En negativ attityd är som att ständigt leta upp kaktusar och sedan sätta sig på dom.
Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt, det betyder att du valt att se bortom bristerna.
På Tisdagsmorgonen upptäckte jag en skön förändring,
jag har vaknat helt lugn, utan att vara rädd och stressa upp mig inför ronden.
En jäkligt skön känsla att äta frukosten i lugn och ro och sedan
våga blunda lite igen. Är så yrvaken när jag blir väckt att det tar ett tag
innan jag har huvudet med mig annars och jag vill verkligen ha huvudet med mig,
när man måste kriga för att få hjälp och inte bli hemskickad.
Men när denna bra läkare ska jobba kännde jag att jag kunnde koppla av,
jag behöver inte ha huvudet på skafft när han kommer.
Så avslappnad och halvvaken hör jag efter ett tag att ronden kommer
och att det inte är samma läkare som igår. PANIK!
Gör allt för att försöka vakna till, måste jag kriga nu liksom?
Visar sig att det är samma läkare som lagt blockaden den här veckan.
Kunnde lugna mig lite innan han hann och komma till mig.
När han komm fram tyckte jag att det hördes solklart att han var
lite sur för att han inte fick vara med och bestämma över mig.
Läkaren från igår stod och oppererade och hade redan bestämt vad
som skulle göras. Så det ända han frågade var vad min läkare
hade sagt när han ringde till mig igår och att jag fick säga till när jag
ville ha blockaden. Vill ju inte ha den för tidigt, då får jag så ont på kvällen.
Han blängde lite på mig och gick.
Vi har verkligen inte någon bra kontakt och jag kan inbilla mig,
men då skulle alla dom andra som också hört hur han är mot mig
också ha fel, han tycker verkligen inte om mig.
Men jag bara log när han gick,
vad han tycker om mig, berör igentligen bara honom.
Det är ju han som måste leva med det inte jag. Även om jag
definitivt inte tycker om honom efter hur han beter sig mot mig,
så är jag inte arg på honom. Jag är aldrig långsint faktiskt. För att hålla fast
vid ilska är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.
Varför fylla mitt huvud med massa negativt om honom och hålla fast vid det?
Man behöver inte älska alla, men man ska bete sig bra mot alla.
Efter ronden tänkte jag att även om inte kyla fungerade
igår kväll, så kanske värme fungerar nu?
Har alltid ondast på morgonen, så istället för att be om en
tablett bad jag om värmekuddar. Hör och häpna det fungerade!
Inte fullt ut då, men håller jag vämen emot blir det mycket bättre.
Nackdelen är att när jag tar bort kuddarna så redan efter ca 5 sek
så börjar det göra ont. Detta visste jag ju inte först utan jag häpnades över
hur bra det hjälpte och tänkte att nu måste jag ju testa lite.
Så provade först att lägga mig på sidan och det känndes lite,
men jag är van att röra mig med smärta, så att det bara
känndes lite, gjorde absolut inget utan tänkte att jag måste prova vidare.
Så satte mig upp, det fungerade och ställde mig sedan upp.
Först då började det kännas lite mer, dock fortfarande mindre än innan,
men kännde ändå att det var färdig provat för stunden.
Tur var det för bara ett litet tag senare var jag tvungen att ta bort
kuddarna och be dom värma dom igen.
Asså HELVETE vad det gjorde ont då. Hade liksom dragit igång en
smärtattack när jag ställt mig upp, men kännde inte det så
länge värmen var på. Så nu när värmen var borta kom
all smärta direkt. fick typ en chok hur fort det kom.
Som tur va så gick det snabbt att värma kuddarna även om det
känns som en evighet när det gör så ont.
Direkt när jag fick kuddarna började dom verka och efter bara
någon minut hade dom dövat det mesta av smärtan.
Så ändå ett stort stort plus för värme, även om man får vara försiktig med det.
Är jätte glad att jag hittat något som fungerar liksom som inte får mig
helt väck i skallen. Det tog dock på krafterna att få så ont
så var verkligen helt slut efter.
Väntade några timmar och halvsov ett tag till, är fortfarande
extremt sliten efter igår. Alla i salen hade nu lämnat och det var
bara jag kvar, vilket jag var väldigt glad för.
Sa sedan till om att jag ville ha blockad,
tänkte att min läkare säkert är klar med operationen,
men nej tydligen inte. In i rummer stövlar samma läkare
som på ronden. Ska han fortsätta sticka mig varje dag?
Trodde faktiskt att han var klar med att kasta ur sig saker som
skrämmer mig, det känns som att det bara är för att psyka mig
även om det kanske inte är så, men där hade jag också fel.
Han började berätta om sina kräksjuka barn och lagom som han
ska sticka kommer kommentarerna. Vet inte om det här hjälper,
cellerna kommer dö osv...
Asså man blir spänd när någon säger sådana saker.
spänner jag mig gör det galet mycket ondare och det blir ett större blåmärke.
Ingen kul alls asså. Men bara att bita ihop.
Tycker faktiskt lite synd om dom som delar rum med mig när jag får blockaden.
Jag vrålar, det kommer plågade skrik ur mig varje gång dom sprutar in.
Är faktiskt lite rädd för att det han säger är sant.
Tänk om delar av min mage dör? Kommer inte jag dö då också?
Jag är faktiskt rädd för att dö..
Så när han hade gått pratade jag med sköterskan om detta igen.
Hon är supergullig och försöker lugna mig och dom andra läkarna
vill ju att jag ska bli frisk. Dom vill ju inte skada mig mer.
Så jag ska försöka fortsätta vara modig,
Jag ska klara det här och jag ska sen börja om på nytt.
Börja ett nytt kapitel i mitt liv.
För att vara stark visar sig inte bara i förmågan att hålla ut,
utan den visar sig även i förmågan att börja om på nytt och jag
har varit stark så länge. Mycket längre än jag trodde var möjligt,
för det är nog då man faktiskt inser hur stark man är när det ända valet
man har är att vara stark. Så har jag klarat det så länge ska jag klara det
och pucha mig igenom det nu också. Mitt liv väntar och är redo att börja igen.
Fick vila ett bra tag innan jag slutat skaka och kunnde
resa på mig. Det tar liksom på krafterna att få så ont och dessutom
bli psykad på det sättet. Kännde att jag behövde lite tröst,
behövde få ett stort leende på läpparna igen,
så jag bestämmde mig för att träffa min älskade Snowie.
Något jag inte gjort på nästan 2 veckor och det är en lång tid att
vara ifrån någon man älskar så.
Med blockaden som bedövar hela området så har jag
knappt ont, utan är mest svag, helt kraftlös liksom,
men kännde ändå att jag med hjälp av rullstolen ner, skulle
klara av att sitta upp någon timma så att jag kunnde träffa henne.
Sagt och gjort, mamma körde ner rullstolen och pappa kom med
Snowie utanför. Mamma fick gå ut före mig så skulle jag gå
ut utanför själv bara så skulle mamma filma mötet.
Herregud säger jag bara vad jag saknat henne och det märktes att
hon saktnat mig. Hon sprang fram och kastade sig på mig för att pussa
på mig vart hon en kom åt. Hon viftade så dant på svansen att nästan hela
hon skakade. Mina tårar forsade och hon gjorde något typ av gnällande fast
på ett lyckligt sätt. Tror att det var pusskalas i typ 5 minuter innan vi började
lugna oss. Lilla hjärtegull <3 Gud vad jag älskar den hunden!
Så satt vi ute och mös i typ 1.5h. Det märktes dock när pusskalaset
var över att hon var lite arg på mig att jag varit borta. Hon ville inte titta på mig,
men kröp tätt inpå mig och morrade åt alla hon såg.
Ville liksom att jag absolut inte fick försvinna igen, men var ändå arg på mig.
Så jobbigt att det inte går att förklara för en hund liksom.
Trots det var det helt underbart att äntligen få träffa henne
och vi hade det verkligen super mysigt!
Det var väldigt synd om henne när jag skulle rulla upp igen bara.
Vi hade ju suttit på en bänk, men när jag gick över till rullstolen,
då passade det att tittta på mig och herregud vilken blick jag fick.
Kan inte beskriva den bättre än att det var full av desperation.
Den sa liksom "snälla lämna mig inte igen, snälla stanna".
Hon försökte hoppa upp i rullstolen i mitt knä,
så det fick bli ett sista pusskalas där igen och tårarna bara
forssa på mig. Jag skulle så gärna vilja smyga med henne
upp hit och mysa med henne hela dagarna.
När mamma sen försökt ta ner henne tryckte hon sig fast mot mitt
bröst och typ bara "NEEEJ" . Lilla hjärtat om jag bara kunnde förklara
för dig. Jag kommer att komma hem igen. <3
Det var riktigt jobbigt att lämna henne och svårt att få tårarna att
sluta rinna. Hon är ju en av dom största anledningarna till att jag orkat
hålla mig så stark det sista året och kämpat så hårt.
Min ögonsten <3
När vi kom upp igen så hann jag precis sätta mig i sängen
innan min läkare ringde. Så jäkla bra att han ringer mig
istället för läkarna på avdelningen.
Även om jag just nu har en bra läkare så kan man ju alltid
säga själv bäst hur man mår.
Berättade då för honom om värmen och vi hurrade lite ihopp.
Värmen räcker ju dock inte på långa vägar för att kunna
åka hem. Var lite tidigt att höja den nya tabletten från igår,
inte hunnit se någon biverkning än. däremot kom
jag med förslaget att höja metadonen som fungerat så bra
före operationen. Fick medhåll om att det var en bra ide,
så vi testar det och hoppas att när det nått sin fulla styrka
att jag klarar av att åka hem med det och värme.
