Never give up
Om du misslyckas med plan A,
kom då ihåg att det finns 28 anda bokstäver
i alfabetet.
För alla nya läsare, detta är min berättelse,
ett sätt för mig att skriva av mig, komma ihåg,
för er som undrar då det är svårt att ha ork att
berätta för alla när man är så pass dålig,
för er som själv har det tufft och behöver
känna att ni inte är ensamma, att peppa folk mentalt,
men även ett sätt att kanske nå en förändring.
Att det kanske kan bli en bättring inom sjukvården
som är min vardag.
Men framförallt är detta min blogg
och mina tankar.
När jag kom till det här sjukhuset var jag redan från
början inställd på kaos. Jag är fan rädd för det här
sjukhuset efter den rent av mobbing som drabbat mig här..
Och tyvärr började det ganska direkt med kaos.
Jag kom fram sent på kvällen och hamnade direkt
i ett 4 bädds rum. Problemet jag har som ni som står mig nära
redan vet är att sedan vi höjde min metadon, blir det för mycket
för mitt huvud så att jag mår riktigt dåligt om det händer
för mycket runt mig. Jag har satt gräns på 2 kompisar åt gången
hemma, är extremt jobbigt att handla och jag mår super illa
och yr. Försökte förklara detta och att snälla kan jag få
ett 2 rum eller enkel rum, det blir för mycket annars.
Tyvärr som några vet så går det ifluensa på sjukhuset och
många enkelrum måste därför gå till dom så att inte smittan
sprids och därför var jag iaf tvungen att komma till ett
4 bädds rum över natten så skulle dom se vad dom kunde göra dagen
därpå. Eftersom dom flesta sov gick det skapligt även o det
var jobbigt.
På onsdagmorgonen slås verkligen min värld samman igen.
Till att börja med är det världens liv på en 4 bädds sal
när alla är vakna och sköterskor som springer ut och in.
Så hade näst intill panik redan innan doktorn kom.
När läkararen kom var jag extremt kissnödig och
blokaden har gått ur, så att jag kan nästan inte röra mig
överhuvudtaget.
Kan inte lägga mig på sidan, kan inte försöka få upp
rumpan från sängen och kan alltså inte ens röra armarna
åt sidan.
Det första han säger när han kommer är
jaha Madeleine idag är det dags att åka hem då.
Förklarar att jag inte kan röra på mig,
jag kan ju inte ens kissa, kommer inte ens i
en blöja?
Han säger att lite smärta dör man inte av
och det hörs tydligt att han inte tror på mig hur ont jag har.
Han vill dessutom varken ge mig blokad som dom
på det andra sjukhuset sagt att dom skulle fortsätta med
eller någon annan smärtlindring.
Paniken växer, jag har ju galet ont,
hur tusan ska jag klara mig?
Upprepar igen att jag inte på något annat sätt
än kissa i sängen kan kissa, jag har bara för ont.
Då frågar han om jag vill komma upp ur sängen,
vad jag vill göra med mitt liv egentligen?
SUCK!
Självfallet vill väll ingen 23åring ligga i sängen
hela tiden. Jag vill bli frisk!
Jag önskar inget hellre än att kunna ha ett
liv igen, jag vill träna och va ute med min hund,
jag vill ta tag i ridningen igen, träna, tävla
skaffa egen häst igen. Köpa en 3-4 åring utbilda under
ett år, sälja av vinsten köpa nya häst, fortsätta så
tills jag eventuellt kan ha någon egen verksamhet,
eller åtminstånde ha 2 bra hästar att tävla och
träna. Jag vill plugga vidare. Jag vill resa, backpacka
i Thailand, vietnamn, usa och flera andra ställen.
Jag har massa andra drömmar jag vill uppfylla
bara jag blir frisk!
Han tittar på mig lite lätt chokad och säger
"Oj, du har ju iaf drömmar kvar, då har du ju inte gett upp,
varför åker du inte bara hem då så du kan göra det där?"
Både jag och mamma nästan morrar fram,
jag har ju för ont!
Han vill inte tro mig fortfarade utan tänker skicka hem
mig på em utan något vårdmöte.
Han säger att min läkare har inte ordinerat något annat
så då tänker han inte ge något annat..
