Bye bye hospital!
Nu så efter 7 veckor så lämnar jag äntligen sjukhuset! :D
Ska på ett sätt bli super skönt, ha sin egen säng, ha tv,
lite friare besökstider och framförallt slippa se alla gammla och sjuka.
På avdelningen jag har legat ligger nämligen typ nästan bara 70-80 åringar,
vilket gör att präster kommer och går när någon dör, dom är vimsiga,
skriker och det är ett jäkla tjat. Onej jag är inte okänslig,
jag tycker synd om dom med och jag vet att jag kommer
bli lika dan när jag blir gammal, det blir väll dom flesta, men ärligt talat
som 22 åring blir man tokig på att vara här 24h om dyngnet.
Vet typ alllt om dom jag delat rum med,
då dom berättar hela sina livshistorier på repet...
Dom som är sämre än så är nästan ännu värre, tänk er själva att ligga i
sängen och försöka sova och helt plötsligt hör man bara värdens gallskrik,
man tittar upp i panik och ovanför en står någon tant med massa grått
hår som spretar åt alla håll och stirrar på en..
Jag skojar inte, det får en faktiskt att bli rädd för dom,
så på alla dom sätten ska det bli skönt att komma hem.
Däremot är jag inte riktigt i form att åka hem än vilket oroar mig...
Tränat stenhårt i sängen dom senaste dagarna, men kan ändå
inte sitta upp mer än 5 minuter, blodtrycket är så dåligt tillsamans med att det gör ont.
Så jag har ett tips, svimma helst inte sammtidigt som man sitter på toa...
Det är inget trevligt sätt att vakna upp på sen..
Svimma heller inte ifårn några högre höjder,
det gör ganska ont överallt när man vaknar då..
Nej det bästa stället att svimma på om man nu måste göra det,
det är nog vid sängen, då landar man åtminstånde mjukt om man prickar
rätt i fallet.
Jo ja jag har testat på allt detta i helgen, blodtrycket vill lixom inte hänga med..
Trotts att personalen vet detta har dom också lämnat mig ensam
fast jag bett dom att stanna eftersom jag är på väg att svimma,
vilket gör att jag har skadat mig onödigt mycket...
Så på det sättet är jag lite rädd att åka hem,
här har man ju åtminstånde hjälp i närheten..
Sen måste jag faktiskt ge lite kredd och tack till en ganska stor
del av undersköterskorna/sjuksköterskor på den här avdelningen,
många av dom har faktiskt varit bra.
Sedan har vi nästa problem, jag gick ju ner ca 15 kg och jag vägde
ju inte direkt mycket innan.. Har ätit allt jag kan denna vecka,
druckit massa cola, ätit godis och kosttillskott, men om man¨säger så här,
det händer inte direkt mycket på vågen. Så har en hel del att äta upp mig.
Men nu är jag på väg, hemtjänst och hemrehab, lära mig klara mig
själv igen. Det här ska gå.
Livet slår omkull dig, men bara du kan välja
om du ska ställa dig upp igen.
Ljuset i tunneln
You never know how strong you are until being strong is the only choice you have..
Idag har jag haft möte med kommunen innför hemmgång.
Dom va riktigt bra, men känns förjäkligt att behöva boanpassa hemmet
och att sedan ha hemtjänst en massa gånger under dagen
för att jag inte ens kan ta mig till toletten själv...
Det blir väll bara kortvarigt att dom ska komma så mycket som
6-7 gånger per dag, men känns inte alls bra endå.
Men behöver man hjälp så behöver man.
Så fort jag klarar av att gå några steg så jag tar mig runt i lägenheten,
blir det mycket bättre...
Fast trots det ska de bli så skönt att få komma hem vartefter! :D
Förmodligen blir det nästa vecka! :D
Ska bara få ordning lite mer på kroppen,
men nu ser jag ljuset i tunneln. :)
Måste erkäna mig besegrad av mina mål från förra helgen,
men men varje dag är en ny chans att klara dom.
