Lycka har inget bäst före datum, ta ett nytt andetag och börja om igen.
Döm aldrig någon för du har inte en aning om vad den
personen kämpar sig igenom.
Det är verkligen svårt att skriva ikapp allt som hänt,
men på samma gång som minnet är ett enda trassel är
alla känslorna djupt påminda inom mig.
I fredags morse när jag vaknar känner jag bara ren räddsla,
ifrån dagen innan.
Även om jag hela tiden försöker tänka positivt,
så var gårdagen djupt traumatiskt och är i färskt minne.
Jag vill absolut inte vara med om det igen,
men ingetning vara för evigt inte ens det som är riktigt jobbigt.
Så när läkarna kommer idag är det faktiskt annorlunda.
Någonting förändras faktiskt under gårdagen,
när han själv fick se att jag hade ont.
Det var inte längre prat om att åka hem på störtt,
läkaren hade ett helt annat tonläge
till mig nu. Det kanske är för mycket att säga att
han tror på hur ont jag har, men han har iaf förstått
att jag har ont. Bara det känns betydligt bättre än innan.
Han fortsätter med att jag skulle få blockad både idag och
resten av helgen. Jag skulle få blockaden nästan direkt
för att sedan träna med sjukgymnasten säger han.
Så skulle dom prata med min läkare på måndag när
han är tillbaka. Lättnaden man känner vid ett sådant
tillfälle är enorm, även om man vid ett sådan tillfälle lätt
blir orolig över om löftet ska hållas när det är så mycket
löften som bryts, så väljer jag helt enkelt att tänka positivt
och tro på det. Det blir så himla mycket lättare att leva då.
Efter gårdagen när jag var så spänd när dom skulle lägga
blockaden, har jag idag början till stora blåmärken,
där dom ska sticka. Så sticken gör galet ont att lägga
nu när det är ännu ömmare, men eftersom smärtan
försvinner så fort när bedövning börjat värka är det ändå
en stor lättnad att få den och kunna gå till toaletten.
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva lättnaden
pyskiskt när man vet att man inte ska behöva slåss
för sin framtid på ett par dagar. När man liksom
får den här andningspausen mitt i allt kaos.
Att bara få faktiskt slappna av, inte behöva ringa runt,
söka efter hjälp, bevisa att man har ont,
att faktiskt få veta att även om jag behöver hålla mig ca 12 h
så kommer jag kunna gå på toaletten hela helgen.
haha det är en oerhörd befrielse.
För när folk inte tror på en,
tittar på en som att man är galen,
tror att man ljuger för dom, för sig själv eller
bara är ute efter piller, så ser man hela tiden
i deras ögon att man inte är mycket värd.
Man känner sig väldigt nedvärderad när man blir
misstrod på dom sätten och det kan vara svårt
att komma ihåg att, ditt värde minskar inte utifrån en annan
människas oförmåga att se hur mycket du är värd.
Och att misstro sitt eget värde är ingen känsla
jag vill känna. Det ska ingen behöva känna.
Så snälla all ni som läser, döm aldrig någon för du har inte en aning
om vad den personen kämpar sig igenom.
Så att få dom här dagarna att ladda upp med
massa positiv energi känns galet bra.
För för varje dag du går och blir misstrodd och
nedvärderad rinner en liten bit bort av den
egna styrka, självtro och tilliten till sitt egna värde bort.
Det är ytterst svårt att hålla fast vid det och utan
dom bitarna blir man inte bättre heller, man kommer
inte framåt utan dom. Man måste ha en bra självkänsla,
tro på sig själv och ha styrkan, se målet framför sig för att lyckas.
Så nu laddas batterierna för fullt för att kunna fortsätta.
Sjukgymnasten kom ganska direkt efter att jag fått blockaden,
för at träna. Här förstår vi inte alls varandra.
Jag är van att hemma röra på mig fast jag har ont och
rör på mig hemma hela tiden när jag orkar och det funkar.
Ibland även aldeles för mycket bara för att jag så gärna vill
och okey hade det inte varit för Drika som håller min tyglar
oftast när vi ses, så skulle jag ta i för mycket aldeles för ofta.
Det är liksom bättre att göra något bra av dagen som är,
än att gnälla över dagen som inte blev som man villle.
Så även om jag är sjuk försöker jag alltid göra något bra av
mina dagar och då ingår det en del rörelse.
Så nu när jag har blockad och inte alls har ont är det klart jag
går och kan röra på mig ordentligt, sen är ju ändå konditionen
begränsad. Jag menar jag har varit sjuk i 3 år,
klart att den har blivit jäkligt dålig ändå.
Sjukgymnasten och läkarna, tror ju inte på mig som sagt
utan tror att jag inte haft ont och rört mig som en stolle och
nu för första gången ska röra mig när jag har ont typ...
Så när hon kommer ska vi gå en massa i korridoren,
vilket jag är helt undrande varför jag behöver göra detta med
sjukgmasten, när jag gör det lika bra på egen hand.
Asså hon tillför inget? Hon går bara bredvid och snackar.
Det hon dock gör däremot är att överskattta min kondition
och tar mig med på en långpromenad typ och även om jag inte
har ont nu med blockaden, så har jag haft ont länge och en
långpromenad i korridoren är inget riktigt min kropp pallar.
Så fick mjölksyra i benen, blev snurrig och på väg att svimma
till slut av överansträgning... Har fortfarande träningsvärk
efter den där promenaden.
