Tankar och känslor
Hur kan livet förändras så fort?
Så mycket man tar för givet..
Varje dag är en kamp.. märker fler och fler saker
som förändrats, då menar jag på flera sätt, fysiskt,
pyskiskt, sånt som aldrig kommer bli sig likt och
sånt som kommer bli bättre när man slutat med medecinerna..
Kan ju inte riktigt stå upp någon längre stund än
utan att få hjärtklappning av ansträning. Så imorse
skulle jag göra klart frukosten, mamma hade alltså
tagit fram bröd och alla matvaror på bänken, endå
kunnde jag inte göraa klart frukosten själv..
För jag mindes inte var bröd och smör kniv,
tallrikar eller något sådant fanns och när jag började
leta i köket tog det sådan ork att jag var tvungen
att vandra tillbaka till sängen och vila...
Fick vänta på att mamma kunnde hjälpa mig
för jag inte ens kunnde fixa det själv..
Det är som att jag fått typ light alzimers,
massor jag inte minns längre, det senaste halvåret
är som ett enda virvarv och det är svårt att koncentrera
tankarna på det med vill.. Har så lite ork att jag får
hjärklappning av att gå ett par meter. Fast man får väll se det från
den ljusa sidan att jag faktiskt kan gå igen och det
fanns ju en risk att jag aldrig mer skulle kunna gå,
aldrig mer bli frisk.. Minnet kommer ju med att bli
bättre så fort jag slutar med medecinerna.
Då kanske det här inte är så illa
och det finns ju många som har det värre,
men trotts det är det svårt.
Andra problem är att en av medecierna har en
biefekt som är väldigt jobbig, men kanske bra på ett sätt,
är att det skärmar av mig från mina känslor.
Den hindrar mig att känna så mycket, eller
att tänka för mycket. Alltså jag har jätte svårt
att känna mycket, verken sorg, smärta eller glädje..
Det förstör ganska mycket eftersom den gör att det
är svårare att bearbeta saker jag kan inte tänka på
så mycket. Så på ett sätt är den väll bra att jag
inte känner all sorg och besvikelse och allt annat
på en gång, men den är också fruktansvärt irriterande,
för man är så likgiltig inför det mesta och jag kan inte riktigt
gråta ut över allt som hänt, viilket man faktiskt behöver för
att komma vidare. Jag är rädd för att jag bara skjuter
upp det mesta. Jag kan inte vara riktigt glad, vilket jag
faktikt borde var över att jag kommer att bli bra.
Det är mest läskigt att inte känna sina egna känslor
längre eller i alla fall inte på samma intensiva sätt....
Jag vet att jag borde vara överlycklig över att
jag förmodligen komer bli frisk, att det inte var
något allvarligt, men kan inte riktigt känna den glädjen..
Däremot en lättnad och jag har värderat om väldigt
mycket.. När jag hade jätte tungt och svårt att andas
utan syrgas, när man inte kan stå upp eller kan betämma
något över sitt liv förutom vilken dricka till maten
men vill ha, så inser man hur mycket jag tagit förgivet...
Innan har jag varit lite "det för bli när jag är äldre" eller
"någon annan dag" men efter det här vill jag aldrig mer
skjuta upp något och ta det senare... Jag vet inte om jag
lever eller hur jag mår senare, vill man något ska man
passa på och göra det nu när man kan. Det är nu jag vill
gör det här och det är nu jag kan göra det så då är det bättre
att göra det nu även om det inte riktigt passar in i den plan
man har frammåt eller det liv man har just nu, men skjuter
man upp det kanske det aldrig händer. Vi vet ju inte om vi vill
samma sak senare utan då kanske vi drömmer en annan drömm
som vi skjuter upp istället, så att vi aldrig bli riktigt lyckliga
och gör dom saker vi faktiskt vill göra.
Det är det här livet vi har och då får man göra
det bästa av det och inte bara skjuta upp det till senare.
Att säga "någon gång ska jag" är nästan farligt,
för det betyder ofta aldrig. "Sånt får man göra när
man är gammal", men tänk om man inte blir gammal då?
Tänk om det händer något och man missar allt det roliga då,
om man bara har gjort allt slit för att ha råd att göra roligt
senare, så kan man ju missa allt det roliga på vägen.
Alltså man måste ta vara mer på livet och göra det man vill
medans man kan och fortfarnde vill det.
Det var mycket sådana saker jag tänkte på när jag
låg på sjukhuset och dom sa till mig att jag aldrig skulle bli
frisk, "men allt som jag inte hunnit gjort än då? allt jag missar?
vad händer med allt det?" aldrig mer vill jag hamna i den sittsen.
Jag ska göra allt för att uppfylla mina drömmar här och nu
för det är inte säkert att jag kommer kunna göra det senare.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig,
så man får göra det bäste av det man har.
Man kan aldrig lita på någon annan än sig själv
Tiden går men dagarna står stilla..
Började känna mig lite små förskyld med ont
i halsen i förrgår och när jag skulle gå och
lägga mig hade jag ingen röst kvar och igår när jag
vaknade hade jag närmare 40 i feber..
Helt genomförskyld så fick ligga i sängel med hink
hela dagen... Sov nog i nästan 36 timmar, va vaken
i korta perioder imellan bara.. Tack och lov börjar
det kännas lite bättre i dag även om jag fortfarnde
har feber. Den här hösten lär väll bli förjävlig, med
tanke på att jag inte har något imounnförsvar kvar
efter alla medeciner som sänkt det så mycket.. :/
Fast skulle jag endå bli sjuk, kunnde jag
i och försig endå bli det nu när jag endå var tvungen
att ligga hemma.. Vore bara skönt om jag får lov
att vara frisk ett tag frammåt sen..
Har fått en del lägenheter som jag fått
erbjudande att titta på, problemet är bara att
inflyttning inte är förens typ janurai hos alla..
Vill ju ha en lägenhet nu och om jag kan (inte lika
nerdrogad längre) och vill och kommer in kanske jag
vill börja plugga till januari och då är det ju dumt att
ta en lägenhet nu, men vill ha en tills dess...
Svårt att veta hur jag ska göra ><
Förstår inte vad som hänt?
För bra för att vara sant, visade sig vara det också..
Blir så ledssen och besviken..
Man kan verkligen inte lita på någon
annan än sig själv.. Alla löften bara bryts..
Dom lyckas igen...
Trodde det skulle bli bättre när
man lämnat sjukhuset...
Fel kan alltid inträffa, men eftersom vi har
råkat ut för så himla många fel är man lite
känslig nu.. När jag lämnade sjukhuset fick
jag recept som skulle skrivas ut från 2 olika avdelningar.
Vilket inte borde vara något problem, eftersom det
står klart och tydligt i min journal, + att dom pratat ihopp sig.
Dessutom fick jag med mig medeciner så det skulle räcka
3 dagar eftersom alla mina medeciner sällan finns på
appoteken. Utan man måste beställa hem dom,
vilket brukar ta ca 3 dagar, på det sättet skulle jag aldrig
bli utan medeciner. Men självklart blir
det problem i alla fall...
Direkt på måndagen när vi lämnade sjukhuset
var mamma på apoteket och då hade
medecinerna från en avavdelningarna kommit,
så att hon kunnde beställa dom direkt,
så att dom fanns tills idag då mina tabletter tar slut.
Efter det har hon gått till apoteket 3 gånger till och
receptet hade fortfarade inte kommit in. Så att i
går kväll så ringde vi till sjukhuset och förklarade.
Då hade doktorn på den andra avdelningen
endå inte förståt att h*n skulle skriva ut några
medeciner den här veckan, fast att anteckningarna
var lätta att förstå enligt dom andra som
läst dom.... ? Så när mamma skulle gå imorse
för att hämta tabletterna på appoteket, så
var dom slut förstås i hela Norrköpins alla
sortes apotek vi har! Konstigt igetligen, jag kan
ju inte vara den enda i Norrköping som äter den
medecinen? Det är en medecin som många som
har cancer får (min smärta likas med den,
därför jag äter den) men vi har väll många
cancer passienter i Norrpan, så mycket konstigt.
I alla fall vart det ju stora problem, på grund av
att sjukhuset missar saker igen.. Undrar ibland om
det bara är med mig det blir fel hela tiden eller om det
är för alla... SUCK... Fast den här gången hjälpte dom
till att lösa problemet i alla fall.. Mamma fick åka
upp till sjukhuset igen och fick lite mer medecin
där så att jag har tills det andra kommer in..
Så tråkigt bara att det alltid ska bli fel..
Tycker igentligen att eftersom dom gjorde fel,
borde även dom stå för kostnaderna det blev,
på grund av det fel dom gjorde, som all
bensin som gick åt den här gången med alla
turer fram och tillbaka och även för all tid som
mamma slösa bort på att åka runt halva stan..
Aja i det här läget får man väll vara glad
över att dom åtminståne fixade fram tabletter,
så att jag har tills dom kommer in på appoteket....
Ett nytt hem
Jobbig dag, men jag borde väll vara van vid det här laget..
När jag kom hem igår från sjukan, började jag
nästan direkt att packa frågan är bara var börjar man?
Märktes att jag typ hade tusen saker där, men lyckdes
packa en hel del kartonger endå.. O idag har Fredrika, Hb, mamma
och pappa hjälpt till, så är klar nu med hela
flytten och bor nu mera hos mamma igen...
Det vart typ 100 kardonger som står överallt
här hemma och hos pappa, så kommer leva
bland alla dom där kartongerna ett tag. Känner inte
att det är någon ide att packa upp så mycket
eftersom jag endå hoppas hitta en lägenhet så
fort som möjligt..
Det gick mycket fortare än vad jag trodde det skulle
ta, men det är väll nog bara för att jag inte hade så
mycket möbler, utan mest prylar och vi har haft
sådan sjuk ordninng på allt.. Men vart som sagt
väldigt mycket kartonger.. Upptäckte också hur galet
mycket prylar jag har köpt för att "piffa upp" lägenheten.
Rätt bra endå, för det kommer bli rätt så dyrt endå,
att köpa alla nya möbler och grejer till min ny lägenhet sen..
Tur att jag hade så mycket hjälp, orkade och klarade mer än
jag trodde var möjligt, men nu är jag heeeelt slut i kroppen..
Har tagit det jätte lugnt och lekt boss, men har endå
jätte ont i hela kroppen och typ träningsvärk.
Det kommer bli sängligandes ett par dagar nu och
återhämta mig...
Det var fruktansvärt jobbigt att lämna lägenhet och
ge tillbaka nycklarna, men nu är det som det är
och det var så fruktansvärt att bo/sova där bara inatt,
så då är det väll bättre att det gick så fort som möjligt
att lämna lägenheten igentligen..
Problemet nu är ju bara att det tar lite tid att
adressändra, så min post kommer komma dit ett
bra tag till, så han kommer lämna dom här/jag gå
förbi där... men sjuukt jobbigt. Endå adress ändrade
jag bara för två veckor sedan.. Ville att han skulle
vara 100 % säker på att han ville ha oss och
att jag skulle bo där innan jag gjorde det...
Glömm inte att träd växer sig
starka i motvind och att
diamanter bildas under hårt tryck..
Bye, bye sjukhuset.
Efter 6 veckor har jag äntligen fått
lämna sjukhuset! :D
Jag har en lång väg tillbaka, men det värsta är att jag inte
riktigt har något hem längre, som jag hade innan..
Det har varit 6 veckor i helvetet..
Att ständigt få höra "du kommer aldrig bli bra",
bli misstrod och att bli behandlad nästan helt
respöktlöst... Okey inte av precis alla men av väligt många..
