Glöm inte att träd växer sig starka i motvind och diamanter bildas under hårt tryck.
Livet är hårt, grymt sa grisen..
Haft en sjuk tuff vecka, men de börjar årdna upp sig lite nu.
När docktorn väll kom efter att struntat i ha dyckit upp några dar till mig,
så gick det väll inte så bra. H*n avbrött mig hela tiden, lyssnade inte alls på
mig och sket totalt i alla mina frågor. Tillsist bara drog han, bad om att få en
annan läkare och som jag förstod det va ja då tvungen att ha möte med avdelningschefen,
men utan de mötet har det varit en annan läkare inne hos mig dom två senaste dagarna.
Så de vart ju rätt bra, får bara hoppas att den andra inte kommer tillbaka.
Magen börjar nu sakta men säkert bli bättre. Såå skönt!
Så åt lagad mat idag, för första gången på 5.5 veckor,
vart små pannkakor. Säger bara FETT gott.
Har ju typ 15 kg att äta upp mig på så nu ska de börjas
planeras in en massa god mat.
Suttit upp för första gången och huregud säger ja bara,
aldrig trodde jag att de va så myket olika mukler som gör så att vi sitter rakt..
Höll på att rammla omkull bara jag satt ner och de snurra i hela skallen
av den obalans det blev. Men shiit vilka framsteg jag ändå tagit idag.
Känns super skönt att de börjar gå åt rätt håll.
Däremot när man sitter oh tittar på mina ben,
känner jag själv hur jag skakar på huvudet..
Hur ska dom as tunna benen orka bära mig sedan?
Därmed kommer veckans mål:
1: Orka sitta upp 10-20 min
2: kunna stå om jag får hålla i någon (inte gå)
3: Kunna ta en efterlängtad duch.
3: Kunna ta en efterlängtad duch.
Skulle ju inte vara helt fel asså.
Nu hoppas ja mest att de ska va lungt på sjukan
resten av tiden med , inget mer byta doktorer hit oh dit
och om ett byte måste inträffa snälla ge mig en doktorr som
verkligen kan sitt jobb.. Borde ju inte vara för mycket begärt.
Så när livet är hårt Glöm inte att träd växer sig starka i motvind
och diamanter bildas under hårt tryck.
Livet är inte lätt när det är svårt..
Blir trött asså..
Känner mig totalt överkörd..
Va är det här för ställe egentligen?
Doktorn kom aldrig igår som h*n lovade att göra.
Ny doktor idag, tror ni h*n kom till mig idag på ronden?
Nej inte nu heller. Slutar det där? Nej doktorn tog bort
alla mina morfin piller idag, som jag tidigare tog varannan timme,
så inget mer morfin på hela dagen. Detta utan att veta hur ont jag har,
utan att veta att jag inte kan röra på mig
(vissa av er kan säkert tänka ut vilka problem det ställer till med),
utan att veta att jag sovit max 3h per natt dom senaste 3 nätterna,
för att jag har så ont. Slutar det där? Nej mina "specialist läkare" får
tydligen inte komma förens doktorn har varit här,
som med andra ord kan ta ett tag. Det är dom som kan
vara min räddning som kan förklara att man inte bara
kan ta bort morfin hux flux utan massa abstinens.
Detta är enligt lag fel som jag förstått det.
Patienten ska vara delaktig i sin behandling,
men hur kan jag vara det, när jag inte ens får
träffa eller prata med läkaren?
Man ska inte ta ut något i förskott och ligga och oroa sig för framtiden,
men kan säga att det känns inte så bra nu..
Två timar kvar tills värken kommer bli galet mycket värre
och en kväll och natt full av abstinens..
Hoppas någon räddning kommer, försöka inte oroa sig än..
Vänta och se vad som händer istället,
men shit det är verkligen inte lätt nu..
Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur
Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet.
Men kanske är det slutet på början.
Har fått åka tillbaka till det vanliga
sjukhusetnu igen. Känns väll lite sisådär,
framförallt när det första som hände var att
sjuksköterskan kom in i rummet och sa att
doktorn hade tagit bort nästan allt mitt morfin,
detta utan att prata med mig alls eller veta hur jag mår.
Vart skapligt arg då jag har galet ont
trotts den höga dos jag har, men även då det är dåligt
för kroppen att ta bort så mycket morfin på en gång.
Man måste sätta ut det långsamt för att
inte få en massa abstinens och det sista som
jag behöver är ju att må ännu sämre.
Lyckades få sköterskan att ringa upp
doktorn så att jag åtminstone ska få prata med
doktorn innan man gör någon sådan förändring.
Så nu har jag väntat hela dagen på doktorn
men h*n har inte kommit, så får väll se hur
det blir imorgon istället.
Så tråkigt bara att man ska behöva vara så här,
man ska inte behöva kämpa så dant för att få en bra vård.
Har känts lite bättre nu till kvällen i alla fall,
haft lite mindre ont, dock kan jag fortfarande
inte röra mig. Kan inte ens lägga mig på sidan,
men det kanske går till imorgon. Det är i alla fall målet.
Det kanske låter som ett futtigt mål,
men för mig skulle det vara stort.
Det är ju alltid viktigt med mål i livet och
att vara positiv, men kanske lite extra
när man ligger så här.
