Mardröm
När livet känns tufft kom i håg att
träd växer sig starka i motvind och
diamanter bildas under hårt tryck.
Ligger galet efter i mitt skrivande,
är nu på måndagen förra veckan,
men veckan som har varit har varit
en mardrömm som draggits igång
likt en karusell utan stopp,
just nu känns det som utan slut.
Så jag måste skriva av mig om det som varit,
jag måste bli av med det jobbig. Skriva av mig,
så att jag kan släppa ut och göra mig av med dom där
jobbig tankarna av minnena och göra plats för
nya tankar med lite mer motivation.
Något helt sjuk är att det jobbigaste just nu,
är nästan att slåss med sjukvården,
att behöva vara här på sjukhuset och ta emot
smäll efter smäll. Jag mår så dåligt av visa läkare
och sjuksköterskor. Jag tror att om jag kom hem,
så skulle jag må så jäkligt mycket bättre. Få lite extra kraft.
Men som det är just nu, är jag aldeles för dålig för att
kunna klara mig hemma.
Är såå glad att jag har några
sköterskor = undersköterskor och sköterskor som är super bra!
Dom kan visserligen inte göra så mycket åt all skit som händer,
men att dom kommer och sitter och snackar.
Lyssnar på mig och faktiskt får mig att skratta trots smärtan,
hjälper ändå mig. Det får mig att känna lite hopp om sjukvården.
Men nu backar vi en vecka till förra måndagen.
Vaknade på måndagen ganska slut efter att haft permissionen
dagen innan, glad över att jag varit hemma,
men sammtidigt lite ledsen och besviken.
En mix av känslor. Jag hade ju hoppats att Metadonen
skulle ha hjälpt så pass att jag vart okey och kunnat åka hem.
Är inte alls där än. Jag kan fortfarande inte gå utan blockad.
Kan knappt röra mig utan blockad, men känner ändå en viss förbättring.
Stor för mig, men liten för omvärden. Jag har inte extremt ont hela tiden,
när jag ligger stilla. Ont har jag hela tiden, men inte så pass att jag är
nära att slå ihop. Jag kan dessutom sträcka händerna åt sidan,
jag når sängbordet bredvid mig nu när jag inte har blockad, utan att få galet ont.
Jag provade att lägga mig på sidan och det gör ont, men det går en liten stund.
Innan har det varit att så fort jag lade mig på sidan stor grät jag och då är jag ändå
extremt duktig på att hålla masken. Dock går det bara på vänster sida,
det gör fortfarande för ont på höger sida. Men bara att jag kan rulla lite försiktigt
över på vänster sida och kunna ligga så i ca 1 min innan det gör för ont,
underlättar när man ska gå på bäcken. Det började ju släppa av
lite i lördags när jag var utan blockad, men grät fortfarande, nu känns det
ändå lite bättra. Så lite har väl Metadonen gjort.
Åt frukost, men det gick lite segt, kände mig väldigt varm
och inte förskyld, men lite åt det hållet.
Känner av lite i halsen och lite i näsan. Men det kunnde vara värre.
Så han nästan precis i få i mig frukosten innan ronden kom.
Hade försökt att inte tänka på vem den nya läkaren kunnde vara,
men nu slog nervositeten in. Vem kunnde det vara?
Vem skulle avgöra mitt öde? För det är så jag känner,
jag kan bara fortsätta kämpa, men så länge jag gör det är
det läkaren avgör för mig. Jobbar dom för mig, eller emot mig?
Får jag tabletter, hjälp? skickar den hem mig?
Jag hatar att det är på det sättet, jag vill kunna avgöra mitt
liv själv, alltid kämpa, men på min vilkor.
Ha det avgörande kortet själv.
Jag kännde igen rösten ifrån läkaren, men kunnde inte placera den.
Lagom som jag kommer på vem det är kommer han fram till min säng.
Ettt tungt NEJ! ekar innom mig. Det var läkren som sprutat mig den veckan
som den läkaren som var så bra hade hand om mig och han försökte
typ psyka mig kände jag. Han har även haft mig vissa helger, men att han
kommer själv en mådag, betyder antagligen att det är han som är ansvarig
läkare den här veckan. Det kunnde varit värre, men jag har ju samtidigt
kännt att han inte tyckt om mig. Inte velat hjölpa mig igentligen.
Kändes som att han fick inte neka att ge mig blockaderna och han vart så
arg att det är därför jag har upplevt att han försökt att psykat mig.
Det skrämer mig att någon som jag upplevt vara så emot ska ha hand om mig.
När jag tittar upp på honom ser jag en farlig glimt i hans ögon och när han ser
att jag ser den och blir skärrad, åker hans mungipa upp i ett triumferande grin.