Ja har så många historier som behöver komma ut för hur
sjukvården sköts, just nu tycker jag i alla fall den är helt oacceptabelt..
Om jag hade hört detta från någon annan hade jag nog inte ens trott
att hälften var sant.. Men eftersom min blogg ständigt har blivit
granskad och det är många som vill komma åt mig,
(ska berätt om det någon dag frammåt) så har jag varit extremt noga
med vad jag skrivit, det är min sanning.
Dom historier jag berättat här är mina tankar och känslor om
saker som hänt på sjukhuset. Eftersom det började strula redan
från dag 1 har framförallt mamma, men även många andra hållt mig
sällskap, så att jag inte skulle vara själv, utan skulle ha "vittnen"
som kan styrka mina historier och framförallt ett stort stöd,
för annars hade jag aldrig blivit frisk. Dom har kämpat hårt för
mig, för att jag skulle få stanna på sjukhuset och för att kunna göra
mina undersökningar. Kan inte riktigt förklara hur tacksam jag är för
det. Jag är även jätte glad att jag stått ut hoten och fortsatt
blogga, för både min egen skulle, för att jag ska minnas det och
kunna bearbeta det, men även för att det behöver komma ut,
både för dom som är i en liknande sits och även för alla andra
om hur vården faktiskt ser ut dag. För att det ska kunna ske
någon ändring måste folk vara medvetna om problemet...
Nu börjar en lång väg tillbaka, bara för att jag åkt hem från
sjukhuset betyder inte det att jag är mår bra.. Mår fortfarande
jätte illa varje dag, magen har inte kommit igång och har
inga muskler kvar. Använder rullator och känner mig som en riktig tant..
Det betyder att jag är helt slut av att gå
några korta meter och då blir jag så dålig fortfarande att
det inte räcker med att bara sätta sig utan måste lägga mig
ner för att det ska sluta snurra och inte spy.. Men det går
frammåt varje dag, men kommer nog ta några veckor
innan jag orkar gå en liten längre promenad..
Nu hoppas jag bara att magen ska komma igång
så fort som möjligt för det är ju att den står stilla som gör att
jag mår så stilla. Sen vill jag ju bli av med alla medeciner
så fort som möjligt, men det kommer ta flera månader
eftersom om man drar ner för fort drabbas man av abstinens
eftersom om man drar ner för fort drabbas man av abstinens
som skulle bli för illa för mig, skulle inte klara det.
Just nu vill jag endå bara fira att jag inte längra ligger
på sjukhuset, trotts allt annat är skit.
Helt skit att jag inte har något hem längre...
Har fått börja med att packa nu när jag komm
hem till Felix.. Skule göra vad som helst för att
få vara kvar här med honom, men nu när det är som det
är, kännde jag när jag kom hit att jag bara vill härifrån
så fort som möjligt... Det är alldeles för jobbigt att se vårat
gammla liv, alla minnen, det gör så sjukt ont att bli så
påmind om att inget är som det ska längre...
Helvete hur kunnde allt bli så fel? :'(
Kan tänka mig dom som varit gifta och levt ihopp i
fler år, det måste verkligen vara hemskt att vara med
om något sådant.. Om det nu inte är man själv som
tröttnat. Bara det att dela upp alla saker, jag och Felix har ju en del
tröttnat. Bara det att dela upp alla saker, jag och Felix har ju en del
ihopp och då har vi bara bott tillsammans i ett halvår..
Shit jag klarar knappt det här liksom..
Är så himmla delad, vill bara få var kvar, vill dra
ut på det och hoppas han ändrar sig sammtidigt
känner jag bara att jag måste bort härifrån så fort som möjligt..
Det är ju tortyr att bli så mycket påmind om det man aldrig
får tillbaka.. Se allt man förlorat...
Så imorn går första flytt lassen.. Jag hade rätt när jag
trodde det skulle bli värre när man kom hem, från sjukhuset..
Det är typ hundra gånger värre, eftersom på sjukhuset
var man på något sett van vid att inte ses hela tiden, men här
ska det ju vara vi två lixom..
Kommer nog aldrig kunna lite på en kille igen..
Tussen tack för alla som ställer upp och finns för
mig.. Vet lixom inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er..
mig.. Vet lixom inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er..
Vilken helvetes sommar först sjuk i ett halvår 6 veckor på sjukhuset
och nu det här.. Jag måste gjort något dumt i något tidigare liv..
Kaos i huvudet..
Panik, stress vet inte vad jag ska
ta mig till...!!
Det är fullkommlit kaos i mitt huvud..
Börjat få lite ondare i magen nu på eftermiddagen..
Skulle vara just typsikt om jag blev sämmre i kroppen
också.. Nu får jag ju inte ens stanna här längre än tills
imorgon hur jag än mår som jag förstår det.. Ni skulle ha sett doktorns
ansikte när h*n insåg att h*n inte kunnde skicka hem mig i
fredags. Visst jag kan ju ha tolkat fel, men jag tyckte
i alla fall att h*n såg så sjukt arg ut över att h*n inte blev av
med mig och att om jag inte var tillräckligt bra på måndag
skulle h*n endå kasta ut mig. Känslan förstärks ganska
kraftit med att alla andra i perssonalen hela tiden påminer
mig om att jag åker på måndag och nämner jag att jag inte
mår bra så säger typ alla att ja men nu får du komma hem
i alla fall och funkar det inte får du gå till
vårdcentralen/akuten direkt. Visst skjut över problemet
till någon annan om man inte själv kan fixa det som.
Kanske inte är så, men det känns som det i alla fall..
Fattar inte hur jag ska lyckas flytta bara
det första jag gör när jag mår så här fortfarande..
Lite ont, men de kan man leva med om det inte fortsätter
att bli sämmre, men allt illamående och yrseln
är värre... Kan ju forfarande inte gå mer
än ett par meter med en rullator..
Lixom kommer knappt kuna ta mig till toan
men sammtidigt ska jag flytta..
Det kommer bli ett helvete,
men de måste bli gjort...
Pratar tydligen i sömnen varenda gång jag somnar nu..
Drömmer konstant hemska drömmar som påminner
mig om vad som hänt, så kan tänka mig att hela salen
vet allt om mina kärleks beskymmer om jag pratar
vad jag drömmer om...
Ingen som vågar säga/hör inte vad jag pratar om,
men pinsamt.
Mixed up
Tredje natten jag sitter uppe..
Kan inte sova.. Paniken kommer om
man slappnar av och låter sig ligga och tänka
på alltt som hänt...
Fortfarade sjukt orolig att jag ska bli sämmre
i magen.. Det går inte att beskriva vilken sjuk
kännsla det är att ta på magen, när man i ett
halvårs tid, kopplat det till att det gör sjukt ont,
att man inte får ta på magen..
Så imorse kliade det lite på det ställe jag hade som
ondast på innan och jag började nästan gtåta av
all stress som upptod med den handlingen..
Hjärnan säger sluta det där borde göra sjukt ont,
det går rysningar från topp till tå och
jag blir helt spänd i hela kroppen,
sammtidigt som det är skönt att kunna klia tillbaks
där det kliar... Altså en helt sjuk känsla..
Kommer nog ta ett bra tag innan hjärnan
kopplar om att det inte gör ont längre..
Har även börjat tänka mycket på allt
som har hänt mig här uppe..
Det irroniska med det hela är ju att när jag
mådde som sämst och hade sjukt ont,
tycker jag att många i perssonalen behandlade mig
helt respektlöst och nochalant.
Nu när dom har hittat något och dom vet att det
fanns något riktigt fel, när jag faktiskt börjar må
bättre, har även dom börjat behandla mig bättre känns det som..
Bland annat träffar jag nästan bara en doktor..
Borde det inte vara lite tvärtom om dom nu beter sig så?
Det är ju när man mår som sämst man behöver som mest stöd..
Då man verkligen behöver en doktor och inte en ny varje
dag som jag hade..
Sen hade det ju varit bäst om allt var bra hela
tiden.. Men kanske är dom lite rädda nu?
Sen blir det ju fortfarande massa missar tycker jag...
Doktorn har sagt att jag ska få laxerande varje
dag om jag behöver det så att vi får igång magen
igen efter operationen, endå har jag inte fått det
och det är ju förmodligen därför jag mår så illa
större delen av tiden så att jag inte kan träna så
mycket och åka hem..
Fast det är ju trots allt små missar om man
jämför mot innan..
Vill även säga Tusen tack till alla underbara,
som har hört av sig och ställer upp.
Livet är hemskt just nu och jag vet inte vad jag skulle
ta mig till om jag inte hade alla er <3
Varje ord betyder sjukt mycket när man är på botten.
Du kom, du gick, mitt hjärta du fick..
Hur går man vidare från något sånt här?
Allt känns så sjukt fel...
Livets stora gåta är ju älska, glömma och förlåta.
Visst kan jag älska dig.
Visst kan jag alltid förlåta dig.
Men hur ska jag någonsin kunna glömma dig?..
för
Den som älskat kan ej glömma,
Den som älskat kan ej glömma,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskat men glömde,
visste ej vad kärlek var..
Månen frågade mig:
- varför gråter du?
Jag svarade:
- Vad skulle du gjort om himlen lämnat dig?Om ditt hjärta brister, laga det med Karlssons klister..
Livet rasar samman, finns ingenting kvar...
Har inte klarat av att blogga..
Min värld har rasat samman...
Vet inte vad jag ska ta mig till just nu...
Mitt i alla skit på sjukhuset, när hela sommaren varit
ett helvete och jag trodde de höll på att ta slut..
8 månader fick vi tillsammans, nu lämnar han mig..
Helvetet hade visst bara börjat innan..
Tydligen är man inte lika rolig och attraktiv när man
ligger på sjukhus, så att känslorna tar väll slut till slut om
det bara är jobbigt att hälsa på och ses som det är på ett
sjukhus....
Jag kommer altid att älska dig Felix..
Vet inte vad jag ska ta mig till..
Vilket helvete..
Skulle åkt hem (vart nu hem är) idag, men har mått så illa
att jag inte kunnat träna ordentligt, så framflyttat till måndag..
Kan inte gå mer än några meter innan jag svimmar
eller håller på att spy för jag anstränger mig så pass mycket..
Har nog aldrig tränat så hårt som jag har gjorde här
iförrgår.. Sen vart de ju knas..
Så på måndag åker jag nog hem med ambulans,
så att dom får upp mig för trapporna..Eller hem kanske
jag inte kan skriva längre? Eller joo, mina grejer finns där,
mitt namn står på skylten, mina brev kommer dit
och mitt hjärta bor där.. Men de första jag ska
göra när jag kommer hem är att packa..
Har 2 dagar på mig..
Får åka hem till mamma och bo där
någon månad tills jag hittar en lägenhet..
känns förjävligt lägtat hem och efter världens finaste människa
i 6 veckor från sjukhuset och sen får jag inte komma hem,
han är inte min längre och där mina saker finns är inte
mitt hem längre..
Han ville packa alla mina saker själv och flytta över
men vill vara med och packa så som sagt,
då fick jag 2 dagar på mig nu istället..
Så om det är någon som kan tänka
sig hjälpa mig flytta vore det jätte snällt.
Börjar måndag em och måste vara klar
senast onsdag före kl 4..
vore snällt om några kunnde ställa upp,
vill inte vara själv, det är jobbigt nog endå.. :(
Jag kommer alltid att älska dig <3
En kropp som en 90 åring?
Varje steg går trögt..
Ja o då menar jag ju inte bara för mig,
utan som vanligt om hur jag tycker det sköts här..
