Glaset är halv fullt och inte halvtomt...
Man måste se dom små frammstegen, för att orka fortsetta,
fast att det känns som det inte händer någonting..
Gud va jag vill bli frisk! Suttit på en stol/rullator några timmar
med jonna och käkat/myst och jag är HELT slut..
Jag vill bli av med alla tabletter, jag vill orka vara vaken en hel dag,
jag vill kunna stå upp en längre stund, jag vill kunna gå utan rullator,
jag vill kunna äta ordentligt, jag vill slippa ha ont,
jag vill få tillbaka mitt minne, jag vill orka vara med folk än längre stund,
jag vill kunna jobba, jag vill kunna festa, jag vill kunna vara i stallet..
Shit vad jag saknar att leva....
Sånt man annars tar för givet, men nu är helt omöjligt...
Trotts detta måste man titta, det var första gången jag orkat
vara vaken så länge i sträck, första gången jag orkade vara
med i diskussionerna ordentligt (en stund iaf) och det var första gången
jag suttit upp så länge.. Det borde typ firas, fast istället är man grymt
besviken på sig själv att man inte orkar vara med i diskussionerna hela tiden,
att man är dyngtrött, att man inte kan festa eller att jag var så slut av att
sitta på en stol så länge att Jonna fick skjussa mig på rullatorn istället
för att gå en kort bit... Måste försöka tänka possitivt istället.
Lite roligt vart det ändå på vägen hem när
Jonna kör mig på rullatorn, då stannar polisen och frågar vems rullatorn är.
Jonna svara: min kompis, hon är handikappad på riktigt och pekar på mig...
Söt är hon och underbar som körde mig, men de vart liiite konstig stämmning..
Nu ladda positiv tankar igen, försöka se dom små framstegen och
fortsätta kämpa att bli frisk! Jag vet ju att det kommer ta ett halvår till
ett år att få bort alla medeciner. Det kan jag inte göra något åt,
men fasen vad jag kan jobba med mig själv för att kunna få ett
"normalt "liv igen så fort som möjligt, kämpa! :)
Kommentarer
Trackback