Jag försöker alltid ha en optimistisk syn på livet,
även om jag är varit med om tillräckligt
mycket för att ha en realistisk syn och
inse att livet är komplicerat.
För att skratta för att glömma,
måste ju fortfarande vara mycket bättre
än att glömma att skratta som pessimisten gör.
Kanske har pessimisten och optimisten lika
mycket rätt under livets gång, men optimisten
har det klart mycket roligare under tiden.
Hinder är ju trots allt bara de där skrämmande sakerna
du ser när du tar blicken från dina mål.
Så varför inte bara höja blicken och
hoppas på att jag mår mycket bättre imorgon
och att doktorn lyssnar på mig?
Så sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig önska
under kan ju ske...
Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur
Så länge det finns liv finns det hopp
Faith can move mountains. Doubt can create them
Det gäller att våga fortsätta tro, hoppas och drömma,
även när det är som tyngst.
För det är när det är som mörkast som du ser stjärnorna som bäst.
Tyvärr får jag inte stanna på detta sjukhus utan
måste åka tillbaka till det andra imorn nu när operationen
är gjord, vilket känns väldigt tungt.
Dom har så otroligt mycket mer kunskap här
så skulle gärna velat få stanna här.
Inte fått prata med doktorn som gjorde
operationen än så vet inte exakt vad som gjorts,
men vet att dom låssat på en del sammanväxningar igen.
Tjocktarmen satt tydligen ihop med bukväggen igen och
dom skar även bort en del av ärret på insidan som kan
ha irriterat nerverna extra mycket.
Hoppas bara att det räcker..
Har extremt ont i hela magen nu efter operationen,
så svårt att säga om det blivit något bättre.
Dock har jag ätit en macka nu för första gången
på över en månad som inte gjorde allt för ont,
så någon förbättring måste det blivit.
Sen blir det ju inte bättre av att jag fått
komplikationer av att legat så länge så att
jag fått lunginflammation så att varje gång
jag hostar spänns magen och
det gör sjukt mycket ondare..
Så lite orolig är jag att det inte räcker till,
men får inte börja tvivla nu måste våga hoppas
att jag blir frisk nu och som Dalai Lama sa:
"Om det finns en lösning på ett problem,
är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns nån lösning på problemet,
är det meningslöst att oroa sig."
Så nu ska jag inte ligga här och oroa mig.
Nu ska jag våga tro på det här,
att jag ska bli frisk nu.
Jag ska drömma om morgondagen,
om allt roligt jag kommer göra.
Jag ska kämpa för allt som är värt att kämpa för,
att få tillbaka mitt liv.
All those who have achieved great things have been great dreamers.
You never know how strong you are until being strong is the only choice you have...
Ingenting i livet bara händer. Man måste ha ork att möta hinder
och ork att övervinna dom gång på gång.
Ork är att kämpa, men även de starkaste har sina stunder av utmattning.
Skrev ju sist att jag fortfarande var dålig och bara några veckor efter
det blev jag bara sämre och sämre igen.
Blev sjukskriven i mitten i augusti igen och hade så ont
i magen att jag återigen fick problem med att kunna
gå, äta och att ta hand om mig själv.
Blev kortare och kortare stunder att kunna gå och tillslut
fick mamma köra runt mig på rullatorn hemma.
Medicinerna höjdes och testades fram nya,
men till början av oktober gick det inte längre och
fick läggas in på sjukhus igen.
Kunde då varken äta, gå eller sitta upp alls längre.
I år fick jag läggas in på en annan avdelning än förra året
som jag måste säga har fungerat bättre, men trots det har det
varit en del beslut från doktorer som fått
mig tvivla på svensk sjukvård igen.
Att inte få dropp fast man inte kan äta, gått ner över 10 kg
och är mycket underviktig,
att inte få smärtstillande som räcker till på långa vägar.
Dock har dom vid flera tillfällen erkänt att det här
har varit för avancerat för dom och att jag borde läggas in på
ett annat sjukhus. Detta är inte så lätt som det låter,
jätte svårt att få komma till annat sjukhus, så när det
tog stopp för vissa av läkarna gav dom upp och sa bara
vi skickar hem dig med personlig assistent resten av livet,
vi kan inget göra. Medans nästa läkare kämpar jätte
hårt och letar efter vägar att gå för att kunna dämpa nervsmärtorna.
Tillslut nu efter en månad har jag fått komma till ett annat sjukhus.
Man misstänker att det är samma problem som förra året
med nervsmärta och sammanväxningar och en
operation gjordes idag. Har inte pratat med doktorn än
så ingen aning om hur det gått än.
Har galet ont, men hoppas på det bästa.
Har inte kunnat äta något alls på en månad,
så är rigält sugen på mat. Suktar efter en pizza!
Hoppas att det blir bättre nu, i sådana fall
står en lång rehabilitering framför mig.
Måste äta upp mig en jäkla massa,
lära mig sitta stå och kunna gå igen.
Många förstår nog inte vilken extremt jobbig resa
jag har framför mig, även om jag blir frisk nu.
Efter så här lång tid är musklerna borta och
kroppen kommer att säga ifrån.
Men jag ska fixa det här,
oavsett besked imorn, jag ska tillbaka.