När dom gjorde gastoskopin på mig för över 2 veckor
sedan, så upptäckte man att jag hade fått svamp i matstrupen
och halsen. Jag var så pass borta då på allt smärtstillande och
mest besviken på att dom inte hittade anedningen till
varför jag hade ont, frågade jag inte så mycket om det,
utan förutsatte när dom sa att det var lätt att få bort att dom då
gjorde något direkt åt det. Så igår på roneden så frågade jag
om den behandling var klar om det var bort nu.
Då visade det sig att dom inte ens hade börjat behandla
det, att dom hade glömt det! Så galet irriterad, ska
det varligen vara så här?! Så nu har det ätligen börjat behandlas
men det är ju sjukt tycker ja.
Idag har jag försökt att komma igång och gå lite.
Benen väger bly och det är sjukt svårt att ta ett enda steg.
Så jag fick prova att gå i en barr (en smal gång där man har räcken
på båda sider om sig, som man kan hålla i), trotts det höll jag på
att svimma av ansträngning och klarade bara av 6m...
Trodde muskleminnet var snabbare men fick höra
om en studie som gjorts på ett antal killar i 25 års åldern
som är militärer, alltså sjukt vältränade. Dom hade fått legat
till sängs i 4 veckor utan att få resa sig upp eller gå och
efter dom 4 veckorna så visade det sig att deras kroppar
var som en 80årings kropp! SHIT!
Så jag som legat i 5 veckor och tagit det jätte lugnt
och knappt gått längre promenader på flera månader
var alltså i betydligt sämmre kondition redan innan..
Min kropp borde alltså jämföras med säkert mins en 90
årings kropp... Det kommer alltså ta betydligt längre
tid för mig att komma igång igen än vad man trodde, för
muskleminnet fungerar inte på det sättet. Helt sjukt!
Om jag är i bra kondition igen om ett halvår får jag vara
glad... så jäklar vad med tid detta kommer ta, men
fasen vad jag ska kämpa!
Målet är att jag ska försöka komma hem till
helgen, inte säkert det går och om det blir så,
så kommer jag förmodligen åka ambulans hem
så att dom kan bära mig upp för alla trappor, sen
får jag ha hemrehab, så att jag så småningom kan
ta mig ut ur lägenheten... Galet, men skulle
ändå vara skönt att få komma hem.
Det börjar bli bättre
Äntligen kan man börja se frammåt!
Det är en lång resa kvar, men gud va långt
jag har kommit idag. Värken i magen börjar äntligen
lätta av lite, nu gäller det bara att fortsetta hoppas att
det inte bara beror på dom höga doserna smärtstillande
utan att jag faktiskt blivit bättre, att det var sammanväxtningen
det berodde på. Har lyckats sätta mig upp och förflyttat mig lite idag.:D
Detta beror typ enbart på att det gör så pass lite ont gämfört mot innan.
Så har till och med varit på en rullstols tur med sjukgymnasten och
övat mig på att ställa mig upp och sitta igen och att lyckas andas
sammtidigt. Benen väger bly så att gå lyckas jag inte riktigt med än,
men det är endå en sådan gigantisk skillnad ifrån bara igår! :)
Fick höra att på en veckas sängliggande förlorar man 1/4 del av
sina muskler och jag som inte rört mig på nästan 5 veckor,
det säger en del.
Men det bästa av allt, det är att visa doktorerna här som sa
till mig att "man inte kommer hitta något, du kommer att
få leva med det här" att det faktiskt fans något och det går
visst att göra någonting åt det. Hade jag gett upp eller inte haft
alla som kämpat runt mig för att trycka på och kunna göra
alla undersökningar och framförallt förflyttningen till
det andra sjukhuset, hade detta aldrig varit möjligt.
Så det är en underbar känsl nu när man träffar doktorerna igen
som sa så, vilket jag i sig tycker är helt fel att man ens
utalarsig om, utan att ha gjort undersökningarna men då
att se hur dom reagera när det fanns något.
Sammtidigt undrar jag hur många fler som faktiskt
råkar ut för samma sak. Har fått höra ena historien efter den
om fler som fått höra att "nej det finns inget fel på dig,
det sitter bara psykiskt". Är så besviken på sjukvården,
som hellre tillkallade psykdoktor än att genomföra riktiga
undersökningar. Det är hemskt att bli ifrågasatt på det viset!
Så det är en stor vinst att dom hitta något,
relati "snabt" (inte flera år som det tar för många) och då
få visa läkarna att det faktiskt fanns en orsak, att dom inte
borde behandlat mig som dom gjort!
Så nu hoppas jag det fortsetter gå frammåt och att jag
kan komma hem om max 2 veckor. Tränar för fullt för
helst skulle jag vilja kunna komma hem till helgen. ;)
Sen är det ju lång rehab hemma innan jag kan leva
normalt igen, har ju inga muskler kvar. :/
Vill utomlands igen och ta ikapp mina kraffter :)
Så nära men endå så långt ifrån
När man börjar se slutet på det hela
går tiden så jäkla mycket långsammare...
Efter operationen nu så har jag inte alls lika ont
på höger sida av magen som jag haft innan, utan nu
gör det mest ont i mitten, där det största ingångshålet är.
Ett jävligt gott täcken, så hoppas verkligen nu att smärtan ska
försvinna. Så har inte alls lik ont överhuvudtaget längre när jag
ligger stilla, visserligen kan det bero på att jag får mer morfin än
en häst skulle klara av alltså mer än vad cancer passienter får..
Så är livrädd att smärtan ska bli värre...
Kan inte själv röra mig mer än några cm men sammtidigt är
jag så glad för kanske kanske ser vi snart ett slut på det här! :)
Om allt går som det ska kan vi snart sänka doserna,
jag kunna röra på mig mer och om 1-2 veckor kanske kunna
komma hem :D
På önskelistean står Mys med Felix, Rida, dansa
och faktiskt jobba. Vill komma igång helt enkelt,
förstår att det dröjer ett tag innan jag kan ha
något fest liv igen, men va fan så mycket annat
jag kommer kunna göra hoppas jag :D
Börjar även kunna tänka lika igen,
har ju varit så nerdrogad att det mesta
bara försvinner, men nu börjar tankarna
komma ifatt, allt man missat hemma,
som jobb, fölvisningen och fester till allt som
hänt här... Hur jag tvingades ringa 112 från avdelningen
för att jag inte fick hjälp (läs tidigar inlägg) eller
alla amälningar jag måste ta itu med..
Både jobbigt och liite skrämmande när jag märker
hur mycket jag inte minns och hur mina tankar har
gått när jag legat här.. Väggarna är tilloch med intressant
när man är så pass nerdrogad..
Usch vill tillbaka till livet igen.
Måste även säga att jag är sjukt stålt över Felix
som har klarat detta så pass bra endå..
Det är nog många förhållanden som inte överlever
en sådan här sak när man är i våran ålder och
inte varit tillsammans så himmla länge..
Men nu är vi snart i mål.
Älskar dig ♥
Snigelfart
Kännas som om man har spolat
tillbaka tiden 2 veckor...
Ligger på samma plats, sjukt neddrogad och
har galet ont... Ronden känndes nästan skrämmande
idag då typ 6 perssoner kommer och ställer sig runt sängen och
tittar ner på en... Vadå grupp tryck?...
Alla tar i alla fall bättre "hand om mig" när det faktiskt fans
något fel. Dock känner jag mig nästan som en tjurig 3 åring
när jag alltid verkar ha en annan sikt än vad dom flest har här..
Men kanske inte ska jämföra för mycket med tanke på storleken
på dom olika sjukhusen men dagens "träning" ses snarare som ett
skämt jämfört med hur det var på det andra sjukhuset...
Jag skriker håll i mig och dom tycker att dom finns runt mig endå...,
Vi lyckades inte förflytta oss på något sätt, för det känns mest som om
vi pratar olika språk..
Fast dom verkar i alla fall ta mig på allvar nu och gör kontroller
på mig varannan timme typ och äntligen efter 3 veckors tjat har
jag även fått en grej som man blåser i som håller igång
lungorna när man ligger ner mycket..
Nu som först tycker dom att det behövs för att jag e opererad,
fast jag låg ju ner precis lika mycket innan..
aja trampar inte på stället längre iaf även om vi
håller snigelfart..
Vill kunna komma upp på
benen! Vill kunna gå, vill kunna komma
härifrån!
Ambulans färd igen
En hemsk färd..
Har anlänt tillbaka till det första sjukhuset igen..
SUCK... Fast färden hit va något av det värsta på
länge... Går inte att beskriva riktigt hur ont och jobbigt
det var.. Ambuland perssonalen va jätte trevliga, men bara det att
flytta över till en annan bår trotts att dom bar och använde bra
flytt tekninker gjorde det sjuuukt ont, eftersom det drar och
rör på sig i överallt.... Sedan alla guppen.. Fick en massa
extra tabletter före, fick spruter med extra smärtlindring
och muskelavslappnade i ambulansen och lustgas gjorde
det sjukt ont... Var inte alls redo för den där färden än och
hade man bara varit grymt rik hade den lätt kunnat vänta
mågon dag till, tills kroppen satbbiliserats sig lite efter operationen...
Så nu är jag tillbaka i alla fall... Enda riktigt possitiva är
att det är närmare för många av mina nära att ta sig hit,
så att jag kan ha mer besök känner jag..
Efter ambulans färden gick ja väll 3 steg tillbaka i
smärta igen så blir väll liite längre rehab..
Hoppas bara att det var det här nu så att det inte är
något mer, för vetifan ärligt talat hur man ska
orka eller klara av att driva igenom fler undersökningar
annars..
Vill bara bli frisk och få komma hem..
Imorgon kommer nog kära kusin förbi igen,
kanske orkar lite skönhetsvård på rummet igen?
Byta sjukhus igen.
Sjukt seg i kroppen efter legat på sjukhus i en månad..
Sovit liiite bättre i natt men vaknar fortfarande
ofta för att jag behöver trycka på pumpen.
Fast pumpen är lätt den bästa lösningen jag har haft.
Idag har jag då övat på att sitta upp igen, galet vad ont
det gör och hur svårt det är att andas.. Har dessutom fått
träningsvärk i benen direkt utav att bara ha dom i backen,
så inser hur jobbigt det blir att ta sig tillbaka...
Alla muskler är verkligen borta.. Min bästa
undersköterska fick typ bära upp mig för att jag ska ta
mig upp ur sängligandes läge..
Men känns ändå lite bättre i magen idag, det gör mest
ont i mitten utav magen och inte på vänster sida som
jag har haft problem med, så känns som om vi
förhoppningsviss hittade rätt :D
Hoppas verkligen det, för det kommer bli minst någon vecka
till på sjukhus i alla fall och rehabilitering för att kunna klara
mig själv igen kommer bli lång även om vi redan hittade
rätt.
Tyvärr måste jag åka tillbaka till det förra sjukhuset
idag... Landstinget godkänner inte att jag stannar här..
Allt handlar om pengar tyvärr. Så hoppas verkligen
att det blir bättre där nu när dom ser att det faktiskt
fans ett stort fel i magen...
men hade så mycket hellre stannat här... Både doktorerna
och sköterskorna är så mycket trevligare mot mig och dom
har pratat om massor med fler undersökningar som vi
skulle kunna göra, medan dom på förra sa att
det inte fanns så mycket mer dom kunnde göra...
Så är livrädd att dom ska försöka skicka mig till
vårdhem eller något sen.. Anförtrodde mig lite
om det till en utav sköterskorna här och h*n sa
direkt att det bara var att anmäla till Lex maria
i sådan fall så att jag skulle få mer hjälp så det känns
lite ljusare när jag har sköterskor "på min sida".
