En negativ attityd är som att ständigt leta upp kaktusar och sedan sätta sig på dom.
Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt, det betyder att du valt att se bortom bristerna.
På Tisdagsmorgonen upptäckte jag en skön förändring,
jag har vaknat helt lugn, utan att vara rädd och stressa upp mig inför ronden.
En jäkligt skön känsla att äta frukosten i lugn och ro och sedan
våga blunda lite igen. Är så yrvaken när jag blir väckt att det tar ett tag
innan jag har huvudet med mig annars och jag vill verkligen ha huvudet med mig,
när man måste kriga för att få hjälp och inte bli hemskickad.
Men när denna bra läkare ska jobba kännde jag att jag kunnde koppla av,
jag behöver inte ha huvudet på skafft när han kommer.
Så avslappnad och halvvaken hör jag efter ett tag att ronden kommer
och att det inte är samma läkare som igår. PANIK!
Gör allt för att försöka vakna till, måste jag kriga nu liksom?
Visar sig att det är samma läkare som lagt blockaden den här veckan.
Kunnde lugna mig lite innan han hann och komma till mig.
När han komm fram tyckte jag att det hördes solklart att han var
lite sur för att han inte fick vara med och bestämma över mig.
Läkaren från igår stod och oppererade och hade redan bestämt vad
som skulle göras. Så det ända han frågade var vad min läkare
hade sagt när han ringde till mig igår och att jag fick säga till när jag
ville ha blockaden. Vill ju inte ha den för tidigt, då får jag så ont på kvällen.
Han blängde lite på mig och gick.
Vi har verkligen inte någon bra kontakt och jag kan inbilla mig,
men då skulle alla dom andra som också hört hur han är mot mig
också ha fel, han tycker verkligen inte om mig.
Men jag bara log när han gick,
vad han tycker om mig, berör igentligen bara honom.
Det är ju han som måste leva med det inte jag. Även om jag
definitivt inte tycker om honom efter hur han beter sig mot mig,
så är jag inte arg på honom. Jag är aldrig långsint faktiskt. För att hålla fast
vid ilska är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.
Varför fylla mitt huvud med massa negativt om honom och hålla fast vid det?
Man behöver inte älska alla, men man ska bete sig bra mot alla.
Efter ronden tänkte jag att även om inte kyla fungerade
igår kväll, så kanske värme fungerar nu?
Har alltid ondast på morgonen, så istället för att be om en
tablett bad jag om värmekuddar. Hör och häpna det fungerade!
Inte fullt ut då, men håller jag vämen emot blir det mycket bättre.
Nackdelen är att när jag tar bort kuddarna så redan efter ca 5 sek
så börjar det göra ont. Detta visste jag ju inte först utan jag häpnades över
hur bra det hjälpte och tänkte att nu måste jag ju testa lite.
Så provade först att lägga mig på sidan och det känndes lite,
men jag är van att röra mig med smärta, så att det bara
känndes lite, gjorde absolut inget utan tänkte att jag måste prova vidare.
Så satte mig upp, det fungerade och ställde mig sedan upp.
Först då började det kännas lite mer, dock fortfarande mindre än innan,
men kännde ändå att det var färdig provat för stunden.
Tur var det för bara ett litet tag senare var jag tvungen att ta bort
kuddarna och be dom värma dom igen.
Asså HELVETE vad det gjorde ont då. Hade liksom dragit igång en
smärtattack när jag ställt mig upp, men kännde inte det så
länge värmen var på. Så nu när värmen var borta kom
all smärta direkt. fick typ en chok hur fort det kom.
Som tur va så gick det snabbt att värma kuddarna även om det
känns som en evighet när det gör så ont.
Direkt när jag fick kuddarna började dom verka och efter bara
någon minut hade dom dövat det mesta av smärtan.
Så ändå ett stort stort plus för värme, även om man får vara försiktig med det.
Är jätte glad att jag hittat något som fungerar liksom som inte får mig
helt väck i skallen. Det tog dock på krafterna att få så ont
så var verkligen helt slut efter.
Väntade några timmar och halvsov ett tag till, är fortfarande
extremt sliten efter igår. Alla i salen hade nu lämnat och det var
bara jag kvar, vilket jag var väldigt glad för.