VA? Första gången det är så annars brukar min
läkare vilja ge mer, men läkarna tycker att så
mycket medeciner kan hon inte ha, hon fejkar ju bara,
så då säger dom att min läkare bara är konsult och dom får
göra som dom vill. Nu när min läkare är på
semester och inte har en aning om hur jag har det,
då vill han minsann inte ge mer.
Att kontakta hemtjänst och biståndshandläggare för
att få mer hjälp hemma kan jag sköta själv.
Så går han...
Hade det här varit före operationen, då hade jag nog
varit på väg att ge upp. Såå jäkla motigt, men
nu fungerar som sagt hoppet om att bli helt bra lite
som en talisman, även om man blir extremt ledsen
av allt det här.
Mamma tar genast tag i att ringa runt efter hjälp,
ringer avdelningen min läkare jobbar på,
ringer patientnämden osv.
Men det slutar ändå med att vi står själva inför det här.
Ringer eftersköterska och berättar hur kissnödig jag är
och dom tar ultraljud. Efter denna procedur upprepats
ett par gånger och dom ser hur det börjar bli alldeles för mycket,
så är det antingen det eller om någon av dom mamma
pratat med, hört av sig utan att vi vet om det,
så kommer läkaren tillbaka iaf på em och ger mig en blokad.
Förstår ingenting men blir iaf väldigt lättad.
Har då liksom inte få varit på toa på 16.5h.
Läkaren säger det att nu måste du gå upp,
vilket naturligtvis är själklart för mig, när det inte gör ont längre.
Det var helt underbart att duscha och va uppe,
men trotts det en extremt pyskiskt påfrestande dag.
Dom glömmer bort att ge mig mat och när jag säger till,
finns det plötsligt ingen lakosfri och jag ska bli utan,
blir jäkligt förbannad och efter ett stund finns det plötsligt
mat iaf.. Men galet att det ska bli så..
Trotts det, är det inte ens i närheten av hur torsdagen
skulle bli.
Om jag på torsdagsmorgonen vetat hur dagen skulle
bli, hade jag nog aldrig velat öppna ögenen.
Detta är en dag jag aldrig kommer glömma och
aldrig mer vill vara med om...
Blokaderna verkar bara ca 6h helt och är borta helt
efter ca 12 timmar, så jag vaknar naturligtvis kissnödig
utan möjlighet att göra något åt det.
När läkaren kommer ska han återigen skicka hem mig,
han tänker defenitift inte ge mig något idag.
När mamma ber honom ringa min läkares avdelningen
eller experten från skåne vägrar han.
Jag ska bara hem, hur ont jag än har är det
bara att gå upp och kissa.
Så hans plan är att skicka hit sjukgymnasten
så att hon ska kunna hjälpa mig upp.
När sjukgymnasten kommer, så har hon med
sig ett gåbord och bara vill köra igång.
Försöker förklara för henne att jag har för ont
och när jag rör mig gör det ännu ondare och
att smärtan aldrig lägger sig, den blir bara värre och värre
om man drar igång den och att jag inte får
någon medecin som hjälper mot det heller,
utan får ligga med extrema smärtattacker hur
länge som helst tills jag får hjälp.
Hade det varit så att det gjorde extremt ont att
röra sig men att när man la sig och vila och att det
då släppte av skulle jag röra mig hur ont det än gör,
men nu blir det bara värre ist.
Hon frågar om det skulle vara så
att jag fick hjälp med smärtan efter om jag skulle
göra ett försök att gå upp då.
Jag förklarar att jag gjort det lite Linköpig en gång med,
men går med på att göra det igen.
Hon går iväg för att kolla upp saken.
Under tiden börjar det bli lite svårt att hålla sig och jag
ringer på sköterskor, jag måste få hjälp.
Men inget händer fören till eftermiddagen,
när jag fan tror att kisset ska rinna ur öronen.
Då kommer sjukgymnasten tillbaka och
säger att hon har pratat med läkaren.
Om jag gör ett försök att gå upp och det gör
för ont ska jag få smärtlinding.
Jag frågar då är det ordentlig lindring,
det hjälper liksom inte med några extra morfin tabletter.
Nej då hon lovar att dom ska hjälpa mig att bli
ordentligt smärtlindrad och jag ska inte behöva vänta,
jag ska få smärtlindring direkt isf.
Hon blir nästan chokad när jag försöker direkt.
