Ur ett barns ögon
När man tittar i spegeln och inte längre känner
igen sig själv...
Jag skulle nog göra vad som helst för att bli liten igen,
att ha det så där okompliserat lätt.. När man vart superlycklig
över att man gungat liite högre en dagen innan eller gjort den
"perfekta" sandkakan. När det värsta som kunnde hända en
var att man skrapat upp ett knä eller drömt en mardrömm och om det
hände hade man alltid någon vuxn där någon minut senare som krama
om en.. När man slapp allt ansvar och allt var en lek...
Nu är livet fullt av ansvar och måsten, nästan allt man gör analyseras
och bedömms av andra. Att skrapa upp ett knä eller en mardömm är
nu långt ifrån det värsta som kan hända... Man har nu längre inte alltid
någon som finns där, som kan lösa allting åt en, man måste klara sig själv
för att en kram eller ett plåster suddar inte längre ut allt hemskt som händer.
Aldrig hade jag trott att livet skulle se ut så här. Att ens förälder skulle
glömma bort ens födelsedag var enbart en hemsk mardrömm när man
var liten, att vara så sjuk och sammhället väder ryggen till, var något
som man bara hörde om i berättelser för att skrämmas. Att leva under hot
var något man trodde innebar att om man inte var "snäll" skulle
man inte få den nya dockan. Att bli lämnad av någon man älskar
hände bara i hemska böcker eller filmer.
Att leva är inte lätt, det är någonting man lär sig den hårda vägen, men om
det var det hur skulle man då kunna uppskatta allt bra man har, alla
underbara stunder? Ju svårare och tuffare man haft det desto mer kan
man nog ofta uppskatta det bra man har i livet.
Så någonting har jag nog att se framm emot, någon dag måste det vända,
även om resan dit fortfarande är lång. Men som jag endå önskar att jag bara
vore ett barn, att allt det här bara var en hemsk dröm eller något som
någon annan fick ta hand och oroa sig om åt mig, att en kram fortfarande
kunnde orda upp allt...
Glaset är halv fullt och inte halvtomt...
Man måste se dom små frammstegen, för att orka fortsetta,
fast att det känns som det inte händer någonting..
Gud va jag vill bli frisk! Suttit på en stol/rullator några timmar
med jonna och käkat/myst och jag är HELT slut..
Jag vill bli av med alla tabletter, jag vill orka vara vaken en hel dag,
jag vill kunna stå upp en längre stund, jag vill kunna gå utan rullator,
jag vill kunna äta ordentligt, jag vill slippa ha ont,
jag vill få tillbaka mitt minne, jag vill orka vara med folk än längre stund,
jag vill kunna jobba, jag vill kunna festa, jag vill kunna vara i stallet..
Shit vad jag saknar att leva....
Sånt man annars tar för givet, men nu är helt omöjligt...
Trotts detta måste man titta, det var första gången jag orkat
vara vaken så länge i sträck, första gången jag orkade vara
med i diskussionerna ordentligt (en stund iaf) och det var första gången
jag suttit upp så länge.. Det borde typ firas, fast istället är man grymt
besviken på sig själv att man inte orkar vara med i diskussionerna hela tiden,
att man är dyngtrött, att man inte kan festa eller att jag var så slut av att
sitta på en stol så länge att Jonna fick skjussa mig på rullatorn istället
för att gå en kort bit... Måste försöka tänka possitivt istället.
Lite roligt vart det ändå på vägen hem när
Jonna kör mig på rullatorn, då stannar polisen och frågar vems rullatorn är.
Jonna svara: min kompis, hon är handikappad på riktigt och pekar på mig...
Söt är hon och underbar som körde mig, men de vart liiite konstig stämmning..
Nu ladda positiv tankar igen, försöka se dom små framstegen och
fortsätta kämpa att bli frisk! Jag vet ju att det kommer ta ett halvår till
ett år att få bort alla medeciner. Det kan jag inte göra något åt,
men fasen vad jag kan jobba med mig själv för att kunna få ett
"normalt "liv igen så fort som möjligt, kämpa! :)
Hur lång tid kan det ta?
It's just crazy..
Det känns som om tiden står helt stilla, men sammtidigt
ssom det är en livsttid sedan som jag hade ett normalt liv..?
Den här "sjukdomen" har påvärka mitt liv så sjukt mycket,
lider fortfarande av så sjukt mycket biverkningar.
Var hos doktorn i måndags igen och när jag föreslog att
vi skulle börja med att sjukskriva mig 2 veckor till gapskrattade
hon och sjukskrev mig till att börja med till 21 November.