Det är bara att fortsetta kämpa.
Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Även tusen, tusen tack till alla som stöttar mig!
Det betyder oerhört mycket, utan er skulle det kännas
miljoner gånger tuffare. Är så glad att ni finns! <3
Life is what happens to you while you're busy making other plans
Lite dåligt med uppdatering här, har minst sagt haft fullt upp..
Börjar fundera på vad tusan jag har gjort i något tidigare liv,
hur mycket otur kan man ha?
Livet blir verkligen aldrig som planerar.
Har satsat järnet hela våren på jobbet för att bli
fast anställd, typ inte gjort mycket mer än att jobba och sova.
Tänkte att fixar jag det får det bli 3 veckors återhämtande semester.
Men oj vilken semester det blev...
Tänkte att jag skulle börja semestern med en veckas avslappnande
Turkiet resa med Becca, men som oftast blir inte livet som man har tänkt sig..
Han bara vara i solen i två dagar innan jag vart sjuk och dom fick hämta mig med
ambulans. Trodde att jag fått vanlig magsjuka först så vi drog ut lite på tiden innan
vi ringde efter hjälp, när ambulansen väl kom hade jag ingen känsel i armar eller
ben, kramper i magen och tappade medvetandet om vartannat, doktorn
sa det att några timmar senare och jag hade varit död..
Med min vanliga tur var de ju inte vanlig magsjuka,
utan jag fick en parasit som åt på tarmarna..
Så blev satt i karantän och fick ligga på sjukhus resten av resan.
10 stycken till på hotellet blev sjuka, stod om det i aftonbladet,
men bara jag som fick parasiten. Becca fick också åka till sjukhuset
eftersom vi delade rum men alla andra klarade sig utan läkarvård.
Eftersom att jag var så dålig när dom hämtade mig fick jag varken
med mig pengar snus skor eller mina vanliga mediciner till sjukhuset.
Lite panik kan jag säga att man får då när man ligger med 4 dropp
för att man är så uttorkad och inte för behålla något,
blod i hela slangarna, ont och inte förstår ett skit av vad dom säger.
Nikotin abstinens och sen veta att man inte har
några pengar och inga skor att gå i..
Det var ganska mycket panik med andra ord.
Efter mycket om och men fick jag i alla fall lämna sjukhuset
på avresedagen så att jag fick flyga hem.
Som vanligt hade jag en jäkla tur alltså.
Mitt immunförsvar är väll så lågt efter det här året
att det var därför jag fick parasiten men endå varför alltid jag?
Så där försvann alltså typ nästan hela första och
andra semester veckan på att vila upp sig igen.
Tredje och sista veckan på semester tänkte jag något
kul måste man ju göra i alla fall,
så bokade en 3 dagars resa till Danmark,
lite närmare hem om något skulle hända lixom.
Det vart dock lite för mycket med inställda tåg och långa promenader,
så nu sitter man här och ska börja jobba imorn igen,
träningsvärk och ont i hela kroppen och sönder stressad.
Vart försvann min semester lixom...?
Livet blir aldrig som man tänkt sig, min "belöning"
till mig själv med semester när jag uppnått mitt mål med jobbet,
blev en total flopp.
Känner att det är lite svårt att behålla motivationen,
med att fortsetta kämpa för att bli frisk.
Lite medvind skulle inte skada lixom, men bara
att börja om nu, sätta nya mål och "belöningar" för mig själv och
hoppas att kroppen blir bättre och att min otur vänder.
Måste ta tag i det här nu,
kontakta läkarna igen och reda ut varför jag fortfarande är så dålig.
Lever typ verkligen som en 80 åringen, gör så ont i kroppen hela tiden,
svårt att äta och minne som en guldfisk..
Det måste blir bättre snart!
Den dagen ser jag verkligen fram emot..
Life is what happens to you while you're busy making other plans..
One year
Det är nu över ett år sedan som jag vart sjuk..
Ett år sedan jag föll ihopp på stan och fick åka till sjukhuset
och hela livet förändrades..
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt,
det här har fan varit ett hemskt år, men tiden har bara sprungit i väg.
Kanske beror lite på att jag inte minns så mycket av det
och på sätt och vis är det väll tur det.
Varje dag är fortfarnde jobbig,
att bara ta sig upp ur sängen, huvudet värker,
kroppen gör ont och säger ifrån om och om igen.
Men jag har kommit en bra bit,
rullatorn står nu parkerad i källaren, inte använt den på typ 3 månader,
suttit till häst några gånger, jag tar mig till jobbet varje dag och
en och annan fest.
Det är en lång väg kvar, men har kommit bra mycket längre
än vad läkarna trodde jag skulle, ja lever typ igen. :)
Det är inte det som tas ifrån dig som räknas, utan vad du gör med det du har kvar..
Träd växer sig starka i motvind och diamanter bildas under hårt tryck..
När livet känns tufft glömm inte att träd växer sig starka i motvind
och att diamanter bildas under hårt tryck.
Det nya kapitlet i mitt liv kunnde verkligen fått en bättre
start. Bara hunnit jobba i typ 2 veckor innan jag har lyckats få
halsfluss, öroninflammation och blivit dunder förskyld..
