Fruktansvärda minnen från sjukhuset..
Även om tiden går, spelas vissa
minnen och känslor upp om och om igen...
Finns fortfarande många många grejer som hände
på sjukhuset som jag inte skrivit om. Vissa av dom
gnager fortfarande i mig.. Detta är så svårt att skriva om..
Det var bland annat en grej som känndes sjukt jobbig
att vara med om som hände första veckan på sjukhuset.
Jag hade så fruktansvärt ont att jag inte kunde flyttas för
att gå på toaletten så jag var tvungen att kissa i ett bäcken.
Då låg jag i en 4 manna sal, det var mitt på dagen så det var
många besökare där även min mamma och pappa.
Så mamma och pappa ställer sig vid utkanten av rummet
medans sköterskan drar för runt mig så ingen ska se.
Jag hade hållt mig länge så var rigält kissnödig och tillslut var
bäckenet fullt, då säger jag till sköterskan att den är full, men jag
är inte klar. Då va jag så dålig att jag inte fick på eller av
byxorna själv, men h*n tar bäckenet utan att ge mig ågot papper,
då antar jag att h*n ska skynda sig tillbaka men isället går h*n iväg
utan att dra för draperierna efter sig så jag ligger halv nacken och
visar allt för en massa främmlingar. SJUKT PINSAMT!
Efter en stund kommer h*n tillbaka men inte med bäckenet eller
papper utan med en frukost bricka till en annan passient! ?
Säger till h**** och h*n skyndar efter bäckenet igen, men drar
fortfarande inte för daperierna så alla ser och vid det laget har ett antal
perssoner gått förbi... När h*n äntlingen kommer tillbaka
då drar h*n tillbaka draperiet så att igen kan se, men då har ja
redan legat och visat muffen för alla ett bra tag...När jag är klar så säger jag åt
h**** att h*n faktsikt får lov att bädda rent nu eftersom det hamna
en massa i sängen när h*n inte gav papper och inte kom tillbaka
med något bäcken, då vägrar h*n det. Detta hör mamma och pappa
så dom kommer tillbaka och säger med att h*n måste bädda rent.
Ja menar inte nog att h'* lämna mig halv näck h*n tyckte att en 21 åring
kunnde ligga i sitt eget piss också... När även mamma tryckte
på gav h*n äntligen med sig, men fy fan vilken hemska
upplevese, grät hur jävla mycket som helst och det där är
ett sånt minne som aldrig kommer släppa...
Tur i oturen att mamma och pappa va där,
då finns det fler vittnen i alla fall...
Dragit mig för att skriva om det här, det är ju lite privat,
men eftersom jag inte kan släppa det är detta endå ett
bra sett att bearbeta de här, men även för dom som kanske
tyckt att jag överdrivit med att jag tycker att vissa bitar inte
funkar i sjukården.. Det här är liksom en sådan sak som bara
inte får hända. Det är sjuuukt kränkande och det är något
jag förmodligen aldrig kommer glömma....
Önskar att h*n åtminstånde bad om ursäkt, inte ens när
jag med kuratorns hjälp skickade in en "anmälan" eller vad det var
till henne som hon skickade vidare till chefen..
Den kom tydligen aldrig fram sa en annan överläckare,
h*n hade aldrig läst något jag klagade på...
Undra vart den tog vägen, vissa saker får visst inte komma framm...
Väntar på sista journalen sen blire Lex Maria
Kommentarer
Anbe
Usch vilka otäcka hemskheter du varit med om. Tycker synd om dig. Krya på dig. Kram!
Trackback