Naturligtvis finns det en del bra på det andra med, bara
det att jag och några av dom andra inte riktigt delar samma
åsikter. Jag vill bli frisk, jag godkänner inte än
att det är något som jag måste tvingas leva med.
Så nu är det som det är, kan inte göra något åt
det, får helt enkelt hoppas på det bästa och hoppas det fungerar
bra mellan oss den här gången.
Jag har även många gånger varit tydlig med varför
jag bloggar. Att detta är ett sett för mig att bearbeta
allt som händer, kunna berätta för alla dom som är
intresserad här istället för att berätta för var och en..
Det är helt mina egna tankar, känslor och reflektioner
över vad som händer med mitt liv just nu och ni som
inte tycker om att jag bloggar, låt bli att läsa i sådana
fall, det finna något i sverige som heter både
yttrandefrihet och tryckfrihet. Så jag har all rätt att
skriva mina tankar och känslor, så länge
jag inte pekar ut någon vilkt jag inte gjort och
inte kommer att göra. Så gillar ni inte, lämna sidan,
hot fungerar inte!
"Man måste nästan vara frisk för att orka vara sjuk"
Räkna varje kvart...
Natten va hemsk, så himmla ont i kroppen,
så vid tvåtiden i natt gav vi upp och tog bort bedövningen,
eftersom den hamna så snett och koppla i en morfin pump
istället. Så ungefär varje kvart trycker jag på en knapp som skickar
ut morfin i kroppen. Skönt på dagen då man kan bestämma mer
själv och inte behöver ringa efter sköterskor, men jobbit på natten,
då man vaknar av att man måste trycka på pumpen för det gör för ont...
Fast det är endå bästa lösningen vi haft.
Så idag kan jag röra lite på benen igen och
med hjälp av sköterskor har jag suttit upp på
säng kanten 3 korta stunder.. Sjukt ont, men ju
längre man väntar efter operationen desto svårare blir det.
Måste säga det att jag tycker det är så sjukt stor skillnad
mellan dom två olika sjukhusen... Här får man verkligen hjälp,
dom lyssnar och dom har en helt annan rutin. Känns jätte
bra att vara här i stället, hoppas jag får stanna här ett par dagar till.
Fick en kommentar igår som jag känner att jag måste förklara
mig lite för här. Denna trodde att jag inte trodde/ville bli bra.
Anledningen till att jag hoppas så mycket på
att det är det här och att jag är så rädd att det inte är det här är
ju inte för att jag inte vill eller tror att jag inte kommer bli bra, utanför
att nästan varenda doktror som jag pratat med har sagt till mig att
jag nog kommer att få leva med den här smärtan..
Hade jag inte haft mamma och alla andra som kämpat för
mig hade jag inte fått gjort verken den här operationen eller
några av de undersökningar jag gjort innan för att doktorerna
hade redan gett upp.. Flera av dom var så inne på att det
"bara" var nerverna som gjorde ont och dom kunnde man inte göra något,
åt att dom tyckte allt annat var onödigt.. Så om man får höra det hela tiden är det lätt
att detta fastnar mentalt och då speglar ju dett vad jag skriver i bloggen,
men hade jag inte hoppats och trott att jag skulle bli bra, hade man inte fortasatt
att undersöka mig, så det gör jag ju. Det är inte lätt att vara sjuk idag
och flera av dom jag pratat med som ligger inlagda säger samma sak.
Man måste nästan vara frisk för att kunna vara sjuk.
Så därför är jag alltså livräd för att det ska vara så här resten utav
livet för det är det dom flesta doktorer säger till mig.
Så alltså om jag inte kämpar och tror på att jag vill bli
frisk kommer jag aldrig få den hjälp för att kunna bli frisk.
Man måste hitta rätt doktor helt enkelt om man inte har någon
"vanlig" åkoma..
Därför är jag också jätte glad att jag har skrivit av mig här
hela tiden så att jag kan bearbeta allt som händer och även
få ut till alla här än att berätta för en och en och även för dom
som är i en liknande situation att man inte är ensamm.
Den tanken har hjälpt mig.
Så nu hoppas vi att det är det här för annars
vet jag snart inte vilka trådar vi kan dra i längre för
att kunna fortsetta få hjälp.
Operationen
Nu har jag äntligen kommit upp
ifrån uppvaket, de har väll gått bra tror ja..
När de körde ner mig imorse till operation ville
dom börja sätta en ryggmärgsbedövvning på mig..
Uff dagen innan hade vi pratat om en annan bedövning så
vart ett stort bakslag att den dessutom skulle göras före operationen..
Fett rädd, lovat mig själv att aldrig gå in i ryggraden igen,
så dom va tvungna att få mig att somna för att kunna göra den.
Drömmde läskigaste drömmarna, känndes som om jag var
vaken under operationen, hade tydligen yrat massor och
de va alltså mellan när jag fick ryggmärgbedövmingen
och operationen bara, men fett läskigt!
När jag vaknade upp efteråt va hekt galet vilken panik
jag hade.. Räddslan över att jag trodde jag varit vaken
under operationen, räddsla för hur det hadde gått, rädsla
för det gjorde ont typ överallt, rädsla för att jag inte kunnde
röra mig och sjukt rädd för jag inte fatta var jag var..
Så ryggmärgsbedövningen funkar helt okey
förutom att det sticker ner i höger ben så att jag inte
kan röra det.. fast skönt at inte ha hysteriskt ont..
Operationen gick väll bra och dom kan ha
hittat vad det beror på, men inte säkert.
Hade en sammanväxtning på höger sida. Det vill
säga tarmen hade växt ihopp med bukvägen och
fastklämd där i mellan hängde en nervtråd.. Så det kan
utan tvekan ha skapat smärtan.. Om den fanns redan vid
förra operationen eller om den kom efteråt går inte att säga.
Det sker oftast genom något slag mot buken..
Så mycket möjligt att jag om några dagar kommer att
må bättre. Nu gör det ju främst ont av den nya operationen
och sen gäller det att "vänja" hjärnan igen att det
inte gör ont..
Så har sjukt mycket jobb och värk frammför mig oavsett
om det var det eller inte, men vi hoppas allt vi har
att detta va problemet.
Nu är det dags...
Nu är det dags..
Duchat med Hibisckrub? fler gånger för
att förbereda mig inför operationen,
pratat med narkosläkare, tagit massa prover
och nu är det dags för operation..
Hoppas inte det kommer in något akut innan
utan att vi kan börja direkt. Hoppas att jag
vaknar, att man hittar något inte allt för farligt.
Hoppas att jag kan bli frisk.
Dom har varnat mig att jag förmodligen kommer
att ha galet ont i morgon, hoppas inte det...
Hoppas det går bra och att ag kan bli mig själv
igen..
håll alla tummar och tår, be för allt ni har för mig,
hoppas jag inte begär för mycket nu..
Uppdaterar så fort jag kan..
Livrädd
Allt som händer förändrar en..
Att bara sitta i ett rum dag ut och dag in,
får en att tänka på andra sätt än man gjort innan,
jag förändras oavsett om jag vill det eller inte..
Är livrädd för operationen imorgon..
Det senaste halvåret har jag haft konstiga tankar,
läkarna skyller på tabletterna.. Jag är livrädd så
fort någon lämnar mig för jag tror hela tiden att jag aldrig
mer kommer få se perssonen, att den kommer dö..
Inte kunnat hålla tårarna borta, framförallt när det gäller fammiljen..
Tvångstankar att kolla aftonbladet flera gånger per dag så
att jag ska kunna se så fort som möjligt när olyckan är framme,
är det någon jag känner? Och en otrolig lättnad när det inte står
något eftersom jag verkligen är rädd...
Idag har dom där tankarna förändrats.. Känns nästan
som om jag haft för mycket tur i oturen som vaknat
varje gång jag varit sövd eller att jag klarade förra operationen..
Så idag är jag livrädd att jag inte kommer klara operationen,
att jag inte kommer vakna igen..
Jag vet att det är jag som har tjatat fram operationen, för
jag tror det är min chans att bli frisk på samma gång och
jag är glad att jag ska göra den, men sammtidigt livrädd..
Men vad har jag för val?
Vet att det här kanske är onödigt, men väll endå få
tacka alla som ställt upp för mig och sälla klarar jag mig inte
glömm mig aldrig och glöm aldrig hur mycket ni betytt för mig..
Det är nästan som precis för en hemsk olycka i någon film när man ser
sitt liv i revy.. sitter och funderar på dom val jag gjort i livet och
hur man på ett sätt skulle vilja ändra på några av dom, men
sammtidigt hade jag inte gjort just dom valen hade jag
ju inte varit den perssonen som jag är idag?
Jag älskar mitt liv (förutom att jag är sjuk)
jag har världens underbaraste pojkvänn, har ett bra jobb
som jag faktiskt är duktig på, jag älskar att jag har haft egen häst
och även många andra hästar som jag fått pyssla med
i hela livet, älskar att jag haft och har hästarna i mitt liv,
jag har en fammilj som jag kommer allt närmare och
massa underbara kommpisar.. Så igentligen är jag
sjukt tacksam över det liv jag haft och nu är jag livrädd för
att det är här det kommer sluta?
Gud vad patetisk jag är nu, det är en lätt operation,
men kan endå inte sluta känna som om det här
är min sista kväll.. Det är inte över någon jag känner
som jag är livrädd för att inte träffa igen, det är jag själv som
det känns som inte klarar av det här.. Nu kan jag inte gå
in på aftobladet och hålla koll och det här skrämmer
skiten ur mig rent ut sagt..
Galet vad jag ska ta tillvara på livet ännu mer om jag
klarar det här och blir frisk..
Unn mig mer av livet helt enkelt, inte kasta bort
ett ögonblick av chans till lycka..
Nu händere lite..
Äntligen händer det något i alla fall..
Är bara sjukt orolig att dom inte ska hitta
något imorgon.. För då ger dom snart upp och
det vore typ katastrof..
Ligger på i en annan stad nu, på ett annat sjukhus,
ett steg i rätt riktning i alla fall.
Lite skillnad på klass på sjukhus, här tog doktorn
och satte sig ner när han pratade med mig,
att stå ovanför är typ sjukt kränkande då dom får
större övertag. Dessutom satt h*n kvar och pratade med
mig i över 40 minuter! Då trotts att dom sökte h***** flera
gånger. Helt rätt tog sig tid för mig, vile höra allt ifrån mig.
Var verkligen intresserad och hade flera ideer om vad man
kan göra. Trodde inte det var kört än på ett tag.
Så imorgon ska jag opereras först av alla dirket på morgonen,
jag har första prioritet, det är endast om det är någon stor bilolycka,
eller något som det kan bli någon annan före. Känns sjukt mycket
bättre.
Däremot så finns det ett men.. Det finns fan alltid ett men...
Det är att jag kommer inte kunna stanna här..
Vi ska göra operationen hittar vi inget, måste jag tillbaka
till det förra sjukhuset, sen kan jag få komma tillbaka
hit om vi ska göra fler undersökningar, men jag får inte
stanna här undertiden...
Fet stort bakslag känns det som...
Här finns det så mycket mer kunskap, så
mycket mer vilja... Tror han mina chanser till
att bli bra minskar drastiskt om vi inte hittar något
imorgon så att jag måste tillbaka till det förra sjukhuset,
för där har man ju typ get upp... Där har inte alla samma
villja till att fortsetta utreda... Flera av dom har redan
bestämt sig för att man inte kommer hitta något känns det som..