Sa sedan till om att jag ville ha blockad,
tänkte att min läkare säkert är klar med operationen,
men nej tydligen inte. In i rummer stövlar samma läkare
som på ronden. Ska han fortsätta sticka mig varje dag?
Trodde faktiskt att han var klar med att kasta ur sig saker som
skrämmer mig, det känns som att det bara är för att psyka mig
även om det kanske inte är så, men där hade jag också fel.
Han började berätta om sina kräksjuka barn och lagom som han
ska sticka kommer kommentarerna. Vet inte om det här hjälper,
cellerna kommer dö osv...
Asså man blir spänd när någon säger sådana saker.
spänner jag mig gör det galet mycket ondare och det blir ett större blåmärke.
Ingen kul alls asså. Men bara att bita ihop.
Tycker faktiskt lite synd om dom som delar rum med mig när jag får blockaden.
Jag vrålar, det kommer plågade skrik ur mig varje gång dom sprutar in.
Är faktiskt lite rädd för att det han säger är sant.
Tänk om delar av min mage dör? Kommer inte jag dö då också?
Jag är faktiskt rädd för att dö..
Så när han hade gått pratade jag med sköterskan om detta igen.
Hon är supergullig och försöker lugna mig och dom andra läkarna
vill ju att jag ska bli frisk. Dom vill ju inte skada mig mer.
Så jag ska försöka fortsätta vara modig,
Jag ska klara det här och jag ska sen börja om på nytt.
Börja ett nytt kapitel i mitt liv.
För att vara stark visar sig inte bara i förmågan att hålla ut,
utan den visar sig även i förmågan att börja om på nytt och jag
har varit stark så länge. Mycket längre än jag trodde var möjligt,
för det är nog då man faktiskt inser hur stark man är när det ända valet
man har är att vara stark. Så har jag klarat det så länge ska jag klara det
och pucha mig igenom det nu också. Mitt liv väntar och är redo att börja igen.
Fick vila ett bra tag innan jag slutat skaka och kunnde
resa på mig. Det tar liksom på krafterna att få så ont och dessutom
bli psykad på det sättet. Kännde att jag behövde lite tröst,
behövde få ett stort leende på läpparna igen,
så jag bestämmde mig för att träffa min älskade Snowie.
Något jag inte gjort på nästan 2 veckor och det är en lång tid att
vara ifrån någon man älskar så.
Med blockaden som bedövar hela området så har jag
knappt ont, utan är mest svag, helt kraftlös liksom,
men kännde ändå att jag med hjälp av rullstolen ner, skulle
klara av att sitta upp någon timma så att jag kunnde träffa henne.
Sagt och gjort, mamma körde ner rullstolen och pappa kom med
Snowie utanför. Mamma fick gå ut före mig så skulle jag gå
ut utanför själv bara så skulle mamma filma mötet.
Herregud säger jag bara vad jag saknat henne och det märktes att
hon saktnat mig. Hon sprang fram och kastade sig på mig för att pussa
på mig vart hon en kom åt. Hon viftade så dant på svansen att nästan hela
hon skakade. Mina tårar forsade och hon gjorde något typ av gnällande fast
på ett lyckligt sätt. Tror att det var pusskalas i typ 5 minuter innan vi började
lugna oss. Lilla hjärtegull <3 Gud vad jag älskar den hunden!
Så satt vi ute och mös i typ 1.5h. Det märktes dock när pusskalaset
var över att hon var lite arg på mig att jag varit borta. Hon ville inte titta på mig,
men kröp tätt inpå mig och morrade åt alla hon såg.
Ville liksom att jag absolut inte fick försvinna igen, men var ändå arg på mig.
Så jobbigt att det inte går att förklara för en hund liksom.
Trots det var det helt underbart att äntligen få träffa henne
och vi hade det verkligen super mysigt!
Det var väldigt synd om henne när jag skulle rulla upp igen bara.
Vi hade ju suttit på en bänk, men när jag gick över till rullstolen,
då passade det att tittta på mig och herregud vilken blick jag fick.
Kan inte beskriva den bättre än att det var full av desperation.
Den sa liksom "snälla lämna mig inte igen, snälla stanna".
Hon försökte hoppa upp i rullstolen i mitt knä,
så det fick bli ett sista pusskalas där igen och tårarna bara
forssa på mig. Jag skulle så gärna vilja smyga med henne
upp hit och mysa med henne hela dagarna.
