livet går vidare
Det är svårt att tänka på hur livet bara såg ut för ett år sedan..
Så mycket har förändrats, visst att man på utsidan är sig lik, men
insidan är någon helt annan..
Jag önskar att jag hade kunnat stryka det sista året,
skriva om historien, slippa vara med om allt det här.
För dom 7 små ärren på magen är så små jämfört med dom
som finns på insidan efter att varit med om allt det här.
Inte nog med själva sjukdomen i sig, utan även hur man
blev behandlad genom allt. Att inte bli trodd, att bli kränkande behandlad
av dom man är beroende av, sätter spår så är det bara.
Men det finns också positiva saker jag fått ut av all det här,
jag kommer aldrig mer ta dom enklaste sakerna förgivet.
Bara det att få andas frisk luft, kunna sitta i solen eller
att ha kontroll över sin egen kropp.
Träningen på gymet på sjukgymnasten har äntligen börjat ge lite
resultat, jag lämnar oftast rullatorn hemma nu, jag kan ta mig ut själv,
men det är fortfarande en lång resa kvar, jag är så svag i kroppen...
Jag börjar bli lite klarare i huvudet så börjar minnas en del,
kan börja kunna räkna lite, jaa de e sjukt nice. Dock är det fortfarande
långt kvar där med, för mycket folk en längre stund och lite stress
betyder fortfarande att jag spyr.
Är ganka orolig där faktiskt att jag inte ska få tillbaka
full "hjärkpacitet", det går lite segt där faktiskt, jäkla medeciner.. ><
Någon som vet?
Nu är det bara att fortsetta kämpa, fortsetta träna
både fysiskt och psykiskt. Allt går bara man vill.
Det mesta sitter ju faktiskt i huvudet, brukar alltid tänka på
en historia om den där irriterande rösten i bakhuvudet kommer
upp "Det går inte" för den får man bara inte tänka.
Låter helt sjukt det här, men hörde den när jag var liten och poängen
i den är för jäkla bra.
Det var ett gäng groder som bodde nedanför ett berg.
Dom hade en tävling varje år att komma upp på det där berget,
ingen hade någponsin lyckats, så alla groderna sa
att det var omöjligt, det går inte.
När tävlingen började skrek dom andra groderna de går inte de där
och groda efter groda tog det stopp för, men en av grodorna tog
sig närmare och närmare toppen, dom andra skrek åt han lägg ner
det går inte, men det hörde inte grodan, han var nämlingen döv.
Det enda grodan tänkte på var jag klarar det här.
Så efter en liten stund stod han ensam på toppen medans dom andra
inte ens tog sig halvvägs.
Så lyssna inte på andra som säger att det inte går, stäng av
den elaka rösten i bakhuvudet som säger att det inte går.
Tänk positivt , men sätter själv sina egna begränsingar.
Så nu är det bara att tänka positivt och fortsetta kämpa så
är jag nog tillbaks snart. :)
Allt har två sidor, det gäller bara att se den ljusa sidan.
En annan possitiv grej är att jag nu har flyttat in i min
nya lägenhet :D Jippy!
Kommentarer
Anbe
Madde! Vad fint skrivit du är en stor förebild. Jag är så glad att du börjar känna dig bätre nu. Har saknat dina inlägg ganska mycket hoppas du kommer igång med bloggandet snart igen. KRAM
Trackback