Hmm det kunnde verkligen börjat bättre.
Så nu äre antibiotika och plugga som en idiot hemma,
för detta ska fan inte få stoppa mig. Vi har ju igentligen prov imorgon för
att bli certifcerade och få jobba, så inte så bra att va sjuk halva tiden,
om man ska klara det. Men va fan, jag var sjuk mycket i skolan med och
lyckades så varför ska man inte lyckas göra det igen?
Man sätter ju själv sina egna begränsningar,
så nu sattsa gärnet hemmifrån istället, man har inte förlorat förens
man har gett upp. :)
Shit nu låter det nästan som jag för krig mot min egen kropp,
men den vill ju inte riktigt sammarbeta med mina planer..
Var på sjukhuste idag igen, fan tredje dagen på raken som
jag pratar med läkare, börjar bli liiite trött asså..
Gjorde ju massa undersökningar i sommras eller asså
då när jag låg inne, som det kommit fler svar på nu.
(ett halvår senare, det går verkligen snabbt asså)
Flera av dom såg inte så bra ut, alltså var för sig inte så dåligt,
men eftersom det var tre olika som gav dåligt svar så, måste det undersökas mer..
Det kan vara för att jag åt så mycket tabletter bara som tarmarna reagerat,
så det är det man får hoppas på nu, så att det inte blivit något annat också...
Sen måste jag ju återigen bara ge lite kredd för den bra sjukvården vi har.. HOST nej..
Alltså klantiga misstag, fick hem papper får typ 2 veckor sedan om det här och då fick
jag även med ett papper om vilka prover jag skulle ta innan, men när
jag kommer till doktorn, så säger dom att jag inte lämnat in alla prover?
Då visar det sig att dom missat och bara skickat ut vissa av dom
prover jag skulle ta men inte alla... ><
Så nu måste jag vänta någon vecka för att få svar på det
jag skulle ha fått idag... Alltså klantigt..
Går ju inte säga vems miss det är, men det är såå onödigt...
Aja bara vänta och hoppas på det bästa och under tiden,
plugga på som fan så jag fixar jobbet, jag ska lixom tillbaka!
Glöm inte att träd växer sig starka i motvind
och diamanter bildas under hårt tryck.
Stirra dig inte blind på en stängd dörr, det kan finnas en öppen precis bredvid.
Du gör bara det bästa när du försöker förbättra vad du gör.
Fasen vad intressant livet kan vara ibland asså,
det blir verkligen aldrig som man har tänkt sig.
Ibland på ett dålig sätt, men även många gånger på ett
bra sätt. Så när dörren man tänkte ta stängs framför en, stirra dig
inte blind på den, utan kolla runt dig och hitta en som är öppen,
den kan leda dig till något så mycket bättre. Livet är fan bra intressant
på det sättet, för man vet aldrig riktigt säkert vad som väntar än.
När jag skulle åka hem från sjukhuset och det mesta känndes
förjävligt, stängdes den dörren jag trodde skulle ta mig tillbaka igenom,
bokstavligen vart jag ju utkastad med mitt pick och pack
och en låst dörr i upptryckt i ansiktet. Ja ska inte ljuga det
känndes förjävligt, men när jag tittat runt har jag hittat andra dörrar,
nya vägar och ärligt talat så har nog dom tagit mig längre, än om
jag hade tagit den första, om den inte låsts. Dom har varit tuffa
och vägen är fortfarande lång, men bakom varje ny dörr jag öppnar finns
fullt med nya spännande överaskningar. Livet går lixom vidare och då
får man själv se till att själv lever vidare också. Ta vara på dom nya
möjligheterna som ges. Se inte problemen utan möjliheterna som kommer med
dom, allt det nya man måste göra för att komma vidare.
Livet är lite som en bergodalbana, det går upp och det går ner,
så håll i manen njut för ögonblicket du upplever just nu kommer aldrig igen.
Ångra aldrig det du gjort, bara det du inte gjort.
Varje utmaning, leder till nya möjligeter!
Ab imo pectore
We write our own destiny. We become what we do.
Jag vet att jag upprepar mig själv lite just nu,
men det är ett så viktigt ämne. Min sjukdom har lärt mig mycket,
om att fortsätta kämpa, no matter what,
men framförallt ingenting är någonsin säkert, mer än att vi alla
föds och dör. Därimellan kan allt hända och det är
upp till dig och ingen annan att få det att hända.
Vi har alla olika förusättningar och ett val vi gjort sedan långt
tillbaka kan fortfarande påverka våra nya vägar, men det är bara
jag själv som kan ändra den riktning jag vandrar och göra det bästa utav
det jag har. Du själv har makten att ta ditt liv, dit du vill att det ska vara.
föds och dör. Därimellan kan allt hända och det är
upp till dig och ingen annan att få det att hända.
Vi har alla olika förusättningar och ett val vi gjort sedan långt
tillbaka kan fortfarande påverka våra nya vägar, men det är bara
jag själv som kan ändra den riktning jag vandrar och göra det bästa utav
det jag har. Du själv har makten att ta ditt liv, dit du vill att det ska vara.
Att varje dag sikta mot ett mål och ta vara på varje dag, varje timme, minut, sekund!