Det var bara någon sekund, men jag tycker det liknar ett farligt varggin,
att han skulle hålla tillbaka en farlig blick att han äntligen får bestämma över mig.
Asså allt det här är vad JAG tycker det ser ut som, jag tror att det är så här,
men jag kan aldrig bevisa något. Men det här är ju en blogg med min tankar.
I alla fall så ändras allt tillbaka, han ler till på riktigt och sätter sig ner bekvämt
på min fåtölj och riktigt sträcker ut sig. Så säger han precic det jag fasat över.
"Jaha Madde då blir det inga mer blockader nu då" Så riktigt lutar han sig bakåt
som för att njut av effekten. Han fick sin reaktion med, Jag vart super stressad,
och fick typ panik. Jag säger direkt att nej det är bara idag jag ska vara utan.
Att vi har kommit överens om varannan dag. Docktorn ger sig dock inte,
han säger direkt att han har pratat med min läkare och dom två
kommit överens om att det inte blir någon mer blockad. att det är slut på dom nu
och att jag ska upp benen. Nu får jag verkligen panik. Han ser riktigt nöjd ut tycker jag.
"Jag pratade med min läkare förra veckan och vi sa att vi skulle dra ner lite på blockaderna,
sen bestämde jag och läkaren som var här att vi skulle köra varnnan dag, det kom
även läkarn som jag hade i helgen överens om." säger jag med darrig röst.
Det hörs att jag har panik och nu börjar istället docktorn bli irriterad att jag säger ifrån.
Men det är inte så konstigt att jag faktiskt säger ifrån, för läkarna i det här huset har
gjort fel så många gånger och nu är det sagt att min läkare håller i medicineringen,
och han sa i förra veckan till mig att det skulle fortsättas ges blockader.
Nu reser sig dock doktorn upp och det syns att han fått nog, han säger att nu är det så
att det inte blir någa blockader, så forsättar han med och säger att det är klart,
det blir vårdplaneringsmöte på onsdagen om mötet och säger att han förmodligen
ska vara med. Jag protesterar igen, "läkarn från förra veckan och ja sa bara att vi
skulle ha mötet om jag var bra , vi villle bara förbereda oss ifall att metadonen fungerat!"
Detta villle läkaren naturligtvis inte heller lyssna på, att bara sa att vi visst skulle ha
mötet, jag var tillräckligt bra för att åka hem och ibland tar ju insattserna tid
att genomföra så bra att vara ute i god tid. Så vänder han sig om och går.
Jag kanske gick lite långt i mina protester.. Jag menar att jag har ju som sagt inte
några bevis, mer än min känsla för att han inte tycker illa om mig.
Så han och jag kanske bara kommit till vatandra på fel fot, men tycker att han
låter så bra eller snäll mot någon.
Aja kan inte göra något åt det, precis som jag sa styr någon annan mitt liv,
men för den del så tänker jag inte ge upp. Det var hemskt att vara utan blockad
i en enda dag, jag är inte redo att vara utan helt. Får panik v bara tanken.
Så när han har gått, så börjar jag gråta direkt, men jag ger mig inte.
Mamma ringer upp avdelningen där min läkare jobbar, brukar bara kunna
boka tid med min läkare, då han nästan alltid har fullt upp. Nu lägger mamma
snabbt på luren och säger att jag ska ta fram min mobil och sätta på ljudet,
han skulle ringa upp mig. Kan knappt förklara kännslan, känndes som att nu
kommer min räddning, han ser till att allt ska bli bra.
Vilade en stund och snackade med mamma, började bli galet kissnödig, men hade
för ont för att kunna göra något åt det.
så det var så skönt att läkaren ringde upp direkt.
Jag berättade vad läkaren här hade sagt, att dom två skulle ha kommit
överens om att jag inte skulle ha någon mer blockad.
Det var nästan roligt att hör hur arg och upprörd min läkare blev.
Han hade abolut inte sagt så sa han! Han hade diskuterat att man behövde ett alternativ
till blockaderna. Blockaderna kan jag ju inte ta hemma själv och nu när man har stuckit
så mycket är risken för att det ska bli infektion. Sen sa han att man skulle dra ner på
mängden bödövninsmedel i sprutan. Desto mer mängd det är i sprutan, desto mer sprämger
det och blir trångt eftersom det igentligen inte finns någon plats för vätskan och nu när jag fått
sådana stora blåmärken efter sticken gör det att det blir ännu trängre vilket gör att det
dels läker sämre och när det är så trångt blir det svårt för cellerna att få syre och blod och
dom kan dö. Så därför mindre vätska och försöka hitta ett alternativ.
