Det är inte hur man har det, utan hur man tar det som räknas.
Du fick det här livet för att du är stark nog att leva det.
Har varit alldeles för sliten för att uppdatera på några dagar.
Lite typiskt när jag precis hade kommit ifatt sist. ;)
Dom sista dagarna har dock varit mycket lugnare
så kommer nog snart ifatt igen.
Som jag skrev sist, så var lördagen riktigt bra,
så när jag vaknade på söndagen vaknade jag
faktiskt helt lugn, inte det minsta nojjig eller stressad.
Tog en riktig sovmorgon vilket var riktigt välbehövligt
och det känndes faktiskt bra. Visst ont hade jag,
men jag visste att jag bara behövde säga till läkaren när jag
ville ha en blockad och jag visste att det inte skulle bli något strul.
Pappa var tvungen att jobba några timmar, så han var hos mig
när jag vaknade och hjälpte mig igenom smärtan, när jag fick blockaden.
Behöver några händer att krama sönder och lite hjälp att ligga helt stilla,
när det gör så helvetiskt, galet ont. Efter det var jag beredd på att jag skulle få
vara ensam i några timmar på sjukan, något jag verkligen inte
uppskattar att vara, då mamma var tvungen att va hundvakt
ett tag tills Drika kunnde ta över.
Behövde dock inte vänta mer än typ en halvtimma innan Drika ringde och sa
att hon kunnde hämta Snowie, att mamma kunde komma.
Vad skulle jag göra utan henne? <3
Lite tur var det för bara en kort stund efter att mamma kommit,
kommer en sköterska och frågar om det är något speciellt
inför morgondagens vårdplaneringsmöte inför hemgång.
Eeehh va? Både jag och mamma titta på sköterskan?
Hon vart helt bestört då vårdmötet tydligen redan vart planerad
i fredags och hon trodde ju förstås att doktorn hade sagt till om det som han skulle.
Det blir inte bättre av att när vi dessutom sitter och pratar
om det visar det sig att dom inte heller insett att hemmet måste
boende anpassas och att det är fler personer som behöver
vara med på vårdplaneringsmötet då. Haha jag tyckte nästan lite synd om henne,
inte lätt när det blir tokigt och det syntes hur stressad hon vart.
Själv visste jag varken ut eller in på mina kännslor.
Vart o ena sidan glad att dom efter allt vårat tjat till slut gått med på att
göra en vårdplanering. Dom försökte ju skicka hem mig utan en, trotts att jag utan
blockad, som jag inte kan ta hemma, inte kan röra mig alls.
Å andra sidan vart jag både stressad, upprörd och besviken.
Stressad för att jag fortfarande är i samma läge som förra veckan,
jag kan inte röra på mig och kan inte ens med hemtjänst hjälp klara mig hemma,
då jag inte ens tar mig i blöja. Upprörd för att läkaren visste det och ändå bokade den,
vilket om man läser i pärmen på avdelningen faktiskt står att
man måste klara sig hemma innan man skickar hem någon
och man har ingen vårdplanering, förens man har en plan på hur det ska gå till.
Hur mycket ska jag behöva bråka med dom liksom??
Besviken för att det känndes ju som i slutet på veckan att läkaren faktiskt
hade börjat tro på mig och jag hade då börjat ge honom en liten
gnutta av mitt förtroende, som jag uppenbarligen inte skulle gjort...
Men men, tänkte inte oroa mig ändå, då jag starkt misstänker att
biståndshandläggaren skulle protestera starkt
emot att skicka hem en patient som inte skulle klara sig hemma
hur mycket hemtjänst än försökte.
Så jag hade trotts det en jätteskön, lugn dag.
Passade på att duscha, då jag inte visste hur den nya veckan skulle
se ut med smärtlindring, så man måste ju ta chansen medans man kan.
Under natten rullade det sedan in lite nytt folk på rummet så det
vart fullt rum igen. Väldigit mycket minus för det,
då jag inte klarar av det än, men tänkte att det får
bli morgondagens bekymmer.
Måndags morgonen vaknade jag med en kompott av kännslor.
Nervös, vem är läkare den här veckan? Kommer den att tro mig?
Måste jag försöka bevisa att jag har ont? Kommer det bli något vårdmöte?
Hur kommer det att gå? Min läkare skulle vara tillbaka idag ifrån semester,
vad kommer han att säga? Kommer han lägga in någon dunder kur så att jag kan åka hem?
Ja frågorna verkligen hoppade i hvuvudet på mig.
