Det där med kränkningar och att bli förnedrad..
Måste skriva av mig lite på grund av vad som hänt.
Så för er som följer, jag kommer att återkomma till torsdagen och
det som hänt sedan desss.
Jag är ta mig tusan livrädd för att vara här uppe..
Vissa saker får man stå ut med andra inte.
Har tyckt att det har blivit så mycket bättre här,
mycket nytt folk som verkar så bra och ja många är jätte bra,
men ibland kan skenet bedra...
Varje dag sitter mamma och pappa hos mig,
jag vågar helt enkelt inte vara själv pga det som hänt tidigare.
Den rent av psykiska misshandeln men även fysisk till viss del.
Hela förra veckan var dock klockren, sköterskor och läkare
va rikitigt bra. För er som undrar när jag skriver sköterskor menar
jag både sjuksköterskor och undersköterskor.
Det strulade visserligen lite en dag i helgen, men det tar vi sen.
Men eftersom det känts så bra, så tyckte jag att jag kunde
vara själv ett par timmar medans mamma och pappa hade lite
att fixa med inför flytten..
VÄRSTA JÄVLA BESLUTET!
Har inte någon blockad idag, vilket gör att jag har väldigt ont
och är väldigt orörlig. Ringer före lunch och säger att jag behöver
ett bäcken, att jag är galet kissnödig. Har då inte varit på toaletten
på 12h. Svaret blir vänta tills du har ätit.
Visst en stund kunde jag väl vänta, grejen är bara att med en full blåsa
gör det mycket ondare.
Ringer efter jag ätit och det dröjer ett bra tag tills dom kommer,
säger att jag är superkissnödig, men att jag kan gå med på att
göra ett försök att gå till toaletten då dom är emot att ge mig bäcken,
om jag får tabletter före, om dom kunnde värma värmedynorna
och hjälpa mig på toaletten.
Visst visst hon vart jätte glad och gick för att hämta tabletter.
Det dröjer än en gång ett bra tag innan hon kommer tillbaka
och vid det här laget rinner det snart ur öronen på mig..
Då ger hon mig bara tabletterna och säger att det är en annan som får
värma handukarna som jag har som dyna och så går hon..
Väntar ytterligare as länge och vet snart inte vart jag ska ta vägen..
Ringer efter dom igen och efter ca 10 min kommer han och jag berättar
vad hon sagt om att han skulle värma dynorna..
Han är chockad, hon hade inte sagt till honom..
Han är rätt snabb med att värma och frågar sedan om vi ska ta toaletten direkt.
Jag har visserligen släppt många spärrar men, jag vill i den mån det
är möjligt, inte ha med en man in på toaletten.
Vem lyckas med att kissa framför en random grabb om man inte måste?
Så han går i väg och klockan går..
ca 2h efter att jag sa till första gången att jag höll på att kissa på mig
kommer den första sköterskan som inte hade tid tillbaka.
Här börjar det riktiga helvetet, det jag varit rädd för.
det har tydligen tagit tid för att dom letade fram en vågstol och
hon säger att dom vill väga mig först.
Tårarna rinner lite för att jag är så kissnödig och jag säger
att det går inte nu, jag kissar på mig nu om vi inte är snabba.
Hon svarar med att säga att dom kan väl köra in mig på den här.
Att sitta ner och skumpa är inget man vill när man är så nödig.
Hon fortsätter konstra, så jag sätter mig upp själv och tar långa kliv in på toaletten.
Varför är det så svårt att lyssna?
Hon följer efter in på toaletten, ser att jag står vid toaletten och är sedan på
väg att gå ut igen. Jag säger vänta, det är ju här jag verkligen behöver hjälp.
Jag får inte ner trosorna själv när jag måste hålla fast stenhårt i dynan på magen.
Svaret kommer fett oväntat. Hon protesterar och säger att det kan jag allt göra själv,
jag är ju faktiskt 23 år. Jag måste klara mig själv.
Jag svarar med att klart jag kunde ta han om mig själv förut, men jag har
galet ont just nu och kunde jag ta hand om mig själv skulle jag inte vara här.
Hon drar ner trosorna samtidigt som hon skriker på mig om den ena och andra.
