Tro, hopp och medkänsla
När man tror att allt ska bli bra och
upptäcker att man har hamnat på helvetets botten igen
och måste ta sig igenom det först.
När jag vaknade ifrån operationen var bland det första jag kände
wow, nu är jag igenom det här,
på vilket sätt det än gått så är jag klar med det här nu.
Oj sååå fel jag hade.
Känner att jag har riktigt ont och frågar hur det gått.
Glädjen över att höra att det gått bra blandas med att
det gör så ont. Tanken var ju att jag inte skulle ha haft ont
när jag vaknat utan att direkt kunna åka hem,
men eftersom operationen tog så lång tid och jag hade så ont,
så skulle avdelningen strax stänga och jag fick åka ner till
riktiga uppvaket.
Där börjar första kaoset, jag har så ont att jag inte kan röra mig
och en läkare på uppvaket vill skicka hem mig?
Efer kaos i 2 timmar blir jag "räddad" av några andra läkare
som får denna att inse att det inte går.
Det var helt galet på uppvaket, hade så ont att jag fick
enorma mängder morfin. 5-10mg intravenöst nästan
varje halvtimma. Fick var uppkopplad mot ett antal
maskiner, för i och med dom enorma mängderna morfin
orkade inte riktigt min kropp.
Hade farligt lågt blodtryck om vart annat som jag fick dropp för,
lade av att andas från och till och hade jätte dålig andnigsfrekvens,
så att dom fick ge mig syrgas.
Hjärtat orkade inte riktigt heller utan hade jätte dålig
hjärtfrekvens från och till.
Tyckte att maskinerna jag var kopplad till pep nästan hela tiden.
Är glad att jag där och då inte riktigt förstod, för nu i efterhand
blir jag fett orolig. Att döva smärtan kunnde verkligen tagit kål
på mig..
Fick komma till en avdelning nästa dag,
där nästa helvete börjar.
Dom förstod inte alls att jag hade så ont att jag inte
kunnde röra på mig, att jag behövde katetern och
varför jag inte kunnde åka hem.
Det är otroligt jobbigt att inte bli trodd.
Läkaren som skulle hämta upp mig kom fram och sa
att han ville titta på magen, jag hade halvtimmen innan haft en riktigt jobbig
hosattack som hade satt igång en grym smärta, som vi när
läkaren kom precis hade lugnat ner lite.
Jag håller för händerna och börjar säga att
jag har extremt ont och att han absolut inte får ta på
magen, men han lyssnar inte utan slår bort mina händer
och trycker på magen..
Vilket naturligtvis gör galet ont.
Gråter och försöker förklara hur det är och vad jag
varit med om, men han är inte alls villig att lyssna på
hur jag mår utan bara går iväg.
Han kommer tillbaka efter att bytt några ord med sköterskorna
på uppvaket och jag försöker igen börja förklara hur jag mår,
men han avbryter och börjar säga att han är arg på
min läkare som inte förberett avdelning på att jag skulle opereras
och skulle behöva en plats hos dom sen.
Försöker återigen förklara att det inte var tanken att dom
skulle göra ett sådan ingrepp och att jag inte skulle ha gjort ett
sådant ingrepp. Då börjar han återigen gnälla på mig innan
mamma lyckas avbryta honom med att det faktiskt inte
är mitt fel, utan han får ta det med min läkare.
Han springer då iväg och tänker göra det direkt, utan att
höra hur jag mår? Jag ropar efter han att även jag
vill prata med min läkare. Det känns ju lite konstigt att dom
två ska planera min framtid fast att ingen av dom vet hur jag mår?
Han kommer dock tillbaka efter en stund utan att jag hade möjlighet
att prata med min läkare och berätta att det faktiskt hade blivit
värre efter operationen. Han säger då att dom inte bara ska ta bort all
morfin jag fått, dom ska även dra ner på mina vanliga tabletter?
Ville inte tro det var sant och försökte återigen prata med honom
men det var helt lönlöst. Ska det verkligen vara så?
Väl på avdelningen var det bra sjuksystrar som
försökte hjälpa mig och på något sätt tog jag mig igenom första
och andra dagen, även om det var utan sömn och gråt hela tiden.
Morgonen därpå när ronden kommer är det en ny läkare.
Han däremot lyssnade lite och tyckte det var helt orimligt att
på en gång ta bort medeciner fast jag till och med hade ondare.
Han bestämmde sig för att kontakta min läkare som det då
visar sig har semester. Detta ställer till det ganska mycket,
då det bara är han från avdelningen som är insatt och
har någorlunda erfarenhet av liknande fall.
Det bestämms iaf att jag får mina vanliga medeciner som
innan och jag får en massa vid behovs morfin tabletter iaf.
Tänker att ja - jävlar ont har jag men nu är det lugnt
för idag iaf. Så fan heller att det var.
Var en rond till på em då det var en ny läkare..
Han förstår inte alls att detta kan göra ont, utan slänger
ut sig komentaren. "Jag är kirurg och när jag opererar och tar ut eller
fixat problemet i magen på någon så är ju människan bra när hen
vaknar från operationen, så du kan inte ha ont."
Både jag och mamma försöker förklara att vid en sådan här
operation är det som att hälla bensin på en brasa, det gör ondare först
innan det blir bättre. Jag har galet ont just nu.
Nej men det ville han absolut inte förstå, det är bara ärret
typ som gör ondare först. Så katetern skulle bara bort för
han tyckete att jag kunde faktiskt röra på mig, så ont kan det inte göra.