Så nu ber vi till gudarna, håller alla tummar och
tår vi kan för att hitta något imorgon och om det inte är
allt för mycket begärt att det helst inte ska vara
något farligt utan som går att fixa. :)
Roserna av Felix är fortfarande sjukt fina som jag fick för
över en vecka sedan. Tröstat mig lite med dom <3
Nu ska jag agera nåldyna ett tag framåt..
Hoppas jag kan sova livrädd för operationen..
Mot nästa sjukhus :D
Första possitiva beskedet på länge! :)
Ronden idag var ganska intressant, skällde ut
doktorn massa efter natten händelser och h*n sa
att dom hade ringt massor men att det inte fanns någon plats..
Har ju funderat länge på trovärdigheten på det, men
idag tog h*n faktiskt åt sig ganska hårt när jag vart
arg om hur natten varit, så han lovade dyrt och heligt
att komma tillbaka i eftermiddag.
Fast det dröjde inte mer än en halvtimme innan hann kom
tillbaka och sa att jag ska åka till det andra sjukhuset
idag! :D Dessutom blir titthålsopperation redan imorgon förmiddag! :)
Hoppas verkligen att dom hittar något då och att det inte
är allt för allvarligt om jag nu endå går med på att offra min mage
med ännu flera ärr. Så trovärdigheten hos doktorn tvivlar jag
bara ännu mer på då, om han en halvtimme innan säger att
det är fullt och att 7 stycken operationer måste minst göras innan
jag kan få en tid..
Jag som ville fortsätta att modella :(
Inte en chans att man får en massa jobb när
man ser helt förstörd ut på hela magen...
men men det är det värt om dom hittar något så att jag
kan bli frisk. :)
Nu hoppas jag på en annan sak också,
hoppas jag får ha på mobilen och datorn där med.
Vill ju kunna fortsetta kunna ha kontakt med alla
och kunna fortsetta blogga..
Men äre så att det blir tyst här ett tag frammåt
så vet ni, då kan jag inte ha på datorn..
Hoppas att perssonalen där sköter sitt jobb bättre
och är trevligare där än dom flesta är här.
Fast det viktigaste är ju förstås att jag blir frisk.
*hoppas*
En helvetes natt
1 månad hann jag ligga här..
En månad med tortyr känns det som..
Går kvällen var ett helvete rent ut sagt..
För er som inte läste så fick jag laktos i kvällsmaten igår
och jag var rädd att jag inte skulle få mer smärtstillande..
Och som jag skrev.. Det blev krig hela natten!
Trotts att det var deras fel vill, ville dom inte ge mer smärtstillande.
Efter mycket gråt fick jag en tabett, men då skulle den tas bort från dagens
dos så att jag skulle få en mindre idag.
En tablett kunde jag ju redan innan räkna ut med dom smärtorna att den
inte skulle hjälpa och mycket riktigt, så fick be om en till.
Inte poppulärt och dom vägra..
Så efter yttligare massa gråt och skrik övertala jag dom att ringa
jourdoktorn. Jourdoktorn vägrade.. Mer gråt, sköterskorna fick ringa
igen och denna gång kom dom en ångestdämpande tablett som
är lite kramplösande..? Liksom va? Men men bara och ta den, även om
jag visst den inte skulle hjälpa.
Då började de riktiga helvetet för då sa grannen att
hon ville det skule var släckt hos mig med?
Det har h*n ingen rätt att kräva då vi ska få ha våra läslampor
tända hur vi vill eftersom vi har drapperie i mellan varandra.
Så har jag förstått det och så har det varit för alla andra medan jag
vart här. Sa det att om jag ska släcka kan jag ju inte ha ont, för då ligger
man ju bara och tänker på att det gör ont ännu mer, än om man
ligger och läser eller har någon annan distration.
Tror ni inte sjuksköterskan tvinga mig att släcka?
Så då fick jag h***** att lova att om inte tabletten hjälpt
innom 10 minuter så skulle jag få en ny tablett.
Så efter 10 minuter ringer jag, men då är h*n så ful att
h*n skickar in en annan sköterska med medelande att jag inte alls
ska få någon mer tablett. Va?! Både ljuger och vägrar hjälpa..
Sätter på en film i stället och skiter i att granntanten klagar
och fortsetter att ring efter hjälp..
Klockan 4 inatt för jag tillslut en till tablett...
Då har jag legat sedan klockan 7 med sjukt svåra smärtor +'
att jag hade ont hela förmiddagen.. ARG tjej..
Så vid kl 5 inatt så lyckas jag äntligen somna..
Sover en timme sen tänder grannen lampan och
då frågar jag varför h*n får ha tänt men inte jag?
Svaret blev av sjuksköterskan att det va dom som bestämmde
vem som fick ha tänt eller släckt?
Förbannad tjej snarare sagt...
Då hade jag ändå försökt med att om jag inte fick ha tänt att
dom åt minstånde kunnde köra ut mig ur rummet så jag fick ligga
i koridoren så länge tills det slutat göra så ont, men fick inte ens
det eftersom "det skulle blivit för rörigt"
Asså känns verkligen som dom bara var ute efter att
jävlas och tortera mig då det va dom som sett till att
jag fick ondare igen genom att ge mig laktos..
Så jäkla arg och besviken på sjukvården!
Misstag om om igen
Misstag misstag misstag..
SUCK
Jag är laktosintolerant, det står på listan och jag har varit
här i 4 veckor.. Tror ni inte jag fick laktos i maten ikväll igen?!!!
Vet fan inte hur många gånger dom missat, men ja menar nu
har jag ju endå legat här så länge pluss att jag typ alltid påpekar det..
Så jätte kul fick skit ont i magen nu på kvällen igen, frågade
och ja visst dom hade glömmt det igen och det värsta är att
det "laktos onda" sätter igång den vanliga magvärken så den blir
typ hundra gånger värr och ass svår att få bort. ..
Ganska lagoskt eftersom tarmarna protesterar mot laktosen
ett bra tag och det är svårare att bedöva bort med morfin och
det är bland annat tarm rörrelser som gör att jag får ont i
magen nu...
Det värsta av allt? Jag hade ju så jävla ont i magen hela
förmiddagen idag att det gick åt många vid behov tabletter
så hade inte många kvar nu på kvällen och då säger sköterskan
som gav mig laktos att "jaa, du borde vänta med tabletter när
du bara har en omgång kavr" eehhh? Say what?
Det är ju h****s fel att det blev värre då får h*n väll se
till att jag får mer smärtstillande om det behövs.?.
Så jäkla trött på den här sjukvården..
Det lär väll bli krig ikväll för nu måste jag ha mer
ligger och spyr för det gör så ont och tabletterna är slut..
Håll alla tummar för mig att dom är medgörliga och får
tag i jour doktor fort..
Nee.. tjafs förstås .. KRIG
4 veckors sjukhus väntan..
4 veckor på sjukhus..
Och inte ett skit händer..
Tycker fan det är tragiskt hur sjukvården är idag..
Eller om det bara är jag som hamnat snett här?
Njaa tror det är så för många..
Legat här nu i 4 veckor, fyra undersökningar,
har gjorts under 1 vecka, resterande 3 veckor har bara
varit väntan.. Senaste veckan har jag bara väntat på
att bli förflyttat till andra sjukhuset.. Läkaren igår på ronden
sa att dom inte ringt utan väntade å att det andra sjukhuset skulle
höra av sig.. (Liksom vaa) Läkaren idag sa att dom hade ringt varje dag,
när jag blev arg och sa att dom måste ligga på lite..
Vem ljuger? Idag på eftermidagen hade dom
pratat med det andra sjukhuset i alla fall och dom har kommit
pratat med det andra sjukhuset i alla fall och dom har kommit
framm till vilken avdelning jag ska ligga på, men sa att det var
fullt där just nu..
Ehhh? Jag vräker i min morfin och massa annat smärtstillande
och fortfarande har så sjukt ont att jag inte ens kan sitta upp längre
än typ 5 min utan att få galet ont.. Endå sätter dom inte fart?
Dom får väll fan se till att göra plats? Jag är väll kanske inte
livshotande och sånt går väll före, men jag är ju fortfarande akut..
Dom sa i förra veckan att operationen och allt skulle bli den här veckan,
men nu äre onsdag och inget händer.. Blir tokig!
Idag har de blivit värre ochså.. Haft sjukt ont så
fått tagit hur många doser extra som helst för att få stopp på det,
haft mer kontakt med läkare för sjuksköterskan blir orolig..
Endå händer inte mer..
Så fått legat i fosterställning, grätit spyt och halvsovit,
hela dagen.. SUCK
Jag vill ha ett liv igen.. :(
Tilsammans är man starkare
Sjuukt trött på att ligga på sjukhus nu..
Det händer inte mycket just nu, ingen som
tar tag i det... Ingen doktor kom idag heller som
dom lovat så fråga sjuksköterskan vad som händer
och fick svaret att det andra sjukhuset inte hade hört
av sig? aha ja men då man stå vi ju ringa igen och ligga
på lite? Då hade dom väll ringt en gång.. Suck
bara att vänta ännu en dag på att det ska hända något...
Legat i en vecka nu utan att något hänt utan bara väntan
på att bli förflyttad.. Asså fattar att livshotande skador
går före men jag är ju fortfarande akut, så fattar inte att
det händer mer? ...
Känner att jag behöver ny insperation att fortssetta
orka kämpa.. Skulle behöva en doktor som vill hjälpa,
skulle va roligt med fler besök, skulle så sjukt gärna
bara få åka hem över en natt och mysa med min älskling..
Någon som har massa bra filmtips?
Behöver sysselsätta mig för att orka, för att inte bli tokig..
Behöver sysselsätta mig för att orka, för att inte bli tokig..
Tur i oturen är ju mitt kusinbarn inlagd också på
samma sjukhus och det ger så mycket att vi har
varandra även om vi inte kan ses varje dag..
Men man har någon annan som är i liknande
situation, att vi är fågade här och att vi kämpar varje
dag för att bli friska.. Tilsammans är man starkare,
så sant i sådana här situationer.. Hade aldrig orkat fortsätta,
kämpa utan alla som finns runt mig här...
Tusen tack till alla som ställer upp.
Ansiktsmask och annat mys för att hålla igång <3
Det är lätt att bli glömmd..
Trampar inte ens upp en stig,utan snarare en gropp,
då jag bara trampar på stället..
Ronden idag va alltså nästan lika intet sägande,
som den varit i nästan en veckas tid nu..
Doktorn sa nästan exakt samma sak som igår,
att vi väntar på det andra sjukhuset, vilken avdelning
jag hamnar på där och när jag kan förflyttas..
H*n lovade återigen att komma tillbaka under dagen idag
och berätta hur de går.. Undrar om h*n kommer
att hålla sitt löfte idag?
Om second opinion är sista chansen eller inte
verkar jag inte heller få något vettigt svar på..
Alla bara svammlar och säger att jag inte ska ta ut något
i förskott om dom kommer hitta något eller inte..
Men va fan hittar dom inget är det ju svårt att gå tillbaka i
tiden och ändra vad som stod på remissen..
men men verkar va svårt att bli hörd här endå och få
det ändrat..
Massa feber idag med, fast idag fick jag
i alla fall alvedon för det och magen har än så
läng hållt sig okey..
Fast dom är ju liiiite roliga här..
Imorse glömmde dom mig vid frukost..
Dom brukar komma runt varje morgon och fråga
vad ma vill ha till frukost, men idag när kl blev 8 gick
alla ut från mitt rum och började äta, men kl 8.30
hade fortfarande ingen kommit och frågat vad jag
ville ha.. Så ringde efter dom och någon komm vid
kvart i 9 och när jag sa att jag inte fått frukost
vart h*n knallröd i ansiktet..