Ganska stor skillnad liksom.
Så frågar han lite hur jag har det och så
och jag säger det att jag har riktigt ont, framförallt som i Lördags och idag
när jag inte har någon blockad. Att jag inte kan göra något att jag bara ligger
och håller mig och har det ett helvete. Säger att vi måste göra något,
för jag kan inte ha det så här om jag ska vara utan blockad någon gång ibland.
Läkaren tänker efter lite och kollar lite bland dom tabbletter jag haft.
Det är inget litet jobb, i sommras vet jag att vi hade provat 380st bara mot smärtan..
HELT JÄVLA SJUKT! Dessutom har vi provat flera sen dess, så har ingen aning om hur
det ligger till nu, men jag har väl gått igenom hela Fass snart.
Till slut kommer han fram till att jag ska prova en ny tablett.
En tablett som har blivit lite som ett helvete för mig.
Abstral heter den, han börjar med att förklara att han inte vill att jag
ska vara bombad hela dagen, vilket jag är tacksam för och att det
bra med den här då skulle vara att den bara är verksam under en
ganska kort stund. Detta är då ytterligare ett opiad prepparat.
Dock detta är den starkaste tablett man kan skriva ut, SJUKT!
Den ges i vanliga fall bara till cancerpatienter i slutskedet, som har cancer
i hela kroppen och blir typ uppätna innifrån. Jag som trodde att metadonet
skulle vara det starkast jag någonsin får i mig och tycker att det är
jobbigt nog med tanken på hur mycket den förstör min kropp och
nu ska jag pilla i mig den starkaste tabletten som går att skriva ut.
Men just nu är det ju inget som fungerar, så läkaren ville försöka med den.
Så säger han att jag inte får sova på den, den är alldeles för stark för det,
jag måste ha ett uppdrag när jag tar den te.x. toaletten.
Biverkningarna är så stora att man kan hamna i koma eller
sluta andas så att man dör om man somnar på den.
(Min läkare som ni säkert har märkt förut säger ibland väldigt olika
saker när man ställer samma fråga, han ändrar sig liksom. Om det var
så även denna gång eller om det blev ett missförstånd vet jag inte.
Att dö eller hamna i koma är en biverkning som kan inträffa likt alla
opiader, men det är inte så stor risk att du hamnar i koma eller dör direkt
bara du somnar som han sa eller jag förstod det.
Detta ställde dock till det ordentligt för mig med mycket rädsla.)
Så när vi lade på var jag både lättad för det här med blockaderna,
jag kommer att få dom imorn igen, men också halft livrädd för den nya
tabbletten och att somna på den.
Efter det frågar mamma om hon kan springa ifrån en stund, det har varit så
lugnt ett par dagar att jag sa ja. Det värsta jäkla beslutet!
Detta kan ni läsa om i det tidigare inlägget som heter
Det där med kränkningar och att bli förnedrad..
Det var alltså då jag skulle prova att gå upp till toalleten med den nya tabletten.
Tänker inte upprepa mig, så ni som inte läst eller inte kommer ihåg och undrar
kan gå tillbaka dit och läsa.
Den kvällen efter all skit mådde jag verkligen dåligt,
var livrädd för vad som kunde hända och ärren från tidigare
år var uppslitna och blödde igen.
Den lilla trygghet som dom nya sköterskorna hade skapat började försvinna.
Var kissnödig som en galning, ville absolut inte försöka gå upp igen,
efter floppen som hände, det gjorde aldeles för ont, så bara att hålla sig..
Till slut orkade jag inte hålla mig längre, men det fick bli ett
bäcken. Känns lite bättre att gå på bäcken med abstralen än utan,
men det är inte stor skillnad. Det värsta är att det kommer lite i sängen och
som jag är finns det inte en chans att byta nu, utan får sova i det och göra det
i morgon när jag fått blockaden, men det känns förjävligt att göra det.
Har dessutom fått liggsår, så dom lär väl inte må så jäkla bra av det här heller.
Dessutom började jag hosta en hel del under kvällen,
så humöret var varkligen inte på topp.
På samma gång känndes det mycket bättre inför morgondagen,
då skulle jag få blockad i alla fall och inte behöva ta så mycket skit.
Så rädd, helt slut men med hopp för morgondagen somnade jag till slut.
På tisdags morgonen hade mamma ganska svårt att väcka mig.
Tog ett bra tag att få liv i mig och jag slumrade till ett antal gånger
under frukosten. Var galet kissnödig efter att hållt mig så länge,
men tänkte att jag bara behövde hålla mig ett tag till, så skulla jag ju få blockad snart.