Efter denna dag var jag helt slut och somnade faktiskt tidigt för att
vara mig, typ vid 12. xD Har vänt på dygnet som tusan..
Onsdags morgonen var en aldeles speciell dag att vakna
upp till. Jag vaknade aldelles pirrig i kroppen av glädje,
jag skulle få komma ut på permiss över dagen och
lämna det här stället för första gången på länge.
Ännu gladare blev jag när jag såg att det var
den bra läkaren som var på plats och gick ronden.
Det är verkligen inte hur man har det, utan hur man tar det som räknas.
Trots den skit jag sitter fast i tar jag allt det här med att
jag ska få åka på permis och den bra läkaren som kommer,
på ett sätt att jag mår bra.
Läkaren var toppen precis som innan! Han var glad, trevlig,
frågade vad min läkare sagt när han ringde igår och undrade när
jag ville ha blockaden. Så sa han att han hoppades att jag
skulle ha en bra idag. Skillnad på läkare och läkare!
Är så glad att han jobbar denna vecka.
Vid halv 12 kom han tillbaka för att ge blockaden.
Det är första gången han skulle ge mig den och frågade
hur vi brukar göra. Jag sa att jag brukar tvätta själv och
är på väg att ta tussarna som vanligt, när han stoppar mig med frågan,
"hur rena är dina händer då?" FAN!!!!!
Det är inte något vi har tänkt på någon gång och det är lätt att få
infektioner när man sticker... Undrar om det var den andra läkarens
plan hela tiden. Nej nu var jag elak, men han har ju inte sagt något någon gång?
Försökte inte tänka på det utan på med handskar och tvätta.
Så frågar läkaren vilken tjocklek på nål vi brukar ha?
VA? Det har ingen heller frågat mig, så säger att jag inte vet,
men att en så smal som möjligt borde ju vara bra.
Så stack han på ett helt annat sätt, lugnt och fint.
Det märktes direkt att han använde en mycket mindre nål en den andra
hade gjort. Visst det gjorde lika ont när han spruta in vätskan,
men själva sticket i det ömma områdena gjorde mycket mindre ont.
Han stack någon mer gång för att sprida ut det mer och tog det mycket lugnare,
vilket också gjorde att det gjorde mindre ont.
Bästa läkaren fan. När jag skrikit färdigt och slutat
gråta så tackar jag honom och han skrattar och säger:
"Läkar är nog dom enda som när dom skadat någon får ett tack efteråt"
haha så sant. Vem tackar annars någon som skadar en?
Tog permiss och kom inte tillbaka förens till kvällen.
Det var så jäkla skönt, även om jag blev grymt trött!
Men vart super glad över att slippa dom här 4 väggarna
och andas in den härliga vårdoften som var ute då.
Få lite sol på sig och lämna pressen bakom sig.
Käkade lite donken och insåg att det fanns kryddor
fortfarande. Galet vad jag saknat varm och kryddad mat,
det är något som oftast saknas på sjukan.
Hann nästan inte mer än tillbaka innan Drika kom besök igen. :D
Så jäkla lycklig man kan bli när man får besök!
Att vara lycklig betyder ju liksom inte att allt är perfekt,
det betyder att man valt att bortse ifrån alla brister.
så när hon dessutom hade med sig en stor krya på sig påse med
en massa gott i som cola, choklashjärtan och lite annat var lyckan
fan på topp! Var galet trött innan, men när Drika kom, kom även
orken tillbaka. Tack bästa Drika! <3
Vi satt och snack skit ute i dagrummet i flera timmar.
Super mysigt verkligen, men så måste ju verkligheten göra sig påmind.
Kroppen sa att nu jäklar har du det lite för bra, glömm inte att du är sjuk.
Så helt plötsligt blev jag as dålig, ont och blev extremt illamående.
Det gick på knappt en minut tills jag började hulka och Drika fick springa
och hämta spypåse. Som tur va var även pappa kvar och satt och snacka med
gubbarna på avdelningen, så han kom springades och med gemensamma krafter
lyckades han och Drika med hjälp av en rullstol få in mig på rummet.
Drika fick skjuta på och pappa fick hjälpa mig och hålla upp huvudet,
då jag var så dålig att jag skulle rammlat ihop till golvet annars.
Så våran myskväll fick ett hastigt avslut och Drika fick gå utan en kram.
Själv låg jag i sängen och hulkade oavbrutet, så att dom fick ge mig
medicin mot illamående intravenöst. Tur att vi hade upptäckt att värme
fungerar på smärta, för jag hade ont som tusan och det är svårt att svälja
tabletter när dom bara hade kommit upp direkt. Dessutom gör det ännu
ondare att ligga på sidan och inte så bra att ligga på rygg när man hulkar på det sättet.
Tacka gudars för värmekuddar. ;)
Det dröjde till långt in på natten, tills jag mådde bättre och kunnde somna.
Synd bara att en sådan bra dag skulle sluta på det sättet,
men och andra sidan inte så kosntigt.
Jag hade verkligen kört slut på mig själv, bara för att det var så kul.
Är lite duktig på det, men hellre det än att man ger upp och
knappt gör något. Jag vill, så jag försöker.
Jag ska klara det här, så med den tanken och minnet om hur
bra dagen varit, somnade jag trotts allt med ett leende på läpparna.
Jag lever mitt i ett krig, ett krig mot min egna kropp
och mot att bli trodd av omgivningen.
Att inte bli trodd är en av dom värsta sakerna man kan råka ut för.
När någon man kallat vän, till och med bästa vän dessutom använder sig av det,
känns det jäkligt tufft. När någon får höra alla ens farhågor och kastar dom tillbaka
mot en, är fan jäkligt tufft. När man dessutom är i en miljö,
där man fortfarande inte blir trodd av många läkare är det svårt att
glömma det där. En vän är ju någon som ska förstå ditt förflutna,
tror på din framtid och accepterar dig precis som du är.
När någon man trott skullle finnas där hugger än i ryggen för att själv
må bättre blir det tufft. På samma gång är jag jäkligt glad att jag
trotts mina senaste 3 år av tuffa prövningar aldrig mått så dåligt
att jag varit i behov av att såra någon annan för att själv må bättre.
Men aldrig kunnde jag tro att när jag är mitt i mitt livs största kaos,
för första gången i mitt liv skulle blir utsatt för mobbning?
Men som jag skrev förut, att hålla fast vid ilska är som att
drick gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.
Med andra ord bara dumt. Det är bättre att bara gå vidare.
Vissa människor dyker upp i livet som prövningar och lärdomar,
uthärda provet, lär dig läxan och
ödsla sedan inte en sekund till på dom.
Men det jag skulle komma fram till är att dom pykiska
såren från dom här åren kommer att vara mycket större en dom fysiska.
Varje sår lämnar ett ärr, varje ärr bär på en historia, en historia som säger,
jag överlevde.
Jag är en krigare och för att klara det här, tränar jag min positiva
attityd varje dag.
Ett gott humör och inspiration, är ingenting som bara råkar uppstå,
utan någonting man tränar sig till och skapar själv.
Jag ska fixa det här och när jag börjar mitt nya kapitel, ska jag börja det
med flaggan i topp. Ett gott humör, en positiv attityd och börja leva livet igen.
När det är tillräckligt mörkt kan du se stjärnorna.
Ett av de mest befriande ögonblicken i livet
är när du finner modet att släppa taget om det
du inte kan förändra och när du besöker toaletten.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen.
man upptäcker verkligen hur mycket man tar saker förgivet
när man blir sjuk på det här sättet eller råkar ut för en olycka.
Det jag är allra gladast över just nu är att jag har tagit mig till
toaletten i flera dagar nu. Att jag inte ska behöva ligga och hålla
mig dygnets alla timmar. Jag uppskattar mina ben galet mycket när
jag tar mig upp och kan gå någon liten runda.
Jag uppskattar min hörsel lite extra mycket när man har en tant
bredvid sig som har hörapparat, men knappt hör iaf.
Jag blir galet glad och uppskattar otroligt mycket när jag tar
mig ut hur frisk luften är att andas, hur den bär med sig en
massa dofter som skvallrar om omgivningen.
Jag uppskattar himlen extra mycket när man inte har sett
den på länge. Hur den om dagen bär med sig en massa fina färger
och till natten blir samvetssvart med dom lysande stjärnorna,
som gör att det ser ut som att någon har strött diamanter där upp.
Mest av allt uppskattar jag mitt huvud och min kropp.
Mitt huvud, som trots alla motgångar älskar livet och aldrig vill ge upp.
Listan kan verkligen göras lång.
Det är så mycket runt omkring oss som vi tar för givet.
Vi har inte behövt kämpa så hårt för dom eller kanske provat att
vara utan, så att vi kallt räknar med att vi alltid kan göra eller att dom alltid finns där.
När man istället börjar uppskatta allt runt omkring oss går det inte att inte lee
lite extra och känna vilket mirakel livet är. Vad lyckligt lottade
vi är som får leva här.
Så passa på och njut,
man vet aldrig när det kan vara slut.
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det som räknas.
Du fick det här livet för att du är stark nog att leva det.
Har varit alldeles för sliten för att uppdatera på några dagar.
Lite typiskt när jag precis hade kommit ifatt sist. ;)
Dom sista dagarna har dock varit mycket lugnare
så kommer nog snart ifatt igen.
Som jag skrev sist, så var lördagen riktigt bra,
så när jag vaknade på söndagen vaknade jag
faktiskt helt lugn, inte det minsta nojjig eller stressad.
Tog en riktig sovmorgon vilket var riktigt välbehövligt
och det känndes faktiskt bra. Visst ont hade jag,
men jag visste att jag bara behövde säga till läkaren när jag
ville ha en blockad och jag visste att det inte skulle bli något strul.
