Dagen med stort D.
Det där med att inte ge upp,
att varje gång livet slår ner än och trycker ner en på botten
ta sig tillbaka,
att varje gång orka fortsätta kämpa, efter slag på slag.
Det är det som kallas styrka.
Jag är mitt uppe i ett krig ingen borde få uppleva,
men jag ska fortsetta, jag ska vinna det här kriget.
För att sätta in er i vad som händer är det nog bäst
att jag backar bandet lite.
I sommras när jag hade botox i magen kunnde
jag faktiskt röra på mig en del och jag lyckades komma ut
lite, även om jag hade grymt ont då med,
men det var ändå en bra andningspaus mot vad som
skulle komma.
När hösten kom började det göra ondare och
jag fick börja ta det lugnare och lugnare.
Det blev mer och mer och starkare medeciner igen.
Jag gjorde några tappra försök att göra lite och träffa folk,
men när vintern kommer får jag till slut inse mina begräninsningar.
Har då så ont att jag har extremt svårt att ta mig ur sängen
och får sätta en gräns på att max 2 kompisar åt gången som
får komma och hälsa på. Det blir helt enkelt för mycket annars.
Några bra dagar blir det en liten rullstolstur, men är allt mer
instängd. Ville verkligen fira julafton och vi skulle ju bara vara några
stycken iaf varav en höggravid så det skulle ju ändå va lungt.
Men somnar vid matbordet en 3-4 gånger innan jag inser att jag måste gå
och lägga mig en stund. Av en sådan "lugn" dag mådda jag verkligen skit dåligt
och nyår fick spenderas halvt sovandes i soffan,
med ett tappert försök att se fyrverkerierna vid 12.
Mådde verkligen skit av det. Så ni förstår kanske vilken kondition
jag började hamna i. Smärtattacker om vart annat och mycket vila.
Tack och lov att jag har min lilla Snowie. <3
Så var det äntligen dags för dagen med stort D när jag
äntligen skulle få träffa experten från skåne och
opereras. Min läkare visste inte så jätte mycket om hur
det skulle bli, det var spekulationer allt ifrån att jag skulle bli helt bra,
till inget ont men helt sne och tappa all kontroll över musklerna på höger sida,
inte kunna få barn eller så illa att jag vart så sne men fortfarande ont.
H*n visste helt enkelt inte för det finns ingenstanns att läsa om det här,
det är för nytt/ovanligt, men den är mitt ända alternativ.
När jag äntligen fick träffa experten från skåne (vi kan kalla honom för mr Skåne)
och han undersökte mig, upptäckte han att det var lite mer kompliserat och
annorlunda än dom trott. Innan trodde dom att det var hela nerven från ryggen
till mitten på magen, nu upptäckte han att det enbart gjorde ont inom ett visst
sektment i magen. Alltså en visst bit mellan sträckan.
Detta hade han inte alls sett förut, det fanns endast ett fall som ens
påiminnde lite om detta, men ändå helt olikt.
Det blev genast mycket svårare och han och min läkare fick disskutera
mycket. Skulle han operera detta? Finns stora risker, dels kan det gå väldigt fel,
men det kan lätt bli fantomsmärta av detta, dessuto blir det först mycket
mycket ondare av ett sådant ingrepp. Det blir som att hälla bensin på en brasa.
På hen som han opererat som påminde lite om mitt hade fått extrema smärtor
efter först och hen hade inte i närheten lika ont i magen som jag.
Så i och med att jag redan har så ont i magen, finns risken att jag får
så ont efter att inget längre fungerar, men i och med att jag
inte direkt har något liv med den smärta jag har så var han villig
att försöka även om han backade in i det.
Tanken var då att gå in en första gång och leta fram nerven,
markera den och se om det var någon liten sammanväxtning
eller något litet runt nerven och lossa på det först.
Se om det blev bättre och skulle det inte bli bra,
operera igen och då ta bort nerven.
Det skulle alltså inte alls bli som min läkare trott,
med knappt något ärr och så vidare.
Operationen var planerad att pågå ca 20-30min,
men när han öppnat upp mig och hittat nerven,
fick planen ändras. Nerven var helt förstörd.
Trasig och hade en knut på sig som va så svullen att den
var som Mount Everest jämfört med de andra nerverna.
Så han fick klippa bort ca 20 cm av en nerv och bränna
kanterna. Det vart alltså en operation på 2.5 timmar istället.
Så det är inte alls konstigt att jag haft så sjukt ont.
Känns super skönt att dom hittade vad det var och att det
förhoppningsvis räcke med denna operation för mig nu.
Men förutsägelsen över följderna av operationen stämmde,
jag har galet ont! Det var verkligen som att hälla bensin på en brasa,
smärtan är på ofattbara gränser. Men när nerverna har fått lugna
ner sig så ska det alltså ändå bli bra. Har kännt en liten viss
förbättring varje dag, även om jag har ondare och inte kan röra mig
en milimeter. Men vi återkommer till det.
Nu till varför det har blivit så här.
Mr skåne trodde så här att jag fick ju nevronom
för att jag var för vältränad som började göra ont, men när dom
då gör den första operationen, när dom tog ut blindtarmen
gick mycket fel. När man tar ut blindtarmen genom titthål sätter man
en slacks hyllsa vid det hål man ska dra ut blindtarmen ut och sen kör
man ner ett "långt" vasst föremål för att dra ut den. Då tror Mr skåne att
med det verktyget har man kört för långt ner och kört den rakt ner i nerven
och på det viset förstört den, och då inte bara på ett ställe, men framförallt
där den va så svullen. Sen har då det blivit inflammerat och svullnat/växt på sig
själv. Sedan tidigare tror vi ju även att h*n råkade sy fast tjocktarmen i
bukväggen, även om det inte går att bevisa. Men tjocktarmen satt
hårt fast i bukväggen när dom öppnade upp några månader senare,
vilket gjort galet ont, detta vart ju även en stor blödning på insidan och
stort ärr, där det växte ytterligare nevronom, som gjort galet ont.
På den operationsberättelsen står det tekniska problem och operationen
tog mycket längre tid än den skulle, så jag undrar verkligen vad som egentligen
hände då. Hur mycket förstörde dom då inte?
Sjukt jobbigt att det inte går att bevisa något.
Men nu är det bara att hoppas att allt blir bra.
Jag har dock tappat lite kännsel,
men det ska förhoppningsvis inte påverka musklerna som vi trodde innan :D
Sen ser det ut som jag varit med i ett 3:e värdskrig då jag har ett nytt
stort ärr och flera små.
Men så mycket hellre det än att ha så här ont.
Många funderingar som det nog är bäst att bara släppa.
Jag vill frammåt och då kan man inte fastna i det förlutna.
Men samtidigt vill man göra något åt det,
vill inte att någon annan ska råka ut för något liknande.
Det har varit kaos sedan jag vaknat, men det får bli i nästa inlägg.
Till dess
Smärta är tillfälligt... Det kan vara en minut, en timma eller flera år,
men till slut ger den med sig och något annat kommer att ta dess plats,
det kommer bli bättre. Ger jag upp däremot varar det för evigt.
Så ge aldrig upp, det kommer bli bättre bara man
fortsätter kämpa.
Kommentarer
Trackback