Hade hostat så mycket under natten att frukosten inte
smakade alls och jag kännde att jag fått lite feber.
Börjar bli lite orolig för lugninflamation, när jag ligger ner så mycket,
fick ju det förra gången och två av dom andra i rummet har det.
Tänkte att jag skulle fråga doktorn som kom på ronden om det.
Det blev dock ändrade planer..
När ronden kom känndes det nämligen som om jag var
mitt i en av mina mardrömmar..
Hörde att läkaren var hos tanten bredvid, kännde inte igen rösten,
men hade av någon andledning ståpäls på armarna.
Någonting känndes inte bra och när läkaren är klar hos patienten
bredvid och kommer fram bakom skynket vid mig förstår jag varför.
Jag dök rakt ner i mina gamla mardrömmar!
Det var en gammal läkare som jag träffat för några år sedan.
Det var han som hotade mig när jag begärde second opinion i en
annan stad. Han hade ställt sig böjd över mig och hötte med fingret och
sa att han kunnde gör den här istället redan imorgon, men
"att jag fick inte bli arg på honom om han råkade skära sönder några
tarmar på mig samtidigt." Han gjorde det dessutom när jag hade 3
vittnen hos mig den gången så vågar han hota mig på det sättet som
vi alla 4 tog det som, så vad skulle han inte våga säga annars?
Jag har drömt mardrömmar om honom många gånger sen dess,
han gjorde verkligen mina tidigare vistelser på det här sjukhuset till ett helvete.
Det var ju inte bara det där han gjort liksom. Ni kan läsa om det här i inlägg
för ca 3 år sedan.
Så att nu se honom stå framför mig igen, skrämde verkligen slag på mig.
Jag kunnde bara stirra på honom, fick hjärtklappning, fick ståpäls överalt
och vart precis genom svettig. Kunde knappt prata och mamma sa efteråt
att jag hade blivit precis likblek. Jag vart verkligen livrädd!
Vad fan skulle han gör mot mig den här gången liksom?
Man är i en sådan utsatt sits när man är så sjuk och ligger så här.
Hans hälsning är stel och han ser nog på mig att jag minst sagt
känner igen honom. Jag kan inte hälsa tillbaka, jag kan verkligen inte prata,
är bara stelfrusen av skräck.
Han säger att han pratat med min läkare och att dom kommit fram till att det inte blir
någon mer blockad nu. Va fan??? !!
Måste hitta min röst igen, får inte ge mig direkt, måste kämpa!
Med ilskans hjälp hittar jag den till slut och jag säger
"Nej jag ska visst få jag har pratat med min läkare."
Det har jag med och det blir inga mer nu, det är helt slut med blockader kastar
han ur sig och det börjar likna ett verbalt krig mellan oss. Jag säger genast att
"så sa läkaren igår också, men jag ringde min läkare sen igår och jag ska ha.
Ni måste ha missförstott honom. Han säger bara att vi ska försöka hitta en
annan lösning, inte att vi ska ta bort dom! så säg.." Läkare avbryter mig,
vi har verkligen ett krig, vi skriker inte, men hans team backar lite och tittar
på oss, men jag och läkarens fokuserar bara på varandra, våra ögon skjuter
blixtrar och jag tycker ialla fall att hans ögon är fulla av hat och nedvärderingar.
Han avbryter mig ialla fall med att säga att "nej det är nog du som missförstått honom,
dom ska bort!" Känner att jag har esset på handen och får ur mig med ilska
lite fortare det här gången, rädd att bli avbruten den här gången
"Nej han sa igår att vi skulle ha mindre bödövningsmedel i varje spruta,
så han sa jag skulle ha, så om du kollar i journalen så skulle han skriva
i där hur mycket som skulle vara i varje spruta istället, han är lite svår att
förstå ibland, så du måste ha missförstått honom."
Känner nu när jag hittat min röst att den är full och stark av ilska,
men också darrar av rädsla för honom. Hjärtat slår verkligen i 180.
Så nu när jag trott att jag äntligen sagt något han inte kan bortförklara,
utan måste ge mig blockaden, så säger han
"Fast jag pratade med din läkare i dag och han sa nu att vi inte skulle ge mer!"
1-0 läkaren..
FAN!!!! Skakar som fan i hela kroppen, läkaren måste ha ändrat sig. FAN!
Hatar när han gör så är, det får mig att framstå som att jag ljuger.
Blir arg på han, han ska vara på min sida! Förstår han inte hur dålig jag är?
Ljuger någon av dom för honom och säger att jag är bättre? Hur fan ska jag klara mig!