Dessutom va nästan alla laktosfria frukost
varor slut, fans inte ens smör och inte bara
på min avdelning då, utan på dom andra med..
Helt sjjuuukt dåligt tycker jag att det inte ens finns
frukost som alla kan äta..
Jag är tydligen lätt att glömma bort..
Brutna löften och fel medecin?.
Som vanligt så hålls det inga löften här..
Ja som man nog redan kunnde räkna ut i morsse
så har ju inte doktorn kommit tillbaka och berättat
om h*n fick tag i det andra sjukhuset eller vad som sades..
H*n skulle ju också berätta om second opinion, men de va
väll tydligen inte tillräckligt viktigt.. Ja menar om inte h*n själv
hann att komma hit kunde dom ju medelat mig genom
någon sjuksköterska eller så... Synd bara att ingen
här verkar ta det på allvar att en 21 åring bara ligger och
pumpas full på medecin, utan att sätta fart..
Har även lyckats få massa feber också..
Inte okey, hoppas det är övergående för annars
tror ja att dom måste skjuta upp operationen sedan..
Fast i och försig med den tackten som dom haft innan hinner
jag väll bli frisk innan det är dags i alla fall..
Vad värre var att när jag sa till så sa sjuksköterskan
att h*n skulle hämta panodil, då berätta jag att just nu får
jag bara äta alvedon tillsammans med dom andra tabletterna..
Tror ni endå inte att jag fick in 2 panodil..
Så trodde ju naturligtvis att ja då är det väll okey i alla fall då..
HA Ha man, kan nästan tro att dom vill leka med en, för det tog inte
mer än en timma innan jag vart dålig i magen och fick massa
mer kramper också..
Undrar om jag verkligen tålde panodilen......
Min älskling var förbi här nyss,
Lycka <3
Second opinion...
Måndag igen och sjukhuset
vaknar till liv..
Det är ju sjukt igentligen att läkarna jobbar
typ 7-16 måndag till fredag? Och visst det finns
typ en jour läkare på akuten, men det händer ju olyckor
och folk blir sjuka på helgen med? Och alla köer som
är på sjukhusen skulle säkert minska drastiskt om
doktorerna jobbade helg med..
men nae sjukhuset står nästan helt stilla på helgerna
fast att typ allt annat har öppet?
Sjukt igentligen tycker jag..
Ronden idag gav väll typ ingenting..
Doktorn sa idag att dom ska ta kontakt med det andra
sjukhuset igen och se..? asså va det borde ju hållit
kontakt hela tiden? Och nae h*n visste inte om jag
får komma dit den här veckan eller om jag måste vänta
längre... Det är ju typ sjukt, pumpa en 21 åring fylld med
morfin och sedan bara låta tiden gå.. SUCK
Vad ännu värre är på remissen har dom skrivit,
Second opinion. Asså dom har ju inte ens gjort en
ordentlig första utredning? Och är jag helt ute och
cyklar nu eller är det inte svårt att söka vidare efter
hjälp om dom på nästa sjukhus inte hittar något då?
Tror att då stängs dörrarna, för man kan bara få
ett andra utlåtande..?
Inte bra, inte bra..
Tänk om dom inte hittar något lixom?
Då kan man ju inte bara ge upp?
Måste ju fortsetta leta lixom..
Aha så nu är det bara att vänta igen..
Doktorn lovad att han skulle komma tllbak,
får väll se om h*n gört..
Vill ju veta vad som händer, kan inte bara
ligga här. .. :(
Felix är hemma igen:D
Lycka :D
Trammpar bara vatten..
Sjukt seg helg..
Hänt absolut ingenting typ..
Strulat lite med vilka illamående tabletter,
som jag får ta och hör o häppnad.
Persnalen erkännde att dom slarvat med sina
antekningar, att det var därför det vart sådana problem.
Så himla roligt när erkänanden kommer. Fast i övrigt
börjar dom sköta sig. Det är typ värdens skillnad från
första veckan när jag fick ringa 112 o allt va de va..
(om ni glömmt kolla gammla inlägg.)
Så även om vården inte riktigt sköts som den ska tycker
jag, så har den endå blivt lite bättre,,
Ronden idag gav inget nytt heller...
Det är bara att vänta på att sllt pappersarbete på
det andra sjukhuset ska bli klart.
Lite irriterad nu.. Såg att det är över 2 veckor
sedan som jag beställde från Nelly och har
fortfarande inte fått hem paketet..Sjukt dålig stil..
Det måste fixas direkt..
Vill bli frisk... :(
sjukt jobbigt igår
Jävligt jobbig dag..
Håller på att brytaihopp totalt typ..
Nattens mardrömmar sitter kvar i huvudet
och spökar.. Trotts att jag sovit så dåligt två nätter
på raken så är jag inte trött, vilket inte är så bra för
då finns det alldeles för mycket tid att tänka. Ni kan ju
säkert räkna ut själva att när man varit här i över 3 veckor
och inte hittat något, så är det inga lyckliga tankar..
Det börjar kännas som ett fångelse eller en mardröm
som man inte kan vakna ifrån och då menare jag inte
metaforiskt.. Fått sådan panik att jag fått för mig saker,
som att jag inte kan andas alls, så bestämmde mig för att
nae oavsett hur jävla ont det gör, så ska jag ut till balkongen.
så upp i rullstolen och bara jag kom utanför rummet så
började tårarna rinna. Ca 5 minuter klarade jag av därute,
innan jag höll på att simma, men är så sjukt glad att jag
tog mig ut! Då äntligen fattade jag att tyvärr var jag redan
vaken, men fan va nice världen fanns.
Tror inte det går att beskriva hur mycket man saknar
allt, vinden, dofterna, se saker, att bara känna olka material
mot sin hud varje dag. Alltså bara att hålla i olka föremål
så att man känner att världen finns. Det är på riktigt..
Låter kanske löjligt men ta vara på allt,
blir tokig i huvudet när man inte användar alla
sinnen ordentligt...
Klarade inte ens av att skriva klart dom
sista raderna utav det här inlägget igårkväll..
Så det får komma nu istället..
Seriöst..
Seriöst ställe det här, känns det som..
Vaknade kvart över 8 imorse av att ronden,
va här inne..Likssom asså VA?
Ska bli väckt vid halv 8 typ och få mina,
morgon tabletter, ta tempen och få frulle
vid 8.. Vad hände med alla dom stegen?
Så vaknade ju naturligtvis av att jag hade
så jäkla ont i magen.. Det kanske låter löjligt,
men på morgonen är det viktigt att man får sina
tabletter i tid annars blire direkt att man får ont i magen..
Alla i rummet fick frukost vid halv 9 men mig glömmde
dom så fick ringa efter dom så att jag med skulle få frukost..
Ronden i sig va också någon form av ett skämt känns det som..
Det var återigen en doktor från den här avdelning
som inte har rätt utbildning som inte visst någonting om
mig och det här var till och med värre än sist..
Hon kom in till mig och sa "oo jaa dig tänkte
jag bara hälsa på för jag har inget att säg dig"
hon visste inte ens vad jag hette.. Jag vart så
chokad att jag inte fick ur mig alla frågor ens innan
hon gick, så fick inte veta någonting om hur mina
prover såg ut som skulle var klara till idag eller
planer frammåt.. SUCK asså,
ännu en dag av bara väntan, som det känns
som om man bara kastar bort livet på..
Fan det måste hända något snart..
Natten va inte direkt kul heller..
Asså fyfan vilka mardrömmar,
drömmde typ hela natten att jag dog och hur djävulen.
lekt med mig och tortera mig.. Blev mördad typ 4
gånger och bara ett irrvarv av hur meningslös
båda min och alla andra människors existens var..
Sjukt läskigt, tjutit massa hela morgonen för
det går inte riktigt att släppa.. Det händer ju inget
kul här direkt som gör att tankarna skingras..
Blö vill bli frisk nu, vill få hjälp..
Härdsmällta..
Tittar på bilden,
Fan vad jag saknar mitt liv :(
Känns som det var år sedan jag var frisk,
fast att det bara varit i några månader..
Saknar så galet mycket att ha energi,
kunna göra saker, kunna träna, kunna fest
och jaa allt, typ! :'(
Vet att man ska hålla modet uppe,
men fan sitter och typ bryter ihop här snart. Tårarna bara
rinner. Vill bara bli frisk, vill inte vara sängligandes
så här. Fan jag klarar ju inte ens av att ta mig till
toaletten eller att ens sätta mig upp själv. .
Tänk om det här så här resten av mitt liv
kommer se ut? Tänk om jag aldrig mer
kommer kunna göra vad jag vill med mitt liv.
FAN, chansen att jsg ska bli bättre ser ju inte
så stor ut just nu..
20 år och så här ont resten av livet?
Är i ett riktigt tycka synd om mig
själv läge, vet att det finns dom som har
det värre, men det gör det inte mycket lättare
att acceptera min sits just nu..
vill inte somna heller, rädd för att sluta
andas.. Shit vad jag saknar min Felix :( <3
Helvete jag andas inte..
Ännu en komplikation...
Natten som var va hemsk.. Så fort jag somnade,
vaknade jag nästan direkt igen med värsta rycket,
ni vet som när man tror en bomb exploderat bredvid en.
Så vart det inte bara en gång, utan 6ggr på en halvtimme!
Paniken när man vaknar så och sedan 6 ggr på raken..
Så ringde efter perssonalen, dom skratta lite och
trodde jag haft mardrömmar.. yra om spöken..
Så försökte somna igen, men samma sak om och om
igen.. Ringde efter personalen igen och då kom vi på
att jag inte andades ordentligt.. Så vi höjde syrgasen lite till
och sov direkt mycket bättre.. Blev väckt några timmar senare för
att prova att sänka syrgasen igen, men han inte mer än att somna
innan jag vakna med ett ryck igen.. Så det var bara att höja syrgasen igen..
Så kul... Morfin är ju lätt förlamande i kroppen och för höga doser kan
göra att man slutar andas och nu klarar inte min kropp längre av
doserna jag går på utan måste sova med hög syrgas.. KUL..
På dagen kan jag ju påmina mig själv när man inte andas
ordentligt, även om jag har syrgas då med, då syrgas hjälper
emot yrseln och illamåendet, men inte alls lika
roligt när man behöver det för att andas..
Så nu är jag ju självklart livrädd för att somna i natt..
Det var illa redan innan att sova själv på sjukhus,
utan min Felix bredvid.
Snillet spekulerar
Ibland undrar man hur lågt det får sjunka?
Dagens rond utfördes utav en doktor som inte
kommer från den här avdelningen och som
inte har läst sådana ämnen över huvud taget...
OJ vilken hjälp h*n kunnde ge..
Dessutom hade snillet inte ens läst på
ordentligt om mig verkade det som då h*n
inte hade en aning om någonting, kunnde knappt
mitt namn.. Så när vi skulle diskutera mina tabletter
gick det ju naturligtvis inte så bra..
Tydligen så går en utav mina nya tabltter inte att få
tag på här h*n kunnde inte namnet och sa att man
skulle höra av sig till mina expert doktorer för att se om dom
hade den hemma.. Nu vet jag att dom inte jobbar idag,
utan inte är tillbaka förens på måndag. (h*an hade ingen
aning om det) Å då undrar ju jag naturligtvis, vad sätter vi in
under tiden? För vi har ju redan tagit bort tabletten som vi bytte
den emot eftersom jag fick för mycket biverkningar och
eftersom jag har så pass ont måste vi ju sätta in något annat
direkt..Det kunnde h*n ju naturligtvis inte svara på..