Livet är kort så njut av varje ögonblick, för just den stunden kommer aldrig igen.
Vänta inte på speciella tillfällen, fånga de vanliga stunderna och gör dom extraordinära.
Livet har lixom ingen fjärkontroll, man måste kliva upp och ändra det sjäv.
För att sjunka ner och bara tycka synd om sig själv
har väl aldrig hjälpt någon. Gör något utav det du har,
If you can dream it, you can be it.
har väl aldrig hjälpt någon. Gör något utav det du har,
If you can dream it, you can be it.
Så sattsa allt,
Ab imo pectore - av hela mitt hjärta.
Sometimes good things fall apart so better things can fall together
Vi kan inte ändra på det förflutna, bara vart vi ska.
Känner äntligen att jag börjar få lite ordning i
mitt liv igen. Alltså visst det är fortfarande kaos,
men jag har ändå kommit en bra bit på vägen.
Hittat en hel del nya drömmar, börjat få lite
stabelitet i tillvaron och aa altså börjat leva igen.
Det är inte så lätt att man bara kan gå in på blocket
och köpa sig ett nytt liv, man måste kämpa sig till
en ny tillvarao, varje dag. Men är det inte lite det som är
sjäva grejen, när vi tittar tillbaka det är oftast resan till målet vi
kommer ihåg. Skratten när det går frammåt, när vi märker att vi
förbättras, historien på vägen till dit vi ska. Självklart ska vi
försöka minns kännslan när vi kom imål, men det är ju endå resan
dit som oftast vart det roligaste och lärorikast, det vi tar med oss.
Ibland kanske det som varit bra rasar samman,
men det är också det som kan ge oss chansen att
bygga upp något bättre ur askan av det som varit.
Det är ju ganska lätt att bli bekväm i en situation man
är nöjd med, att vi då slutar kämpa lika hårt, inte utvecklas
lika mycket längre. Jag ska inte säga att det är bra att något händer
då, men på ett sätt är det det, man tvingas börja "leva" igen.
Ibland är det orättvist, när vi redan kämpar på väg upp rammlar vi igen,
men då kanske vi också inser att det finns andra vägar, nya sätt,
bättre sätt. Man måste bara inse att man inte har förlorat då, att det är först
när vi ger upp som man förlorar. För vägen till framgång går sällan rakt upp,
den är ojämn, går upp och ner. För framgång föds av förberedelser,
hårt arbete och läran från våra misstag. Så när livet rasar samman,
se det som att du bara hade en förberdelse för den framgång som kommer
om du bara fortsätter arbeta hårt och lär dig från det som varit.
Det är inte målet, det är resan dit.
Liv, learn and laughe!
What doesn't kill you makes you stronger
what doesn't kill you makes you stronger,
synd att inte mitt imunförsvar har förstått det bara.. ;)
Andra jobb veckan inleds altså med feber (som typ alla
andra) och en jäkla träningsvärk. Men man får väll tänka sisodär
att fixar jag jobba nu, fan vad lätt det kommer kännas när man
mår bättre då. :) O det är sjuukt nice att börja jobba igen. :)
Följde med Alexandra till stallet i fredags och red lite,
(jag vet dum ide när man redan har träningsvärk) men
fasen vad kul, tog ett litet skutt och kännde på första gången sen
jag vart dålig att jag red igen, åkte inte bara runt.
Så trots feber, träningsvärk och blåmärken (nej jag åkte inte av)
så är jag mer taggad än någonsin att köra gärnet på jobbet,
träna gärnet så att jag kan komma igång med ridningen igen.
Så även fast det gör ont, är jobbigt så kör, testa, gör det man
tycker om, även om det går skit gör om tills det går rätt.
~Losers let it happen winners make it happen~
Nu kör vi!
Ge allt och lite till
Tiden går, men vissa minnen består..
För ca 11 månader sedan, i en restaurang på stan, hände det som förändrade mitt liv för alltid.. När ambulansen kom hade jag så ont att jag inte kunde andas. Det borde blivit bra med operationen, men ibland händer det som inte får hända.. En lång sommar med många sjukhusbesök och mycket smärtstillande slutade med att kroppen till slut "ger upp" och jag blev inlagd.. 6 veckor på sjukhus då jag varken kan stå eller sätta mig upp själv.. Ni som följt bloggen vet redan allt de där och en del om hur illa det faktiskt var.. Saker som aldrig borde få hända, som endå hände..
Att få höra dag efter dag att du kommer aldrig mer bli bra, du kommer aldrig mer kunna stå upp, det är ord som inte går att beskriva hur mycket det bryter ner en.. Men nu 6 månader senare är jag faktiskt på väg till ett riktigt liv igen :D Igår började jag faktiskt jobba igen, det känns typ helt sjukt underbart! :) Det skulle aldrig gått utan all hjälp jag fått utav mina närmaste och det går inte att beskriva hur tacksam jag är för det :) Jag är galet glad att jag lever och att jag inte ligger på ett sjukhem.
Det kommer dröja länge innan min kropp kommer att fungera som den borde igen, jag har värdens träningsvärk efter att ha suttit upp i 8 h och den psykiska biten ska vi inte ens tala om. Jag kommer aldrig att bli den samma igen, det här är något jag alltid kommer få bära med mig. Något som ingen i den här åldern ska behöva vara med om. Men man får aldrig ge upp. Jag är på väg tillbaka, jag har lyckats med det dom som skulle veta bättre sa till mig aldrig var möjligt. Det går, bara man ger sig fan påt och ger det lite tid!
