You never know how strong you are until being strong is the only choice you have...
Ingenting i livet bara händer. Man måste ha ork att möta hinder
och ork att övervinna dom gång på gång.
Ork är att kämpa, men även de starkaste har sina stunder av utmattning.
Skrev ju sist att jag fortfarande var dålig och bara några veckor efter
det blev jag bara sämre och sämre igen.
Blev sjukskriven i mitten i augusti igen och hade så ont
i magen att jag återigen fick problem med att kunna
gå, äta och att ta hand om mig själv.
Blev kortare och kortare stunder att kunna gå och tillslut
fick mamma köra runt mig på rullatorn hemma.
Medicinerna höjdes och testades fram nya,
men till början av oktober gick det inte längre och
fick läggas in på sjukhus igen.
Kunde då varken äta, gå eller sitta upp alls längre.
I år fick jag läggas in på en annan avdelning än förra året
som jag måste säga har fungerat bättre, men trots det har det
varit en del beslut från doktorer som fått
mig tvivla på svensk sjukvård igen.
Att inte få dropp fast man inte kan äta, gått ner över 10 kg
och är mycket underviktig,
att inte få smärtstillande som räcker till på långa vägar.
Dock har dom vid flera tillfällen erkänt att det här
har varit för avancerat för dom och att jag borde läggas in på
ett annat sjukhus. Detta är inte så lätt som det låter,
jätte svårt att få komma till annat sjukhus, så när det
tog stopp för vissa av läkarna gav dom upp och sa bara
vi skickar hem dig med personlig assistent resten av livet,
vi kan inget göra. Medans nästa läkare kämpar jätte
hårt och letar efter vägar att gå för att kunna dämpa nervsmärtorna.
Tillslut nu efter en månad har jag fått komma till ett annat sjukhus.
Man misstänker att det är samma problem som förra året
med nervsmärta och sammanväxningar och en
operation gjordes idag. Har inte pratat med doktorn än
så ingen aning om hur det gått än.
Har galet ont, men hoppas på det bästa.
Har inte kunnat äta något alls på en månad,
så är rigält sugen på mat. Suktar efter en pizza!
Hoppas att det blir bättre nu, i sådana fall
står en lång rehabilitering framför mig.
Måste äta upp mig en jäkla massa,
lära mig sitta stå och kunna gå igen.
Många förstår nog inte vilken extremt jobbig resa
jag har framför mig, även om jag blir frisk nu.
Efter så här lång tid är musklerna borta och
kroppen kommer att säga ifrån.
Men jag ska fixa det här,
oavsett besked imorn, jag ska tillbaka.
Det är bara att fortsetta kämpa.
Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Även tusen, tusen tack till alla som stöttar mig!
Det betyder oerhört mycket, utan er skulle det kännas
miljoner gånger tuffare. Är så glad att ni finns! <3
Kommentarer
Trackback
