Tankar och känslor
Hur kan livet förändras så fort?
Så mycket man tar för givet..
Varje dag är en kamp.. märker fler och fler saker
som förändrats, då menar jag på flera sätt, fysiskt,
pyskiskt, sånt som aldrig kommer bli sig likt och
sånt som kommer bli bättre när man slutat med medecinerna..
Kan ju inte riktigt stå upp någon längre stund än
utan att få hjärtklappning av ansträning. Så imorse
skulle jag göra klart frukosten, mamma hade alltså
tagit fram bröd och alla matvaror på bänken, endå
kunnde jag inte göraa klart frukosten själv..
För jag mindes inte var bröd och smör kniv,
tallrikar eller något sådant fanns och när jag började
leta i köket tog det sådan ork att jag var tvungen
att vandra tillbaka till sängen och vila...
Fick vänta på att mamma kunnde hjälpa mig
för jag inte ens kunnde fixa det själv..
Det är som att jag fått typ light alzimers,
massor jag inte minns längre, det senaste halvåret
är som ett enda virvarv och det är svårt att koncentrera
tankarna på det med vill.. Har så lite ork att jag får
hjärklappning av att gå ett par meter. Fast man får väll se det från
den ljusa sidan att jag faktiskt kan gå igen och det
fanns ju en risk att jag aldrig mer skulle kunna gå,
aldrig mer bli frisk.. Minnet kommer ju med att bli
bättre så fort jag slutar med medecinerna.
Då kanske det här inte är så illa
och det finns ju många som har det värre,
men trotts det är det svårt.
Andra problem är att en av medecierna har en
biefekt som är väldigt jobbig, men kanske bra på ett sätt,
är att det skärmar av mig från mina känslor.
Den hindrar mig att känna så mycket, eller
att tänka för mycket. Alltså jag har jätte svårt
att känna mycket, verken sorg, smärta eller glädje..
Det förstör ganska mycket eftersom den gör att det
är svårare att bearbeta saker jag kan inte tänka på
så mycket. Så på ett sätt är den väll bra att jag
inte känner all sorg och besvikelse och allt annat
på en gång, men den är också fruktansvärt irriterande,
för man är så likgiltig inför det mesta och jag kan inte riktigt
gråta ut över allt som hänt, viilket man faktiskt behöver för
att komma vidare. Jag är rädd för att jag bara skjuter
upp det mesta. Jag kan inte vara riktigt glad, vilket jag
faktikt borde var över att jag kommer att bli bra.
Det är mest läskigt att inte känna sina egna känslor
längre eller i alla fall inte på samma intensiva sätt....
Jag vet att jag borde vara överlycklig över att
jag förmodligen komer bli frisk, att det inte var
något allvarligt, men kan inte riktigt känna den glädjen..
Däremot en lättnad och jag har värderat om väldigt
mycket.. När jag hade jätte tungt och svårt att andas
utan syrgas, när man inte kan stå upp eller kan betämma
något över sitt liv förutom vilken dricka till maten
men vill ha, så inser man hur mycket jag tagit förgivet...
Innan har jag varit lite "det för bli när jag är äldre" eller
"någon annan dag" men efter det här vill jag aldrig mer
skjuta upp något och ta det senare... Jag vet inte om jag
lever eller hur jag mår senare, vill man något ska man
passa på och göra det nu när man kan. Det är nu jag vill
gör det här och det är nu jag kan göra det så då är det bättre
att göra det nu även om det inte riktigt passar in i den plan
man har frammåt eller det liv man har just nu, men skjuter
man upp det kanske det aldrig händer. Vi vet ju inte om vi vill
samma sak senare utan då kanske vi drömmer en annan drömm
som vi skjuter upp istället, så att vi aldrig bli riktigt lyckliga
och gör dom saker vi faktiskt vill göra.
Det är det här livet vi har och då får man göra
det bästa av det och inte bara skjuta upp det till senare.
Att säga "någon gång ska jag" är nästan farligt,
för det betyder ofta aldrig. "Sånt får man göra när
man är gammal", men tänk om man inte blir gammal då?
Tänk om det händer något och man missar allt det roliga då,
om man bara har gjort allt slit för att ha råd att göra roligt
senare, så kan man ju missa allt det roliga på vägen.
Alltså man måste ta vara mer på livet och göra det man vill
medans man kan och fortfarnde vill det.
Det var mycket sådana saker jag tänkte på när jag
låg på sjukhuset och dom sa till mig att jag aldrig skulle bli
frisk, "men allt som jag inte hunnit gjort än då? allt jag missar?
vad händer med allt det?" aldrig mer vill jag hamna i den sittsen.
Jag ska göra allt för att uppfylla mina drömmar här och nu
för det är inte säkert att jag kommer kunna göra det senare.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig,
så man får göra det bäste av det man har.
Kommentarer
Trackback