Hann nästan inte svälja frukosten fören ronden kom.
Jag ligger längst in i rummet och det är en massa skynken fördragna,
så jag kunnde inte se vilken läkare det var.
Det var redan då ganska livet i salen och jag mådde ganska
dåligt av det. Den kännslan vart genast bättre dock när läkaren kom in,
jag vart så nervös att jag helt enkelt glömde allt annat.
I och med att det var så livat hörde jag först inte läkarens röst,
men dom flesta tystnar efter ett tag när lakearna kommit in och så
även idag. Jag kunnde höra att det inte var samma läkare som
förra veckan, men kännde inte igen rösten.
Hur mycket jag än försöker att vara lugn och inte tänka
på problem förens dom faktiskt kommer så i ett sånt här
läge blir jag super nojjig. Kanske inte så konstigt med tanke på
hur jag har blivit behandlad tidigare och att man vet att om det blir
problem så är det om någon minut det kommer.
Mamma säger åt mig att hon vet vilken läkare det är och att
han har varit trevlig och bra mot mig tidigare.
Det kan dock inte riktigt lugna mig, för det är ju ingen garanti
att han är så denna gång också.
Jag hade dock inte behövt oroa mig, när jag fick se vem det var
vart jag direkt helt lugn. Det är nog den enda läkaren i det här huset
som trott mig och varit bra mot mig ifrån första stunden.
Han har från första stund faktiskt försökt hjälpa mig och
han gör sitt jobb ordentligt. Alltid frågat om vad jag tycker,
trott mig och gjort mig delaktig i vårdplanen.
Så även denna gång. Han började med att fråga lite om operationen
och berättade sedan att han hade sett att vi skulle haft vårdplaneringsmöte
idag. Det hade han genast avbokat han kunnde ju läsa sig till
att jag absolut inte var redo för det och att det inte fanns någon plan
än hur jag skulle blir det.
Så Skönt! Visst vill jag hem men, man jag vill ju vara tillräckligt bra först.
Han säger sedan att han ska ringa min läkare och fråga om medecineringen,
och säger något som ingen annan läkare sagt än till mig.
Att dom inte kan något om min sjukdom, att om en avdankad läkare från skåne
måste komma och hjälpa mig så kan deffinitivt inte dom något om det
och därför inte kan bestämma något om läkemedel,
det är bättre min läkare som kan det gör det.
Visst jag vet att dom inte kan något om min sjukdom,
men så skönt att en läkare faktiskt erkänner det!
Sen lade vi upp lite planering framåt om att jag får blockader
varje dag och jag bestämmer själv när jag ska ta dom, tills dess att
min läkare har fixat till det med mediciner och jag klarar mig utan.
Så frågar han om det låter bra och om jag har några funderingar.
Det är så en läkare ska göra! Det är bra sjukvård!
Man ska vara delaktig, man ska bli trodd, man ska
framförallt känna sig hjälpt. Är såå himla glad över denna läkare
bara för att han gör sitt jobb ordentligt.
Har även en annan läkare som idag är sådär bra,
han är på ett annat sjukhus men jag behövde dock
typ bevisa att jag hade ont, men efter det blev även han en ängel.
Han sa till mig en gång när han ringde och frågade hur jag hade
det och om jag behövde hjälp och jag tackade att han gör bara sitt jobb.
Jag önskar så att flera läkare skulle vara på detta sätt,
det handlar om empati, lyssna på patienten och göra den delaktig.
Det var så skönt att denna bra läkare jobbar,
kännde mig såå mycket bättre och var inte alls rädd för den här veckan.
Jag kännde mig lugn.
Ett tag efter läkarna gått blir dock ljudnivån i rummet
aldeles för hög för mig och jag blir extremt dålig.
Känndes som att jag fick influensa nästan.
Värdens huvudvärk, mådde galet mycket illa och skakade i hela kroppen.
Sköterskorna lyckades dock att lugna ner rummet och ge mig
massa illamånde tabletter, men det där tog knäcken på mig.
Var helt förstöd hela dagen och super trött efter det där.
När jag sedan skulle få blockaden så kom dock samma läkare
som gett mig blockaden i helgen.
Det är verkligen skillnad mellan läkare.
Han har träffat mig förut och även om han inte säger något
så känns det att han inte tror på mig och att han är lite sur för
att han inte får vara med och bestämma utan måste ge mig dom här.
Det kanske inte alls är så, men det känns så och det är
det som gör hela skillnaden. Idag kastade han ur sig att
"du vet väll att cellerna dör av det här"
och det hade jag naturligtvis ingen aning om.