Pappa var tvungen att jobba några timmar, så han var hos mig
när jag vaknade och hjälpte mig igenom smärtan, när jag fick blockaden.
Behöver några händer att krama sönder och lite hjälp att ligga helt stilla,
när det gör så helvetiskt, galet ont. Efter det var jag beredd på att jag skulle få
vara ensam i några timmar på sjukan, något jag verkligen inte
uppskattar att vara, då mamma var tvungen att va hundvakt
ett tag tills Drika kunnde ta över.
Behövde dock inte vänta mer än typ en halvtimma innan Drika ringde och sa
att hon kunnde hämta Snowie, att mamma kunde komma.
Vad skulle jag göra utan henne? <3
Lite tur var det för bara en kort stund efter att mamma kommit,
kommer en sköterska och frågar om det är något speciellt
inför morgondagens vårdplaneringsmöte inför hemgång.
Eeehh va? Både jag och mamma titta på sköterskan?
Hon vart helt bestört då vårdmötet tydligen redan vart planerad
i fredags och hon trodde ju förstås att doktorn hade sagt till om det som han skulle.
Det blir inte bättre av att när vi dessutom sitter och pratar
om det visar det sig att dom inte heller insett att hemmet måste
boende anpassas och att det är fler personer som behöver
vara med på vårdplaneringsmötet då. Haha jag tyckte nästan lite synd om henne,
inte lätt när det blir tokigt och det syntes hur stressad hon vart.
Själv visste jag varken ut eller in på mina kännslor.
Vart o ena sidan glad att dom efter allt vårat tjat till slut gått med på att
göra en vårdplanering. Dom försökte ju skicka hem mig utan en, trotts att jag utan
blockad, som jag inte kan ta hemma, inte kan röra mig alls.
Å andra sidan vart jag både stressad, upprörd och besviken.
Stressad för att jag fortfarande är i samma läge som förra veckan,
jag kan inte röra på mig och kan inte ens med hemtjänst hjälp klara mig hemma,
då jag inte ens tar mig i blöja. Upprörd för att läkaren visste det och ändå bokade den,
vilket om man läser i pärmen på avdelningen faktiskt står att
man måste klara sig hemma innan man skickar hem någon
och man har ingen vårdplanering, förens man har en plan på hur det ska gå till.
Hur mycket ska jag behöva bråka med dom liksom??
Besviken för att det känndes ju som i slutet på veckan att läkaren faktiskt
hade börjat tro på mig och jag hade då börjat ge honom en liten
gnutta av mitt förtroende, som jag uppenbarligen inte skulle gjort...
Men men, tänkte inte oroa mig ändå, då jag starkt misstänker att
biståndshandläggaren skulle protestera starkt
emot att skicka hem en patient som inte skulle klara sig hemma
hur mycket hemtjänst än försökte.
Så jag hade trotts det en jätteskön, lugn dag.
Passade på att duscha, då jag inte visste hur den nya veckan skulle
se ut med smärtlindring, så man måste ju ta chansen medans man kan.
Under natten rullade det sedan in lite nytt folk på rummet så det
vart fullt rum igen. Väldigit mycket minus för det,
då jag inte klarar av det än, men tänkte att det får
bli morgondagens bekymmer.
Måndags morgonen vaknade jag med en kompott av kännslor.
Nervös, vem är läkare den här veckan? Kommer den att tro mig?
Måste jag försöka bevisa att jag har ont? Kommer det bli något vårdmöte?
Hur kommer det att gå? Min läkare skulle vara tillbaka idag ifrån semester,
vad kommer han att säga? Kommer han lägga in någon dunder kur så att jag kan åka hem?
Ja frågorna verkligen hoppade i hvuvudet på mig.
Hann nästan inte svälja frukosten fören ronden kom.
Jag ligger längst in i rummet och det är en massa skynken fördragna,
så jag kunnde inte se vilken läkare det var.
Det var redan då ganska livet i salen och jag mådde ganska
dåligt av det. Den kännslan vart genast bättre dock när läkaren kom in,
jag vart så nervös att jag helt enkelt glömde allt annat.
I och med att det var så livat hörde jag först inte läkarens röst,
men dom flesta tystnar efter ett tag när lakearna kommit in och så
även idag. Jag kunnde höra att det inte var samma läkare som
förra veckan, men kännde inte igen rösten.
Hur mycket jag än försöker att vara lugn och inte tänka
på problem förens dom faktiskt kommer så i ett sånt här
läge blir jag super nojjig. Kanske inte så konstigt med tanke på
hur jag har blivit behandlad tidigare och att man vet att om det blir
problem så är det om någon minut det kommer.
Mamma säger åt mig att hon vet vilken läkare det är och att
han har varit trevlig och bra mot mig tidigare.
Det kan dock inte riktigt lugna mig, för det är ju ingen garanti
att han är så denna gång också.
Jag hade dock inte behövt oroa mig, när jag fick se vem det var
vart jag direkt helt lugn. Det är nog den enda läkaren i det här huset
som trott mig och varit bra mot mig ifrån första stunden.
Han har från första stund faktiskt försökt hjälpa mig och
han gör sitt jobb ordentligt. Alltid frågat om vad jag tycker,
trott mig och gjort mig delaktig i vårdplanen.
Så även denna gång. Han började med att fråga lite om operationen
och berättade sedan att han hade sett att vi skulle haft vårdplaneringsmöte
idag. Det hade han genast avbokat han kunnde ju läsa sig till
att jag absolut inte var redo för det och att det inte fanns någon plan
än hur jag skulle blir det.
Så Skönt! Visst vill jag hem men, man jag vill ju vara tillräckligt bra först.
Han säger sedan att han ska ringa min läkare och fråga om medecineringen,
och säger något som ingen annan läkare sagt än till mig.
Att dom inte kan något om min sjukdom, att om en avdankad läkare från skåne
måste komma och hjälpa mig så kan deffinitivt inte dom något om det
och därför inte kan bestämma något om läkemedel,
det är bättre min läkare som kan det gör det.
Visst jag vet att dom inte kan något om min sjukdom,
men så skönt att en läkare faktiskt erkänner det!
Sen lade vi upp lite planering framåt om att jag får blockader
varje dag och jag bestämmer själv när jag ska ta dom, tills dess att
min läkare har fixat till det med mediciner och jag klarar mig utan.
Så frågar han om det låter bra och om jag har några funderingar.
Det är så en läkare ska göra! Det är bra sjukvård!
Man ska vara delaktig, man ska bli trodd, man ska
framförallt känna sig hjälpt. Är såå himla glad över denna läkare
bara för att han gör sitt jobb ordentligt.
Har även en annan läkare som idag är sådär bra,
han är på ett annat sjukhus men jag behövde dock
typ bevisa att jag hade ont, men efter det blev även han en ängel.
Han sa till mig en gång när han ringde och frågade hur jag hade
det och om jag behövde hjälp och jag tackade att han gör bara sitt jobb.
Jag önskar så att flera läkare skulle vara på detta sätt,
det handlar om empati, lyssna på patienten och göra den delaktig.
Det var så skönt att denna bra läkare jobbar,
kännde mig såå mycket bättre och var inte alls rädd för den här veckan.
Jag kännde mig lugn.
Ett tag efter läkarna gått blir dock ljudnivån i rummet
aldeles för hög för mig och jag blir extremt dålig.
Känndes som att jag fick influensa nästan.
Värdens huvudvärk, mådde galet mycket illa och skakade i hela kroppen.
Sköterskorna lyckades dock att lugna ner rummet och ge mig
massa illamånde tabletter, men det där tog knäcken på mig.
Var helt förstöd hela dagen och super trött efter det där.
När jag sedan skulle få blockaden så kom dock samma läkare
som gett mig blockaden i helgen.
Det är verkligen skillnad mellan läkare.
Han har träffat mig förut och även om han inte säger något
så känns det att han inte tror på mig och att han är lite sur för
att han inte får vara med och bestämma utan måste ge mig dom här.
Det kanske inte alls är så, men det känns så och det är
det som gör hela skillnaden. Idag kastade han ur sig att
"du vet väll att cellerna dör av det här"
och det hade jag naturligtvis ingen aning om.
Så fortsätter han med att säga sådana saker om att de kommer att dö
eftersom jag inte har någon alternativ behandling.
Detta gör han precis innan han börjar sticka, asså han kastar
ur sig kommentaren och innan jag ens hunnit hämta andan sticker han och
så fortsätter det så. Tänk er själva om ni får höra att cellerna kommer att dö,
hur någon står och berättar att det inte kommer att komma ut något
blod till den delen magen så att den kommer dö. Man blir ganska
nervös, rädd och framfrallt spänd. Blir man spänd så gör det
extremt jävla ännu ondare..
Förstår ni var jag får att han inte gillar mig någonstans ifrån?
Liite blå efter alla stick, värst blir det när man spänner sig..
Efter att han är klar och gått, kommer tårar och jag ringer efter en sköterska
och frågar om det här. Stämmer det? Varför har ingen sagt något?
Hon svarar med att hon inte riktigt kan det där,
men det är ju risker med alla "ingrepp" så det finns säkert en liten
risk som med allt annat, men dom andra läkarna skulle
inte göra något för att skada mig. Om det fanns en stor risk
för det där, skulle dom inte ge mig det och dom skulle definitivt
berätta det för mig, så varför han sa så det vet hon verkligen inte.
Känner mig ganska lugnad, men som sagt ganska illa
omtyckt av läkaren.
Det är verkligen en röra det här,
vet inte vad man ska tro på ibland, men en sak är säker
jag hatar verkligen att vara här!