Är i sämre kondition än vad jag trodde va möjligt.
Att sitta upp ens i 10 minuter funkar inte än.
Att ta en dusch klarade jag igår med hjälp av två sköterskor som bar och höll mig.
Fett nice efter att inte duschat på 3.5 veckor, då njuter man trots att
det gör ont kan jag lova!
Så det målet klarade jag ju fakstiskt fast några dagar senare. :)
Sista målet att stå upp med hjälp, är lite tuffare.
Idag med hjälp ifrån två stycken som bär under armara och ett gång bord,
kommer jag precis upp. Klara inte ens 10 sekunder..
Snurrar framför huvudet, svartnar för ögonen, ont i magen och hjärtat,
tryck över bröstet och mjölksyra i benen.
Seriöst känns som jag sprungit ett maraton av att göra ingen ting..
Aja, det kommer väll vartefer.
Måste ge det tid..
Men gud vad tiden går långsamt då..
Nu e det bara att ge allt och lite till, jag ska klara det här!
Glöm inte att träd växer sig starka i motvind och diamanter bildas under hårt tryck.
Livet är hårt, grymt sa grisen..
Haft en sjuk tuff vecka, men de börjar årdna upp sig lite nu.
När docktorn väll kom efter att struntat i ha dyckit upp några dar till mig,
så gick det väll inte så bra. H*n avbrött mig hela tiden, lyssnade inte alls på
mig och sket totalt i alla mina frågor. Tillsist bara drog han, bad om att få en
annan läkare och som jag förstod det va ja då tvungen att ha möte med avdelningschefen,
men utan de mötet har det varit en annan läkare inne hos mig dom två senaste dagarna.
Så de vart ju rätt bra, får bara hoppas att den andra inte kommer tillbaka.
Magen börjar nu sakta men säkert bli bättre. Såå skönt!
Så åt lagad mat idag, för första gången på 5.5 veckor,
vart små pannkakor. Säger bara FETT gott.
Har ju typ 15 kg att äta upp mig på så nu ska de börjas
planeras in en massa god mat.
Suttit upp för första gången och huregud säger ja bara,
aldrig trodde jag att de va så myket olika mukler som gör så att vi sitter rakt..
Höll på att rammla omkull bara jag satt ner och de snurra i hela skallen
av den obalans det blev. Men shiit vilka framsteg jag ändå tagit idag.
Känns super skönt att de börjar gå åt rätt håll.
Däremot när man sitter oh tittar på mina ben,
känner jag själv hur jag skakar på huvudet..
Hur ska dom as tunna benen orka bära mig sedan?
Därmed kommer veckans mål:
1: Orka sitta upp 10-20 min
2: kunna stå om jag får hålla i någon (inte gå)
3: Kunna ta en efterlängtad duch.
3: Kunna ta en efterlängtad duch.
Skulle ju inte vara helt fel asså.
Nu hoppas ja mest att de ska va lungt på sjukan
resten av tiden med , inget mer byta doktorer hit oh dit
och om ett byte måste inträffa snälla ge mig en doktorr som
verkligen kan sitt jobb.. Borde ju inte vara för mycket begärt.
Så när livet är hårt Glöm inte att träd växer sig starka i motvind
och diamanter bildas under hårt tryck.
Livet är inte lätt när det är svårt..
Blir trött asså..
Känner mig totalt överkörd..
Va är det här för ställe egentligen?
Doktorn kom aldrig igår som h*n lovade att göra.
Ny doktor idag, tror ni h*n kom till mig idag på ronden?
Nej inte nu heller. Slutar det där? Nej doktorn tog bort
alla mina morfin piller idag, som jag tidigare tog varannan timme,
så inget mer morfin på hela dagen. Detta utan att veta hur ont jag har,
utan att veta att jag inte kan röra på mig
(vissa av er kan säkert tänka ut vilka problem det ställer till med),
utan att veta att jag sovit max 3h per natt dom senaste 3 nätterna,
för att jag har så ont. Slutar det där? Nej mina "specialist läkare" får
tydligen inte komma förens doktorn har varit här,
som med andra ord kan ta ett tag. Det är dom som kan
vara min räddning som kan förklara att man inte bara
kan ta bort morfin hux flux utan massa abstinens.
