Tiden går, men vissa minnen består..

För ca 11 månader sedan, i en restaurang på stan, hände det som förändrade mitt liv för alltid.. När ambulansen kom hade jag så ont att jag inte kunde andas. Det borde blivit bra med operationen, men ibland händer det som inte får hända.. En lång sommar med många sjukhusbesök och mycket smärtstillande slutade med att kroppen till slut "ger upp" och jag blev inlagd.. 6 veckor på sjukhus då jag varken kan stå eller sätta mig upp själv.. Ni som följt bloggen vet redan allt de där och en del om hur illa det faktiskt var.. Saker som aldrig borde få hända, som endå hände..

Att få höra dag efter dag att du kommer aldrig mer bli bra, du kommer aldrig mer kunna stå upp, det är ord som inte går att beskriva hur mycket det bryter ner en.. Men nu 6 månader senare är jag faktiskt på väg till ett riktigt liv igen :D Igår började jag faktiskt jobba igen, det känns typ helt sjukt underbart! :) Det skulle aldrig gått utan all hjälp jag fått utav mina närmaste och det går inte att beskriva hur tacksam jag är för det :) Jag är galet glad att jag lever och att jag inte ligger på ett sjukhem.

Det kommer dröja länge innan min kropp kommer att fungera som den borde igen, jag har värdens träningsvärk efter att ha suttit upp i 8 h och den psykiska biten ska vi inte ens tala om. Jag kommer aldrig att bli den samma igen, det här är något jag alltid kommer få bära med mig. Något som ingen i den här åldern ska behöva vara med om. Men man får aldrig ge upp. Jag är på väg tillbaka, jag har lyckats med det dom som skulle veta bättre sa till mig aldrig var möjligt. Det går, bara man ger sig fan påt och ger det lite tid!
Ge allt, tro på det bästa och går det inte försök igen :) siktar man mot stjärnorna och missar hamnar man åtminstånde bland dom andra stjärnorna :)