Journalen från sjukhuset..
Vet inte om jag ska skratta eller gråta?...
Fick journalen från sjukhuset..
Asså det är sanslöst vad som står..
Snacka om att vägra tro på att jag hade ont.. visserligen så visste
vi ju det redan det där uppe men att läsa om det jag va med
om nu när man inte är lika borta är som att få en spark i magen.
Bara för att man inte hittar vad som är fel på första testet,
betyder inte det att man är psyksjuk och hur skulle
jag kunnat bli frisk under sommaren fast dom inte gjorde
någon undersökning då? Ja o eftersom jag inte
kunnde lossa på det som vuxit fast i magen själv
under sommaren måste jag ju va psyk så då kallar
man in en expert psykiatriker!? När den inte visar
något jamen då skickar vi hem henne istället för
något riktigt fel kan det ju inte vara..!
Konstigt att man hitta det direkt på andra sjukhuset
och att jag inte har ont längre idag...
Anledningen till att jag fick åka till
andra sjukhuset står det att jag var övertygad om att
jag hade endometrios och att det fanns i min familj..
Ursäkta? Lyssnade dom på någonting jag sa?
Vi visste att endometrios va en möjlig orsak
därför ville jag kolla upp det eftersom dom hade
gett upp alla andra undersökningar och vart dom har
fått att det finns i min familj undrar ja?
Asså dom har vändit och vridit på hur mycket som
helst, blir tokig!
Står att jag har haft dold fotografering och ljudupptagning?
IN MY ASS heller att jag haft. Jag har fotograferat mig
själv och mina rosor. Vid två tillfällen har andra
tagit bilder på personalen när dom bett om lov och
jag ville spela in en gång, men fick inte så klart att
jag inte gjorde det. O detta skriver dom i journalen?
Det är varkan rellevant eller sant. Kunde dom inte lagt
den tiden på att undersöka mig istället?
Asså framförallt om man läser den här förstår man
att dom verkligen ville ge upp mig, inte utreda eller
hjälpa och detta är från ett tidigt stadium?
Förstår att om jag inte haft alla som stötta mig
och hjälpte till hade jag aldrig blivit frisk!
Tusen Tusen Tack till alla er,
som funnits där både med ord och med
närvaror och stöttat och hjälpt! <3
Hade aldrig stått ut med det där om inte ni
funnits där, jag hade aldrig blivit frisk igen.
Sen vet jag genom säkra källor att nästan
alla på min avdelning (och skulle inte förvåna mig
om det var från andra med) var/är inne och läste/läser
min blogg och en sköterska hade sagt att h*n tyckte
det var så synd att det var jag mot dom att jag såg
det som en kamp. Ja men va va det då?
Som sagt det fanns dom som var helt underbara
och det har ja ju nämt hela tiden, men det hände
också mycket fel och bara man läser min
journal så tycker jag iaf att det syns att det är
en jävla kamp mellan mig och dom.
Den största kampen borde varit att bli frisk,
men det är tveksamt om det var det tycker jag,
den största kampen var nog nästan att bli trodd
och få hjälp. För inte var det många där uppe som
trodde på mig och hur ska man kunna hjälpa
någon om man inte ens tror på att den har ont?
Tycker journalen är ett stort skämt,
vet inte om jag ska skratta eller gråta..
Det är så jäkla illa!
Kommentarer
Trackback
