men vänd bara på dig! Det är ingen fara! Annars får det va!"
Tur nästan att jag är så tjurskallig och envis, jag ger mig inte heller.
Det där är liksom sjukt ohygieniskt. Så jag tittar på henne,
smäller ihop benen, drar ihop munnet till ett jäkligt smalt sträck och
lägger typ världens tyngsts suck. Så att det hörs att jag sväljer en
jäklans massa ord och svärdomar och tycker att hon nu bara är dum.
Sen stirrar jag bara på henne, utan att säga något, med en blick som talar om
hur ledsen, irriterad och arg hon gör mig. Att jag inte tänker ge mig.
En sådan människa som är så stressad att hon förnedrar en patient på
det sättet och skiter i hygienen för att hon snabbare vill komma vidare,
ska inte jobba här. Det tar inte så lång tid att hämta lite mer papper och den tiden
spelar ingen roll. Det är ohygieniskt och kan leda till större komplikationer som liggsår.
Jag har RÄTT att bli torkad, med ett rent tort papper. Det är inte konstigt om,
många äldre får liggsår om det är så dom blir behandlade.
När hon såg min beslutsamma blick och insåg att jag inte tänkte ge mig,
vart hon typ vansinnig. Hon suckade först ass högt, sen ger hon ifrån sig
ett as irriterat vrål rakt ut. Samtidigt som hon slår vilt omkring sig och vänder
sig om och stampar med fötterna i golvet, till pappershållaren.
Det tog 10 sekunder att hämta mer papper och ändå gjorde hon den scenen.
Alla andra som hjälper mig att torka, torkar med rena papper, vissa tvättar
rent med en blöt pappershanduk och många använder tvål. Dessutom så
smörjer dom in mig efteråt. hon däremot skulle gnugga in kisset i hela rumpan.
Så sjukt!
Resten av kvällen vart iaf lugn med pappa. Vi hade filmkväll och hade det mysigt.
Hade ont, men kännde mig stolt att jag hade överlevt dagen!
Man växer oerhört mycket som person när man fixar något som
nästan framstår som ett omöjligt projekt.
Ingenting är dock omöjligt.
Det som kallas omöjligt tar bara lite längre tid och lite mer styrka.
Så somnade helt slut, men med en riktig lite ego boost.
Jag hade fixat denna dag, så trotts all smärta hade jag ett leende på läpparna.
Tror att leendet satt kvar hela natten på läpparna, för på Söndags morgonen
hade jag fortfarande ett leende på läpparna.
Idag skulle jag äntligen få en blockad igen!
Kännde hur jobbigt det hade varit att vart helt sängbunden dagen innan,
att jag nu längtade efter att få komma upp och kunna röra mig lite och kunna
gå till toaletten. Såg dessutom fram emot permissen, att få åka hem.
Så åt frukosten med rasande fart och väntade ivvrigt på
att doktorn skulle komma.
Ronden kom tidigt och det var samma kvinnliga läkare som igår.
Leendet slocknade fort på mina läppar, när det första hon säger är,
"Då blir det ingen blockad idag heller då".
VAAAAA???????? Utbrister jag. "Men den andra läkaren och jag
hade ju kommit överens om det, vi hade ju bestämt varannan dag i helgen
och att jag skulle ha permiss idag igen! Du skulle ju läst skornalen igen och
där måste han ju ha skrivit så, som vi bestämmt!"
Hon svarar och säger det att hon hade läst, men att han inte skrivit något om det.
Det känndes som att all luft gick ur mig. Jag skulle inte palla en dag till
på samma sätt som igår. Jag ville så gärna åka hem och jag ville så gärna duscha!
Men så chokerade hon mig, hon såg fundersam ut och sen log hon och frågade,
"Så du skulle åka hem på permision?"
Jag nickar så häftigt att huvudet bara skakar och får ont i nacken.
Då säger hon så här,
"Jag tror dig, han måste ha skrivit fel, om vi tar i hand på att du
tar premiss idag och är utan blockad imorgon, så att du fortsätter med varrannan dag,
så får du en blockad idag." Jag ville bara hurra och dansade någon konga dans
innombords, av lycka. Vart så rädd och nervös att jag inte skulle få någon först
att det känndes som att jag hade vunnit på lotto och att alla kom med paket
till mig. haha Asså jag vet att det låter fett konstigt.
Hur kan man bli så glad över något som gör något så hysteriskt galet ont,
att det närmaste att beskriv smärtan är tortyr?
Enket, den smärta jag har när jag inte har blockad gör galet ont hela tiden.
Att ha så ont att man ligger som en frystorkad bannan,
alltså helt stilla och inte kan röra sig alls är förbannat jobbigt.