Detta är enligt lag fel som jag förstått det.
Patienten ska vara delaktig i sin behandling,
men hur kan jag vara det, när jag inte ens får
träffa eller prata med läkaren?
Man ska inte ta ut något i förskott och ligga och oroa sig för framtiden,
men kan säga att det känns inte så bra nu..
Två timar kvar tills värken kommer bli galet mycket värre
och en kväll och natt full av abstinens..
Hoppas någon räddning kommer, försöka inte oroa sig än..
Vänta och se vad som händer istället,
men shit det är verkligen inte lätt nu..
Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur
Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet.
Men kanske är det slutet på början.
Har fått åka tillbaka till det vanliga
sjukhusetnu igen. Känns väll lite sisådär,
framförallt när det första som hände var att
sjuksköterskan kom in i rummet och sa att
doktorn hade tagit bort nästan allt mitt morfin,
detta utan att prata med mig alls eller veta hur jag mår.
Vart skapligt arg då jag har galet ont
trotts den höga dos jag har, men även då det är dåligt
för kroppen att ta bort så mycket morfin på en gång.
Man måste sätta ut det långsamt för att
inte få en massa abstinens och det sista som
jag behöver är ju att må ännu sämre.
Lyckades få sköterskan att ringa upp
doktorn så att jag åtminstone ska få prata med
doktorn innan man gör någon sådan förändring.
Så nu har jag väntat hela dagen på doktorn
men h*n har inte kommit, så får väll se hur
det blir imorgon istället.
Så tråkigt bara att man ska behöva vara så här,
man ska inte behöva kämpa så dant för att få en bra vård.
Har känts lite bättre nu till kvällen i alla fall,
haft lite mindre ont, dock kan jag fortfarande
inte röra mig. Kan inte ens lägga mig på sidan,
men det kanske går till imorgon. Det är i alla fall målet.
Det kanske låter som ett futtigt mål,
men för mig skulle det vara stort.
Det är ju alltid viktigt med mål i livet och
att vara positiv, men kanske lite extra
när man ligger så här.
Jag försöker alltid ha en optimistisk syn på livet,
även om jag är varit med om tillräckligt
mycket för att ha en realistisk syn och
inse att livet är komplicerat.
För att skratta för att glömma,
måste ju fortfarande vara mycket bättre
än att glömma att skratta som pessimisten gör.
Kanske har pessimisten och optimisten lika
mycket rätt under livets gång, men optimisten
har det klart mycket roligare under tiden.
Hinder är ju trots allt bara de där skrämmande sakerna
du ser när du tar blicken från dina mål.
Så varför inte bara höja blicken och
hoppas på att jag mår mycket bättre imorgon
och att doktorn lyssnar på mig?
Så sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig önska
under kan ju ske...
Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur
Så länge det finns liv finns det hopp
Faith can move mountains. Doubt can create them
Det gäller att våga fortsätta tro, hoppas och drömma,
även när det är som tyngst.
För det är när det är som mörkast som du ser stjärnorna som bäst.
Tyvärr får jag inte stanna på detta sjukhus utan
måste åka tillbaka till det andra imorn nu när operationen
är gjord, vilket känns väldigt tungt.
Dom har så otroligt mycket mer kunskap här
så skulle gärna velat få stanna här.
Inte fått prata med doktorn som gjorde
operationen än så vet inte exakt vad som gjorts,
men vet att dom låssat på en del sammanväxningar igen.
Tjocktarmen satt tydligen ihop med bukväggen igen och
dom skar även bort en del av ärret på insidan som kan
ha irriterat nerverna extra mycket.