Så fortsätter han med att säga sådana saker om att de kommer att dö
eftersom jag inte har någon alternativ behandling.
Detta gör han precis innan han börjar sticka, asså han kastar
ur sig kommentaren och innan jag ens hunnit hämta andan sticker han och
så fortsätter det så. Tänk er själva om ni får höra att cellerna kommer att dö,
hur någon står och berättar att det inte kommer att komma ut något
blod till den delen magen så att den kommer dö. Man blir ganska
nervös, rädd och framfrallt spänd. Blir man spänd så gör det
extremt jävla ännu ondare..
Förstår ni var jag får att han inte gillar mig någonstans ifrån?
Liite blå efter alla stick, värst blir det när man spänner sig..
Efter att han är klar och gått, kommer tårar och jag ringer efter en sköterska
och frågar om det här. Stämmer det? Varför har ingen sagt något?
Hon svarar med att hon inte riktigt kan det där,
men det är ju risker med alla "ingrepp" så det finns säkert en liten
risk som med allt annat, men dom andra läkarna skulle
inte göra något för att skada mig. Om det fanns en stor risk
för det där, skulle dom inte ge mig det och dom skulle definitivt
berätta det för mig, så varför han sa så det vet hon verkligen inte.
Känner mig ganska lugnad, men som sagt ganska illa
omtyckt av läkaren.
Det är verkligen en röra det här,
vet inte vad man ska tro på ibland, men en sak är säker
jag hatar verkligen att vara här!
Det är tur att det blivit en sådan skillanad här i övrigt,
dom flesta sköterskorna är verkligen underbara!
Det har kommit in mycket yngra folk och det har blivit stor skillnad.
Det känns jäkligt bra faktiskt.
På em ringer dock min läkare till mig så jag får prata direkt med honom.
Han förklarade mer om operationen och var inte så förvånad att
jag mådde sämre. Vi kastade runt och ändrade på tabletter.
Lade till lite nytt och bytte ut. Sen tyckte han att jag skulle prova
att kyla området kring magen och se om det hjälpte mot smärtan,
även om vi provat det före operationen och det inte funkade då.
Blir lite ledsen över att det inte är någon dunderkur som gör att
jag kan åka hem direkt, men man måste vara realist.
Det kommer ta lite tid.
Det är dock svårt när mamma och pappa måste hjälpa mig
och tar semester. Vill inte att dom ska behöva ta ut all semester
eller hamna i trubbel på jobbet för att dom hjälper mig,
så även för den delen vill jag verkligen hem,
men för den delen kan man inte trolla.
Allting kommer lösas sig även om det tar lite tid,
jag fick det här livet för att jag är stark nog att leva det.
Trotts att jag fortfarande var trött och sliten på kvällen
vart jag endå rejält upplivad när jag fick besök!
Bästa Drika kom och hälsade på. :D
Hon hade med sig 2 heliumballonger som satt fast
i en vikt formad som två röda hjärtan.
En blå ballong i form av en stjärna och en
ballong formad som ett hjärta där det stor "jag älskar dig" på.
Galet vad glad man blir när en av bästa kompisarna kommer
upp och dessutom har så fina pressenter med sig.
Ballonger är ju så perfekt med när man inte får ha blommor
med sig upp heller. Så dom fin fina ballongerna är vid min säng nu
och jag blir hela tiden påmind om vilka finfina vänner jag har.
Tack bästa Drika! <3
Så sen satt vi och snackade i några timmar om
massa skit, precis vad jag behövde!
Mera balsam för själen!
Vid nöden prövas verkligen vännerna och jag är stolt
som har så mycket fina vänner. <3
När Drika hade gått och natten började smyga sig på kom även
smärtan sakta tillbaka. Hade inte hunnit göra mig helt klar än,
så tänkte pröva att kyla med is. Det hjälpte inte alls och jag
höll istället på att förfrysa en del av magen.
Upptäckte nämligen då att det är en bit av huden jag har
tappat kännseln vid. Det kunnde ju bli så hade dom sagt,
men eftersom jag inte upptäckte det innan märkte jag inte heller
när det blev för kallt. Så det tog ca 2 timmar med kroppsvärme och
filtar innan jag böjade bli något varm där igen.
Var jäkligt rädd att jag hade förrusit huden.
Så var väldigt glad när jag började få tillbaka lite värma.
Efter det var vekligen all energi slut och jag deckade helt lugn
inför morgondagen, nu när jag visste att det var en bra läkare.
Kommentarer
Trackback