Att ligga och hålla sig ifrån att kissa så länge fast det känns som att
magen ska sprängas för att det är för mycket i, man får kramp i dom
nedre regionerna av att klämma så mycket, för att det inte ska rinna över,
att det känns som att det droppar från öronen och att det till slut kommer ut
på andra ställen som att gråta eller till slut kräkas, är så extremt jobbigt.
Kan säga att trots att många säger att gå på toa är bland det skönaste
man kan göra, så uppskattar man det ändå inte tillräckligt mycket.
Inte på långa vägar. När man vet att det kommer göra så ont att det inte
finns något ända litet sätt att tänka sig smärtan eller att tvingas ligga i det på
obästämd tid, då först börjar man uppskatta det ordentligt.
Jag tror ärligt att det skulle kunna ingå i någon slag tortyr. Jag är inte så på läst där,
det kanske gör det? För det gör ont i hela kroppen av att hålla sig dag ut och dag in
på det sättet, men ändå väljer att göra det är illa. Helt sjukt att jag klarat mig till
att bara ta bäcken 3 gånger på hela dagen igår. Det är inte normalt!
Aja tillbaka till ämnet.
Så efter min lilla konga dans inombords, så skakar vi hand.
haha sjuk grej att göra. Hon fråga om jag ville ha den på en gång,
men jag sa det att jag ville vänta lite, det var lite för tidigt.
Dels skulle jag få ont så tidigt på kvällen och dels så skulle
jag inte hinna lika mcket på permissen hemma, då jag är så trött
på morgonen. Då sa hon att hon hade lite att göra sen, så hon undrade om
det var okey att den andra läkaren som haft mig på helger och gett mig blockader tidigare,
kom och gav mig blockaden. Jag tror jag blev väldigt vit i ansiktet och med sin kvinnliga
instution så frågade hon direkt vad det var. Så berättade om att jag tror att han inte tycker
om mig och hur han typ "psykar" mig före han sticker.
"Jaså gör han!" Hon lät som om att hon blev chokad och arg på honom.
Så hon sa att hon kunde sticka, men att hon inte kunnde ge någon exakt tid.
Helt okey för min del liksom, men berättade att jag helst skulle vilja att hon stack mig
runt 11-12 någon gång.
Tycker att hon är en riktigt bra läkare. Vet inte om hon tycker om mig igentligen,
men det är inget hon måste göra heller. Det enda hon måste göra är
att behandla mig som en patient, göra mig delaktig i min vårdplanering,
behandla mig med respekt och inte förnedra eller titta ner på mig.
Hon ska försöka göra så att jag får behålla min integritet.
Allt detta är precis vad hon gör och gör man detta behöver man inte tycka om
patienten, man behöver bara sköta sitt jobb.
Så därför tycker jag endå om henne. Sen tycker jag naturligtvis bättre
om min läkare och läkaren jag haft här innan som alltid har trott på mig.
Det betyder så mycket mer.
Vilade igen när hon gått, glad att även om jag ska vara utan imorgon igen,
så får jag blockaden varanan dag iaf så att jag klarar att duscha och
typ bädda rent iaf. Halvsomnade lite till och från, så kom lunchen och
doktorn hade fortfarande inte kommit, efter lucnh och hon hade inte kommit och
ja, timmarna gick. Började bli orolig om jag skulle ta mig upp ur sängen,
duscha och åka hem överhuvud taget. Hade jäkligt ont och villa gärna hinna med lite.
Frågade efter henne flera gånger, men ingen visste något.
Vill gärna ta lite tabletter innan, så att jag inte har så ont och spänner mig allt för mycket,
när dom ska spruta, så det är bra att veta på ett ungefär.
Klockan 2 så kommer hon helt plötsligt utan att jag tagit några extra tabletter
i förväg. Frågar henne om det är okey att vänta en stund, så att jag kan få dom
och om dom kan få hinna verka lite innan vi börjar.
"Dom kommer söka mig till operation här snart, så tänkta försöka
hinna spruta dig innan, så antingen kör vi nu innan eller så får du
ta tabletten så får vi se om den hunnit verka innan dom ringer och
i så
fall får jag spruta dig efter operationen."
Det är då man svär högt innom sig. Förstår henne, men jäkligt jobbigt
att ta blockaden utan tabletterna. Det gör för ont liksom och efter att läkaren
tvingade mig röra mig tills jag fick smärtattack och ge mig blockad då,
så är jag lite rädd med. Den smärtan vill jag aldrig mer vara med om,
så även om jag inte har smärtattack, så är jag rädd.
Jag erkänner att jag är rädd för den sortens tortyr.
Så säger åt mamma att springa ut och be om tabletten direkt,
så får vi se om den hunnit verka, tills dom hunnit fixa klart sprutorna.
