Att dansa med djävulen
När livet känns hårt kom ihåg att
träd växer sig starka i motvind och
diamanter bildas under hårt tryck.
Det är ett väldigt peppande uttryck, men ibland tvivlar man på det. Jag är under stenhårt tryck och galet stark motvind, men det känns snarare som min styrka sakta smulas sönder och flyger iväg. Det är då man får försöka tänka att när man kommer ur det här, så kommer uttrycket stämma även om vägen dit är tuff. För en sak är säker, det är mitt liv det handlar om och jag kommer aldrig sluta kämpa för hur jag vill att det ska se ut!
Som sagt är det alltså rörigare än rörigast just nu, innan jag vart sjuk skulle jag aldrig trott att ett svenskt sjukhus
kunde skötas på det här sättet..
Jag vart lite bättre i sommras och kunnde börja röra mig en hel del och bygga upp min kropp tack vare botoxen jag fick i magen. Men med hösten vart jag sämre igen. Jag fick mycket svårare att röra mig igen pga smärtan och nu är jag helt sängliggandes igen, men vi kommer dit. När jag började få ont igen så blev det naturligtvis akuten, som min docktor har sagt att jag ska åka till när smärtan blir för outhärdlig. Men mina akuten besök har blivit till en ren och skär mardröm. Första gången efter somaren så fick jag lite morfin och blev sedan
inlagd på en avdelning över natten i väntan på en läkare som kunde lägga en blockad dagen därpå. Det blev en natt utan sömn, men som ändå var okey, men när läkarskiften blev på morgonen, kom den nya läkaren in
och sa helt enkelt att nu blev det ingen mer morfin. Det var början på helvetet. Jag försökte förklara hur ont jag hade och att dom inte skulle kunna lägga någon blockad utan morfinet, men fick inget gehör.
Vid middagstid får jag ett telefonsamtal ifrån mamma, hon skulle till intensiven, det var inte säkert om hon skulle överleva. Till historian hör att mamma skulle göra en enkel operation dagen före, men som blev betydligt större än vad dom trott från början, den gick väll ändå bra, men nu på morgonen efter kollapsade hela hennes kropp.
Hon låg på avdelningen brevid min, så jag ringde efter min doktor direkt och berättade vad som hänt och bad om att snälla få morfin och hjälp över till avdelnnigen brevid innan dom körde upp till intensiven med henne. Tänk om jag aldrig mer skulle få träffa henne? H**'*s svar va att mitt problem bara satt pyskiskt så jag skulle absolut inte få någon morfin utan det var bara att jag själv satte mig i en rullstol och rullade över. Jag tappa verkligen hakan. Det står klart och tydligt i min journal att jag har nervtumör och nervskador, att jag väntar på operation. Jag kunnde inte ens sitta upp?
Så jag fick ligga där i sängen med smärtor från helvetet och be att mamma skulle klara sig. Långt mycket senare när smärtan stegrat ytterligare fick jag åka till doktorn som skulle ge mig blockaden. Då hade jag så ont att man inte kunde andas på magen utan att jag skrek av smärta. Där fick jag iaf en spruta morfin, det var väll ingen liten spruta direkt men när jag har sådär ont och haft det länge så räcker det inte riktigt till och läkare som skulle göra blockaden ville sätta igång väldigt snart. Jag bad h*n att snälla vänta och att jag behövde mer smärtlindring.
Det var det inte på tal om, och h*n började försöka dra upp tröjan gång på gång fast jag klart och tydligt sa NEJ.