Ge allt, tro på det bästa och går det inte försök igen :) siktar man mot stjärnorna och missar hamnar man åtminstånde bland dom andra stjärnorna :)
livet går vidare
Det är svårt att tänka på hur livet bara såg ut för ett år sedan..
Så mycket har förändrats, visst att man på utsidan är sig lik, men
insidan är någon helt annan..
Jag önskar att jag hade kunnat stryka det sista året,
skriva om historien, slippa vara med om allt det här.
För dom 7 små ärren på magen är så små jämfört med dom
som finns på insidan efter att varit med om allt det här.
Inte nog med själva sjukdomen i sig, utan även hur man
blev behandlad genom allt. Att inte bli trodd, att bli kränkande behandlad
av dom man är beroende av, sätter spår så är det bara.
Men det finns också positiva saker jag fått ut av all det här,
jag kommer aldrig mer ta dom enklaste sakerna förgivet.
Bara det att få andas frisk luft, kunna sitta i solen eller
att ha kontroll över sin egen kropp.
Träningen på gymet på sjukgymnasten har äntligen börjat ge lite
resultat, jag lämnar oftast rullatorn hemma nu, jag kan ta mig ut själv,
men det är fortfarande en lång resa kvar, jag är så svag i kroppen...
Jag börjar bli lite klarare i huvudet så börjar minnas en del,
kan börja kunna räkna lite, jaa de e sjukt nice. Dock är det fortfarande
långt kvar där med, för mycket folk en längre stund och lite stress
betyder fortfarande att jag spyr.
Är ganka orolig där faktiskt att jag inte ska få tillbaka
full "hjärkpacitet", det går lite segt där faktiskt, jäkla medeciner.. ><
Någon som vet?
Nu är det bara att fortsetta kämpa, fortsetta träna
både fysiskt och psykiskt. Allt går bara man vill.
Det mesta sitter ju faktiskt i huvudet, brukar alltid tänka på
en historia om den där irriterande rösten i bakhuvudet kommer
upp "Det går inte" för den får man bara inte tänka.
Låter helt sjukt det här, men hörde den när jag var liten och poängen
i den är för jäkla bra.
Det var ett gäng groder som bodde nedanför ett berg.
Dom hade en tävling varje år att komma upp på det där berget,
ingen hade någponsin lyckats, så alla groderna sa
att det var omöjligt, det går inte.
När tävlingen började skrek dom andra groderna de går inte de där
och groda efter groda tog det stopp för, men en av grodorna tog
sig närmare och närmare toppen, dom andra skrek åt han lägg ner
det går inte, men det hörde inte grodan, han var nämlingen döv.
Det enda grodan tänkte på var jag klarar det här.
Så efter en liten stund stod han ensam på toppen medans dom andra
inte ens tog sig halvvägs.
Så lyssna inte på andra som säger att det inte går, stäng av
den elaka rösten i bakhuvudet som säger att det inte går.
Tänk positivt , men sätter själv sina egna begränsingar.
Så nu är det bara att tänka positivt och fortsetta kämpa så
är jag nog tillbaks snart. :)
Allt har två sidor, det gäller bara att se den ljusa sidan.
En annan possitiv grej är att jag nu har flyttat in i min
nya lägenhet :D Jippy!
Varför gå i medvind när man kan springa i motvind...
En motgång kommer sällan ensam,
men seriöst, kan det inte vara nog snart??
Det blir ingen arbetsträning, att sakt kunna komma tillbaka
till jobbet, istället blir det söka nytt jobb och sen tvingas börja
jobba heltid direkt... Hur i helvete ska de gå??
Blir problem med sjukersättning och allt... SUCK!
Nu måste det planeras in möte med handläggaren och
försöka hitta en lösning, men shit vad komplicerat allt blir...
Finns ju såååå många jobb jag kan söka just nu också eftersom
det kommer ta månader innan jag kan göra något kroppsarbet..
Dom där inpräntade orden, tänk possitvt, börjar nästan bli svåra
att följa.. Men va fasen skulle inte livet vara tråkigt om allt bara gick lätt?..
Har även haft mitt första gym besök med sjukgymnasten idag,
15 min och jag ver helt död. Sjukt kul att kunna träna "på riktigt"
fast också sjukt jobbigt med att inse hur dålig jag fortfarande är..
Sjukgymnastens utvärdering löd ungefär att jag är på noll i muskelstyrka
och balsans, det kunnde väll alla räkna ut, men det jobbiga är att dom
få muskler jag fått tillbaka när jag lärt mig stå och gå igen har blivit typ
helt fel... Spänner fel kroppsdelar , så antingen hänger jag eller går som
en gravid typ, håller dessutom på att få dropp fötter. Alltså en stelhet i
fotleden, som gör att jag inte kan gå normalt.. (Det uppstår när man har legat
länge så många koma passienter får det.) Så nu måste de stretchas och
töjas en massa så de inte blir en ny operation.
Man blir ju så glad när man får en sådan utvärdering... man tackar lixom..