När mamma sen försökt ta ner henne tryckte hon sig fast mot mitt
bröst och typ bara "NEEEJ" . Lilla hjärtat om jag bara kunnde förklara
för dig. Jag kommer att komma hem igen. <3
Det var riktigt jobbigt att lämna henne och svårt att få tårarna att
sluta rinna. Hon är ju en av dom största anledningarna till att jag orkat
hålla mig så stark det sista året och kämpat så hårt.
Min ögonsten <3
När vi kom upp igen så hann jag precis sätta mig i sängen
innan min läkare ringde. Så jäkla bra att han ringer mig
istället för läkarna på avdelningen.
Även om jag just nu har en bra läkare så kan man ju alltid
säga själv bäst hur man mår.
Berättade då för honom om värmen och vi hurrade lite ihopp.
Värmen räcker ju dock inte på långa vägar för att kunna
åka hem. Var lite tidigt att höja den nya tabletten från igår,
inte hunnit se någon biverkning än. däremot kom
jag med förslaget att höja metadonen som fungerat så bra
före operationen. Fick medhåll om att det var en bra ide,
så vi testar det och hoppas att när det nått sin fulla styrka
att jag klarar av att åka hem med det och värme.
Efter denna dag var jag helt slut och somnade faktiskt tidigt för att
vara mig, typ vid 12. xD Har vänt på dygnet som tusan..
Onsdags morgonen var en aldeles speciell dag att vakna
upp till. Jag vaknade aldelles pirrig i kroppen av glädje,
jag skulle få komma ut på permiss över dagen och
lämna det här stället för första gången på länge.
Ännu gladare blev jag när jag såg att det var
den bra läkaren som var på plats och gick ronden.
Det är verkligen inte hur man har det, utan hur man tar det som räknas.
Trots den skit jag sitter fast i tar jag allt det här med att
jag ska få åka på permis och den bra läkaren som kommer,
på ett sätt att jag mår bra.
Läkaren var toppen precis som innan! Han var glad, trevlig,
frågade vad min läkare sagt när han ringde igår och undrade när
jag ville ha blockaden. Så sa han att han hoppades att jag
skulle ha en bra idag. Skillnad på läkare och läkare!
Är så glad att han jobbar denna vecka.
Vid halv 12 kom han tillbaka för att ge blockaden.
Det är första gången han skulle ge mig den och frågade
hur vi brukar göra. Jag sa att jag brukar tvätta själv och
är på väg att ta tussarna som vanligt, när han stoppar mig med frågan,
"hur rena är dina händer då?" FAN!!!!!
Det är inte något vi har tänkt på någon gång och det är lätt att få
infektioner när man sticker... Undrar om det var den andra läkarens
plan hela tiden. Nej nu var jag elak, men han har ju inte sagt något någon gång?
Försökte inte tänka på det utan på med handskar och tvätta.
Så frågar läkaren vilken tjocklek på nål vi brukar ha?
VA? Det har ingen heller frågat mig, så säger att jag inte vet,
men att en så smal som möjligt borde ju vara bra.
Så stack han på ett helt annat sätt, lugnt och fint.
Det märktes direkt att han använde en mycket mindre nål en den andra
hade gjort. Visst det gjorde lika ont när han spruta in vätskan,
men själva sticket i det ömma områdena gjorde mycket mindre ont.
Han stack någon mer gång för att sprida ut det mer och tog det mycket lugnare,
vilket också gjorde att det gjorde mindre ont.
Bästa läkaren fan. När jag skrikit färdigt och slutat
gråta så tackar jag honom och han skrattar och säger:
"Läkar är nog dom enda som när dom skadat någon får ett tack efteråt"
haha så sant. Vem tackar annars någon som skadar en?
Tog permiss och kom inte tillbaka förens till kvällen.
Det var så jäkla skönt, även om jag blev grymt trött!
Men vart super glad över att slippa dom här 4 väggarna
och andas in den härliga vårdoften som var ute då.
Få lite sol på sig och lämna pressen bakom sig.
Käkade lite donken och insåg att det fanns kryddor
fortfarande. Galet vad jag saknat varm och kryddad mat,
det är något som oftast saknas på sjukan.
Hann nästan inte mer än tillbaka innan Drika kom besök igen. :D
Så jäkla lycklig man kan bli när man får besök!