Jag ska inte cencurera detta för jag gör också fel ibland och då kan man inte bara klaga på alla andra. Men när man säger nej ett 10 tal gånger när någon försöker rycka av en tröjan så säger jag till sist
"Men nej, förstår du inte svenska eller?" Det var naturligtvis inget rassistiskt menat utan snarare att h*n inte lyssna på mig. H*n tog iaf illa upp vilket jag i sådana fall ber om ursäckt för, men snälla man försöker inte dra av folk kläderna sådär, man måste lyssna på ett nej. Då fick jag iaf till slut vänta 5-10 min så att morfinet han och värka innan vi skulle försöka igen. Hade fortfarande jäkligt ont men tänkte att nu jäklar får jag stå ut så att det kan bli bättre.Här hade det ju kunnat bli bra om inte människan skulle på att försöka känna på hela magen istället bara för att sticka. H*n visste mycket väl att man inte känner sådär på magen utan sticker där man ska bara, annars går det till slut inte att sticka för att det gör för ont. När h*n väl sticker så sticker h*n mig rakt i revbenet...
AJ säger jag bara. Jag skrek av smärta och sa att h*n fick ta ut den, h*n säger att h*n inte alls är i revbenet, tar ut den känner och säger "oj då ja va visst i revbenet, dina revben går visst väldit långt ner" så sticker h*n igen...
och den hamnar i revbenet igen.. Jag skriker och säger att h*n är i revbenet igen, men den här gången vägrar h*n att erkänna att h*n är där h*n är i magen och säger att jag bara är omöjlig och att h*n inte har tid mer med mig.
Sköterskan säger att läkaren är fullbokad resten av dagen och jag kan välja mellan att åka hem eller bli inlagd över en natt till och hoppas på att h*n har tid imorgon. Efter massa strul fram och tillbaka så bestämmer jag att ligga kvar, jag kan ju lixom inte ta mig hem när jag har så här ont. Så jag ska ligga utanför och vänta på att någon ifrån avdelningen ska komma och hämta mig.
Tiden går och efter en halvtimma måste min pappa som var med mig snart åka, så han kör ner mig mot avdelningen så att jag inte ska behöva ligga själv i korridoren och vänta. Vi ringer på på avdelnigen och en sköterska kommer, h*n säger att dom inte väntat mig, så h*n säger att vi ska åka in så ska h*n gå och kolla. Efter en liten stund kommer en läkare emot mig och skriker "Vad gör du här? Du ska inte vara här! Ut härifrån du gör faktiskt intrång!!!"
Jag tror min haka var nere i golvet och vände. Jag säger att avd * sa att jag skulle hit och det var ju faktiskt sköterskan som släppte in mig? H*n fortsätter då att skrika att jag skulle minsan bara göra blockaden och sen skulle jag härifrån, jag gör intrång. Jag förklarar då att det inte funkat och dom sagt att jag skulle hit. Men det gick h*n minsan inte med på jag skulle ut därifrån, jag skulle hem. Storgråtande säger jag då att jag har ju fortfarnde samma problem som jag hade när jag kom hit jag har ju fortfarande ont, jag kan ju inte åka hem då, om dett vart fel här, vart skulle jag då ta vägen?. Då fortsätter h*n skrika att det brydde h*n sig inte om, jag skulle hem, jag hade fått lite morfin. "DU GÖR INTRÅNG, UT HÄRIFRÅN!" Gråtandes ber jag h*n' om att tänka sig in i min situation, om en läkare säger att du ska till en avdelninng är det klart du åker dit? Jag har jätte ont, även om det blivit fel så jag inte ska dit, kan h*n snälla hjälpa mig och säga vart jag kan ta vägen så jag kan få hjälp? H*n bara skriker till svar att h'n skiter i det, åk hem, du gör intrång.Så körde h*n ut sängen utanför avdelningen till koridoren och stängde och gick därifrån. Aldrig har jag kännt mig så kränkt i hela mitt liv. H*n skrek högt genom hela samtalet medans jag bara grät och bad om hjälp.
