"Man måste nästan vara frisk för att orka vara sjuk"

Räkna varje kvart...

 

Natten va hemsk, så himmla ont i kroppen,

så vid tvåtiden i natt gav vi upp och tog bort bedövningen,

eftersom den hamna så snett och koppla i en morfin pump

istället. Så ungefär varje kvart trycker jag på en knapp som skickar

ut morfin i kroppen. Skönt på dagen då man kan bestämma mer

själv och inte behöver ringa efter sköterskor, men jobbit på natten,

då man vaknar av att man måste trycka på pumpen för det gör för ont...

Fast det är endå bästa lösningen vi haft.

 

Så idag kan jag röra lite på benen igen och

med hjälp av sköterskor har jag suttit upp på

säng kanten 3 korta stunder.. Sjukt ont, men ju

längre man väntar efter operationen desto svårare blir det.

 

Måste säga det att jag tycker det är så sjukt stor skillnad

mellan dom två olika sjukhusen... Här får man verkligen hjälp,

dom lyssnar och dom har en helt annan rutin. Känns jätte

bra att vara här i stället, hoppas jag får stanna här ett par dagar till.

 

Fick en kommentar igår som jag känner att jag måste förklara

mig lite för här. Denna trodde att jag inte trodde/ville bli bra.

Anledningen till att jag hoppas så mycket på

att det är det här och att jag är så rädd att det inte är det här är

ju inte för att jag inte vill eller tror att jag inte kommer bli bra, utanför

att nästan  varenda doktror som jag pratat med har sagt till mig att

jag nog kommer att få leva med den här smärtan..

Hade jag inte haft mamma och alla andra som kämpat för

mig hade jag inte fått gjort verken den här operationen eller

några av de undersökningar jag gjort innan för att doktorerna

hade redan gett upp.. Flera av dom var så inne på att det

"bara" var nerverna som gjorde ont och dom kunnde man inte göra något,

åt att dom tyckte allt annat var onödigt.. Så om man får höra det hela tiden är det lätt 

att detta fastnar mentalt och då speglar ju dett vad jag skriver i bloggen,

men hade jag inte hoppats och trott att jag skulle bli bra, hade man inte fortasatt

att undersöka mig, så det gör jag ju. Det är inte lätt att vara sjuk idag

och flera av dom jag pratat med som ligger inlagda säger samma sak.

Man måste nästan vara frisk för att kunna vara sjuk.

Så därför är jag alltså livräd för att det ska vara så här resten utav

livet för det är det dom flesta doktorer säger till mig.

 

Så alltså om jag inte kämpar och tror på att jag vill bli

frisk kommer jag aldrig få den hjälp för att kunna bli frisk.

Man måste hitta rätt doktor helt enkelt om man inte har någon

"vanlig" åkoma..

 

Därför är jag också jätte glad att jag har skrivit av mig här

hela tiden så att jag kan bearbeta allt som händer och även

få ut till alla här än att berätta för en och en och även för dom

som är i en liknande situation att man inte är ensamm.

Den tanken har hjälpt mig.

 

 

Så nu hoppas vi att det är det här för annars

vet jag snart inte vilka trådar vi kan dra i längre för

att kunna fortsetta få hjälp.

Jag känner bara den Madde som aldrig gav upp inte ens funderade på det. Tyckte bara att det var skönt att den Madde var tillbaka i bloggandet i gen. Självklart förstår jag att du har sjukt jobbigt på det första sjukhuset speciellt när de är så negativa mot allt. Inget dumt menat.