Då tänker man ju att dom åt minstånnde måste höja
vid behov tabletterna under tiden, men inte ens det
kunde h*n svara på... Så det slutade med att h*n får
ringa till en av dom vanliga doktorerna på avdelningen
för att rådgöra... Ja menar vad är poången med att
en doktor som inte hör hit inte kan något om mig och
inte får ta några beslut, går rond till mig överhuvudtaget?
Måste ju vara bortlöseri med tid och resurser?
Så nu kommer jag bara få något besked av någon
sköterska eller nått om vilka tabletter dom har bestämmt
att jag får så länge, (om de nu blir några överhuvudtaget)
utan att ha en riktig dialog med doktorn som
bestämmer det själv?
Tycker verkligen det är helt värdelöst...
Tröttnat så mycket på hur saker sköts här..
Bara det som att jag fortfarande får in
laktos mat ibland.. Jag har endå legat här
i över tre veckor med samma personal plus
att det står på en lista..
Hoppas verkligen jag får flytta över till det andra
sjukhuset snart. ..
Vill bli frisk.
8 månader
Firat 8 månader ikväll med Felix <3
Man måste ta till vara på allt när det är så här.
Så sjukt glad att jag har dig, du är mitt allt <3
Du får mig att stå ut och fortsetta kämpa.
Jag älskar dig Felix Nordholm ♥
<3
Fick fina roser igen <3
Nu åker han utomlands över helgen,
massa saknad :(
Ett helvete till liv?
Ett helvete till liv?
Har haft en sjukt jobbig eftersmiddag,
då jag svimma igen när jag var tvungen att ta mig upp
(sittandes) på grund av att det gjorde så ont..
Det värsta var att eftersom det gjorde så ont, så biter inte
mina smärtstillande vid behov tabletter..
Så när smärttoppen väl dragit igång är det ett helvete,
för jag får två tabletter, sedan måste jag vänta minst
en halvtimme innan jag får några fler morfin tabletter.
Dock har jag en max dos på 12 tabletter/dygn..
och jag hade ju redan tagit några innan idag, så
jag tog mina sista tabletter redan vid 5 idag för att
få ett någorlunda stopp på smärttoppen.. Då hade jag alltså
legat i ca 3 timmar med sjukt svåra smärtor..
Vad värre är att jag brukar behöva mina 12 tabletter
utsprida över hela dagen så vips va dom slut vid 5!
PANIK för både mig och sjuksköterskorna..
Så då tog dom kontakt med em ronden
och vet ni.. läkarna tog sig inte tid med mig i alla fall,
utan lämna beskedet till en sköterska att
dom inte vågade ge mig något mer, då dom inte har hand
om mig i vanliga fall och dom tror att min kropp kommer ge upp
av dom redan höga doserna.. Så ännu mer panik,
hur ska jag klara av kvällen och natten?
Ingen mer tablett betyder inget mer toalett besök,
då jag alltid måste tablett i sammband med det..!
En konstig räddning fick jag för en timme sedan
då en utav doktorerna som inte var med på ronden
kom förbi och dels sa att han kunnde göra ett undantag
för ikväll och ge två tabletter till och dels hade besked om
att det andra sjukhuset nu har blivit kontaktade och att
det lät som om att det kanske kunnde lösa sig där.
Dessutom trodde h*n att titthålsoperationen
kanske kunnde bli av under nästa vecka! :)
Skönt med något flytt när man haft så fruktansvärt
ont hela eftermiddagen..
Däremot så har jag även fått lite biverkningar från
en utav medecinerna och det var svårt att hitta någon att byta
ut den till då jag är allergisk mot ett annat liknande prepparat.
(Vem glömmer den blåaktiga hyn utav alla utslag jag fick
över hela kroppen och andingsvårigheterna jag hade för snart 3 år sedan?)
Så nu provar vi med ett tredje, hoppas jag tål det, finns inte så många
fler att byta ut den med..
Nu mal tankarna, är det ett sådant här liv
jag kommer få? Risken att det bara är nerverna
och att jag alltid kommer ha så här ont är väldigt stor?
Det har ju endå gjorts en hel del undersökningar och man
har inte hittat någonting än.. :(
Blir det ett liv med så mycket smärta trotts att jag äter
så mycket tabletter att jag inte kommer kunna göra
någonting? Vad är det för liv? Sängligandes resten utav livet?
Hur i helvete ska man klara av det?
En evig väntan...
Nästa dag av evigväntan..
Samma sak varje dag..
Visserligen är det lite mer självvalt denna gång,
då dom erbjöd sig göra titthålsoperationen här,
men känner att aldrig i livet att dom får gå in i mig
igen efter allt som hänt..
Så nu ligger ju väntan på att doktorerna ska skicka
över remissen och beslut ska tas..
I över tre veckors tid samma nervösa väntan
inför nya beslut.. Ronden idag gav inget nytt,
sa bara att remisserna inte är skickade än.
Jag berätta att jag blivit sämmre, svimma igår igen,
feber om nätterna och kan typ inte kissa..
Vart inte så mycket till reaktion på de..
Tror att dom tycker det är skönare att blunda för att jag
blir sämmre än att erkänna det, så att dom kanske
måste inse att jag inte kan åka hem..
Tur att jag har mina egna experter i alla fall,
dom har sagt till doktorerna att ta ett ultraljud också,
så får väll se om det händer med..
Inte alltid dom lyssnar eftersom dom tycker att det
mesta är onödigt, men man kan ju hoppas.
Vill bli frisk..
Det är i nöden som vännerna prövas..
Mår verkligen bara sämmre och sämmre..
Eftermidagen har varit sjukt jobbig..
Lyckades sommna stenhårt efter pressen
med ronden så ingen eller inget kunnde väcka mig,
vilket gjorde att när jag väl vaknade hade jag så sjukt galet
ont. Antagligen vaknade jag inte fören smärtan var på en helt
okontrolerbar nivå.. Inte kul inte kul, dubbla dosen, men det var
knappt ens att det hjälpte något för att det gått lite för långt..
Sedan var jag även tvungen att duscha, vilket är hemskt i sig
eftersom jag inte klarar av att göra det själv..
Så änu ondare igen efter och bara ligga och spy..
Tro mig det är inte lätt att få i sig mer smärtstillande
då, eftersom dom vägrar ge några fler sprutor nu heller..
Så en galet ont och jobbig eftermiddag och kväll..
Det värsta börjar äntligen släppa lite nu...
Man märker även vilka ens riktiga vänner är
när man ligger här.. Vilka finns kvar när det inte bara
är roligt längre.. när det jobbiga kommer också..
Det är ju då vänner behövs som mest.
Tusen tack för alla er som ställer upp och
finns <3
Även tusen tack för alla er andra som finns
där och visar sitt stöd. Ni behövs verkligen också.
Är oerhört glad över vilket stort stöd som jag fått,
ni får mig att fortsetta orka kämpa! <3
Varje framsida har en baksida..
Det finns stora fördelar med att blogga...
De händer lite...
Hänt mycket idag, både bra och dåligt,
men det hände äntligen något..
Om vi börjar med det bra så är remiss
äntligen skickad till ett annat sjukhus, där man
ska göra en titthålsoperation igen! As bra tycker
jag, då den sjukdom vi funderar mycket på nu bara
kan ses med en sådan operation som jag förstått det.
Anledning till varför jag vill göra den på ett annat sjukhus,
är för att jag helt enkelt inte litar på dom här och att
jag vill att om man ska göra ett så stort ingrepp ska det framdörallt
vara nya ögon och helst dom som är bästa på det här.
Att jag inte litar på dom här är nog ganska självklart om man läser bloggen,
men bara som en sådan sak som doktorn sa idag
"Jag tycker vi ska göra en titthålsoperation, men du får inte bli
arg på mig sedan om tarmen eller något bli förstört sedan."
Det inger ju verkligen förstoende. Jag tror heller inte att det ska
vara några problem med att få göra operationen på annat sjukhus..
Det negativa som följde med var att dom återigen vill
skicka hem mig, så att jag bara åker upp över dagen för
operationen.. Ja sa det att det finns inte en chans att
jag klarar av det.. Jag har alldeles för ont. Då tyckte
doktorn att man kunnde ta kontakt med vårdhem och
sjukhem. Asså SKIT! Jag skulle vara särklass yngst och där
ligger man ju typ och bara väntar på döden..
Där är inte jag än, vi kan inte ge upp!
Sen är ju återigen problemet med att jag är för sjuk,
behöver ju läkare i närheten om jag får en smärttopp.
Och dessutom blir jag ju bara sämmre och sämmre..
Panik..
Snälla låt dom lägga in mig direkt på det andra
sjukhuset..
3 veckor utan ressultat...
Att ligga instängd..
Insåg förut att imorgon är det
3 veckor sedan som jag blev inlagd..
3 Veckor har redan förflutit förbi och igenting
har igentligen hänt..
Det konstiga är det inte alls känns
som att jag har varit instängd så länge fast
varje dag varit ett helvete..
Vad värre är att på 3 veckor har man inte hittat
någonting!! Visst att man inte har gjort så många
undersökningar heller men endå..
Eller det gör ioförsig det hela ännu värre..
Det betyder ju att man faktiskt inte tar tag i det
hela utan låter en 20 åring bara bli mer och mer
neddrogad! Är nu uppe i 140 mg morfin om dagen!
+ alla andra tabletter.. Det är mer än vad en narkoman
brukar få i sig per dygn..
Visst det är inte så att dom vill droga ner mig,
utan det är ju för att jag måste få i mig för att jag har
för ont.. Men det känns som om man borde
ta tag i det hela mycket mer och sätta fart!!
Göra fler undersökningar, vara öppen för fler ideer
och om dom känner dom har gjort allt,
varför inte flytta över mig till en anna avdelning
eller ett annat sjukhus som
kanske kan se på saken med andra ögon
och kan göra fler undersökningar.
Tänka i nya banor..
Men nea, istället drar man ut på alla
undersökningar och förbereder sig på att
ge upp och vill skicka hem, istället för att
faktiskt engagera sig i en 20 årings liv som
håller på att bli helt förstört??
Det måste ju finnas doktorer som har det mer
som sin "passion" eller "kall" och faktiskt
inser att här ligger en 20åring som får i sig mer
morfin än en narkoman och faktiskt vill reda ut det här?
Istället har jag legat här i 3 veckor och nästan inget
hänt? Känns som dom har veckorna "stulits" från mitt liv..
Menar inte att ingen här bryr sig eller försöker,
men det är just det att vid försöker stannar det..
Det genomförs nästa alldrig..
Fick en riktigt stor undersökning förra fredagen
efter mycket påtryckningar, men då hade
jag ju redan legat här i två veckor.. Och sedan
dess har det inte heller hänt så mycket..
Och ska det behöva vara under påtryckningar?
Visserligen finns det mycket folk här, många som
behöver hjälp och tiden kanske inte riktigt räcker till
för allt.. men jag tror att problemet ligger i
för allt.. men jag tror att problemet ligger i
att det är nya doktorer varje dag..
Hur ska dom kunna sätta sig in i allt på
alla på ett kort möte?
Men återigen, om man nu verkar "ge upp"
här, varför skickas jag inte vidare till
en annan avdelning eller annat sjukhus då?
Har till och med bett om remiss till annat
sjukhus, men endå ligger jag kvar här?
Känns ju snarare som om man inte vill
att man ska kunna lösa det här då?
Eller har jag helt fel?