Pappa var tvungen att gå, så jag låg själv i sjukhuskoridoren storgråtandes. Det gjorde så ont att jag kräktes, var super orolig över mamma som jag inte hört något ifrån så jag inte visste om hon levde eller inte. Jag hade ju så ont att jag inte kunnde sitta upp, än mindre gå. Efter ett tag gick det förbi en sköterska, som stannade, h*n kunnde inte tro sina ögon att jag låg där själv och gick iväg för att reda ut situation, men h*n kom inte tillbaka. Däremot nästa sköterska somgick förbi och stannade såg till sist till att köra ner mig till akuten igen iaf. Vid det här laget var jag ganska hysterisk och kunnde inte sluta gråta.Jag vet att någon försökte trösta mig först, men det gick väll inget vidare för h*n gick lika sanbbt. Men efter någon halvtimme blev folk runt omkring ganska oroliga så en sköterska kännde att h*n va tvungen att försöka lunga mig så att jag inte skulle störa alla andra så mycket. H'n satt och lyssnade när jag berättat vad som hänt och om mamma, h*n verkade gullig, men jag kunnde verkligen inte sluta gråta så, till slut sa h*n, "Sluta upp nu med dom där krockodiltårarna, jag tycker ändå inte synd om dig."och gick. Det fick ju verkligen inte mig att lugna ner mig, så efter en stund kom två gulliga tjej fram till mig och prata med mig. Dom lyckades lugna ner mig och jag fick låna en telefon av dom så att jag kunnde ringa pappa så att han skulle hitta mig. Tusen tack till er tjej!
Dessväre slutar det inte där, utan jag får inte träffa någon docktor och får ingen smärtlindring. En sköterska berättar för mig att det kommer dröja timmar innan jag får träffa en läkare (läkaren ville inte träffa mig) utan råder oss att åka till Linköping. På något galet sätt tar vi oss dit genom ambulansgångarna, men väl där kan dom inte hjälpa mig, dom får inte gå emot mitt sjukhus. Så det var bara att åka tillbaka. Då har iaf en annan läkare börjat och jag får så pass med hjälp att jag kan åka hem, även om jag fortfarande har ont. Blir säng bunden och kan inte hälsa på mamma på intensiven förän nästan en vecka senare.
Som tur vad gick det bra med mamma, men vet verklign inte vad jag hade gjort annars.
Efter detta extremt kränkade besök, har jag gjort allt för att inte åka upp till sjukan, stått ut med sjuka plågor hemma. Men är man sjuk så är man och till sist va jag ju tvungen att åka tillbaka. Det gick naturligtvis åt helvete igen. Kan inte säga vem som ljuger men någon av läkarna gör det uppenbarligen, då dom anklagar varandra typ för det. Skiter i vilket men det ställer till problem för mig.
Jag skulle nämligen inte få någon blockad och bara begränsat med morfin. Inte i närheten av tillräckligt. Läkaren som hade hand om mig först var riktigt gullig, lyssnade och respekterde mig, jag blev behandlad som man ska bli på ett sjukhus av h*n. Tyvärr var h*n bakbunden av vad en överläkare som inte träffat mig skrivit i min journal, att inte få ge någon blockad och begränsat med morfin. Så när det inte ger sig av det morfin h*n får ge säger h*n att h*n strax skulle sluta för dagen och att det då var bäst att h*n skrev till en av överläkarna att någon av dom skulle komma till mig, eftersom, dom lättare skulle kunna hjälpa mig. Timmarna går och jag har riktigt ont, efter ca 14-15 timmar kommer en läkare. H*n kommer in lungt till mig och säger att h*n läst min journal och "du kan vara lungn det är inget fel på dig kirurgiskt. Du har bara ett smärtproblem."
galet irriterad svarar jag så lungt jag kan "Jag vet vad som är fel, jag vet att det inte är något kirurgiskt, det är inte därför jag är här. Jag är här för att jag har galet ont och behöver hjälp med smärtan." H***s svar var ganska dräpande i mina öron. "Ja men då kan du ju vara lungn det är inget kirurgiskt och eftersom vi inte är några smärtdoktorer kan vi inte hjälpa dig, utan du får åka hem nu." Förtvivlad svarar jag "Jag har extremt ont jag kan inte åka hem, det är ju inte jag som väljer vilken typ av läkare jag får när jag åker hit, om inte du kan hjälpa mig vem kan hjälpa mig då? Svaren från läkaren blir bara värre: "Vi kan inte hjälpa dig här på akuten du får åka hem, du får väll ta extra tabletter av det du har eller något" Frågar snabbt hur mycket då? svaret är en eller 2 extra morfintabletter, Jag garvar i gråten av fötvivlan och säger att h*n verkligen inte kan ha läst min journal, 1-2 extra tabletter är inte i närheten av att hjälpa. H*n bryr sig inte utan säger att dom ändå inte kan hjälpa mig utan får åka hem.