Lite panik man får när dom tar katetern när man inte kan röra sig en mm ens
och inte ens kan ta sig i en blöja lixom...
Man inser verkligen vilken makt läkarna har över en när man är
sjuk. Dom kan verkligen styra ens liv...
Så fick snällt hålla mig.
Vi kom iaf fram till en deal att om jag
försökte gå upp så skulle jag få massa
extra smärtlindring om det gjorde för ont.
Det gick ju natrligtvis inte,
fick smärtlindringen, men det räckte inte på långa vägar,
utan det vart några timmar i galet kaos innan dom till slut,
fick mig att däcka istället.
Morgonen därpå är det ytterligare en ny läkare
en ung nyutbildad, vilket kan vara både till fördel och nackdel.
I mitt fall nackdel, då denna trodde att har man haft toppbetyg i skolan
kan man allt typ.
Så när jag förklarar att jag har så ont inte kan röra mig och
är extremt kissnödig vid det här laget,
tittar hon på mig och säger
"hur har du tänkt att du ska leva ditt liv sedan?" Undrar lite vart hon vill
komma, då fortsätter hon och säger.
"Ja vi måste ju va lite reella, du kommer ju alltid att ha så här ont,
operationen måste ju gått fel annars skulle du inte haft ont nu,
det kan man ju inte ha, du kommer ju aldrig bli bra, vad har du tänkt
att göra med ditt liv?"
ALLTSÅ VA?? Driver människan med mig?
Skulle hon veta bättre än experten från Skåne,
bara för att hon aldrig har läst något om att det kan bli så?
Ska hon ta bort allt vårt hopp och vår tro att det ska bli bra
två dagar efter operationen, när det är sagt att det antgligen
skulle göra ondare först?
Försöker förklara för henne, men hon snappar av mig och
säger att det bara är skitsack och att jag inte kommer bli
bra så nu måste jag tänka på hur jag vill försöka leva mitt liv.
Mamma bröt ihop och sa frågade om hon hade tappat all empati
och medkännsla under utbildningen? Så där säger man faktiskt inte till
en ny operarad och försöka ta bort vårat hopp?
Så snälla ni som läser till läkare om ni läser det här,
glömm inte eran medkänsla, varje patient känner sin egen kropp bäst.
Som patient vill man ha hjälp, inte att någon som kommer och
är iskall. Tillbaka till historien jag sa de att så kan man ju inte tänka,
klart som fan jag ska bli bra! Lagom då kommer läkaren från igår
in på rummet och diskussionen stannar upp.
Men nu är jag extremt kissnödig,
hur löser vi det? Då slänger den unga ur sig
nästa snille kommentar, "ja du skulle kanske behöva lite
samtalsterapi"
jag eehhh vaa?
"Jaa, så du lär dig hantera smärtan"
okey jag har fått hålla mig i 15h jag kan ju hålla mig något
år till tills jag har lärt mig hantera smärtan och
kan röra på mig så att jag kan få kissa...
så fortsätter hon "fast du kan ju röra på dig,
man dör ju inte av lite smärta."
Försöker förklara att man kan stå ut med smärta till
en viss gräns och jag har en smärta högt över den gränsen.
Men hon ger sig inte, man dör inte av smärta, jag kan röra på mig,
så det bästa är nog samtalsterapi så du kan komma upp och kissa...
Hade besök sammtidigt och hon vart så arg att hon kastade ut
henne. Den äldre såg lite lätt besvärad ut och säger
"Hon är rätt ny"
haha kan inte varit lätt för honom.
Den läkaren visade sig dock vara jäkligt bra även om
inte han heller trodde mig först, men efter gårdagens deal vi gjorde
så insåg han ändå att jag har galet ont, att jag verkligen försökte
så han ville försöka hjälpa mig.
Så det slutade med att jag fick en blockad
och herregud säger jag bara vad skönt det var att bli smärtfri.
Den läkaren är idag en riktig ängel.
Men underbart är kort och till kvällen vart det plötsligt så
att jag skulle förflyttas till ett annat sjukhus.
Det sjukhus jag både hatar och är rädd för efter allt som hänt.
Så när jag äntligen hittat en bra läkare, är på ett bra
sjukhus med mycket bra folk, så vart det en resa tiill helvetet igen..
Ska uppdatera och fortsetta i nästa inlägg,
men det blir helt enkelt lite för mycket att fortsätt direkt..
Men jag ska inte ge mig, jag trodde verkligen att jag
skulle komma i mål av operationen, att det bara skulle
vara rehab hemma efter den. Det är galet jobbigt att
bli neddragen i det här då, men jag ska inte ge upp.
Jag måste ta mig igenom helvetet, men jag är
så nära målet att bli bra nu att det trotts allt
fungerar som en talisman mot all skit.
Jag är döv för ord som att du kommer aldrig bli bra,
eller det sitter bara i huvudet på dig.
Jag ska bli frisk, jag ska klara det här!
Men jag hoppas verklgen på en förändring inom
sjukvården, bara för att du som läkare inte hittar
vad som är fel, betyder inte det att det inte är något fel.
Ingen kan allt och jag hoppas att dom kan
börja förstå bättre att det är en person som lider på
ett eller annat sätt bakom problemt.
Lyssna på patienterna och glöm för all del
inte eran empati och medkänsla,
dom är sorgligt nog helt borta från en del
läkare och jag hoppas verkligen att det kommer att
förändras inom svensk sjukvård.
Till dess får vi andra hålla hand och
fortsetta kämpa.
Kärlek till er stjärnor som finns och
hjälper till. <3
Kommentarer
Trackback