Hoppas bara att det räcker..
Har extremt ont i hela magen nu efter operationen,
så svårt att säga om det blivit något bättre.
Dock har jag ätit en macka nu för första gången
på över en månad som inte gjorde allt för ont,
så någon förbättring måste det blivit.
Sen blir det ju inte bättre av att jag fått
komplikationer av att legat så länge så att
jag fått lunginflammation så att varje gång
jag hostar spänns magen och
det gör sjukt mycket ondare..
Så lite orolig är jag att det inte räcker till,
men får inte börja tvivla nu måste våga hoppas
att jag blir frisk nu och som Dalai Lama sa:
"Om det finns en lösning på ett problem,
är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns nån lösning på problemet,
är det meningslöst att oroa sig."
Så nu ska jag inte ligga här och oroa mig.
Nu ska jag våga tro på det här,
att jag ska bli frisk nu.
Jag ska drömma om morgondagen,
om allt roligt jag kommer göra.
Jag ska kämpa för allt som är värt att kämpa för,
att få tillbaka mitt liv.
All those who have achieved great things have been great dreamers.
You never know how strong you are until being strong is the only choice you have...
Ingenting i livet bara händer. Man måste ha ork att möta hinder
och ork att övervinna dom gång på gång.
Ork är att kämpa, men även de starkaste har sina stunder av utmattning.
Skrev ju sist att jag fortfarande var dålig och bara några veckor efter
det blev jag bara sämre och sämre igen.
Blev sjukskriven i mitten i augusti igen och hade så ont
i magen att jag återigen fick problem med att kunna
gå, äta och att ta hand om mig själv.
Blev kortare och kortare stunder att kunna gå och tillslut
fick mamma köra runt mig på rullatorn hemma.
Medicinerna höjdes och testades fram nya,
men till början av oktober gick det inte längre och
fick läggas in på sjukhus igen.
Kunde då varken äta, gå eller sitta upp alls längre.
I år fick jag läggas in på en annan avdelning än förra året
som jag måste säga har fungerat bättre, men trots det har det
varit en del beslut från doktorer som fått
mig tvivla på svensk sjukvård igen.
Att inte få dropp fast man inte kan äta, gått ner över 10 kg
och är mycket underviktig,
att inte få smärtstillande som räcker till på långa vägar.
Dock har dom vid flera tillfällen erkänt att det här
har varit för avancerat för dom och att jag borde läggas in på
ett annat sjukhus. Detta är inte så lätt som det låter,
jätte svårt att få komma till annat sjukhus, så när det
tog stopp för vissa av läkarna gav dom upp och sa bara
vi skickar hem dig med personlig assistent resten av livet,
vi kan inget göra. Medans nästa läkare kämpar jätte
hårt och letar efter vägar att gå för att kunna dämpa nervsmärtorna.
Tillslut nu efter en månad har jag fått komma till ett annat sjukhus.
Man misstänker att det är samma problem som förra året
med nervsmärta och sammanväxningar och en
operation gjordes idag. Har inte pratat med doktorn än
så ingen aning om hur det gått än.
Har galet ont, men hoppas på det bästa.
Har inte kunnat äta något alls på en månad,
så är rigält sugen på mat. Suktar efter en pizza!
Hoppas att det blir bättre nu, i sådana fall
står en lång rehabilitering framför mig.
Måste äta upp mig en jäkla massa,
lära mig sitta stå och kunna gå igen.
Många förstår nog inte vilken extremt jobbig resa
jag har framför mig, även om jag blir frisk nu.
Efter så här lång tid är musklerna borta och
kroppen kommer att säga ifrån.
Men jag ska fixa det här,
oavsett besked imorn, jag ska tillbaka.
Det är bara att fortsetta kämpa.
Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Även tusen, tusen tack till alla som stöttar mig!
Det betyder oerhört mycket, utan er skulle det kännas
miljoner gånger tuffare. Är så glad att ni finns! <3