Det är tur att det blivit en sådan skillanad här i övrigt,
dom flesta sköterskorna är verkligen underbara!
Det har kommit in mycket yngra folk och det har blivit stor skillnad.
Det känns jäkligt bra faktiskt.
På em ringer dock min läkare till mig så jag får prata direkt med honom.
Han förklarade mer om operationen och var inte så förvånad att
jag mådde sämre. Vi kastade runt och ändrade på tabletter.
Lade till lite nytt och bytte ut. Sen tyckte han att jag skulle prova
att kyla området kring magen och se om det hjälpte mot smärtan,
även om vi provat det före operationen och det inte funkade då.
Blir lite ledsen över att det inte är någon dunderkur som gör att
jag kan åka hem direkt, men man måste vara realist.
Det kommer ta lite tid.
Det är dock svårt när mamma och pappa måste hjälpa mig
och tar semester. Vill inte att dom ska behöva ta ut all semester
eller hamna i trubbel på jobbet för att dom hjälper mig,
så även för den delen vill jag verkligen hem,
men för den delen kan man inte trolla.
Allting kommer lösas sig även om det tar lite tid,
jag fick det här livet för att jag är stark nog att leva det.
Trotts att jag fortfarande var trött och sliten på kvällen
vart jag endå rejält upplivad när jag fick besök!
Bästa Drika kom och hälsade på. :D
Hon hade med sig 2 heliumballonger som satt fast
i en vikt formad som två röda hjärtan.
En blå ballong i form av en stjärna och en
ballong formad som ett hjärta där det stor "jag älskar dig" på.
Galet vad glad man blir när en av bästa kompisarna kommer
upp och dessutom har så fina pressenter med sig.
Ballonger är ju så perfekt med när man inte får ha blommor
med sig upp heller. Så dom fin fina ballongerna är vid min säng nu
och jag blir hela tiden påmind om vilka finfina vänner jag har.
Tack bästa Drika! <3
Så sen satt vi och snackade i några timmar om
massa skit, precis vad jag behövde!
Mera balsam för själen!
Vid nöden prövas verkligen vännerna och jag är stolt
som har så mycket fina vänner. <3
När Drika hade gått och natten började smyga sig på kom även
smärtan sakta tillbaka. Hade inte hunnit göra mig helt klar än,
så tänkte pröva att kyla med is. Det hjälpte inte alls och jag
höll istället på att förfrysa en del av magen.
Upptäckte nämligen då att det är en bit av huden jag har
tappat kännseln vid. Det kunnde ju bli så hade dom sagt,
men eftersom jag inte upptäckte det innan märkte jag inte heller
när det blev för kallt. Så det tog ca 2 timmar med kroppsvärme och
filtar innan jag böjade bli något varm där igen.
Var jäkligt rädd att jag hade förrusit huden.
Så var väldigt glad när jag började få tillbaka lite värma.
Efter det var vekligen all energi slut och jag deckade helt lugn
inför morgondagen, nu när jag visste att det var en bra läkare.
Lycka har inget bäst före datum, ta ett nytt andetag och börja om igen.
Döm aldrig någon för du har inte en aning om vad den
personen kämpar sig igenom.
Det är verkligen svårt att skriva ikapp allt som hänt,
men på samma gång som minnet är ett enda trassel är
alla känslorna djupt påminda inom mig.
I fredags morse när jag vaknar känner jag bara ren räddsla,
ifrån dagen innan.
Även om jag hela tiden försöker tänka positivt,
så var gårdagen djupt traumatiskt och är i färskt minne.
Jag vill absolut inte vara med om det igen,
men ingetning vara för evigt inte ens det som är riktigt jobbigt.
Så när läkarna kommer idag är det faktiskt annorlunda.
Någonting förändras faktiskt under gårdagen,
när han själv fick se att jag hade ont.
Det var inte längre prat om att åka hem på störtt,
läkaren hade ett helt annat tonläge
till mig nu. Det kanske är för mycket att säga att
han tror på hur ont jag har, men han har iaf förstått
att jag har ont. Bara det känns betydligt bättre än innan.
Han fortsätter med att jag skulle få blockad både idag och
resten av helgen. Jag skulle få blockaden nästan direkt
för att sedan träna med sjukgymnasten säger han.
Så skulle dom prata med min läkare på måndag när
han är tillbaka. Lättnaden man känner vid ett sådant
tillfälle är enorm, även om man vid ett sådan tillfälle lätt
blir orolig över om löftet ska hållas när det är så mycket
löften som bryts, så väljer jag helt enkelt att tänka positivt
och tro på det. Det blir så himla mycket lättare att leva då.
Efter gårdagen när jag var så spänd när dom skulle lägga
blockaden, har jag idag början till stora blåmärken,
där dom ska sticka. Så sticken gör galet ont att lägga
nu när det är ännu ömmare, men eftersom smärtan
försvinner så fort när bedövning börjat värka är det ändå
en stor lättnad att få den och kunna gå till toaletten.
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva lättnaden
pyskiskt när man vet att man inte ska behöva slåss
för sin framtid på ett par dagar. När man liksom
får den här andningspausen mitt i allt kaos.
Att bara få faktiskt slappna av, inte behöva ringa runt,
söka efter hjälp, bevisa att man har ont,
att faktiskt få veta att även om jag behöver hålla mig ca 12 h
så kommer jag kunna gå på toaletten hela helgen.
haha det är en oerhörd befrielse.
För när folk inte tror på en,
tittar på en som att man är galen,
tror att man ljuger för dom, för sig själv eller
bara är ute efter piller, så ser man hela tiden
i deras ögon att man inte är mycket värd.
Man känner sig väldigt nedvärderad när man blir
misstrod på dom sätten och det kan vara svårt
att komma ihåg att, ditt värde minskar inte utifrån en annan
människas oförmåga att se hur mycket du är värd.
Och att misstro sitt eget värde är ingen känsla
jag vill känna. Det ska ingen behöva känna.
Så snälla all ni som läser, döm aldrig någon för du har inte en aning
om vad den personen kämpar sig igenom.
Så att få dom här dagarna att ladda upp med
massa positiv energi känns galet bra.
För för varje dag du går och blir misstrodd och
nedvärderad rinner en liten bit bort av den
egna styrka, självtro och tilliten till sitt egna värde bort.
Det är ytterst svårt att hålla fast vid det och utan
dom bitarna blir man inte bättre heller, man kommer
inte framåt utan dom. Man måste ha en bra självkänsla,
tro på sig själv och ha styrkan, se målet framför sig för att lyckas.
Så nu laddas batterierna för fullt för att kunna fortsätta.
Sjukgymnasten kom ganska direkt efter att jag fått blockaden,
för at träna. Här förstår vi inte alls varandra.
Jag är van att hemma röra på mig fast jag har ont och
rör på mig hemma hela tiden när jag orkar och det funkar.
Ibland även aldeles för mycket bara för att jag så gärna vill
och okey hade det inte varit för Drika som håller min tyglar
oftast när vi ses, så skulle jag ta i för mycket aldeles för ofta.
Det är liksom bättre att göra något bra av dagen som är,
än att gnälla över dagen som inte blev som man villle.
Så även om jag är sjuk försöker jag alltid göra något bra av
mina dagar och då ingår det en del rörelse.
Så nu när jag har blockad och inte alls har ont är det klart jag
går och kan röra på mig ordentligt, sen är ju ändå konditionen
begränsad. Jag menar jag har varit sjuk i 3 år,
klart att den har blivit jäkligt dålig ändå.
Sjukgymnasten och läkarna, tror ju inte på mig som sagt
utan tror att jag inte haft ont och rört mig som en stolle och
nu för första gången ska röra mig när jag har ont typ...
Så när hon kommer ska vi gå en massa i korridoren,
vilket jag är helt undrande varför jag behöver göra detta med
sjukgmasten, när jag gör det lika bra på egen hand.
Asså hon tillför inget? Hon går bara bredvid och snackar.
Det hon dock gör däremot är att överskattta min kondition
och tar mig med på en långpromenad typ och även om jag inte
har ont nu med blockaden, så har jag haft ont länge och en
långpromenad i korridoren är inget riktigt min kropp pallar.
Så fick mjölksyra i benen, blev snurrig och på väg att svimma
till slut av överansträgning... Har fortfarande träningsvärk
efter den där promenaden.
Hon ville dessutom då när vi var tillbaka att så
fort det slutar snurra skulle jag vara uppe ur sängen hela dagen.
Asså va?
Klart man ska va uppe, men man kanske inte ska köra helt
slut på patienten då. Hade det inte varit smartare att ta många
kortare promenader?
Mådde istället dåligt hela dagen av den där turen.
Men som sagt jag var så lättad av det skulle vara lugnt
hela helgen att det inte gjorde mig allt för mycket.
På eftermiddagen fick jag även en jäkligt bra
överraskning. Alle och Jonny komm upp och hälsade på.
Galet vad glad man blir över lite sällskap.
Trots allt utan mina vänner skulle jag nog dykt under
av dom här 3 åren. Inga pengar i värden kan ersätta
kärlek och vänskap och det märks verkligen när man
har det tufft. Det är då man behöver dom som mest,
ensam klarar man inte allt.
Så underbara Alle som aldrig kännt mig frisk,
att hon alltid finns för mig när jag behöver henne,
det visar verkligen vilken typ av vän hon är.
Hon är en sann vän.
En vän är ju någon som förstår ditt förflutna,
tror på din framtid och accepterar dig precis som du är.
Och under dom hårdaste prövningarna så
syns det plötsligt mycket tydligare vilka vänner det är som är
något att ha. Så även om dessa 3 år har varit extremt tuffa
har jag också lärt mig väldigt mycket, även om det är den
hårda orättvisa vägen. Jag har rensat bland vänner och
det är verkligen så att vissa får folk på humör när de kommer
andra när dom går. Så vad finns det för meninge med att lägga tid
på dom som bara får en på humör när dom går?