Hon säger att målet är att ta sig ut till toaletten
och jag himmlar lätt med ögonen, hon förstår verkligen
inte hur ont jag har.
Försöker lägga mig på sidan och försöker ta i och ta mig upp
innan jag blir typ blind av smärta och det känns
nästan som att kroppen löses upp av smärta.
När hon ser detta och hör min förtvivlade gråt och skrik,
skyndar hon sig att hjälpa mig tillbaka.
Hon försöker lugna mig, men märker att
det verkligen inte funkar jag har helt galet ont.
Det dröjer ändå en stund innan hon ber en sköterska
hämta läkaren. Här har min plåga bara börjat.
Efter ett bra tag kommer sköterskan tillbaka och säger att
läkaren är på ett möte som snart är slut och att han kommer
efter det.. Känner mig jävligt lurad..
Det dröjer nästan någon timma innan läkaren kommer.
Här är början på den värsta smärta jag någonsin
varit med om. Han säger nämligen att han ska
lägga en blokad. Det är det enda han kan ge mig.
Då måste ni förstå att blokad gör jävligt ont att ge,
dels att man måste ta på området som gör ont,
vilket jag i vanliga fall knappt låter någon göra för att
det gör så ont, sen så svider själva medlet i sig,
dessutom ska man i med en massa vätska, där det liksom
inte riktigt finns plats för någon vätska,
så det spränger undan allt. Så utan smärtattack
är detta extremt plågsamt och med smärtattack
har det aldrig gått att göra detta på mig,
utan en jäkla massa morfin itravenöst innan.
Han säger dessutom att han ger den inte till
mig om jag inte slutar gråta, tittar på honom och andas
lugnt.. Har ni försökt att inte gråta , skrika vara lugn om
ni bränner er? Tänker det gånger 10 typ...
Det går fan nästan inte.
Bara att öppna ögonen när hela ansiktet är
förvridet i en grimage av smärta är jäkligt svårt.
Kändes ungeför som jag hamnat i det millitära och
läkaren var någon överste.
Lyckades titta på honom en stund, men så klart
det inte gick längre vart han arg på mig.
Jag har aldrig ansträngt mig på detta sätt,
att försöka andas lugnt med honom,
gick helt enkelt inte med den smärtan och återigen
vart han arg på mig. Frågar mellan gråten om han är
lika dan mot folk som vart med i bilkrascher eller liknande
och han säger att han alltid gör så.
Bad tyst inom mig att om jag någonsin är med
i en svår olycka att jag inte hamnar hos honom.
Får iaf ur mig att om vi räknar till 3 så ligger jag
still medans han sticker. Håller andan helt enkelt.
'Han går med på det, men innan vi ska
börja så säger han att om han ska göra det här,
måste jag lova att direkt gå upp.
okey?
Det som händer sedan vet jag inte riktigt om jag
kan beskriva. Det närmsta jag kan komma är
att ju nu vet hur det känns för dom som blir
torterade i krig. FY FAN!
Bet ihopp och den smärtan när han stack var inte från
denna värld. Vrålade som en stucken gris sa dom efteråt,
kramade söder sjukgymnastens hand. När första sticket var gjort,
var det dessutom 3 kvar. Bröt ihopp totalt efter det första och han
vart arg på mig och sa lugnar du dig inte så sticker jag inte.
Samma procedur upprepades räknade till 3 och sån var det dags.
Förstår fan inte hur jag överlevde detta. Går inte beskriva hur ont
det gjorde.. Bröt ihopp efter varje stick
och när sista var gjort så hade dom första
redan börjat verka, men så fort han drog ur sista
bröt jag ihopp igen och då säger han,
"Du kan sluta gråta nu, det här måste va jobbigt att höra,
men det gör inte ont längre, medlet är inne, så det är bara
din hjärna som lurar dig."
Blev fan galet arg, visst går det fort, men det har inte slutat
gör ont när han dragit ur sprutan, det tar väl en minut.
Så jo det gjorde ont först och dessutom om det har gjort så
ont så är det väl ingen som slutar gråta och skaka direkt?
Man måste ju lugna sig först? Dessutom var verkligen det
här den värsta smärta jag någonsin varit med om och ni som
känner mig vet att jag varit med om en del . Det var tortyr.
