Livrädd
Allt som händer förändrar en..
Att bara sitta i ett rum dag ut och dag in,
får en att tänka på andra sätt än man gjort innan,
jag förändras oavsett om jag vill det eller inte..
Är livrädd för operationen imorgon..
Det senaste halvåret har jag haft konstiga tankar,
läkarna skyller på tabletterna.. Jag är livrädd så
fort någon lämnar mig för jag tror hela tiden att jag aldrig
mer kommer få se perssonen, att den kommer dö..
Inte kunnat hålla tårarna borta, framförallt när det gäller fammiljen..
Tvångstankar att kolla aftonbladet flera gånger per dag så
att jag ska kunna se så fort som möjligt när olyckan är framme,
är det någon jag känner? Och en otrolig lättnad när det inte står
något eftersom jag verkligen är rädd...
Idag har dom där tankarna förändrats.. Känns nästan
som om jag haft för mycket tur i oturen som vaknat
varje gång jag varit sövd eller att jag klarade förra operationen..
Så idag är jag livrädd att jag inte kommer klara operationen,
att jag inte kommer vakna igen..
Jag vet att det är jag som har tjatat fram operationen, för
jag tror det är min chans att bli frisk på samma gång och
jag är glad att jag ska göra den, men sammtidigt livrädd..
Men vad har jag för val?
Vet att det här kanske är onödigt, men väll endå få
tacka alla som ställt upp för mig och sälla klarar jag mig inte
glömm mig aldrig och glöm aldrig hur mycket ni betytt för mig..
Det är nästan som precis för en hemsk olycka i någon film när man ser
sitt liv i revy.. sitter och funderar på dom val jag gjort i livet och
hur man på ett sätt skulle vilja ändra på några av dom, men
sammtidigt hade jag inte gjort just dom valen hade jag
ju inte varit den perssonen som jag är idag?
Jag älskar mitt liv (förutom att jag är sjuk)
jag har världens underbaraste pojkvänn, har ett bra jobb
som jag faktiskt är duktig på, jag älskar att jag har haft egen häst
och även många andra hästar som jag fått pyssla med
i hela livet, älskar att jag haft och har hästarna i mitt liv,
jag har en fammilj som jag kommer allt närmare och
massa underbara kommpisar.. Så igentligen är jag
sjukt tacksam över det liv jag haft och nu är jag livrädd för
att det är här det kommer sluta?
Gud vad patetisk jag är nu, det är en lätt operation,
men kan endå inte sluta känna som om det här
är min sista kväll.. Det är inte över någon jag känner
som jag är livrädd för att inte träffa igen, det är jag själv som
det känns som inte klarar av det här.. Nu kan jag inte gå
in på aftobladet och hålla koll och det här skrämmer
skiten ur mig rent ut sagt..
Galet vad jag ska ta tillvara på livet ännu mer om jag
klarar det här och blir frisk..
Unn mig mer av livet helt enkelt, inte kasta bort
ett ögonblick av chans till lycka..
Kommentarer
Trackback