Det gick ju åt helvete igår, när jag försökte gå upp och såg framför mig att ligga
i min egen avföring eller nått, utan möjlighet till att byta och inte kunna duscha.
Mådde illa av tanken och kännde att jag får fan inte ge upp nu, så frågade vad
vi skulle göra istället för något då? Sa att jag hade jäkligt ont. Då säger han
Det är bara att gå upp och gå på toa, man måste gå upp fast att det gör ont
och att jag skulle prova en tablett som heter Abstral..
Blir rå förbannad och säger "Jag kämpar som tusan och gör massa saker fast det
gör ont, men att det finns gränser! Jag tog dessutom den tabletten redan igår
och det fungerade inte, det gjorde aljdeles för ont ändå!"
Då säger han att jag kan höja och ta två tabletter istället.
Känner mig helt uppgiven, säger det att tabletterna sitter i så kort så jag kan ändå,
inte gör mycket på dom. Det blir inte humant att ligga så!
Får försöka ta detta med min läkare istället, får hålla hoppet upp,
han kanske kan hjälpa mig. Här är jag helt i denna läkarens klor och
det känns så jäkla hemskt. Han är doktor, men har inte gjort en enda sak för
att jag ska må bättre, utan tvärt om, bara sämre.
Jag litar på läkaren från skåne som opererade mig,
jag tror till 100% att jag kommer att bli bra! Den enda frågan är
klarar jag mig tills dess med dessa läkare? Utan hjälp och bli
sängbunden för lång tid gör att man drar på sig en massa följdsjukdomar
och min kropp fixar nog inte mycket mer snart. Hur länge klarar mitt psyke
att ligga i min egen avföring och bli behandlad illa på annat sätt?
Jag MÅSTE kämpa! Jag måste höra med min läkare, jag måste se om detta
går att lösa på något annat sätt och sen måste jag hoppas för allt jag har att
jag blir bättre jäkligt fort! Så för att inte gå in i ett hopplös tjafs med läkarn,
han lyssnar inte på mig iaf, så tittar jag bara bort och suckar. Hoppas att han försvinner fort,
men han är tydligen inte klar. Han säger att han tycker att min läkare måste komma hit.
Jag undrar om han faktiskt tror att jag kan få hit honom?
Men han fortsätter med att säga att han tycker det är alldels för rörigt med mig nu,
så säger han att han vill att man sätter ihop en grupp med min läkare och två läkare
härifrån som ska ta hand om mig. Bara dom ska bestämma och helst ska dom jobba
parallet med varandra så att någon av dom alltid är här. Sen så ska då min läkare bestämma
allt, så att det blir lättare för sjuksköterskorna, så dom vet vad som ska göras.
Så nu ska han få till ett möte här med min läkare.
Först så blir jag ganska intresserad, det är faktiskt bra, inte så många kockar
i soppan liksom, jag behöver inte vara nervös över vem som ska komma
och framförallt min läkare bestämmer. Precis när jag börjar lugna mig och
nästa bara nästan ska börja le, så stelnar hela jag till, jag tror till och med att
hjärtat stannade upp. FAN tänk om han menar att det är han som ska var med
i denna grupp? Munnen öppnas typ i ett tyst skrik, hela jag börjar skaka som en idiot
igen och svetten forsar. Läkaren säger att han hör av sig när han vet mer när det blir
och att det är vårdmöte under morgondagen. Så går han.
Så fort han har vänt ryggen till och förvunnit bakom mitt skynke på väg till tanten mitt emot
mig börjar jag stor gråta. Då släpper spänningen och jag bryter ihop totalt.
Jag ser att en av sjuksystrarna som jag tycker så mycket om står kvar en kort stund
och tittar oroligt på mig innan hon är tvungen att springa efter läkaren.
Hon såg orolig ut och väldigt oförstående. Jag är bara så rädd för den läkaren.
Det är svårt att förklara och att träffa honom igen och att han direkt satt
käppar i hjulet för mig och tryckt ner mig gör mig väldigt ont.
Mamma ser också ganska blek ut och hon frågar hur det är,
det syns att hon med blev tagen och att hon är väldigt orolig för mig med.
Hon säger då att jag är aldeles blek. Jag har verkligen panik och vill prata
med min läkare direkt, men har redan en telefontid bokad sen förra veckan
till senare idag, så ingen ide att ringa nu. Är dock så jäkla kissnödig att
jag behöver gå till toaletten redan nu, men efter gårdagens flopp,
vill jag igentligen inte prova igen. Det gjorde aldeles för ont och
jag tror knappast att en till tablett ska göra något underverk.
Ringer efter en sköterska, måste ta det här med gruppen först.
Som tur är kommer sjuksköterskan som är ansvarig.