Alltihop jäkligt kränkande.
När hon fått av dom sätter jag mig ner direkt, då har jag inte varit på toa på 15h
och det är första gången jag går dit utan blockad.
Nu tror jag att kriget är över, men det har bara börjat, för nu är
hon på väg att gå ifrån igen. Jag säger
"vänta, det är ju nu jag verkligen behöver hjälp, det var ju därför jag ville ha
en kvinna. Jag måste ha hjälp när jag ska torka mig."
hon vänder om, drar igen dörren och börjar skrika på mig.
Kan inte återge allt, jag försökte delvis att inte lyssna, jag vill inte bli helt nedbruten,
men det var inga trevliga saker. Hon skrek "att det fick jag allt göra själv, jag är ju 23 år" igen
och fortsätter med "att det är bara att släppa värme dynan, medans du torkar dig!"
Jag svarar med att det går inte, det gör för ont! Då svarar hon med
"du dör inte av att ta bort värmedynan några sekunder, medans du torkar dig!
Hur ska du klara dig hemma? Du är 23 år du måste växa upp och klara sådant själv."
Förstår ni hur kränkande det är att någon skriker sådant åt en?
Hon verkar tydligen tro att bara för att mamma och pappa är här, så är jag
en sådan bortskämd tjej att jag inte ens kan torka mig själv när jag är frisk?
Nu både gråter jag och och skriker jag med.
"Jag klarar mig själv när jag är frisk, men nu gör det för ont!
Hade jag klarat mig själv hade jag inte vait här! Jag kan inte ta bort
värmedynan, för efter bara 3-5 sekunder senare kommer all smärta tillbaka
och det gör redan nu galet ont. Du förstår nog inte hur ont jag har."
Hon fräser och fortsätter skrika "Nej jag vet inte hur ont du har,
men du dör inte av att ta värmedynan och lägga den bredvid dig!"
Jag avbryter henne och säger att det inte går och att jag har galet ont,
då fräser hon ur sig en massa saker och säger sedan att hon inte
"orkar ta de här" och bara vänder sig om och går.
Kvar sitter jag på toaletten kränkt och förnedrad till max,
har galet ont och kan inte ta mig därifrån..
Ringer på klockan och undrar om jag ska lägga mig på golvet eller inte?
Det gör för ont att fortsätta sitta upp och jag kan inte torka mig eller få på mig
trosorna själv heller.. Lagom som jag bestämmer mig för att lägga mig så
knackar det på dörren igen. Skapligt ledsen man blir när samma
människa öppnar dörren. Hon skriker att nu måste jag skärpa mig,
hon vägrar att torka mig, det måste jag göra själv. Säger till henne att jag aldrig
bett henne torka mig, jag har sagt att jag beöver hjälp när jag ska torka mig.
Det var hennes eget antagande av vad hjälp betyder. Jag behöver hjälp
med att hon håller handduken när jag torkar mig.
Hon skriker igen att jag inte dör av att lägga ifrån mig handdukarna.
Jag säger åt henne att hon verkligen inte förstår hur ont jag har,
det gör galet ont nu. Hon tar tag i värmedynan och håller den
jag torkar mig snabbt, samtidigt som hon fortsätter att vräka ur sig grejer.
Jag försöker att inte lyssna utan att snabba mig på, så så fort jag är klar,
tar jag över värmedynan och ställer mig upp. Då kommer hörseln tillbaka ,
för jag märker att det har blvit tyst, så jag säger jag behöver hjälp med att få på
mig trosorna. "Men herregud Madeleine, du är 23 år och inte 5,
de här måste du ju klara själv, hur ska du göra hemma?" Skriker hon.
Jag blir jäkligt arg, räcker det liksom inte snart?
Hon upprepar kränkningarna och hackar mig fan som en grönsak.
Skriker tillbaka "jag har ju så ont, du verkar inte förstå alls att jag har ont?