Dom vänner man trott var ens bästa och skulle alltid
finnas för varandra, visar plötsligt en annan sida av sig själva,
när det är hårda tider. I en sann vänskap så finns
man alltid där, framförallt när den andra har det jobbigt.
Vissa människor dyker upp i livet som prövningar och lärdomar,
uthärda provet, lär dig läxan och
ödsla sedan inte en sekund till på dom.
Jag måste säga att jag känner mig väldigt lyckligt lottad,
som har så många bra vänner. Så många som har
funnits här genom dom här 3 åren och
jag kan inte sätta ord på hur mycket ni betyder
för mig! <3 Ni vet vilka ni är. <3
Så att Alle och Jonny kom gjorde mig
riktigt gott i själen. Jag är självklart glad för
alla ni som ringer och skriver, men det var riktigt
skönt att få krama om min vän och snacka skit ett par timmar. <3
På Lördagen infriades mina förhoppningar,
det blev lite lugn och ro som jag hoppades och trodde på.
Det var visserligen en ny läkare men han hade klara besked,
jag skulle få en blockad om dagen i helegen och jag fick själv
välja, när dom skulle ges under dagen.
Lite svårt att bestämma sig under vilka av dygnets
12 h man ska kunna gå på toaletten,
ska man hålla sig på morgonen längre tid,
elller ska man skippa det sista toalett besöket innan
man ska sova? Men i jämförelse med den gågna veckans
problem, känns det som ett väldigt litet "problem".
Blir dock väldigt nervös när läkaren kommer tillbaka
för att ge mig blockaden och han frågar hur man ska göra..
Då ska jag berätta att det är väldigt lätt att göra fel,
bedöva fel ställen, sätta bedövningen för djupt och
hindra läkningen av operationsåret,
skada nya nerver eller sätta för nära
operationsärret, så det inte heller kan läka.
Så ja, jag blev nervös då, men jag kan ju inte göra
någonting åt det, om det blir fel,
så det är ingen mening med att gå runt och oroa sig.
Jag väljer helt enkelt att inte oroa mig
och tro på att det gått bra.
En positiv attityd komm man långt med.
Jag hann nästan inte mer än att komma
upp ur sängen föräns Alle och Jonny kom
ingåendes till mitt rum idag igen.
Skapligt glad man blev då!
Vi satt och snacka resor i sommar,
började leta och jag hoppas att vi kommer iväg någonstans.
Här kanske vissa undrar,
"du vet ju inte att du är bra än."
Nej jag vet inte om jag är bra,
läkaren från det andra sjukhuset kanske har rätt,
jag kanske inte blir bra någonsin.
Men det är inte vad jag väljer att tro.
Jag tror till 100% att jag ska bli bra,
det är bara helvetet jag ska igenom först.
Jag väljer att tro läkaren från skåne.
Dessutom med den positiva attityden och med
min tro att jag ska bli bra,
så blir man bättre fortare.
Jag tror att med en positiv attityd kan det ske underverk.
Så därför vågar jag sitta och planera en resa,
för jag ska vara frisk i sommar,
oavsett vad vissa läkare tror.
Alle och Jonny var här en timma typ idag,
men bara det är verkligen som balsam för själen.
Lördags kvällen blev sedan lugn med lite filmmys
och godis. Helt enkelt en bra dag.
En paus från kaoset.
Jag fick chansen att le lite,
att skratta och känna glädje över mina vänner.
För när man stöter på problem i livet är det lätt att
glömma bort att lycka inte har något bäst före datum.
Det är bara att ta ett nytt andetag och börja om igen,
så finner man den så småningom.
Ingenting varar för evigt, inte ens det som är riktigt jobbigt.
Never give up
Om du misslyckas med plan A,
kom då ihåg att det finns 28 anda bokstäver
i alfabetet.
För alla nya läsare, detta är min berättelse,
ett sätt för mig att skriva av mig, komma ihåg,
för er som undrar då det är svårt att ha ork att
berätta för alla när man är så pass dålig,
för er som själv har det tufft och behöver
känna att ni inte är ensamma, att peppa folk mentalt,
men även ett sätt att kanske nå en förändring.
Att det kanske kan bli en bättring inom sjukvården
som är min vardag.
Men framförallt är detta min blogg
och mina tankar.
När jag kom till det här sjukhuset var jag redan från
början inställd på kaos. Jag är fan rädd för det här
sjukhuset efter den rent av mobbing som drabbat mig här..
Och tyvärr började det ganska direkt med kaos.
Jag kom fram sent på kvällen och hamnade direkt
i ett 4 bädds rum. Problemet jag har som ni som står mig nära
redan vet är att sedan vi höjde min metadon, blir det för mycket
för mitt huvud så att jag mår riktigt dåligt om det händer
för mycket runt mig. Jag har satt gräns på 2 kompisar åt gången
hemma, är extremt jobbigt att handla och jag mår super illa
och yr. Försökte förklara detta och att snälla kan jag få
ett 2 rum eller enkel rum, det blir för mycket annars.
Tyvärr som några vet så går det ifluensa på sjukhuset och
många enkelrum måste därför gå till dom så att inte smittan
sprids och därför var jag iaf tvungen att komma till ett
4 bädds rum över natten så skulle dom se vad dom kunde göra dagen
därpå. Eftersom dom flesta sov gick det skapligt även o det
var jobbigt.
På onsdagmorgonen slås verkligen min värld samman igen.
Till att börja med är det världens liv på en 4 bädds sal
när alla är vakna och sköterskor som springer ut och in.
Så hade näst intill panik redan innan doktorn kom.
När läkararen kom var jag extremt kissnödig och
blokaden har gått ur, så att jag kan nästan inte röra mig
överhuvudtaget.
Kan inte lägga mig på sidan, kan inte försöka få upp
rumpan från sängen och kan alltså inte ens röra armarna
åt sidan.
Det första han säger när han kommer är
jaha Madeleine idag är det dags att åka hem då.
Förklarar att jag inte kan röra på mig,
jag kan ju inte ens kissa, kommer inte ens i
en blöja?
Han säger att lite smärta dör man inte av
och det hörs tydligt att han inte tror på mig hur ont jag har.
Han vill dessutom varken ge mig blokad som dom
på det andra sjukhuset sagt att dom skulle fortsätta med
eller någon annan smärtlindring.
Paniken växer, jag har ju galet ont,
hur tusan ska jag klara mig?
Upprepar igen att jag inte på något annat sätt
än kissa i sängen kan kissa, jag har bara för ont.
Då frågar han om jag vill komma upp ur sängen,
vad jag vill göra med mitt liv egentligen?
SUCK!
Självfallet vill väll ingen 23åring ligga i sängen
hela tiden. Jag vill bli frisk!
Jag önskar inget hellre än att kunna ha ett
liv igen, jag vill träna och va ute med min hund,
jag vill ta tag i ridningen igen, träna, tävla
skaffa egen häst igen. Köpa en 3-4 åring utbilda under
ett år, sälja av vinsten köpa nya häst, fortsätta så
tills jag eventuellt kan ha någon egen verksamhet,
eller åtminstånde ha 2 bra hästar att tävla och
träna. Jag vill plugga vidare. Jag vill resa, backpacka
i Thailand, vietnamn, usa och flera andra ställen.
Jag har massa andra drömmar jag vill uppfylla
bara jag blir frisk!
Han tittar på mig lite lätt chokad och säger
"Oj, du har ju iaf drömmar kvar, då har du ju inte gett upp,
varför åker du inte bara hem då så du kan göra det där?"
Både jag och mamma nästan morrar fram,
jag har ju för ont!
Han vill inte tro mig fortfarade utan tänker skicka hem
mig på em utan något vårdmöte.
Han säger att min läkare har inte ordinerat något annat
så då tänker han inte ge något annat..
VA? Första gången det är så annars brukar min
läkare vilja ge mer, men läkarna tycker att så
mycket medeciner kan hon inte ha, hon fejkar ju bara,
så då säger dom att min läkare bara är konsult och dom får
göra som dom vill. Nu när min läkare är på
semester och inte har en aning om hur jag har det,
då vill han minsann inte ge mer.
Att kontakta hemtjänst och biståndshandläggare för
att få mer hjälp hemma kan jag sköta själv.
Så går han...
Hade det här varit före operationen, då hade jag nog
varit på väg att ge upp. Såå jäkla motigt, men
nu fungerar som sagt hoppet om att bli helt bra lite
som en talisman, även om man blir extremt ledsen
av allt det här.
Mamma tar genast tag i att ringa runt efter hjälp,
ringer avdelningen min läkare jobbar på,
ringer patientnämden osv.
Men det slutar ändå med att vi står själva inför det här.
Ringer eftersköterska och berättar hur kissnödig jag är
och dom tar ultraljud. Efter denna procedur upprepats
ett par gånger och dom ser hur det börjar bli alldeles för mycket,
så är det antingen det eller om någon av dom mamma
pratat med, hört av sig utan att vi vet om det,
så kommer läkaren tillbaka iaf på em och ger mig en blokad.
Förstår ingenting men blir iaf väldigt lättad.
Har då liksom inte få varit på toa på 16.5h.
Läkaren säger det att nu måste du gå upp,
vilket naturligtvis är själklart för mig, när det inte gör ont längre.
Det var helt underbart att duscha och va uppe,
men trotts det en extremt pyskiskt påfrestande dag.