Frågar henne vilka det är tänk ska vara med i gruppen.
Hon berättar att det är hon och den sjuksköterskan jag tycker bäst om som
tillsammans satt ner foten och sagt att dom måste ha möte och att min
läkare måste få bestämma. Att dom har tänkt att läkaren som var med på
ronden och någon mer ska vara ansvriga. Jag börjar storgråta typ igen och e
verkligen ber om att det inte ska var den läkaren. Att vi har ett förflutet som
gör att jag fortfarande drömmer mardrömmar om honom. Att jag verkligen inte
vill träffa honom överhuvud taget. Jag förslår att det ska vara den läkaren jag tycker
om istället som alltid trott på mig. Hon blir lite chokad och frågar om det verkligen är
den läkaren som jag träffat. Han är nämligen den läkaren som hon tycker är allra bäst.
Han lyssnar alltid på pattienten tycker hon. Nu är det min tur att bli chockad,
hur i helvete kan hon tycka att han är bra? En läkare som hotar
patienten tycker inte jag ska jobba som läkare överhuvudtaget.
Sen blir jag orolig, om hon tycker han är så bra, hur dan är hon själv igentligen då?
Har hon en annan sida som hon inte visat för mig? Slår undan tanken,
jag måste lite på några om jag ska fixa det här.
Så ber att bara inte han ska komma, det är honom jag fortfarande ser
i mina mardömmar. Då berättar hon att dom inte har så många odenarie läkare
utan mest en massa inhyrda/lånade och han är en av få ordinarie,
så därför vore det bra med honom, men är det så jag känner så ska hon
natruligtvis göra allt hon kan för att inte han ska vara med.
Jag är verkligen livrädd och gråter fortfarnde så hon ser hur rädd jag är.
Dock blir det svårt med läkaren jag tycker om, han är specialist och har inte mycket tid.
Nu ska det hälst va någon som behöver eller vill lära sig mer om smärta säger hon,
men hon ska prata med den andra sköterskan och se vad dom kan göra.
Hon går och jag lugnar mig lite, men tankarna går. Något är skumt.
Vet att man blir skum på medecinerna så det kan vara därför jag känner
så här, men funderar ändå lite på om det är så att hon bara vill bli av med mig, eller om
han trycker på att det ska vara han så att dom kan ställa till det för mig på något sätt
och bara skicka hem mig. Det kan vara bara tabletterna, men det är inte
konstigt heller att jag blir orolig efter allt jag varit med om.
Jag gillar verkligen inte den här kännslan i vilket fall!
Mår ganska dåligt och hostar hela förmiddagen,
har lite feber och tillsammans med att vara så kissnödig så
är förmiddagen rätt tung. Till slut kan jag inte hålla mig och ber
om Abstral. Jag måste försöka. Jag måste kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill bli frisk och då måste man göra saker trots att det gör
förjävligt ont och försöka. Ser dock till att det ska vara bra
sköterskor den här gången och att mamma ska finnas kvar på plats.
När Abstalen smält, så går jag igenom innan jag sätter mig upp
exakt vad som ska göras och hur vi ska göra det. Vill inte ha några
problem den här gången.
Det gör verkligen förjävligt, sjukt ont, men jag stortjuter inte den här gången
i alla fall. Hade jag inte varit så van vid smärta hade jag dock vrålat rakt ut genom
hela proceduren. Fy tusan vad ont det gjorde.
Det lär bli att hålla sig och gå så lite som möjligt till toaletten när det gör så här ont.
Till slut ringer min läkare upp mig, det känns som det enda jag gör är att
vänta på att han ska ringa. Jag går genast på om att läkaren sagt att vi skulle
ta bort blockaderna helt idag igen. Säger att jag får panik och undrar vad
vi ska göra för att dom ska lyssna på dig, undrar om han kan skriva i jornalen eller något.
Så fort jag hämtar andan avbryter han mig, med den otäka sanningen.
Han säger att han har tänkt om med blockaderna. Han hade pratat med dom
andra läkarna och kommit fram till att det är för farligt. Jag får lättare hjärtklappning,
hur fan ska det gå nu? Han fortsätter med att säga att han är rädd för att om vi fortsätter
med blockaderna så förhindrar vi läkningarna och att jag hade ju sagt att jag hade sådan
blåmärken och då va han rädd att dom skulle göra det hela ännu värre.
Jag protesterar lite och säger att nu har han ju sagt i flera omgångar att jag ska ha blockaden.
Han upprepar bara att han ångrat sig, det är för farligt.