Känns jätte bra att dom tar det på allvar, mindre bra att dom
inte tror att mina biverkningar kommer bli bättre på så
lång tid.:/ Mina tarmar har fortfrande inte kommit igång
så äter hur mycket lakserande som hälst men mår ändå illa
och får skit ont i magen varje gång jag äter, vilke leder till
att man inte blir hungrig och att jag då heller typ inte äter något..
Blir det inte bättre snart kommer jag bli sjuukt underviktig också..
Sen skulle dom ha fel (vilket jag tror) kan man ju alltid börja tidigare,
för gud vad jag saknar att jobba till och med så uttråkad är jag..
På dagarna när jag är ensam hemma är jag ju helt instängd,
eftersom jag fortfarande inte kan gå mer än några steg utan
rullatorn och inte kan få upp och ner den för trapporna.
Sen behöver jag ju hjälp ner för trapporna med så det är helt
kört att komma ut något..
Det går frammåt i alla fall och styrkan och konditionen blir bättre.
Varje dag är som att vara på gymmet konstant, så jag
borde vara på rätt väg endå. Det är bara svårt att inse att det tar
så pass lång tid att komma igång, men snart borde de släppa.
winners makes it happen, losers let it happened
Fyller ju år nästa vecka och då vill jag fasen vara utan rullatorn!
Önskar mig även en rigäl trissvinst, inte så lätt att överleva på
sjukpenningen..
Vi har alla ett val..
Tankarna bara snurrar..
Man kan välja om man vill vara glad
eller ledssen, det är helt upp till en själv, ibland kommer
påvärkningar utifrån, men det är fortfarande man själv som
väljer hur man vill hantera dom händelser som man inte själv
kan påvärka.. som vilket väder det är eller vad en annan person
säger till än.... När man tänker till så kan jag inte låta bli att undra,
är ja då någon destruktiv typ som gillar
att vara ledssen? För ledssen är typ det ända jag är nu
och jag vill ju inte vara ledssen ändå är jag det varje dag
för att jag låter mig påvärkas så av att jag inte har den jag
älskar brevid mig längre.. Ibland kanske vi måste välja
att vara ledssna istället för lyckliga för att kunna gå vidare
och ibland kanske vi är för "svaga" för att orka stå
emot dom yttre påvärkningarna...
När är det igentligen dags att säga åt sig själv att
rycka upp sig och börja bli lycklig över det man har i alla fall..?
Ibland behöver man hjälp att inse att det faktiskt är
än själv som har makten att bästäma sig för om man är glad
eller ledssen... Vad man igentligen vill ha ut av livet..
Så o jag nu inte vill något annat än att vara lycklig,
lurara jag mig själv då när jag säger det för igentligen
finns en bit av mig som inte alls vill det i det här läget..
eller behöver jag bara hitta en annan väg att gå för
att kunna välja att vara lycklig igen...
Just nu känns det omöjligt i alla fall...
Trots att det finns så sjukt mycket att vara glad över..
Jag har kommit på att jag saknar drömmar, kanske
är det det som är problemet? Att den ända dröm jag har
är något som aldrig kommer att hända igen och så länge
jag inte hittar en nya drömm finner jag heller igen annan väg
för att kunna hitta lyckan och glädjen igen?
Lyssnade på en väldigt intressant föreläsning om hästar
för ett tag sedan och insåg att det gå att beskriva oss
människor på samma sätt.. Det finn tre olika zoner
vi människor kan vara i. Komfort zonen där vi är i ett
läge som vi är vana vid, gör det bekvämt för oss.
Utvecklings zonen, då vi provar på nya saker, presar oss
själva att göra mer utvecklas som människa och sedan
panik zonen. När vi mår dåligt på olika sätt, då vi kanske
tagit på oss för mycket eller dåliga saker händer oss..
Det kan både vara vårt eget fel vi hamnar där, men även
yttre påvärkningar, men hur gör vi då för att hitta tillbaka?
Komfortzonen kanske inte alls ser ut på samma sätt längre?
Jag måste hitta tillbaka igen, eller till något nytt och bättre,
för oavsett är det i slutändan vi själva som väljer hur vårat
eget liv ska se ut, om vi ska vara glada eller ledssna.
Live today, remember yesterday and dream about tomorrow.
Fruktansvärda minnen från sjukhuset..
Även om tiden går, spelas vissa
minnen och känslor upp om och om igen...
Finns fortfarande många många grejer som hände
på sjukhuset som jag inte skrivit om. Vissa av dom
gnager fortfarande i mig.. Detta är så svårt att skriva om..
Det var bland annat en grej som känndes sjukt jobbig
att vara med om som hände första veckan på sjukhuset.
Jag hade så fruktansvärt ont att jag inte kunde flyttas för
att gå på toaletten så jag var tvungen att kissa i ett bäcken.