Innan jag vart sjuk är det klart jag klarade det här och hade jag klarat det nu,
så skulle jag väl inte varit här! och man kan ha så galet ont oavsett vilken ålder man har,
smärtan sitter inte i åldern. "
Det var inte populärt, hon var redigt arg och skrek vidare, men vid det här
laget svartnade det typ för ögonen på mig av smärta, så fort hon fått upp
trosorna så stormade jag mot dörren, trotts att hon satt fast
nattlinet i trosorna. Jag får upp dörren och det blir långa kliv mot sängen
för att försöka hinna dit innan jag skulle slå ihopp av smärta.
Jag trodde ju naturligtvis att hon skulle följa efter mig,
men nej, hon drog. Jag lägger mig ner, men får inte upp benen i sängen.
Jag stor tjuter av smärta och förnedring. Upptäcker att nattlinnet är instoppat
i trosorna och försöker få ner dom.
Mittemot mig ligger en riktigt gammal tant, som har varit arg på mig för
att jag har pratat i telefon, men hon blev helt förskräckt.
Så hon kommer fram och frågar hur de är och jag förklarar vad som hänt,
hur galet sjukt ont jag har och att jag inte får upp benen i sängen.
Jag hade ju naturligtvis ringt när jag kom till sängen, men ingen kom.
Så den underbara gamla tanten försöker hjälpa mig.
hon är bara skinn och ben, men hon lyckas bära ett ben i taget upp i
sängen. vilken ängel <3 Så svär hon lite över sjukhuset.
Jag har alltså försökt gå upp för att göra dom nöjda, fått hålla mig i 2h,
fått gå själv utan stöd till och från toaletten när det är jätte stor risk
att jag svimmar som jag gör emellanåt eller trillar då det snurrar,
Jag fick gå runt och visa trosorna,
jag var tvungen att stå upp länge när jag behövde hjälp med av/på trosor,
Jag fick sitta as länge på toaletten själv, när jag ofta trillar ihopp,
all skit fast jag försöker som dom ville.
Har så ont så ont att jag inte vet vad jag heter, men ingen som
kommer med tabletter och jag har fått igenomlida
en massa kränkningar och förnedring..
Det värsta är att det inte är slut än..
Jag stor bölar för att det gör så ont och för jag känner mig så
kränkt. Förstå mig, hemma om någon skulle säga,
"Madde väx upp du är fan 23 år" så skulle jag nog garva eller
bara skita i det, jag skulle liksom inte bry mig.
Men här är man i sådan utsatt sitts, faktum är att jag är beroende av
dom som är här och hjälper mig. Att ge sitt yttersta, försöka resa sig upp
fast att man vet att det kommer göra så grymt ont och varje gång bli chokad över att
det finns en smärta över alla gränser och endå göra det, kräver mod.
Att då bli nedvärderad gör grymt ont, att få höra hur dålig man är tär på en
nått så in i helvete. Att inte bli trodd av den enda som kan hjälpa en gör att
man verkligen inte vill försöka, för dom tror endå inte på en så att man för hjälp
när man sätter igång smärtan eller hjälper en att få så lite ont som möjligt,
utan istället förvärra smärtan. Det gör också ont, det tär på psyket.
Det är kränkande och förnedrande att få höra den skiten hon står och skriker åt mig,
det är förnedrande att gå runt i en 4 bädds sal , varav alla kollar varför det skriks.
Man mår helt enkelt förjävligt och mest av allt är jag rädd.
Rädd för att det ska börja vara så här och som det varit gångerna innan jag legat inne.
Ringer Alle för att ha någon som jag tycker om som kan lugna mig.
Den ängeln. <3
Berättar vad som hänt och att jag ringt för en halvtimme efter personalen,
för att få smärtstillande och för att få papper att snyta näsan och torka tårar med.
Tänk om inte tanten varit snäll och hjälpt mig? Hade legat med benen i backen
och fått ännu ondare.
När jag pratar med Alle så kommer sonen till tanten mittemot och ska
hämta hem henne och efter en stund kommer sköterskan.
Säger till Alle att vänta, men hon går in, stänger av larmet,
går tanten och sonen, byter några ord och sedan går...
Skapligt snopet. Trycker på larmet igen och fortsätter att snacka
med Alle som är lika snopen hon.
Jag fortsätter och gråter och vi svär lite över sjukvården..