Dom glömmer bort att ge mig mat och när jag säger till,
finns det plötsligt ingen lakosfri och jag ska bli utan,
blir jäkligt förbannad och efter ett stund finns det plötsligt
mat iaf.. Men galet att det ska bli så..
Trotts det, är det inte ens i närheten av hur torsdagen
skulle bli.
Om jag på torsdagsmorgonen vetat hur dagen skulle
bli, hade jag nog aldrig velat öppna ögenen.
Detta är en dag jag aldrig kommer glömma och
aldrig mer vill vara med om...
Blokaderna verkar bara ca 6h helt och är borta helt
efter ca 12 timmar, så jag vaknar naturligtvis kissnödig
utan möjlighet att göra något åt det.
När läkaren kommer ska han återigen skicka hem mig,
han tänker defenitift inte ge mig något idag.
När mamma ber honom ringa min läkares avdelningen
eller experten från skåne vägrar han.
Jag ska bara hem, hur ont jag än har är det
bara att gå upp och kissa.
Så hans plan är att skicka hit sjukgymnasten
så att hon ska kunna hjälpa mig upp.
När sjukgymnasten kommer, så har hon med
sig ett gåbord och bara vill köra igång.
Försöker förklara för henne att jag har för ont
och när jag rör mig gör det ännu ondare och
att smärtan aldrig lägger sig, den blir bara värre och värre
om man drar igång den och att jag inte får
någon medecin som hjälper mot det heller,
utan får ligga med extrema smärtattacker hur
länge som helst tills jag får hjälp.
Hade det varit så att det gjorde extremt ont att
röra sig men att när man la sig och vila och att det
då släppte av skulle jag röra mig hur ont det än gör,
men nu blir det bara värre ist.
Hon frågar om det skulle vara så
att jag fick hjälp med smärtan efter om jag skulle
göra ett försök att gå upp då.
Jag förklarar att jag gjort det lite Linköpig en gång med,
men går med på att göra det igen.
Hon går iväg för att kolla upp saken.
Under tiden börjar det bli lite svårt att hålla sig och jag
ringer på sköterskor, jag måste få hjälp.
Men inget händer fören till eftermiddagen,
när jag fan tror att kisset ska rinna ur öronen.
Då kommer sjukgymnasten tillbaka och
säger att hon har pratat med läkaren.
Om jag gör ett försök att gå upp och det gör
för ont ska jag få smärtlinding.
Jag frågar då är det ordentlig lindring,
det hjälper liksom inte med några extra morfin tabletter.
Nej då hon lovar att dom ska hjälpa mig att bli
ordentligt smärtlindrad och jag ska inte behöva vänta,
jag ska få smärtlindring direkt isf.
Hon blir nästan chokad när jag försöker direkt.
Hon säger att målet är att ta sig ut till toaletten
och jag himmlar lätt med ögonen, hon förstår verkligen
inte hur ont jag har.
Försöker lägga mig på sidan och försöker ta i och ta mig upp
innan jag blir typ blind av smärta och det känns
nästan som att kroppen löses upp av smärta.
När hon ser detta och hör min förtvivlade gråt och skrik,
skyndar hon sig att hjälpa mig tillbaka.
Hon försöker lugna mig, men märker att
det verkligen inte funkar jag har helt galet ont.
Det dröjer ändå en stund innan hon ber en sköterska
hämta läkaren. Här har min plåga bara börjat.
Efter ett bra tag kommer sköterskan tillbaka och säger att
läkaren är på ett möte som snart är slut och att han kommer
efter det.. Känner mig jävligt lurad..
Det dröjer nästan någon timma innan läkaren kommer.
Här är början på den värsta smärta jag någonsin
varit med om. Han säger nämligen att han ska
lägga en blokad. Det är det enda han kan ge mig.
Då måste ni förstå att blokad gör jävligt ont att ge,
dels att man måste ta på området som gör ont,
vilket jag i vanliga fall knappt låter någon göra för att
det gör så ont, sen så svider själva medlet i sig,
dessutom ska man i med en massa vätska, där det liksom
inte riktigt finns plats för någon vätska,
så det spränger undan allt. Så utan smärtattack
är detta extremt plågsamt och med smärtattack
har det aldrig gått att göra detta på mig,
utan en jäkla massa morfin itravenöst innan.
Han säger dessutom att han ger den inte till
mig om jag inte slutar gråta, tittar på honom och andas
lugnt.. Har ni försökt att inte gråta , skrika vara lugn om
ni bränner er? Tänker det gånger 10 typ...
Det går fan nästan inte.
Bara att öppna ögonen när hela ansiktet är
förvridet i en grimage av smärta är jäkligt svårt.
Kändes ungeför som jag hamnat i det millitära och
läkaren var någon överste.
Lyckades titta på honom en stund, men så klart
det inte gick längre vart han arg på mig.
Jag har aldrig ansträngt mig på detta sätt,
att försöka andas lugnt med honom,
gick helt enkelt inte med den smärtan och återigen
vart han arg på mig. Frågar mellan gråten om han är
lika dan mot folk som vart med i bilkrascher eller liknande
och han säger att han alltid gör så.
Bad tyst inom mig att om jag någonsin är med
i en svår olycka att jag inte hamnar hos honom.
Får iaf ur mig att om vi räknar till 3 så ligger jag
still medans han sticker. Håller andan helt enkelt.
'Han går med på det, men innan vi ska
börja så säger han att om han ska göra det här,
måste jag lova att direkt gå upp.
okey?
Det som händer sedan vet jag inte riktigt om jag
kan beskriva. Det närmsta jag kan komma är
att ju nu vet hur det känns för dom som blir
torterade i krig. FY FAN!
Bet ihopp och den smärtan när han stack var inte från
denna värld. Vrålade som en stucken gris sa dom efteråt,
kramade söder sjukgymnastens hand. När första sticket var gjort,
var det dessutom 3 kvar. Bröt ihopp totalt efter det första och han
vart arg på mig och sa lugnar du dig inte så sticker jag inte.
Samma procedur upprepades räknade till 3 och sån var det dags.
Förstår fan inte hur jag överlevde detta. Går inte beskriva hur ont
det gjorde.. Bröt ihopp efter varje stick
och när sista var gjort så hade dom första
redan börjat verka, men så fort han drog ur sista
bröt jag ihopp igen och då säger han,
"Du kan sluta gråta nu, det här måste va jobbigt att höra,
men det gör inte ont längre, medlet är inne, så det är bara
din hjärna som lurar dig."
Blev fan galet arg, visst går det fort, men det har inte slutat
gör ont när han dragit ur sprutan, det tar väl en minut.
Så jo det gjorde ont först och dessutom om det har gjort så
ont så är det väl ingen som slutar gråta och skaka direkt?
Man måste ju lugna sig först? Dessutom var verkligen det
här den värsta smärta jag någonsin varit med om och ni som
känner mig vet att jag varit med om en del . Det var tortyr.
Så innan jag ens hämtat andan tvingar han mig
upp. Skojar inte när jag säger at hela jag var som ett
asplöv. Fick absolut inte gråta. Så säger han,
du va Tvungen att gå upp direkt för att du ska
se att det går att gå upp fast din hjärna säger att det
gör ont. ASSÅ VAAAA?
Blir förbannad igen och säger att jag har fan
haft extremt ont i 3 års tid och ändå
rört på mig, så jag är fan van att röra mig
att röra mig fast att det gör ont, men det finns gränser!
Kommer in på toa och bryter samman.
Detta är något jag aldrig kommer glömma.
Det är ett ärr som aldrig kommer försvinna..
Är ganska uppskakad fortfarande några timmar senare,
när en ny tant kommer in på rummet.
Hon kommer från uppvaket och är i ganska
dåligt skick. Är vansinnig på personalen och mår
riktigt kasst. En stund efter personal har gått börjar hon
dock hosta, pappa och jag sitter och snackar,
men så hör jag att något låter fel.
Hostningarna har övergått i något gurrglande typ och
jag roppar får du luft?
Inget svar utan hon fortsätter.
Skriker på pappa hämta hjälp hon kan inte andas,
han är redan uppe på fötter när jag skriker.
Jag kastar mig upp på sängen och springer
fram till henne. Hon är helt stel i kroppen och
gurrglandet låter hemskt. Hon tittar hysteriskt på
mig innan hon stänger ögonen,
tystnar och blir helt slapp i kroppen.
Huvudet rullar ner och hänger mot axeln och
jag jag skriker hon dör!
Ingen kommer, sekunderna går och jag
tänker att nu är hon död.
Kan dessutom inte hjälpa henne på något sätt,
då hon har slangar lite överallt och
eftersom hon var nyopererad och jag vet inte fick
röra på sig är jag rädd att ha ihjäl henne om jag
rör henne, utan sätter allt mitt hopp till personalen.
Innan jag verkligen trodde att det var för sent.
Då kommer äntligen alla sjuksystrar och
dom får liv i henne.
Pappa hade då sprungit ut hittat en och sagt till henne,
hon hade dock bara sagt "Hon tillhör inte min avdelning."
och pappa hade vrålat att tanten dör!
Så blev det fart på henne och hon hade larmat så alla kom.
Jag var själv helt hysteriskt, jag trodde verkligen hon
hade dött först och det var väl i sista stund all
hjälp kom. När läget är lugnt och personalen
gått säger tanten,
"Varför får jag bara inte dö! förstår inte varför dom försöker
hålla mig vid liv. "
Visste fan inte hur man ska reagera på det?
Tycker synd om henne, men jag är otroligt glad att inte
behövde se henne dö. Hade aldrig förlåtit mig själv
att jag inte gjorde mer då. Sjuksystrarna tackade ändå
oss ordentligt. Tanten fick byta rum sen och jag har
ingen aning om hur det gått för henne,
men detta är en dag som satt ärr på mig för alltid.