Då låg jag i en 4 manna sal, det var mitt på dagen så det var
många besökare där även min mamma och pappa.
Så mamma och pappa ställer sig vid utkanten av rummet
medans sköterskan drar för runt mig så ingen ska se.
Jag hade hållt mig länge så var rigält kissnödig och tillslut var
bäckenet fullt, då säger jag till sköterskan att den är full, men jag
är inte klar. Då va jag så dålig att jag inte fick på eller av
byxorna själv, men h*n tar bäckenet utan att ge mig ågot papper,
då antar jag att h*n ska skynda sig tillbaka men isället går h*n iväg
utan att dra för draperierna efter sig så jag ligger halv nacken och
visar allt för en massa främmlingar. SJUKT PINSAMT!
Efter en stund kommer h*n tillbaka men inte med bäckenet eller
papper utan med en frukost bricka till en annan passient! ?
Säger till h**** och h*n skyndar efter bäckenet igen, men drar
fortfarande inte för daperierna så alla ser och vid det laget har ett antal
perssoner gått förbi... När h*n äntlingen kommer tillbaka
då drar h*n tillbaka draperiet så att igen kan se, men då har ja
redan legat och visat muffen för alla ett bra tag...När jag är klar så säger jag åt
h**** att h*n faktsikt får lov att bädda rent nu eftersom det hamna
en massa i sängen när h*n inte gav papper och inte kom tillbaka
med något bäcken, då vägrar h*n det. Detta hör mamma och pappa
så dom kommer tillbaka och säger med att h*n måste bädda rent.
Ja menar inte nog att h'* lämna mig halv näck h*n tyckte att en 21 åring
kunnde ligga i sitt eget piss också... När även mamma tryckte
på gav h*n äntligen med sig, men fy fan vilken hemska
upplevese, grät hur jävla mycket som helst och det där är
ett sånt minne som aldrig kommer släppa...
Tur i oturen att mamma och pappa va där,
då finns det fler vittnen i alla fall...
Dragit mig för att skriva om det här, det är ju lite privat,
men eftersom jag inte kan släppa det är detta endå ett
bra sett att bearbeta de här, men även för dom som kanske
tyckt att jag överdrivit med att jag tycker att vissa bitar inte
funkar i sjukården.. Det här är liksom en sådan sak som bara
inte får hända. Det är sjuuukt kränkande och det är något
jag förmodligen aldrig kommer glömma....
Önskar att h*n åtminstånde bad om ursäkt, inte ens när
jag med kuratorns hjälp skickade in en "anmälan" eller vad det var
till henne som hon skickade vidare till chefen..
Den kom tydligen aldrig fram sa en annan överläckare,
h*n hade aldrig läst något jag klagade på...
Undra vart den tog vägen, vissa saker får visst inte komma framm...
Väntar på sista journalen sen blire Lex Maria
Pepsi eller Fanta..
När man tittar tillbaka är nästan allt
man minns att det var jobbigt och att mycket gick fel..
Det är faktiskt sjukt läskigt hur lite jag minns från tiden
på sjukhuset.. Man kommer ju självklart ihåg dom värsta
grejerna, men resten bara försvinner typ... Vet inte om det
är bra eller dåligt. Jobbigt att försöka komma ihåg men inte
minnas, men kanske bra att ma inte kommer ihåg allt.
Tror att det skulle tära för mycket på pysket..
Jäkla medeciner gör ju att det fortfarande har sjukt svårt
att komma ihåg allt. Minns typ sakerna man gjort men inte när,
om det var igår eller för en veka sedan.. För att komma ihåg
vad man åt igår bara det är galet svårt än..
Undrar hur lång tid det tar innan minnet blir bättre och
när man börjar bli lite snabbtänkt igen..
Fick typ en förfrågan på telefon för aa vet inte när, men
det var på tid ett slags test och han frågade vilken som
var colas största konkurrent. Kanske ett ganska lätt
svar, men ja kläckte ur mig Fanta....
Tänkte något om att många folk kanske dricker det, men
självklart var det ju pepsi.. Svarade fel på alla frågor..
Typ Suck så trögtänkt är jag just nu..
Nästan pinsammt, gör själ för mitt blonda hår..
Börjar äntligen komma ut lite i alla fall och kunna
träffa lite folk i alla fall :D Äntligen har man börjat ha ett
riktigt liv igen i alla fall :D Orkar ju inte så länge och så
mycket än men lite endå :)
Saknar ett vanligt liv utan äklig rullator...
Förvirrande
Allt är förvirrande...
Trött på detta..
Idag har jag lyckats tagit mig utanför huset! Yippy!
