Bye, bye sjukhuset.
Efter 6 veckor har jag äntligen fått
lämna sjukhuset! :D
Jag har en lång väg tillbaka, men det värsta är att jag inte
riktigt har något hem längre, som jag hade innan..
Det har varit 6 veckor i helvetet..
Att ständigt få höra "du kommer aldrig bli bra",
bli misstrod och att bli behandlad nästan helt
respöktlöst... Okey inte av precis alla men av väligt många..
Ja har så många historier som behöver komma ut för hur
sjukvården sköts, just nu tycker jag i alla fall den är helt oacceptabelt..
Om jag hade hört detta från någon annan hade jag nog inte ens trott
att hälften var sant.. Men eftersom min blogg ständigt har blivit
granskad och det är många som vill komma åt mig,
(ska berätt om det någon dag frammåt) så har jag varit extremt noga
med vad jag skrivit, det är min sanning.
Dom historier jag berättat här är mina tankar och känslor om
saker som hänt på sjukhuset. Eftersom det började strula redan
från dag 1 har framförallt mamma, men även många andra hållt mig
sällskap, så att jag inte skulle vara själv, utan skulle ha "vittnen"
som kan styrka mina historier och framförallt ett stort stöd,
för annars hade jag aldrig blivit frisk. Dom har kämpat hårt för
mig, för att jag skulle få stanna på sjukhuset och för att kunna göra
mina undersökningar. Kan inte riktigt förklara hur tacksam jag är för
det. Jag är även jätte glad att jag stått ut hoten och fortsatt
blogga, för både min egen skulle, för att jag ska minnas det och
kunna bearbeta det, men även för att det behöver komma ut,
både för dom som är i en liknande sits och även för alla andra
om hur vården faktiskt ser ut dag. För att det ska kunna ske
någon ändring måste folk vara medvetna om problemet...
Nu börjar en lång väg tillbaka, bara för att jag åkt hem från
sjukhuset betyder inte det att jag är mår bra.. Mår fortfarande
jätte illa varje dag, magen har inte kommit igång och har
inga muskler kvar. Använder rullator och känner mig som en riktig tant..
Det betyder att jag är helt slut av att gå
några korta meter och då blir jag så dålig fortfarande att
det inte räcker med att bara sätta sig utan måste lägga mig
ner för att det ska sluta snurra och inte spy.. Men det går
frammåt varje dag, men kommer nog ta några veckor
innan jag orkar gå en liten längre promenad..
Nu hoppas jag bara att magen ska komma igång
så fort som möjligt för det är ju att den står stilla som gör att
jag mår så stilla. Sen vill jag ju bli av med alla medeciner
så fort som möjligt, men det kommer ta flera månader
eftersom om man drar ner för fort drabbas man av abstinens
eftersom om man drar ner för fort drabbas man av abstinens
som skulle bli för illa för mig, skulle inte klara det.
Just nu vill jag endå bara fira att jag inte längra ligger
på sjukhuset, trotts allt annat är skit.
Helt skit att jag inte har något hem längre...
Har fått börja med att packa nu när jag komm
hem till Felix.. Skule göra vad som helst för att
få vara kvar här med honom, men nu när det är som det
är, kännde jag när jag kom hit att jag bara vill härifrån
så fort som möjligt... Det är alldeles för jobbigt att se vårat
gammla liv, alla minnen, det gör så sjukt ont att bli så
påmind om att inget är som det ska längre...
Helvete hur kunnde allt bli så fel? :'(
Kan tänka mig dom som varit gifta och levt ihopp i
fler år, det måste verkligen vara hemskt att vara med
om något sådant.. Om det nu inte är man själv som
tröttnat. Bara det att dela upp alla saker, jag och Felix har ju en del
tröttnat. Bara det att dela upp alla saker, jag och Felix har ju en del
ihopp och då har vi bara bott tillsammans i ett halvår..
Shit jag klarar knappt det här liksom..
Är så himmla delad, vill bara få var kvar, vill dra
ut på det och hoppas han ändrar sig sammtidigt
känner jag bara att jag måste bort härifrån så fort som möjligt..
Det är ju tortyr att bli så mycket påmind om det man aldrig
får tillbaka.. Se allt man förlorat...
Så imorn går första flytt lassen.. Jag hade rätt när jag
trodde det skulle bli värre när man kom hem, från sjukhuset..
Det är typ hundra gånger värre, eftersom på sjukhuset
var man på något sett van vid att inte ses hela tiden, men här
ska det ju vara vi två lixom..
Kommer nog aldrig kunna lite på en kille igen..
Tussen tack för alla som ställer upp och finns för
mig.. Vet lixom inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er..
mig.. Vet lixom inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er..
Vilken helvetes sommar först sjuk i ett halvår 6 veckor på sjukhuset
och nu det här.. Jag måste gjort något dumt i något tidigare liv..
Kommentarer
Trackback