Jag säger det att jag har aldeles för ont, jag klarar mig inte. Ska han ta bort
blockaderna måste vi hitta på något annat, som det är nu så har jag legat och
hållt mig hela dagarna för att det gör för ont. Det är ju inte alls bra och
kan leda till massa komplikationer, så någonting måste göras.
Han frågar hur den nya tabletten fungerat och jag förklarar att det gör
fortfarande alldeles för ont trotts den. Då säger han att jag skulle kunna
höja tabletterna från 1 till 2 tabletter åt gången. Nu blir jag frågandes,
sköterskan hade ju sagt att han hade sagt till henne att vi kunde göra det direkt
om det inte fungerade? Så jag har ju redan börjat med 2 tabletter?
Förklarar detta för läkaren och undrar för mig själv, om det är läkaren
eller sköterskan som sagt fel/missuppfattat.
"Aha du har redan gjort det, vad tyckte du om två tabletter istället?"
Suckar för mig själv, jag har ju redan sagt att det gör för ont, men säger till
honom att det blivit lite bättre med två tabletter, men att det fortfarande gör
alldeles för ont... Efter en gansa lång disskusionsanalys om hur ont det gjort vid
olika tillfällen så kommer han fram till att vi ska höja metadonet ytterligare eftersom det
endå fungerat tidigare. Jag påpekar att det tar ett tag innan det fungerar och det gör så
ont nu att jag ligger och håller mig. Jag har ett helvete nu, så vi behöver en lösning som fungerar nu
och även om metadonet fungerar så gör den ganska lite.
Då frågar han hur länge jag har tagit 2 taletter och sen säger han att det är ju fortfarande en
ganska låg dos, så att vi kan höja till 3 tabletter och se om de fungerar.
När samtalet är slut känner jag mig helt bedrövad och har lite lätt panik.
Jobbigt när han får mig att framstå som jag ljuger för läkarna här,
när han säger till mig att jag ska få blockader och till läkarna här att jag inte ska ha det.
Dessutom så blev det så till två läkare, två dagar på raken.
Blir så maktlös liksom. Det som känns allra värst är nästan att läkaren från i morse
som jag är så rädd för fick rätt. 2-0 läkaren. Det går en kall kåre längs ryggraden,
FAN, tänk om det är han som har tryckt på om att jag inte borde ha blockader?
Jag blir ännu räddare för läkren, han har sådan makt, det märkte jag förra
gången också. Han tog bort mediciner och gjorde om då med,
så det skulle inte förvåna mig om han gjordt det nu.
Usch, känns som jag hamnat i en musfälla, eller instängd i en labbyrint,
full med hinder och återvändsgränder. Letar efter öppningen ut för att bli
frisk i panik. Sammtidigt stolt över mig själv, trots min rädsla och alla
motgångar, så är jag så betslutsam att jag ska hitta ut och bli frisk.
Jag vill inget hellre än att bli frisk, så trots att dom försöker släka elden inom mig,
så lyser min kämpaglöd klart fortfarande. Jag har mål, jag har drömmar.
Allt som det känns som att dom försöker ta bort från mig.
Jag ser fortfarnde framför mig bilderna när jag är frisk,
när jag sitter på hästryggen och trimmar för fullt,
jag ser mig själv ute i världen med en stor ryggsäck på ryggen och
upptäcker världens underbaraste ställen.
Jag ska fixa det här oavsett vad dom kastar mot mig,
oavsett vilka hinder dom ställer upp framför mig, fan jag är van vid att
hoppa över hinder. Hästar som knölar och inte vill hoppa
och det är samma sak här dom radar upp problem, men för mig finns det bara
en väg, över hinderna, ta mig över alla problem och komma till mål.
Helst med en jävligt bra tid också.
Just nu känns det som att vi är inne i omhoppning, sista operationen var
målet i grundomgången, nu är det snävare mellan problemen,
de kommer tajtare mellan varandra, men tiden ska gå fortare
och jag ska vinna det här!
Mitt pris istället för en rosett och plakat, ska vara att få tillbaka mitt liv
och prissumman kommer ifrån alla anmälningar från allt dom gjort fel
och över mitt lidande. Jag ska fan ha ersättning för det.
För precis som på hästtävlingar så har det här kostat mig mycket.
Både i pengar och i blod svett och tårar,
men fasen, det här ska jag klara!