Så innan jag ens hämtat andan tvingar han mig
upp. Skojar inte när jag säger at hela jag var som ett
asplöv. Fick absolut inte gråta. Så säger han,
du va Tvungen att gå upp direkt för att du ska
se att det går att gå upp fast din hjärna säger att det
gör ont. ASSÅ VAAAA?
Blir förbannad igen och säger att jag har fan
haft extremt ont i 3 års tid och ändå
rört på mig, så jag är fan van att röra mig
att röra mig fast att det gör ont, men det finns gränser!
Kommer in på toa och bryter samman.
Detta är något jag aldrig kommer glömma.
Det är ett ärr som aldrig kommer försvinna..
Är ganska uppskakad fortfarande några timmar senare,
när en ny tant kommer in på rummet.
Hon kommer från uppvaket och är i ganska
dåligt skick. Är vansinnig på personalen och mår
riktigt kasst. En stund efter personal har gått börjar hon
dock hosta, pappa och jag sitter och snackar,
men så hör jag att något låter fel.
Hostningarna har övergått i något gurrglande typ och
jag roppar får du luft?
Inget svar utan hon fortsätter.
Skriker på pappa hämta hjälp hon kan inte andas,
han är redan uppe på fötter när jag skriker.
Jag kastar mig upp på sängen och springer
fram till henne. Hon är helt stel i kroppen och
gurrglandet låter hemskt. Hon tittar hysteriskt på
mig innan hon stänger ögonen,
tystnar och blir helt slapp i kroppen.
Huvudet rullar ner och hänger mot axeln och
jag jag skriker hon dör!
Ingen kommer, sekunderna går och jag
tänker att nu är hon död.
Kan dessutom inte hjälpa henne på något sätt,
då hon har slangar lite överallt och
eftersom hon var nyopererad och jag vet inte fick
röra på sig är jag rädd att ha ihjäl henne om jag
rör henne, utan sätter allt mitt hopp till personalen.
Innan jag verkligen trodde att det var för sent.
Då kommer äntligen alla sjuksystrar och
dom får liv i henne.
Pappa hade då sprungit ut hittat en och sagt till henne,
hon hade dock bara sagt "Hon tillhör inte min avdelning."
och pappa hade vrålat att tanten dör!
Så blev det fart på henne och hon hade larmat så alla kom.
Jag var själv helt hysteriskt, jag trodde verkligen hon
hade dött först och det var väl i sista stund all
hjälp kom. När läget är lugnt och personalen
gått säger tanten,
"Varför får jag bara inte dö! förstår inte varför dom försöker
hålla mig vid liv. "
Visste fan inte hur man ska reagera på det?
Tycker synd om henne, men jag är otroligt glad att inte
behövde se henne dö. Hade aldrig förlåtit mig själv
att jag inte gjorde mer då. Sjuksystrarna tackade ändå
oss ordentligt. Tanten fick byta rum sen och jag har
ingen aning om hur det gått för henne,
men detta är en dag som satt ärr på mig för alltid.
Jag är glad att sjuksystrar/sköterskor har blivit
betydligt bättre sen jag var här sist.
Vissa är verkligen jätte gulliga, även om det
fortfarande finns vissa som borde söka annat jobb,
men överlag har det blivit mycket bttre.
Tur är nog det för detta var en dag av sådan
pyskisk press och stress, så mycket smärta
att om dom också skulle krångla skulle det
inte bli någon ro.
En sådan här dag får en att tänka över livet,
man ska verkligen inte kasta bort dagarna,
man ska göra det man vill, det man tycker om.
man ska inte skjuta upp det till senare,
det kanske faktiskt inte kommer något senare.
Man ska vårda dom där underbara minnena,
för det kan komma dagar då dom där minnena
gör att du orkar ta dig igenom helvetet du går igenom.
Ta vara på dit liv,
för det är just din tid här på jorden!
Och fungerar inte plan A,
kom i håg att det finns 28 andra bokstäver
i alfabetet.
Det finns alltid en lösning,
vissa tar bara lite längre tid att
genomföra än andra!
Får fortsätta skriva imorgon, blir tungt att ta upp allt igen,
men här är några få av mina minnen som får mig att
kämpa mer.
Never give up!
Det finns alltid något att kämpa för.
Kommentarer
Trackback