Mamma förklarar att jag faktiskt bor själv, jag kan inte gå eller ens sitta upp, hur ska vi ta oss hem? Hur ska jag kunna gå på toaletten? Hämta vatten eller tabletter? Om dom absolut inte kan göra något så får dom ju försöka få tag på en biståndshandläggare som kan planera mitt hem, med mer hemtjänst och ändra hemmet åt mig. Läkaren säger (i mina öron dumt) "det kan ni väll göra själva?" Alltså till och börja med var det en lördag, man får inte tag på dom då, dessutom om man ringer själv och inte en läkare gör det, så tar det lång tid,det kan ta veckor innan dom kommer och anpassar hemmet, jag behövde ju hjälp nu. Men läkaren säger "Jag måste faktiskt gå nu, akuten kan inte hjälpa dig"
Förtvivlad börjar man tänka vart vänder man sig om inte till
akuten om man har ont? Vad tusan ska jag ta mig till?
Mamma springer runt på akuten som bara en desperat mamma kan göra och försöker få hjälp. till slut får hon tag på en läkare som hjälpt henne när hon låg inne senaste. Den läkaren berättar att det är överläkaren som inte ens träffat mig som förbjudit mer morfin och vidare hjälp. Men h*n säger till mamma när hon förklarat läget att h*n kan ge en spruta i smyg typ om vi bara åker efteråt. Det finns inget snack om saken, fast jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen måste jag försöka ta mig hem på den där sprutan, jag får ingen hjälp här och jag mår bara sämre av att ligga här och bli dåligt behandlad. Så på något sätt tog jag mig hem. Tagit ett antal extra tabletter men vad ska man gör lixom? När min läkare var tillbaka på jobbet fick jag ett ytterligare morfin prepparat. Det räcker inte på långa vägar, med jag kan med rullstolens hjälp ta mig till toaletten iaf. Så nu vart jag alltså heltsängliggande igen asså.
Jag tror nog att det kommer bli bättre snart, men allt detta är så onödigt. Jag har tillräckligt stor kamp med smärtan, än att behöva ha en kamp med akuten också. Jag mår dåligt av att bara tänka på akuten, ska det verkligen vara så här? Ska akuten verkligen säga, vi kan inte hjälpa dig, åk härifrån fast någon ligger i galna plågor, när det faktiskt finns något man kan göra åt saken? Min läkare (som jag är galet glad att jag har) har skrivit till akuten vid ett flertal gånger och försökt få till ett möte där man kan göra en exakt vårdplan för mig när jag kommer dit, men hitils har dom inte varit samarbetsvilliga nog att vilja göra en plan för mig och kunna hjälpa mig.
Dom vill helt enkelt inte hjälpa mig, ska det vara så?
Just nu väntar jag på operation och jag kan inte göra annat än att hålla tummarna att den sker riktigt snart.
Allt detta tar extremt mycket ork och styrka, som jag redan har för lite av.
Kan bara tacka gud varje dag att jag har bra folk runt mig.
Utan er skulle det aldrig gå. tusen tack att ni finns <3
Så nu får jag hålla fast vid tanken,
träd växer sig starka i motvind och
diamantar bildas under hårt tryck.
Detta är mina tankar och känslor kring händelserna i mitt liv, ett sätt för mig att skriva av mig,
ett sätt att berätt för alla som undrar och frågar istället för att berätta alla dessa lång historier för var och än.
Jag sitter inte och skriver för tt få folk att tycka synd om mig utan för att berätta. Du som läser och tycker att jag bara klgar, sluta läs istället för att sitta här och irritera dig. Det är min blogg.
Kommentarer
Trackback