Jag är glad att sjuksystrar/sköterskor har blivit
betydligt bättre sen jag var här sist.
Vissa är verkligen jätte gulliga, även om det
fortfarande finns vissa som borde söka annat jobb,
men överlag har det blivit mycket bttre.
Tur är nog det för detta var en dag av sådan
pyskisk press och stress, så mycket smärta
att om dom också skulle krångla skulle det
inte bli någon ro.
En sådan här dag får en att tänka över livet,
man ska verkligen inte kasta bort dagarna,
man ska göra det man vill, det man tycker om.
man ska inte skjuta upp det till senare,
det kanske faktiskt inte kommer något senare.
Man ska vårda dom där underbara minnena,
för det kan komma dagar då dom där minnena
gör att du orkar ta dig igenom helvetet du går igenom.
Ta vara på dit liv,
för det är just din tid här på jorden!
Och fungerar inte plan A,
kom i håg att det finns 28 andra bokstäver
i alfabetet.
Det finns alltid en lösning,
vissa tar bara lite längre tid att
genomföra än andra!
Får fortsätta skriva imorgon, blir tungt att ta upp allt igen,
men här är några få av mina minnen som får mig att
kämpa mer.
Never give up!
Det finns alltid något att kämpa för.
Tro, hopp och medkänsla
När man tror att allt ska bli bra och
upptäcker att man har hamnat på helvetets botten igen
och måste ta sig igenom det först.
När jag vaknade ifrån operationen var bland det första jag kände
wow, nu är jag igenom det här,
på vilket sätt det än gått så är jag klar med det här nu.
Oj sååå fel jag hade.
Känner att jag har riktigt ont och frågar hur det gått.
Glädjen över att höra att det gått bra blandas med att
det gör så ont. Tanken var ju att jag inte skulle ha haft ont
när jag vaknat utan att direkt kunna åka hem,
men eftersom operationen tog så lång tid och jag hade så ont,
så skulle avdelningen strax stänga och jag fick åka ner till
riktiga uppvaket.
Där börjar första kaoset, jag har så ont att jag inte kan röra mig
och en läkare på uppvaket vill skicka hem mig?
Efer kaos i 2 timmar blir jag "räddad" av några andra läkare
som får denna att inse att det inte går.
Det var helt galet på uppvaket, hade så ont att jag fick
enorma mängder morfin. 5-10mg intravenöst nästan
varje halvtimma. Fick var uppkopplad mot ett antal
maskiner, för i och med dom enorma mängderna morfin
orkade inte riktigt min kropp.
Hade farligt lågt blodtryck om vart annat som jag fick dropp för,
lade av att andas från och till och hade jätte dålig andnigsfrekvens,
så att dom fick ge mig syrgas.
Hjärtat orkade inte riktigt heller utan hade jätte dålig
hjärtfrekvens från och till.
Tyckte att maskinerna jag var kopplad till pep nästan hela tiden.
Är glad att jag där och då inte riktigt förstod, för nu i efterhand
blir jag fett orolig. Att döva smärtan kunnde verkligen tagit kål
på mig..
Fick komma till en avdelning nästa dag,
där nästa helvete börjar.
Dom förstod inte alls att jag hade så ont att jag inte
kunnde röra på mig, att jag behövde katetern och
varför jag inte kunnde åka hem.
Det är otroligt jobbigt att inte bli trodd.
Läkaren som skulle hämta upp mig kom fram och sa
att han ville titta på magen, jag hade halvtimmen innan haft en riktigt jobbig
hosattack som hade satt igång en grym smärta, som vi när
läkaren kom precis hade lugnat ner lite.
Jag håller för händerna och börjar säga att
jag har extremt ont och att han absolut inte får ta på
magen, men han lyssnar inte utan slår bort mina händer
och trycker på magen..
Vilket naturligtvis gör galet ont.
Gråter och försöker förklara hur det är och vad jag
varit med om, men han är inte alls villig att lyssna på
hur jag mår utan bara går iväg.
Han kommer tillbaka efter att bytt några ord med sköterskorna
på uppvaket och jag försöker igen börja förklara hur jag mår,
men han avbryter och börjar säga att han är arg på
min läkare som inte förberett avdelning på att jag skulle opereras
och skulle behöva en plats hos dom sen.
Försöker återigen förklara att det inte var tanken att dom
skulle göra ett sådan ingrepp och att jag inte skulle ha gjort ett
sådant ingrepp. Då börjar han återigen gnälla på mig innan
mamma lyckas avbryta honom med att det faktiskt inte
är mitt fel, utan han får ta det med min läkare.
Han springer då iväg och tänker göra det direkt, utan att
höra hur jag mår? Jag ropar efter han att även jag
vill prata med min läkare. Det känns ju lite konstigt att dom
två ska planera min framtid fast att ingen av dom vet hur jag mår?
Han kommer dock tillbaka efter en stund utan att jag hade möjlighet
att prata med min läkare och berätta att det faktiskt hade blivit
värre efter operationen. Han säger då att dom inte bara ska ta bort all
morfin jag fått, dom ska även dra ner på mina vanliga tabletter?
Ville inte tro det var sant och försökte återigen prata med honom
men det var helt lönlöst. Ska det verkligen vara så?
Väl på avdelningen var det bra sjuksystrar som
försökte hjälpa mig och på något sätt tog jag mig igenom första
och andra dagen, även om det var utan sömn och gråt hela tiden.
Morgonen därpå när ronden kommer är det en ny läkare.
Han däremot lyssnade lite och tyckte det var helt orimligt att
på en gång ta bort medeciner fast jag till och med hade ondare.
Han bestämmde sig för att kontakta min läkare som det då
visar sig har semester. Detta ställer till det ganska mycket,
då det bara är han från avdelningen som är insatt och
har någorlunda erfarenhet av liknande fall.
Det bestämms iaf att jag får mina vanliga medeciner som
innan och jag får en massa vid behovs morfin tabletter iaf.
Tänker att ja - jävlar ont har jag men nu är det lugnt
för idag iaf. Så fan heller att det var.
Var en rond till på em då det var en ny läkare..
Han förstår inte alls att detta kan göra ont, utan slänger
ut sig komentaren. "Jag är kirurg och när jag opererar och tar ut eller
fixat problemet i magen på någon så är ju människan bra när hen
vaknar från operationen, så du kan inte ha ont."
Både jag och mamma försöker förklara att vid en sådan här
operation är det som att hälla bensin på en brasa, det gör ondare först
innan det blir bättre. Jag har galet ont just nu.
Nej men det ville han absolut inte förstå, det är bara ärret
typ som gör ondare först. Så katetern skulle bara bort för
han tyckete att jag kunde faktiskt röra på mig, så ont kan det inte göra.
Lite panik man får när dom tar katetern när man inte kan röra sig en mm ens
och inte ens kan ta sig i en blöja lixom...
Man inser verkligen vilken makt läkarna har över en när man är
sjuk. Dom kan verkligen styra ens liv...
Så fick snällt hålla mig.
Vi kom iaf fram till en deal att om jag
försökte gå upp så skulle jag få massa
extra smärtlindring om det gjorde för ont.
Det gick ju natrligtvis inte,
fick smärtlindringen, men det räckte inte på långa vägar,
utan det vart några timmar i galet kaos innan dom till slut,
fick mig att däcka istället.
Morgonen därpå är det ytterligare en ny läkare
en ung nyutbildad, vilket kan vara både till fördel och nackdel.
I mitt fall nackdel, då denna trodde att har man haft toppbetyg i skolan
kan man allt typ.
Så när jag förklarar att jag har så ont inte kan röra mig och
är extremt kissnödig vid det här laget,
tittar hon på mig och säger
"hur har du tänkt att du ska leva ditt liv sedan?" Undrar lite vart hon vill
komma, då fortsätter hon och säger.
"Ja vi måste ju va lite reella, du kommer ju alltid att ha så här ont,
operationen måste ju gått fel annars skulle du inte haft ont nu,
det kan man ju inte ha, du kommer ju aldrig bli bra, vad har du tänkt
att göra med ditt liv?"
ALLTSÅ VA?? Driver människan med mig?
Skulle hon veta bättre än experten från Skåne,
bara för att hon aldrig har läst något om att det kan bli så?
Ska hon ta bort allt vårt hopp och vår tro att det ska bli bra
två dagar efter operationen, när det är sagt att det antgligen
skulle göra ondare först?
Försöker förklara för henne, men hon snappar av mig och
säger att det bara är skitsack och att jag inte kommer bli
bra så nu måste jag tänka på hur jag vill försöka leva mitt liv.
Mamma bröt ihop och sa frågade om hon hade tappat all empati
och medkännsla under utbildningen? Så där säger man faktiskt inte till
en ny operarad och försöka ta bort vårat hopp?
Så snälla ni som läser till läkare om ni läser det här,
glömm inte eran medkänsla, varje patient känner sin egen kropp bäst.
Som patient vill man ha hjälp, inte att någon som kommer och
är iskall. Tillbaka till historien jag sa de att så kan man ju inte tänka,
klart som fan jag ska bli bra! Lagom då kommer läkaren från igår
in på rummet och diskussionen stannar upp.
Men nu är jag extremt kissnödig,
hur löser vi det? Då slänger den unga ur sig
nästa snille kommentar, "ja du skulle kanske behöva lite
samtalsterapi"
jag eehhh vaa?
"Jaa, så du lär dig hantera smärtan"
okey jag har fått hålla mig i 15h jag kan ju hålla mig något
år till tills jag har lärt mig hantera smärtan och
kan röra på mig så att jag kan få kissa...
så fortsätter hon "fast du kan ju röra på dig,
man dör ju inte av lite smärta."