Att vara lycklig betyder ju liksom inte att allt är perfekt,
det betyder att man valt att bortse ifrån alla brister.
så när hon dessutom hade med sig en stor krya på sig påse med
en massa gott i som cola, choklashjärtan och lite annat var lyckan
fan på topp! Var galet trött innan, men när Drika kom, kom även
orken tillbaka. Tack bästa Drika! <3
Vi satt och snack skit ute i dagrummet i flera timmar.
Super mysigt verkligen, men så måste ju verkligheten göra sig påmind.
Kroppen sa att nu jäklar har du det lite för bra, glömm inte att du är sjuk.
Så helt plötsligt blev jag as dålig, ont och blev extremt illamående.
Det gick på knappt en minut tills jag började hulka och Drika fick springa
och hämta spypåse. Som tur va var även pappa kvar och satt och snacka med
gubbarna på avdelningen, så han kom springades och med gemensamma krafter
lyckades han och Drika med hjälp av en rullstol få in mig på rummet.
Drika fick skjuta på och pappa fick hjälpa mig och hålla upp huvudet,
då jag var så dålig att jag skulle rammlat ihop till golvet annars.
Så våran myskväll fick ett hastigt avslut och Drika fick gå utan en kram.
Själv låg jag i sängen och hulkade oavbrutet, så att dom fick ge mig
medicin mot illamående intravenöst. Tur att vi hade upptäckt att värme
fungerar på smärta, för jag hade ont som tusan och det är svårt att svälja
tabletter när dom bara hade kommit upp direkt. Dessutom gör det ännu
ondare att ligga på sidan och inte så bra att ligga på rygg när man hulkar på det sättet.
Tacka gudars för värmekuddar. ;)
Det dröjde till långt in på natten, tills jag mådde bättre och kunnde somna.
Synd bara att en sådan bra dag skulle sluta på det sättet,
men och andra sidan inte så kosntigt.
Jag hade verkligen kört slut på mig själv, bara för att det var så kul.
Är lite duktig på det, men hellre det än att man ger upp och
knappt gör något. Jag vill, så jag försöker.
Jag ska klara det här, så med den tanken och minnet om hur
bra dagen varit, somnade jag trotts allt med ett leende på läpparna.
Jag lever mitt i ett krig, ett krig mot min egna kropp
och mot att bli trodd av omgivningen.
Att inte bli trodd är en av dom värsta sakerna man kan råka ut för.
När någon man kallat vän, till och med bästa vän dessutom använder sig av det,
känns det jäkligt tufft. När någon får höra alla ens farhågor och kastar dom tillbaka
mot en, är fan jäkligt tufft. När man dessutom är i en miljö,
där man fortfarande inte blir trodd av många läkare är det svårt att
glömma det där. En vän är ju någon som ska förstå ditt förflutna,
tror på din framtid och accepterar dig precis som du är.
När någon man trott skullle finnas där hugger än i ryggen för att själv
må bättre blir det tufft. På samma gång är jag jäkligt glad att jag
trotts mina senaste 3 år av tuffa prövningar aldrig mått så dåligt
att jag varit i behov av att såra någon annan för att själv må bättre.
Men aldrig kunnde jag tro att när jag är mitt i mitt livs största kaos,
för första gången i mitt liv skulle blir utsatt för mobbning?
Men som jag skrev förut, att hålla fast vid ilska är som att
drick gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.
Med andra ord bara dumt. Det är bättre att bara gå vidare.
Vissa människor dyker upp i livet som prövningar och lärdomar,
uthärda provet, lär dig läxan och
ödsla sedan inte en sekund till på dom.
Men det jag skulle komma fram till är att dom pykiska
såren från dom här åren kommer att vara mycket större en dom fysiska.
Varje sår lämnar ett ärr, varje ärr bär på en historia, en historia som säger,
jag överlevde.
Jag är en krigare och för att klara det här, tränar jag min positiva
attityd varje dag.
Ett gott humör och inspiration, är ingenting som bara råkar uppstå,
utan någonting man tränar sig till och skapar själv.
Jag ska fixa det här och när jag börjar mitt nya kapitel, ska jag börja det
med flaggan i topp. Ett gott humör, en positiv attityd och börja leva livet igen.
Kommentarer
Trackback