Olika doktorer
Lite fram och tillbaka som vanligt..
Ny doktor som vanligt..
Att det inte kan vara samma doktor
för jämnan..? Eller iaf oftast..?
Det skulle ju vara så himmla mycket enklara
om samma doktor hade kollen..
Då skulle dom ju veta mer om varje patient..
Mer om mig..
Nu blir det så hattigt fram och tillbaka med olika
beslut varje dag..
Är livrädd för vilken doktor som kommer idag
och vad den doktorn ska ändra i planering kring mig..
Vad den doktorn ska tro om mig..
Idag lät det återigen som om dom skulle
skicka hem mig.. och då redan imorgon..?!
Dessutom sa doktorn det som om jag skulle
vara glad över att få åka hem utan att vara frisk
tycker jag..??! Lixom say what?!
Sa det till h*n att det går inte.. Finns inte
en chans att jag skulle klara av att åka hem
nu, har alldeles för ont..
När jag sa det känndes det dessutom som
om att h*n inte ens brydde sig om det..
Ja menar Vem tusan vill åka hem,
utan en diagnos?, Utan behandling
och att vara sjukare när man åker hem
från sjukhuset än när man kom hit?!
Dessutom finns det ju inte en chans till
att jag skulle klara av att komma hem då jag har
för ont och då vill jag ju inte bara åka hem mer
smärtlindrad, utan jag skulle helst villja va frisk..
Eller i alla fall påbörjat en behandling..
Men här känns det som om man
börjat ge upp.. Väntar på svar från några
prover och om dom inte visar något,
så ska jag tydligen acceptera att jag
aldrig kommer bli frisk..?
Att man bara ska ge upp..?
Jag skulle ärligt talt hellre få beskedet
canser och att man kan börja behandla,
än att inte veta något..?
än att bara ge upp!
Hoppas på en annan doktor i morgon
som vill utreda mer.. en som inte vill ge upp..
Att ta förgivet..
En livad kväll..
Inte lätt att apassa sig till att ligga
i större sal med fler folk efter att legat helt själv..
Pipande ljud,
snarkande tanter och en
massa strunt prat..
Så mycket tankar..
Så mycket folk som ställer upp..
Så många som kämpar..
Men endå är frågan ..
Hur långt räcker det...?
Börjar bli svårt att komma ihåg
hur livet var innan man blev sjuk..
Så länge sedan man kunnde göra vad
man ville och inte kroppen tog emot..
Så mycket man förlitat sig på att kroppen alltid
ska fungera..
Det händer aldrig mig..
Saknaden av att göra något nytt och spännande..
Dansa Polka..?
Känns lite som att dansa polka idag.
Två steg frammåt, ett steg bakåt..
Idag kom i alla fall Felix mamma upp
på morgonen och satt med hela förmiddagen
för att invänta ronden. Känns jätte bra att ha
yttligare ett stöd med, då mamma börjar bli
ganska trött och lite för perssonligt knuten...
Tusen tack för det Brita. :)
Ronden känndes förvånantsvärt bra, ligger kvar på sjukan.
Ska göra fler prover för att kolla fler sjukdomar.
Dom funderar även på att göra en nya
titthålsoperation.Tror det vore toppen att
kolla vidare så, då många tankar just nu ligger
på att det kan vara endometrios,
en sjukdom som är väldigt svårupptäckt, men matchar
mina symptom väldigt väl. .
Hoppas så mycket att man kan hitta något,
att det kan vara något annat än nerverna,
att man faktsikt kan bota det här..
Inte riktigt lika snurrig idag heller, så lyckades
med lite hjälp även duscha idag.
Fy tusan vad skönt!
I vardagen glömmer man hur skönt det
faktiskt kan vara att bara få duscha. ..
Man tar det lite för givet att man alltid
kan göra det..
Så riktigt underbart att få känna
sig lite ren igen, även om det var ett
helvete att utföra det...
Så flera små steg frammåt, sen var det
naturligtvis dags för ett steg bakåt..
Va tvungen att byta rum igen..
Så ligger i ett 4 bädds rum nu..
Så himmla mycket jobbigare att inte få vara
ifred! Att behöva dela toalett med en massa
andra och frammförallt så blir det mycket mer
spring och liv om nätterna..
Jag som har så ont vaknar av minsta
ljud nu så kommer väll bli ännu tröttare
om dagarna nu..
Som om jag inte va typ död innan.
Plus att det blir svårare med besök på
kvällstid då man stör andra också..
Men men, så det är i vården, sånt man får
stå ut med. Jag har ju haft en himmla tur
som fått haft eget rum så länge..
Så frammåt bakåt hit och dit..
Prova nya medeciner igen och hoppas
något blir bättre fast att det känns förjävligt just nu..
Living hell
Living hell...
Blir bara sämmre..
Sjuk i 5 månader nu..
Inlagd 2.5 vecka..
Har fått feber och andings svårigheter..
Testerna visar som vanligt ingeting..
Men halsen är tjock som tusan och varje andetag
gör ont..
Febern hettar på kinderna och kläderna
blöta..
Fönstret vidöppet så kall luft kommer in..
Rödflammig i ansiktet och på halsen..
Det tar vi två alvedon för..
Inlagd 2.5 vecka och blir bara sämmre...
Sjukhus posten..
Lite julafton fortsetter här uppe.
Eller ja okey, den här gången har jag faktiskt
köpt allting själv.
Nät shoping är farligt, när man ligger och
tycker lite synd om sig själv.
En synd som nästan alla tjejer delar?
Fått hem iphon 4s och vill så gärna börja
använda den istället, men orkar inte lägga över allt
just nu.. Dessutom är datorn hemma med mina program i..
Fått en massa kläder från Nelly och fler
kommer under veckan. Enda problemet..
Jag kan inte stå upp och prova kläderna!
Snacka om irriterande! Det kryper i fingrarna
över att få dra på sig och prova allt..
Hoppas bara jag blir frisk någon gång så att
jag klarar av det.. Att jag blir så bra att jag inte
bara ligger som en hög i sängen och inte
kan göra något av mitt liv.. PANIK..
Däremot fick jag även hem
prolash + eyegrowth serum, ni vet ett sådant serium
som ska göra ögonfransarna längre och
fylligare. Den kan jag faktiskt redan nu ta upp
och börja testa! :) Synd bara att det tar sådan tid
innan man ser något resultat..
Hoppas att det blir något resultat överhuduv taget?
Någon som har provat innan?
Så lite finns det att pyssla med även när man är
sjuk.. Lite tjej får jag faktiskt fortfarande känna mig
som när man fortfarande kan shoppa..
Nu endlös panik..
Snälla låt mig bli frisk och få rätt hjälp
nu så att jag klarar detta.
Vill få lov att använda allt jag köpt med..
En väntan på besked..
Lugna helg..? eller?
Känns som allt står stilla.
Imorgon kommer dom riktiga doktorerna tillbaka,
så sjukt nervös inför vad dom ska säga..
Tror dom har gett upp om fler undersökningar
och i sådana fall är det bara att vänta på provsvaren...
i vanliga fall kanske det är bäst att göra hemma,
men med tanke på att jag inte ens kan stå upp,
knappt sitta för att jag har för ont, så undrar jag
hur fan ska de gå till om dom vill skicka hem mig?
Det kommer ju aldrig att gå?
Skulle ha stora svårigheter med bilresa,
eftersom jag inte kan sitta upp och
hur skulle jag kunna ta mig upp för alla trapporna
hemma? Hur skulle jag kunna klara av dagen hemma?
Det skulle ju inte ens gå med en perssonlig assistens..
O fy tusan vad jobbigt det skulle vara med en perssonlig
assistens.. Snacka om att känna sig dålig..
Neeeh de bara år inte, men så verkar inte
doktorerna se det, så får se hur det går imorgon...
Tänk att ett sådant besked kan förändra så mycket..
Hopps även få bättre smärtlindring så att jag kan
börja ta hand lite bättre om mig själv...
Sjukt förnedrande när någon annan måste flytta
ens kropp hela tiden för att man själv inte kan..
När man får ligga i sängen och borsta tänderna..
Vill bara bli frisk så att allt kan
gå tillbaka till vanliga rutiner igen..
Det finns alltid dom som har det värre
och jag undrar hur dom klarar det med tanke på
vilket helvete jag har det..
Hur står man ut?
Hur orkar dom kämpa?
Det finns alltid dom som har det värre..
God times ceep on coming..
Det fortsetter ju så bra att
under eftermiddagen kvällen,
verkar jag nu inte längre kunna stå upp
längre utan att få blodtrycksfall..
Nära att svimma vid ryy flertal tillfällen,
så nu får jag sitta på en typ rullstol fast att
det är ett hål i botten så att man kan gå på
toa i den.. Smart faktiskt. Så någon får hålla i
huvudet på mig så att jag ksn ha det böjt neråt
och så får dom köra mig fram och tillbaka till
toalett får nu kan fröken inte gå längre..
Snurrar som tusan bara jag sitter upp..
Äta gör svinont så inte mycket får man i
sig heller.. Ännu bättre lixom.. Och inte blir
det bättre av att man får laktos i maten...
Mår verkligen bara sämmre och sämmre
hoppas proverna visar något för detta funkar
inte alls..
Man hinner tänka så mycket.
när man ligger still hela dagarna.
Så börjar irritera mig på när
folk (framförallt i filmer) gnäller om små saker,
när det känns som det finns så mycket
värre saker att gnälla över.
Lite irrriterad på mig själv med för hur
jag gnällde förut...
Ja menar jag stog i alla fall på båda
benen och hade hälsan i behåll..
Nu är man helt bunden ..
Känns som man kastar bort
livet genom att gnälla på små saker..
Jag menar det finns alltid dom
som har det värre..
Så ta det lugnt och njut av det
du har i alla fall.. :/
När dagarna bara sitter i hopp av oro och smärta
Dagarna sitter i hopp av oro och smärta...
Lite skakis fortfarande efter förgårs
svimmnings attack. Brukar alltid vakna upp direkt,
men den här gången var jag borta så länge och så
himmla borta efteråt, minns nästan inget av vad som
hände ca en timme efter att jag svimma tills ena droppet
runnit in,dom lagt mig med huvudet neråt och fått massa
tabletter. Det gjorde bara så sjukt ont, har aldrig upplevt sådan
smärtattack innan. När det gör så ont att allt bara försvinner,
tillslut. Brrr läskigt. Rädd för vad som händer min kropp.
Sedan igår sövde dom ju ner mig igen och tog
massor med prover. Inget som syndes direkt,
men får vänta på en hel del prover...
Va heeeeelllt borta hela dagen sen.
Somnade precis hela tiden och minns
nästan ingeting från igår, vart först lite
halvmedveten om vad som hände runt mig
vid typ 7 på kvällen. Sov hela natten med, så lite
läskigt idag att känna att man har förlorat ett helt dygn,
bara sådär....
Vill liksom ta vara mer på tiden, men för sjuk
för att kunna göra något åt det..
Alla tjatar hela tiden på att jag måste upp mer,
men har så sjukligt ont i liggandes ställning och
sitta och stå är värre så vill inte ens utsätta mig för det
längre.. Klarar mig knappt till toaletten, mamma får typ jämt,
hjälpa mig och endå är det ett rent helvete.
Alltid effter något sådan som en smärttopp kommer..
Så sjukt orolig! Kan inte ta mig någonstan
och man hittar typ inget..
Kan inte ge upp, måste utredas mer, men
allt verkar bara gå i motvind...
Ser tillbaks och önskar livet vill
bli så igen, att få leva fritt igen...
