Ur ett barns ögon
När man tittar i spegeln och inte längre känner
igen sig själv...
Jag skulle nog göra vad som helst för att bli liten igen,
att ha det så där okompliserat lätt.. När man vart superlycklig
över att man gungat liite högre en dagen innan eller gjort den
"perfekta" sandkakan. När det värsta som kunnde hända en
var att man skrapat upp ett knä eller drömt en mardrömm och om det
hände hade man alltid någon vuxn där någon minut senare som krama
om en.. När man slapp allt ansvar och allt var en lek...
Nu är livet fullt av ansvar och måsten, nästan allt man gör analyseras
och bedömms av andra. Att skrapa upp ett knä eller en mardömm är
nu långt ifrån det värsta som kan hända... Man har nu längre inte alltid
någon som finns där, som kan lösa allting åt en, man måste klara sig själv
för att en kram eller ett plåster suddar inte längre ut allt hemskt som händer.
Aldrig hade jag trott att livet skulle se ut så här. Att ens förälder skulle
glömma bort ens födelsedag var enbart en hemsk mardrömm när man
var liten, att vara så sjuk och sammhället väder ryggen till, var något
som man bara hörde om i berättelser för att skrämmas. Att leva under hot
var något man trodde innebar att om man inte var "snäll" skulle
man inte få den nya dockan. Att bli lämnad av någon man älskar
hände bara i hemska böcker eller filmer.
Att leva är inte lätt, det är någonting man lär sig den hårda vägen, men om
det var det hur skulle man då kunna uppskatta allt bra man har, alla
underbara stunder? Ju svårare och tuffare man haft det desto mer kan
man nog ofta uppskatta det bra man har i livet.
Så någonting har jag nog att se framm emot, någon dag måste det vända,
även om resan dit fortfarande är lång. Men som jag endå önskar att jag bara
vore ett barn, att allt det här bara var en hemsk dröm eller något som
någon annan fick ta hand och oroa sig om åt mig, att en kram fortfarande
kunnde orda upp allt...
Kommentarer
Anbe
Din blogg är fantastisk. Du skriver så man verkligen får sig en tanke. Kram på dig.
Trackback