Försöker förklara att man kan stå ut med smärta till
en viss gräns och jag har en smärta högt över den gränsen.
Men hon ger sig inte, man dör inte av smärta, jag kan röra på mig,
så det bästa är nog samtalsterapi så du kan komma upp och kissa...
Hade besök sammtidigt och hon vart så arg att hon kastade ut
henne. Den äldre såg lite lätt besvärad ut och säger
"Hon är rätt ny"
haha kan inte varit lätt för honom.
Den läkaren visade sig dock vara jäkligt bra även om
inte han heller trodde mig först, men efter gårdagens deal vi gjorde
så insåg han ändå att jag har galet ont, att jag verkligen försökte
så han ville försöka hjälpa mig.
Så det slutade med att jag fick en blockad
och herregud säger jag bara vad skönt det var att bli smärtfri.
Den läkaren är idag en riktig ängel.
Men underbart är kort och till kvällen vart det plötsligt så
att jag skulle förflyttas till ett annat sjukhus.
Det sjukhus jag både hatar och är rädd för efter allt som hänt.
Så när jag äntligen hittat en bra läkare, är på ett bra
sjukhus med mycket bra folk, så vart det en resa tiill helvetet igen..
Ska uppdatera och fortsetta i nästa inlägg,
men det blir helt enkelt lite för mycket att fortsätt direkt..
Men jag ska inte ge mig, jag trodde verkligen att jag
skulle komma i mål av operationen, att det bara skulle
vara rehab hemma efter den. Det är galet jobbigt att
bli neddragen i det här då, men jag ska inte ge upp.
Jag måste ta mig igenom helvetet, men jag är
så nära målet att bli bra nu att det trotts allt
fungerar som en talisman mot all skit.
Jag är döv för ord som att du kommer aldrig bli bra,
eller det sitter bara i huvudet på dig.
Jag ska bli frisk, jag ska klara det här!
Men jag hoppas verklgen på en förändring inom
sjukvården, bara för att du som läkare inte hittar
vad som är fel, betyder inte det att det inte är något fel.
Ingen kan allt och jag hoppas att dom kan
börja förstå bättre att det är en person som lider på
ett eller annat sätt bakom problemt.
Lyssna på patienterna och glöm för all del
inte eran empati och medkänsla,
dom är sorgligt nog helt borta från en del
läkare och jag hoppas verkligen att det kommer att
förändras inom svensk sjukvård.
Till dess får vi andra hålla hand och
fortsetta kämpa.
Kärlek till er stjärnor som finns och
hjälper till. <3
Dagen med stort D.
Det där med att inte ge upp,
att varje gång livet slår ner än och trycker ner en på botten
ta sig tillbaka,
att varje gång orka fortsätta kämpa, efter slag på slag.
Det är det som kallas styrka.
Jag är mitt uppe i ett krig ingen borde få uppleva,
men jag ska fortsetta, jag ska vinna det här kriget.
För att sätta in er i vad som händer är det nog bäst
att jag backar bandet lite.
I sommras när jag hade botox i magen kunnde
jag faktiskt röra på mig en del och jag lyckades komma ut
lite, även om jag hade grymt ont då med,
men det var ändå en bra andningspaus mot vad som
skulle komma.
När hösten kom började det göra ondare och
jag fick börja ta det lugnare och lugnare.
Det blev mer och mer och starkare medeciner igen.
Jag gjorde några tappra försök att göra lite och träffa folk,
men när vintern kommer får jag till slut inse mina begräninsningar.
Har då så ont att jag har extremt svårt att ta mig ur sängen
och får sätta en gräns på att max 2 kompisar åt gången som
får komma och hälsa på. Det blir helt enkelt för mycket annars.
Några bra dagar blir det en liten rullstolstur, men är allt mer
instängd. Ville verkligen fira julafton och vi skulle ju bara vara några
stycken iaf varav en höggravid så det skulle ju ändå va lungt.
Men somnar vid matbordet en 3-4 gånger innan jag inser att jag måste gå
och lägga mig en stund. Av en sådan "lugn" dag mådda jag verkligen skit dåligt
och nyår fick spenderas halvt sovandes i soffan,
med ett tappert försök att se fyrverkerierna vid 12.
Mådde verkligen skit av det. Så ni förstår kanske vilken kondition
jag började hamna i. Smärtattacker om vart annat och mycket vila.
Tack och lov att jag har min lilla Snowie. <3
Så var det äntligen dags för dagen med stort D när jag
äntligen skulle få träffa experten från skåne och
opereras. Min läkare visste inte så jätte mycket om hur
det skulle bli, det var spekulationer allt ifrån att jag skulle bli helt bra,
till inget ont men helt sne och tappa all kontroll över musklerna på höger sida,
inte kunna få barn eller så illa att jag vart så sne men fortfarande ont.
H*n visste helt enkelt inte för det finns ingenstanns att läsa om det här,
det är för nytt/ovanligt, men den är mitt ända alternativ.
När jag äntligen fick träffa experten från skåne (vi kan kalla honom för mr Skåne)
och han undersökte mig, upptäckte han att det var lite mer kompliserat och
annorlunda än dom trott. Innan trodde dom att det var hela nerven från ryggen
till mitten på magen, nu upptäckte han att det enbart gjorde ont inom ett visst
sektment i magen. Alltså en visst bit mellan sträckan.
Detta hade han inte alls sett förut, det fanns endast ett fall som ens
påiminnde lite om detta, men ändå helt olikt.
Det blev genast mycket svårare och han och min läkare fick disskutera
mycket. Skulle han operera detta? Finns stora risker, dels kan det gå väldigt fel,
men det kan lätt bli fantomsmärta av detta, dessuto blir det först mycket
mycket ondare av ett sådant ingrepp. Det blir som att hälla bensin på en brasa.
På hen som han opererat som påminde lite om mitt hade fått extrema smärtor
efter först och hen hade inte i närheten lika ont i magen som jag.
Så i och med att jag redan har så ont i magen, finns risken att jag får
så ont efter att inget längre fungerar, men i och med att jag
inte direkt har något liv med den smärta jag har så var han villig
att försöka även om han backade in i det.
Tanken var då att gå in en första gång och leta fram nerven,
markera den och se om det var någon liten sammanväxtning
eller något litet runt nerven och lossa på det först.
Se om det blev bättre och skulle det inte bli bra,
operera igen och då ta bort nerven.
Det skulle alltså inte alls bli som min läkare trott,
med knappt något ärr och så vidare.
Operationen var planerad att pågå ca 20-30min,
men när han öppnat upp mig och hittat nerven,
fick planen ändras. Nerven var helt förstörd.
Trasig och hade en knut på sig som va så svullen att den
var som Mount Everest jämfört med de andra nerverna.
Så han fick klippa bort ca 20 cm av en nerv och bränna
kanterna. Det vart alltså en operation på 2.5 timmar istället.
Så det är inte alls konstigt att jag haft så sjukt ont.
Känns super skönt att dom hittade vad det var och att det
förhoppningsvis räcke med denna operation för mig nu.
Men förutsägelsen över följderna av operationen stämmde,
jag har galet ont! Det var verkligen som att hälla bensin på en brasa,
smärtan är på ofattbara gränser. Men när nerverna har fått lugna
ner sig så ska det alltså ändå bli bra. Har kännt en liten viss
förbättring varje dag, även om jag har ondare och inte kan röra mig
en milimeter. Men vi återkommer till det.
Nu till varför det har blivit så här.
Mr skåne trodde så här att jag fick ju nevronom
för att jag var för vältränad som började göra ont, men när dom
då gör den första operationen, när dom tog ut blindtarmen
gick mycket fel. När man tar ut blindtarmen genom titthål sätter man
en slacks hyllsa vid det hål man ska dra ut blindtarmen ut och sen kör
man ner ett "långt" vasst föremål för att dra ut den. Då tror Mr skåne att
med det verktyget har man kört för långt ner och kört den rakt ner i nerven
och på det viset förstört den, och då inte bara på ett ställe, men framförallt
där den va så svullen. Sen har då det blivit inflammerat och svullnat/växt på sig
själv. Sedan tidigare tror vi ju även att h*n råkade sy fast tjocktarmen i
bukväggen, även om det inte går att bevisa. Men tjocktarmen satt
hårt fast i bukväggen när dom öppnade upp några månader senare,
vilket gjort galet ont, detta vart ju även en stor blödning på insidan och
stort ärr, där det växte ytterligare nevronom, som gjort galet ont.
På den operationsberättelsen står det tekniska problem och operationen
tog mycket längre tid än den skulle, så jag undrar verkligen vad som egentligen
hände då. Hur mycket förstörde dom då inte?
Sjukt jobbigt att det inte går att bevisa något.
Men nu är det bara att hoppas att allt blir bra.
Jag har dock tappat lite kännsel,
men det ska förhoppningsvis inte påverka musklerna som vi trodde innan :D
Sen ser det ut som jag varit med i ett 3:e värdskrig då jag har ett nytt
stort ärr och flera små.
Men så mycket hellre det än att ha så här ont.
Många funderingar som det nog är bäst att bara släppa.
Jag vill frammåt och då kan man inte fastna i det förlutna.
Men samtidigt vill man göra något åt det,
vill inte att någon annan ska råka ut för något liknande.
Det har varit kaos sedan jag vaknat, men det får bli i nästa inlägg.
Till dess
Smärta är tillfälligt... Det kan vara en minut, en timma eller flera år,
men till slut ger den med sig och något annat kommer att ta dess plats,
det kommer bli bättre. Ger jag upp däremot varar det för evigt.
Så ge aldrig upp, det kommer bli bättre bara man
fortsätter kämpa.