När jag har hämtat mig och peppat mig själv, känner jag att jag måste
ta tag i det här med toaletten. Det krävs jäkligt mycket mod att gå upp
och göra något som man vet kommer att göra så ont att man kräks
eller svimmar. Att göra det gång efter gång kräver jäkligt mycket mod
och beslutsamhet, så mitt lilla pepp talk med mig själv är jäkligt viktigt vid sådana
här tillfällen. Till alla ni har frågat mig hur man peppar sig själv har jag bl.a.
se saker positivt och orka kämpa när det händer jäkligt tuffa saker i livet har jag
b.la. sagt detta. Så även nu till er andra som pallar läsa och orka bry er,
en av dom viktigaste sakerna är att se målet framför er,
se det ni vill se eller göra när ni tagit er igenom skiten. Ta fram bilder i huvudet
hur det ska bli, behåll den bilden, det blir en dröm. En dröm är jäkligt viktigt att ha.
Sen sätt upp små mål och ge er själva någon slags belöning.
Vad man än är framför problem, så finns det alltid något man kan göra.
För mig just nu är det att så fort jag kan gå igen och inte har allt för ont,
så ska jag åka utomlands som jag älskar.
Det ger något att se fram emot och när det känns som nu jäkligt tufft
och man bara får lust att dra täcket över huvudet , så ser jag den här
resan framför mig, jag fokuserar på den och jag vill så gärna dit
och vill jag dit, så kan jag inte bara dra täcket över huvudet.
Jag måste kämpa, jag måste gå till toaletten.
Hade mitt nästa mål på stegen varit att bli frisk och jobba som beridare
så hade vägen varit för lång. Jag hade bara sett den långa vägen
och det hade blivit mycket tyngre. Självklart ska jag om jag vill det
ha det som slutmål, men för att orka så måste jag ha en massa delmål.
En massa små belöningar som inte ligger för långt bort i tiden.
Saker som får mig att kämpa nu så att det inte känns för långt.
Ta ett steg i i taget till målet.
Så jag ringer efter personal och ger mig på toalettbesöket.
Det gör inte riktigt lika ont med tre tabletter, men däremot så
blir jag snurrig som tusan. Det känns som att jag sitter i en torktummlare.
Det verkligen går runt och runt, så mår jag jäkligt illa.
Inget trevligt besök, men ändå skönt att fixa det.
På kvällen åker jag för första gången med pappa ut till dagrummet
i sängen. Lite skönt att kunna snacka högt och kunna titta lite på tv.
Träffar ganska många sköna människor, folk med hemska historier och
folk med väldigt inspirerande historier. Efter ett tag blir jag dock jäkligt dålig.
Börjar må så jäkla illa, hulkar som en galning och pappa får hämta spypåse efter påse.
När jag ringer efter personalen kommer dom med en tablett.
Skojar dom med mig? Det går inte ens 30 sekunder mellan mina hulkningar.
Provar med lite vatten, men det kommer upp diret, så det slutar med
att personalen får ge sig och dom får spruta istället.
Detta gör att mina vanliga tabletter inte går att ta förräns flera timmar senare
än vanligt. Inte så jäkla bra. Stakars pappa fick inte åka hem förens borttt klockan 3.
Han är så jäkla snäll som verkligen stannar också, för jag vågar verkligen inte vara
själv. Det är nästan alltid någon som går på mig, när jag är själv.
Förstår att jag ser fett bortskämd ut, men dom skulle inte sitta här så mycket
om det inte hänt såndana saker som hänt när jag är själv.
Dom ser dom med att jag har tillräckligt att kämpa med, än att det händer
sådana saker som igår och tidigare. Dom vill att jag ska bli frisk och
skulle dom inte varit här, så skulle något alvarligare hänt,
kanske allvar på ett hot? Eller mer förnedringar, eller så skulle
jag bli hemskickad. Risken är i vilket fall som helst att jag inte skulle fixa detta,
så att dom är här hjälper mig verkligen och jag tror att det är få föräldrar
som inte skulle sitta hos sina barn om barnens framtid stod på sånt högt spel
och dom kunde rädda barnens framtid.
Jag skulle i alla fall sitta hos mitt barn. Skulle det vara något mer vardagligt
och läkare och sköterskor skötte sig och alla var bra skulle varken jag göra det
eller mina föräldrar, men nu behövs dom. Så jag får se lite bortskämd ut.
Det gör inget.
Efter att ha mått så illa och klockan blev så sent, så somnade jag
som en stock. Jag hann inte ens bli nervös för
morgondagens vårdplanerings möte.
Nu vart det ett riktigt långt inlägg,
men det måste komma ut, så jag tror inte många av er
som börja läsa pallafr att fortsätta,
ska försöka korta ner inläggen lite endå tror jag.
Här är en av mina drömmar. <3
Du får tycka synd om dig själv ibland,
skrika ut din frustration,
gråta slut på alla dina tårar,
Men du får aldrig aldrig göra
allvar av tankarna på att ge upp..
Kommentarer
Trackback