Så kommer sköterskan in igen och den här gången går hon
in stänger av larmet, hämtar något och går?
Nu svär jag högt och vill bara härifrån.
VIll bara härifrån! Alle försöker lugna mig. Fina fina Alle! <3
Efter en stund kommer iaf mamma med andan i halsen.
Alle och jag lägger på och jag berättar för mamma som genast hämtar papper,
värmer dynan och jag berättar vad som hänt.
när jag kommit till att jag ringt för ca 45 min sedan, så utan att vi hört
har hon kommit in i rummet och är hos patienten bredvid mig.
Hon säger "men Madde jag har faktiskt andra patienter också och
***** (den andra sköterskan) har också fullt upp.
vi kan inte bara komma springades."
Asså ja visst jag köper att dom har andra patienter och
att det kör ihop sig ibland. Det händer, men det har inte tagit 45 min
en enda gång sedan jag kom hit för 2 veckor sedan. Jag köper inte att hon har
kommit in i rummet, stängt av larmet och gått utan att säga någonting,
vilket dom alltid gör annars. Jag köper inte att dom i vanliga fall går typ i kö
om ingen har blivit helt akut, men att dom i dag kan hoppa över mig gång på
gång fast att jag ligger och hyperventilerar, skakar och gråter.
förkortatade dock ihopp det till henne och sa bara "Det vet jag väl,
men det tar inte så lång tid och du har ju hoppat över mig fler gånger,
jag har as ont och behöver tabletter, hade det inte varit för tanten
mittemot som hjälpte mig att få upp benen i sängen,
hade jag inte ens kunnat lägga mig ordentligt."
Detta avfärdar hon dock helt och sen är vi på gång igen.
Hon säger att hon inte alls skrikit på mig till mamma och att jag typ
hittar på att hon skulle sagt all skit.
Jag protesterar och säger att hon visst skrikit på mig och sagt en massa saker,
att jag måste växa upp och att jag faktiskt är 23 år gammal.
Hon protesterar och hon säger "att det har hon aldrig sagt, då måste jag tolkat fel,
att hon inte tänker ta det här" och går runt skynket.
hon försökte verkligen va snäll mot mamma och ställa in sig och när hon går runt skynket
säger jag till mamma att hon visst skrikit på mig.
Detta hör hon och tittar tillbaka runt skynket och säger med gullig ton till mamma
att hon inte gjort något utan att hjälpa mig, att det alltid finns två sidor av en
historia och att mamma måste tro henne.
Jag blir fan likblek, jag hatar att hon försöker få det att låta som att jag ljuger,
som att jag vore psyksjuk (i min värd) och försöker få mamma att tro henne.
Men jag hade inte behövt vara orolig, mamma svarar "Det har hänt så mycket här att
jag kan inte tro på dig. "
High five morsan!
Hon vart skit sur gick bakom skynket och så drog hon.
Visste inte ens om hon uppfattat att jag behövt tabletter.
Jag och morsan fortsätter snacka om det och jag gråter,
då kommer hon tillbaka. Cirkusen är igång igen.
Hon ger en tablett burk och går till sängen bredvid igen.
Jag tittar i burken och det är naturligtvis fel tabletter...
Säger till och hon bara aha okey.
Så tjaffsar hon igen och säger att hon inte alls har sagt att jag ska växa upp,
utan att jag måste ha tolkat fel.
Bortförklaring för att mamma är här ringer i mittt huvud,
även om jag inte säger något.
Så sa hon att hon tolkat mig fel, hon trodde jag behövde hjälp med att torka mig
och inte att hålla och det tyckte hon jag kunde göra själv.
Jag svarar att om hon nu tolkat fel, kan hon ju be om ursäkt,
men det ville hon ju inte som sagt.
Utan hon drog igen, men kom tillbaka direkt för att ge tabletter.
Orkar inte dra upp allt hon sagt, det var allför mycket skit och upprepningar enligt mig och
jag försökte att inte lyssna på alla förnedringar heller.
Morsan gick efter ett tag och skulle handla lite,
trodde att det var lugnt, men så fort mamma gått,
så kom sköterskan tillbaka...
Den här gången att för att krossa grönsakerna totalt.