Så typ rädd för min egen kropp nu, så jäklar va jag ska träna,
jag vill bli bra, jag vill kunna rida igen, jag vill vinna över min egen kropp...
Allting går bara man ger så fan på det!
Nu dejt med kudden, glömma dagens problem,
jobba med motivationen och se
lösningarna imorgon. :)
Nya tabletter..
Kan jag inte bara få bli bättre eller?...
Så sjuukt trött på de här, ja vill ha tillbaka mitt liv..
När allt morfin äntligen är borta komm nästa problem,
(visst man säger visserligen att ett problem sällan
kommer ensamt, men borde de inte vara nog snart??)
har sovit ca 2-4 timmar per natt i över en vecka...
efter att ha gått på så mycket morfin så länge så kan inte kroppen
koppla av för fem öre, fast jag orkar ju fortfarande inte göra så mycket..
Så igår fick jag börja med sex till tabletter om dagen.. KUL
Meningen är ju att jag ska få bort tabletter inte få nya..
Så sömntablett så jag kan få sova lite, massa magmedecin och
någon vitamin/kosttillskott tablett efter som jag knappt kan äta.
Det värsta? Har mått skit av sömntabletterna, det är som att gå tillbaka
några veckor igen.. Muskelsvaghet igen, snurrig och luddig i huvudet,
hjärtklappning och trött.. SUCK...
Förhoppningvis behöver jag bara äta sömntabletterna någon vecka för
att inte bli för beroende av dom, men endå irriterande att gå bakåt igen. :/
Önskar verkligen att allt detta inte hänt, men så tänker väll alla som
tvingas gå igenom något sånt här och det ända man kan göra är att göra
det bästa av det som hänt...
Fick även ett par upplyftande ord ifrån sjukgymnasten om att det kommer
ta lååångt tid och mycket träning att få tillbaka den form jag hade innan,
fast jag kan åtminstånde bli bra igen. Konstigt det där endå, borde vara
överlycklig över att jag kan bli helt bra igen, men endå hackar man upp sig
på dom där orden lååång tid...
Man måste verkligen hela tiden påminna sig själv,
kämpa det kunnde varit mycket värre, se possitvt,
det blir vad man gör det till..
Loosers let it happend, winners makes it happand!
Sjukhusbesök och abstinens
Har äntligen slutat med alla metadon tabletter,
fast inte fan mår jag bättre för det..
Jätte skönt att inte behöva ta metadon längre men,
det har varit två helvetes veckor med sjuuuk abstinens.
När man snackar abstiens trodde jag lite innan att det värsta
skulle vara det att jag ville ha mer, men nej nej. Abstinensen
ger rigäl huvudvärk, feber, kallsvettas, svimmningskänsla, illamående,
jaa typ lite värre än en rigäl influensa... Så dels skönt att bli av med ett
starkt prepparat, men sammtidigt var de metadonet som gjorde det svårt
att minnas och att tänka och nu börjar jag bli helt klar i huvudet.
Visst det är väll skönt på ett sätt, men när man sitter inne hela dagarna
(kan ju fortfarande inte ta mig ut själv) och inte har någonting att göra
så börjar plötsligt tiden gå sjuuuukt långsamt. Är så galet rastlös,
kryper snart på väggarna, kan inte sova för jag inte är trött på samma
sätt längre, så på ett sätt är det jobbigt också eftersom jag inte är frisk
nog att kunna göra så mycket som jag nu behöver för att inte bli tokig...
Så jag hoppas att jag väldigt snart kan börja ta mig ut lite för just nu
känns det för jävligt att vara så isolerad..
Var hos doktorn på sjukhuset jag opererades på i måndags en sväng
också, fick svar på alla prover. Ingen endometrios hittades så det var
skönt att det inte var det också, däremot berättade h*n att det var på
flera ställen som det var sammanväxtningar och jag hadde dessutom
haft en blödning vid första operationen där jag hade ont som hade
typ "gått in i magen" och att detta också måste varit en anledning till
varför jag har haft så ont. Så doktorn var jätte bra och gick egenom allt
ordentligt och berättade även att det kommer ta iellan 3-6 månader för
allt det här att läka så att det inte är konstigt om jag kommer ha lite ont
ett tag till. Säger som jag sakt innan, vilken skillnad på sjukhus!
Nu träna träna träna, vill bli av med den eländiga rullatorn, kunna komma
ut och få ett liv igen, tristessen ätter upp mig infrån här snart...
Ur ett barns ögon
När man tittar i spegeln och inte längre känner
igen sig själv...
Jag skulle nog göra vad som helst för att bli liten igen,
att ha det så där okompliserat lätt.. När man vart superlycklig
över att man gungat liite högre en dagen innan eller gjort den
"perfekta" sandkakan. När det värsta som kunnde hända en
var att man skrapat upp ett knä eller drömt en mardrömm och om det
hände hade man alltid någon vuxn där någon minut senare som krama
om en.. När man slapp allt ansvar och allt var en lek...
Nu är livet fullt av ansvar och måsten, nästan allt man gör analyseras
och bedömms av andra. Att skrapa upp ett knä eller en mardömm är
nu långt ifrån det värsta som kan hända... Man har nu längre inte alltid
någon som finns där, som kan lösa allting åt en, man måste klara sig själv
för att en kram eller ett plåster suddar inte längre ut allt hemskt som händer.
