"Man måste nästan vara frisk för att orka vara sjuk"
Räkna varje kvart...
Natten va hemsk, så himmla ont i kroppen,
så vid tvåtiden i natt gav vi upp och tog bort bedövningen,
eftersom den hamna så snett och koppla i en morfin pump
istället. Så ungefär varje kvart trycker jag på en knapp som skickar
ut morfin i kroppen. Skönt på dagen då man kan bestämma mer
själv och inte behöver ringa efter sköterskor, men jobbit på natten,
då man vaknar av att man måste trycka på pumpen för det gör för ont...
Fast det är endå bästa lösningen vi haft.
Så idag kan jag röra lite på benen igen och
med hjälp av sköterskor har jag suttit upp på
säng kanten 3 korta stunder.. Sjukt ont, men ju
längre man väntar efter operationen desto svårare blir det.
Måste säga det att jag tycker det är så sjukt stor skillnad
mellan dom två olika sjukhusen... Här får man verkligen hjälp,
dom lyssnar och dom har en helt annan rutin. Känns jätte
bra att vara här i stället, hoppas jag får stanna här ett par dagar till.
Fick en kommentar igår som jag känner att jag måste förklara
mig lite för här. Denna trodde att jag inte trodde/ville bli bra.
Anledningen till att jag hoppas så mycket på
att det är det här och att jag är så rädd att det inte är det här är
ju inte för att jag inte vill eller tror att jag inte kommer bli bra, utanför
att nästan varenda doktror som jag pratat med har sagt till mig att
jag nog kommer att få leva med den här smärtan..
Hade jag inte haft mamma och alla andra som kämpat för
mig hade jag inte fått gjort verken den här operationen eller
några av de undersökningar jag gjort innan för att doktorerna
hade redan gett upp.. Flera av dom var så inne på att det
"bara" var nerverna som gjorde ont och dom kunnde man inte göra något,
åt att dom tyckte allt annat var onödigt.. Så om man får höra det hela tiden är det lätt
att detta fastnar mentalt och då speglar ju dett vad jag skriver i bloggen,
men hade jag inte hoppats och trott att jag skulle bli bra, hade man inte fortasatt
att undersöka mig, så det gör jag ju. Det är inte lätt att vara sjuk idag
och flera av dom jag pratat med som ligger inlagda säger samma sak.
Man måste nästan vara frisk för att kunna vara sjuk.
Så därför är jag alltså livräd för att det ska vara så här resten utav
livet för det är det dom flesta doktorer säger till mig.
Så alltså om jag inte kämpar och tror på att jag vill bli
frisk kommer jag aldrig få den hjälp för att kunna bli frisk.
Man måste hitta rätt doktor helt enkelt om man inte har någon
"vanlig" åkoma..
Därför är jag också jätte glad att jag har skrivit av mig här
hela tiden så att jag kan bearbeta allt som händer och även
få ut till alla här än att berätta för en och en och även för dom
som är i en liknande situation att man inte är ensamm.
Den tanken har hjälpt mig.
Så nu hoppas vi att det är det här för annars
vet jag snart inte vilka trådar vi kan dra i längre för
att kunna fortsetta få hjälp.
Kommentarer
Anonym
Jag känner bara den Madde som aldrig gav upp inte ens funderade på det. Tyckte bara att det var skönt att den Madde var tillbaka i bloggandet i gen. Självklart förstår jag att du har sjukt jobbigt på det första sjukhuset speciellt när de är så negativa mot allt. Inget dumt menat.
Trackback