Hon säger att hon strax ska gå hem, men att hon vill att det ska kännas
bra när hon gå hem, hon är också en människa.
Jag höll lite lätt på att dö och svarade att jag faktiskt också är en människa.
Då var kriget igång igen hon sa att hon tolkat fel och då sa ja att hon
kunde be om ursäkt för allt hon sagt. Sen tycker jag iof att nu behövde inte jag
hjälp att torka mig bara att hålla dynan, men hade jag behövt hjälp att
torka mig så ingår det i hennes jobb och jag skulle inte få den skiten då heller.
Men att be om ursäkt låg inte på kartan. Hon sa återigen att hon inte sagt att
jag skulle växa upp, men vad betyder annars att
"du är faktiskt 23, det måste du klara själv"?
Hon sa att "hon bara sagt emot mig och att det var
första gången någon gjort det mot mig,
det var inte jag alls är van vid."
URSÄKTA???!!!!!!!
Vem fan säger så? Känner hon mig? Vet hon något om mig?
Jag är fan inte någon bortskämd snorunge!
Så sa "vad vet du om det? jag är visst van att folk säger emot mig."
Vilka jäkla person angrepp! Detta ber hon naturligtvis inte heller om ursäkt för.
Jag fortsätter med att jag faktiskt har för ont för att släppa värmen,
det är svårt nog med den och den hjälper ändå mycket.
Trotts det gör det galet ont, jag tjuter, skakar som fan och blev helt genom svettig.
Det blir kaos av det hela,
hon säger att hon gjort så för att försöka tvinga mig att försöka
själv, att om man måste göra något så kan man mer än vad man tror.
Ja det köper jag till viss del. Grejen är att jag redan försöker
så mycket jag klarar av och lite till.
Så säger" att jag har faktiskt för ont för att fixa det än och ingår det att
skrika förolämpa och förnedra patienten i det? "
Då säger hon att hon inte har skrikit?
Ursäkta? :s
"Jo det har du" säger jag
Hon fortsätter "Nej det gjorde jag inte och du har ju visst varit på toalett tidigare."
"När jag har haft blockad ja, vilket är en jäkla skillnad" säger jag
och är så arg över kommentaren att jag väser och halvskriker på samma gång.
Så fortsätter jag med "Så att skrika och förnedra mig när jag försöker för första
gången är verkligen inte att få mig att klara mer."
Då typ försäger hon sig "fast du skrek ju på mig, när jag skrek på dig"
Nyss hade hon ju inte skrikit sa hon?
Jag tror hon vart lite rädd när morsan kom tillbaka och
stod på min sida, rädd att jag skulle gå vidare med det.
Eller så hade hon helt enkelt en jävligt dålig dag och lät det gå ut
över mig. Jag blev räddad av att min läkare ringde på mobilen.
Orkar verkligen och vill inte prata mer med henne.
Är rädd för sådanan människor här,
det är en sådan utsatt miljö här. Man är så beroende av dom
och ställer dom till problem är hela livet problem typ och
efter det jag varit med om är jag extra känslig för saker på
det här sjukhuset.
Hon kom dock tillbaka en gång till och säger att hon skulle gå hem
och en kommentar som gör mig arg "Det blir du väl glad för."
Svarar bara "Jag har jäkligt ont och jag hatar att vara här."
Vill inte sjunka till den nivån hon försöker få mig till.
Min allmäna uppfattning är dock fortfarande att dom är bra här,
många är riktigt bra! Köpte till och med fika till några i fredags.
Men en sån här dag sätter spår. Ärren från tidigare besök är fortfarande
inte läkta och idag sprättade hon upp dom gamla och gjorde några nya.
Hon ville liksom få mig att klara mer, men hon gjorde helt fel.
Att skrika, mena på att jag är bortskämd och aldrig får ett nej,
inte tro på hur ont jag har, inte lyssna, göra så att jag får ondare,
förnedra mig, kränka mig, försöka sänka mitt självförtroende är inte
vägen dit.
Ni som läser detta nu, tänk på att detta är mina tankar,
känslor och hur jag upplevde det.
Kommentarer
Trackback