Hon ville dessutom då när vi var tillbaka att så
fort det slutar snurra skulle jag vara uppe ur sängen hela dagen.
Asså va?
Klart man ska va uppe, men man kanske inte ska köra helt
slut på patienten då. Hade det inte varit smartare att ta många
kortare promenader?
Mådde istället dåligt hela dagen av den där turen.
Men som sagt jag var så lättad av det skulle vara lugnt
hela helgen att det inte gjorde mig allt för mycket.
På eftermiddagen fick jag även en jäkligt bra
överraskning. Alle och Jonny komm upp och hälsade på.
Galet vad glad man blir över lite sällskap.
Trots allt utan mina vänner skulle jag nog dykt under
av dom här 3 åren. Inga pengar i värden kan ersätta
kärlek och vänskap och det märks verkligen när man
har det tufft. Det är då man behöver dom som mest,
ensam klarar man inte allt.
Så underbara Alle som aldrig kännt mig frisk,
att hon alltid finns för mig när jag behöver henne,
det visar verkligen vilken typ av vän hon är.
Hon är en sann vän.
En vän är ju någon som förstår ditt förflutna,
tror på din framtid och accepterar dig precis som du är.
Och under dom hårdaste prövningarna så
syns det plötsligt mycket tydligare vilka vänner det är som är
något att ha. Så även om dessa 3 år har varit extremt tuffa
har jag också lärt mig väldigt mycket, även om det är den
hårda orättvisa vägen. Jag har rensat bland vänner och
det är verkligen så att vissa får folk på humör när de kommer
andra när dom går. Så vad finns det för meninge med att lägga tid
på dom som bara får en på humör när dom går?
Dom vänner man trott var ens bästa och skulle alltid
finnas för varandra, visar plötsligt en annan sida av sig själva,
när det är hårda tider. I en sann vänskap så finns
man alltid där, framförallt när den andra har det jobbigt.
Vissa människor dyker upp i livet som prövningar och lärdomar,
uthärda provet, lär dig läxan och
ödsla sedan inte en sekund till på dom.
Jag måste säga att jag känner mig väldigt lyckligt lottad,
som har så många bra vänner. Så många som har
funnits här genom dom här 3 åren och
jag kan inte sätta ord på hur mycket ni betyder
för mig! <3 Ni vet vilka ni är. <3
Så att Alle och Jonny kom gjorde mig
riktigt gott i själen. Jag är självklart glad för
alla ni som ringer och skriver, men det var riktigt
skönt att få krama om min vän och snacka skit ett par timmar. <3
På Lördagen infriades mina förhoppningar,
det blev lite lugn och ro som jag hoppades och trodde på.
Det var visserligen en ny läkare men han hade klara besked,
jag skulle få en blockad om dagen i helegen och jag fick själv
välja, när dom skulle ges under dagen.
Lite svårt att bestämma sig under vilka av dygnets
12 h man ska kunna gå på toaletten,
ska man hålla sig på morgonen längre tid,
elller ska man skippa det sista toalett besöket innan
man ska sova? Men i jämförelse med den gågna veckans
problem, känns det som ett väldigt litet "problem".
Blir dock väldigt nervös när läkaren kommer tillbaka
för att ge mig blockaden och han frågar hur man ska göra..
Då ska jag berätta att det är väldigt lätt att göra fel,
bedöva fel ställen, sätta bedövningen för djupt och
hindra läkningen av operationsåret,
skada nya nerver eller sätta för nära
operationsärret, så det inte heller kan läka.
Så ja, jag blev nervös då, men jag kan ju inte göra
någonting åt det, om det blir fel,
så det är ingen mening med att gå runt och oroa sig.
Jag väljer helt enkelt att inte oroa mig
och tro på att det gått bra.
En positiv attityd komm man långt med.
Jag hann nästan inte mer än att komma
upp ur sängen föräns Alle och Jonny kom
ingåendes till mitt rum idag igen.
Skapligt glad man blev då!
Vi satt och snacka resor i sommar,
började leta och jag hoppas att vi kommer iväg någonstans.
Här kanske vissa undrar,
"du vet ju inte att du är bra än."
Nej jag vet inte om jag är bra,
läkaren från det andra sjukhuset kanske har rätt,
jag kanske inte blir bra någonsin.
Men det är inte vad jag väljer att tro.
Jag tror till 100% att jag ska bli bra,
det är bara helvetet jag ska igenom först.
Jag väljer att tro läkaren från skåne.
Dessutom med den positiva attityden och med
min tro att jag ska bli bra,
så blir man bättre fortare.
Jag tror att med en positiv attityd kan det ske underverk.
Så därför vågar jag sitta och planera en resa,
för jag ska vara frisk i sommar,
oavsett vad vissa läkare tror.
Alle och Jonny var här en timma typ idag,
men bara det är verkligen som balsam för själen.
Lördags kvällen blev sedan lugn med lite filmmys
och godis. Helt enkelt en bra dag.
En paus från kaoset.
Jag fick chansen att le lite,
att skratta och känna glädje över mina vänner.
För när man stöter på problem i livet är det lätt att
glömma bort att lycka inte har något bäst före datum.
Det är bara att ta ett nytt andetag och börja om igen,
så finner man den så småningom.
Ingenting varar för evigt, inte ens det som är riktigt jobbigt.
Kommentarer
Trackback