Så mamma springer iväg och är snabbt tillbaka. Sköterskorna har börjat
förbereda sprutorna. När sprutorna precis är klara, ringer läkarens telefon
om operationen, dom vill att hon ska komma nu.
Men hon är så snäll att hon ger mig blockaden först.
När hon då sticker första sticket blir hon skräckslagen när hon
ser hur jag biter ihopp och tillslut inte klarar mer, utan bara vrålar rakt ut av smärta.
"Men herrgud lilla barn! Gör det så ont! Hur brukar ni göra? Gör jag något galet?"
Nej det är så här varje stick är.... Det gör piss ont, men det är värt det.
Så förklarar att det enda hon behöver tänka på är att ge mig en
lite paus, mellan varje stick, så att jag hinner slappna av igen.
Jag hade aldrig fixat det för några år sedan. Att få så ont, vråla rakt ut,
men att sedan ta några djupa andetag och tränga bort tårarna och slappna av.
Lägga på masken. Masken jag använt dom senaste åren.
Masken som många gånger ställer till problem föör mig, för att folk inte fattar
hur ont jag har. Hur sjuk jag är...
När man se mig få ett stick, så är det svårt att tvivla på att jag har ont,
det känns som tortyr för mig och det både sns och hörs på mig. ingen vill gå igenom
en sådan sak friviligt..
Men nu lyckas jag till och med vid ett sånt här tillfälle att dölja smärtan, mellan sticken.
Hon vill nu gärna berätta högt vad hon ska göra,
men jag säger det att jag vill absolut inte höra när hon ska sticka.
Då kommer jag spänna mig.
Tackade som vanligt när det var klart, vilket är en sjuk ritual,
med tanke på att hur galet ont dom gör mig.. Men det är ju för att bli bättre.
Ligger kvar i sängen en liten stund efter. Blir helt skakis så kroppen måste lugna
sig lite, försöka få i mig något och återställa kroppen lite.
Jäklar vad skönt det var sedan. In i bilen, åka hem och att få ducha hemma! :D
Fy tusan va skönt det var! Allt blir ordentligt ren och känna att det är frächt i duchen
och inte där en massa äldre har suttit och kissat ner sig. (Jag vet att det är synd om dom.)
Så det var riktigt skönt! Efter det var det dags att börja ta tag i lite.
För er som inte vet ska jag flytta. Jag hade inte börjat packa något
före operationen, för att det var ju sagt att jag skulle vara bättre efter operationen,
så tyckte att det var bättre att gör allt då. Shi fick jag.
Mamma hämtade nyckeln 1:a Mars och som tur var har jag till sista Mars på
mig att vara ute ur lägenheten. Så efter duchen var det dags att börja packa.
Började med att gå igenom garderoben, då jag hade hur mycket som helst,
som var gammal slittet eller för litet. Hann med en hel del endå, vilket jag är glad för,
men skulle behöva åka hem och packa mycket, mycket mer.
Känner lite stress av det faktiskt. :/
Åt en as god pizza innan det var dags att åka tillbaka.
Fasen vad gott det var med varm och krddad mat,
gud vad jag sanknar det.
Väl tilbaka, var jag helt slut. Klockan hann att bli rätt mycket,
så det var i stort sett bara att lägga sig frmför datorn en stund, läsa lite och sova.
Så det var väll en blandat bra och dålig helg.
Lördagen var tokjobbig, men är glad att jag klarade den och
måndagen vart det bra med blockad, duch och åka hem, men hade varit bra
om jag fått blockade tidigare och hunnit med mer.
Bestämmde mig dock för att varje gång jag får blockad från och med nu,
så ska jag ta permis och åka hem och packa och fixa.
Det är verkligen sant, man ska aldrig skjuta på saker framför sig.
Man ska ta tag i allt direkt, så att man får det gjort.
Det är verkligen mycket sånt som jag har fått lära mig den hårda vägen när jag
har varit sjuk. Jag har utvecklats och mognat galet mycket den här tiden.
Nästan för fort, för på samma gång så är det som att jag känner att
jag inte hunnit med allt jag velat göra när jag var mer ung i sinet eller vad man
ska säga. Riktigt svårt att förklara. Önskar att detta aldrig hänt mig,
men så önskar alla när något tungt hamnar hos en. Det enda man kan tänka
är det skulle inte hänt mig om jag inte varit stark nog att klara av det och att
jag kan inte få det ogjort att det blev så här, utan det enda jag kan göra är att bestämma
över den tiden som blivit så här, hur jag ska hantera den och vad jag ska göra
åt det. Jag har bestämt mig, att hur tungt, hur tufft det än blir, så ska ja klara detta.
Bara med den inställningen att jag ska klara det här, så har jag
kommit långt. För man måste bestämma sig.
Kämpa hela tiden och det kommer jag göra!
Never give up!
Kommentarer
Trackback