Aldrig hade jag trott att livet skulle se ut så här. Att ens förälder skulle
glömma bort ens födelsedag var enbart en hemsk mardrömm när man
var liten, att vara så sjuk och sammhället väder ryggen till, var något
som man bara hörde om i berättelser för att skrämmas. Att leva under hot
var något man trodde innebar att om man inte var "snäll" skulle
man inte få den nya dockan. Att bli lämnad av någon man älskar
hände bara i hemska böcker eller filmer.
Att leva är inte lätt, det är någonting man lär sig den hårda vägen, men om
det var det hur skulle man då kunna uppskatta allt bra man har, alla
underbara stunder? Ju svårare och tuffare man haft det desto mer kan
man nog ofta uppskatta det bra man har i livet.
Så någonting har jag nog att se framm emot, någon dag måste det vända,
även om resan dit fortfarande är lång. Men som jag endå önskar att jag bara
vore ett barn, att allt det här bara var en hemsk dröm eller något som
någon annan fick ta hand och oroa sig om åt mig, att en kram fortfarande
kunnde orda upp allt...
Glaset är halv fullt och inte halvtomt...
Man måste se dom små frammstegen, för att orka fortsetta,
fast att det känns som det inte händer någonting..
Gud va jag vill bli frisk! Suttit på en stol/rullator några timmar
med jonna och käkat/myst och jag är HELT slut..
Jag vill bli av med alla tabletter, jag vill orka vara vaken en hel dag,
jag vill kunna stå upp en längre stund, jag vill kunna gå utan rullator,
jag vill kunna äta ordentligt, jag vill slippa ha ont,
jag vill få tillbaka mitt minne, jag vill orka vara med folk än längre stund,
jag vill kunna jobba, jag vill kunna festa, jag vill kunna vara i stallet..
Shit vad jag saknar att leva....
Sånt man annars tar för givet, men nu är helt omöjligt...
Trotts detta måste man titta, det var första gången jag orkat
vara vaken så länge i sträck, första gången jag orkade vara
med i diskussionerna ordentligt (en stund iaf) och det var första gången
jag suttit upp så länge.. Det borde typ firas, fast istället är man grymt
besviken på sig själv att man inte orkar vara med i diskussionerna hela tiden,
att man är dyngtrött, att man inte kan festa eller att jag var så slut av att
sitta på en stol så länge att Jonna fick skjussa mig på rullatorn istället
för att gå en kort bit... Måste försöka tänka possitivt istället.
Lite roligt vart det ändå på vägen hem när
Jonna kör mig på rullatorn, då stannar polisen och frågar vems rullatorn är.
Jonna svara: min kompis, hon är handikappad på riktigt och pekar på mig...
Söt är hon och underbar som körde mig, men de vart liiite konstig stämmning..
Nu ladda positiv tankar igen, försöka se dom små framstegen och
fortsätta kämpa att bli frisk! Jag vet ju att det kommer ta ett halvår till
ett år att få bort alla medeciner. Det kan jag inte göra något åt,
men fasen vad jag kan jobba med mig själv för att kunna få ett
"normalt "liv igen så fort som möjligt, kämpa! :)
Hur lång tid kan det ta?
It's just crazy..
Det känns som om tiden står helt stilla, men sammtidigt
ssom det är en livsttid sedan som jag hade ett normalt liv..?
Den här "sjukdomen" har påvärka mitt liv så sjukt mycket,
lider fortfarande av så sjukt mycket biverkningar.
Var hos doktorn i måndags igen och när jag föreslog att
vi skulle börja med att sjukskriva mig 2 veckor till gapskrattade
hon och sjukskrev mig till att börja med till 21 November.
Känns jätte bra att dom tar det på allvar, mindre bra att dom
inte tror att mina biverkningar kommer bli bättre på så
lång tid.:/ Mina tarmar har fortfrande inte kommit igång
så äter hur mycket lakserande som hälst men mår ändå illa
och får skit ont i magen varje gång jag äter, vilke leder till
att man inte blir hungrig och att jag då heller typ inte äter något..
Blir det inte bättre snart kommer jag bli sjuukt underviktig också..
Sen skulle dom ha fel (vilket jag tror) kan man ju alltid börja tidigare,
för gud vad jag saknar att jobba till och med så uttråkad är jag..
På dagarna när jag är ensam hemma är jag ju helt instängd,
eftersom jag fortfarande inte kan gå mer än några steg utan
rullatorn och inte kan få upp och ner den för trapporna.
Sen behöver jag ju hjälp ner för trapporna med så det är helt
kört att komma ut något..
Det går frammåt i alla fall och styrkan och konditionen blir bättre.
Varje dag är som att vara på gymmet konstant, så jag
borde vara på rätt väg endå. Det är bara svårt att inse att det tar
så pass lång tid att komma igång, men snart borde de släppa.
winners makes it happen, losers let it happened
Fyller ju år nästa vecka och då vill jag fasen vara utan rullatorn!
Önskar mig även en rigäl trissvinst, inte så lätt att överleva på
sjukpenningen..