Gick till stan och såg på bio, dock var ja ju tvungen
att ta rullatorn.. -Suck-
Känner mig som en riktig kärring med den..
Fast den är praktiskt, för då när jag blir helt slut,
kan jag bara sätta mig ner, får stöd hela tiden och
lyckas hålla ballansed. Men endå känner man sig
så mysslyckad som måste ha rullator för att kunna gå en
bit, men sammtidigt borde jag vara överlycklig för bara några
veckor sedan sa läkarna att jag aldrig mer skulle bli bra
och för baraen vecka sedan gick jag mina första steg..
Lite pinsammt inne på bion med, när jag kom med
rullatorn och när jag ställde ifrån mig den och skulle gå
upp och ner från trappan, darrar hela jag helt
okontrollerat. Det är ju för att jag måste ta
i så sjukt mycket, men måste se galet dum ut...
Jobbigt och förvirrande att vara instängd i
lägenheten så mycket, man blir så ensam
på nått sätt även om någon är här..
Har alldeles för mycket tid att bara tänka
när man bara sitter hemma om dagarna och
drömmer mardrömmer av allt morfin varenda natt.
Sjukt jobbigt då att inte ha en massa att göra så
att man kan få bort drömmarna ur tankarna.
Hoppas jag kan fortsetta komma ut lite,
blir nog galen här inne annars..
Någon som vill med utomlands
annars?
Nu är frågan bara egen lägenhet i stan
eller plugga????...
Journalen från sjukhuset..
Vet inte om jag ska skratta eller gråta?...
Fick journalen från sjukhuset..
Asså det är sanslöst vad som står..
Snacka om att vägra tro på att jag hade ont.. visserligen så visste
vi ju det redan det där uppe men att läsa om det jag va med
om nu när man inte är lika borta är som att få en spark i magen.
Bara för att man inte hittar vad som är fel på första testet,
betyder inte det att man är psyksjuk och hur skulle
jag kunnat bli frisk under sommaren fast dom inte gjorde
någon undersökning då? Ja o eftersom jag inte
kunnde lossa på det som vuxit fast i magen själv
under sommaren måste jag ju va psyk så då kallar
man in en expert psykiatriker!? När den inte visar
något jamen då skickar vi hem henne istället för
något riktigt fel kan det ju inte vara..!
Konstigt att man hitta det direkt på andra sjukhuset
och att jag inte har ont längre idag...
Anledningen till att jag fick åka till
andra sjukhuset står det att jag var övertygad om att
jag hade endometrios och att det fanns i min familj..
Ursäkta? Lyssnade dom på någonting jag sa?
Vi visste att endometrios va en möjlig orsak
därför ville jag kolla upp det eftersom dom hade
gett upp alla andra undersökningar och vart dom har
fått att det finns i min familj undrar ja?
Asså dom har vändit och vridit på hur mycket som
helst, blir tokig!
Står att jag har haft dold fotografering och ljudupptagning?
IN MY ASS heller att jag haft. Jag har fotograferat mig
själv och mina rosor. Vid två tillfällen har andra
tagit bilder på personalen när dom bett om lov och
jag ville spela in en gång, men fick inte så klart att
jag inte gjorde det. O detta skriver dom i journalen?
Det är varkan rellevant eller sant. Kunde dom inte lagt
den tiden på att undersöka mig istället?
Asså framförallt om man läser den här förstår man
att dom verkligen ville ge upp mig, inte utreda eller
hjälpa och detta är från ett tidigt stadium?
Förstår att om jag inte haft alla som stötta mig
och hjälpte till hade jag aldrig blivit frisk!
Tusen Tusen Tack till alla er,
som funnits där både med ord och med
närvaror och stöttat och hjälpt! <3
Hade aldrig stått ut med det där om inte ni
funnits där, jag hade aldrig blivit frisk igen.
Sen vet jag genom säkra källor att nästan
alla på min avdelning (och skulle inte förvåna mig
om det var från andra med) var/är inne och läste/läser
min blogg och en sköterska hade sagt att h*n tyckte
det var så synd att det var jag mot dom att jag såg
det som en kamp. Ja men va va det då?
Som sagt det fanns dom som var helt underbara
och det har ja ju nämt hela tiden, men det hände
också mycket fel och bara man läser min
journal så tycker jag iaf att det syns att det är
en jävla kamp mellan mig och dom.
Den största kampen borde varit att bli frisk,
men det är tveksamt om det var det tycker jag,
den största kampen var nog nästan att bli trodd
och få hjälp. För inte var det många där uppe som
trodde på mig och hur ska man kunna hjälpa
någon om man inte ens tror på att den har ont?
Tycker journalen är ett stort skämt,
vet inte om jag ska skratta eller gråta..
Det är så jäkla illa!
